Varför vet vi så lite?

Gästinlägg av Nina Rose och Emilia Rotstein om varför vi vet så lite om bäckenbotten egentligen.

Hur sjutton vet vi inte mer om bäckenbotten år 2019?

Vi är två gynekologer med specialintresse för bäckenbotten – kroppens viktigaste del?  På Bäckenbottencentrum på Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge tar vi emot kvinnor från hela landet med olika former av bäckenbottenproblem. Vi brinner för att hjälpa kvinnor med besvär efter sina förlossningar och vi blir då och då frustrerade över att vi inte kan göra mer för de som lider. Vissa hjälper vi, andra inte. Vissa går från mottagningen besvikna över att vi inte kunnat bekräfta en skada, andra inte. I bästa fall kan vi lyssna, bekräfta, trösta, kanske hjälpa. 

Besvär tre månader efter förlossning

En kvinna slank igenom högarna av remisser till Bäckenbottencentrum och fick en tid endast tre månader efter sin andra förlossning. Hon hade stora besvär av urinläckage vid skratt och när hon försökte springa ikapp den äldre dottern. Hon besvärades av tyngdkänsla – “Har jag redan fått ett framfall?” och kände att slemhinnorna inte var i närheten redo för omslutande vaginalt sex. Vi pratade och undersökte men så tidigt går det tyvärr inte att dra några slutsatser av funktion längre fram och hon fick ett återbesök ett år senare. ”Hur går det nu?” undrade jag. Inga större problem alls, hon läckte lite när hon joggade men kunde lösa det genom att kissa innan och det kändes, tryggare att springa med trosskydd. Men, och kanske det som var viktigast av allt, hon tackade så väldans för att hon hade fått komma, få information och vågade då invänta kroppens självläkning och kunde acceptera några droppar. Slutet gott just där men alla är inte så lyckosamma tyvärr.

Orealistiska målbilder vs acceptera ohälsa

Ibland undrar vi om vi samhälleligt har orealistiska målbilder efter stora kroppsliga förändringar som graviditet och förlossning. Hur pessimistisk syn ska vi ha? Vi menar inte på något vis att man ska acceptera vad som helst men om man jämför med andra kroppsliga förändringar undrar vi ändå ibland kring förväntan. En kompis blev påkörd av en bil när han cyklade och bröt axeln. Efter operation skulle han få träffa fysioterapeut men ortopeden var tydlig med att han aldrig kunde förvänta sig att axeln skulle bli 100 % igen. Tråkigt tänkte han, för hur ska det nu gå med tennisen? Bära småbarnen på armen? Samtidigt kunde jag inte låta bli att undra var de arga grupperna var kring hur ortopederna inte kan återställa kroppen helt igen.

Varför vet vi så lite?

Hur sjutton vet vi inte mer om bäckenbotten år 2019? Varför är området så lite beforskat att vi inte kan ge samma typ av information om den i samband med förlossningen som ortopeden gav kompisen. Eller vad handlar det egentligen om? Kan vi bota när det är otydligt vad är sjukdomen är? Många av muskelskadorna i bäckenbotten kan inte kirurgiskt åtgärdas, men symptomen kan väl behandlas och lindras. Är detta bot? Som hos kvinnan vi började berätta om – kanske inte symptomfrihet, men förståelse, bekräftelse och acceptans?

Vi gör vad vi kan

Både vi som jobbar inom kvinnosjukvården och alla födande kvinnor vill minska alla risker för större skador och att alla ska kunna åtgärda dem när de ändå uppstår på ett så bra sätt som möjligt, utan framtida besvär. Vi lovar att vi har samma mål och samma frustration! Vi gör vad vi kan! Och utöver vårt vanliga jobb är vi många som forskar, ofta till stor del på vår fritid, för att kunna förbättra och sprida våra kunskaper.

Vad gör vi då?

Vad gör vi? Ständig utvärdering, omvärdering, förändring i mikro-steg. Historiskt sett gjordes de stora omvälvande medicinskt revolutionerande upptäckterna utan några som helst moraliska eller etiska skrupler.  Kirurger och gynekologer gick direkt från anatomistudierna på bårhusen till operationssalarna, och tusentals patienter dog i likförgiftning innan Semmelweiss föreslog handdtvagning mellan ingreppen.

Patientern lät sig villigt åderlåtas, förgiftas av tungmetaller och dekokter med hopp om symptomlindring. Målet helgade medlen till 100 procent – och mänskligheten är evigt tacksam. Så ser vår verklighet inte längre ut – tack och lov. Men då kan inte heller samma sjumilasteg åstadkommas. Ingen får offras, alla ska med.

Vi börjar från början

Delvis börjar vi nu om från början och försöker med nya medier, framförallt 3D-ultraljud, se vad är ”normalt”. Vi forskar t ex på symptom efter en okomplicerad förlossning och på mellangårdens normala anatomi för att bättre kunna förstå utgångspunkten för de skador vi ser, för att om vi inte kan definiera det normala, hur ska vi då bättre kunna tolka skadorna? Vi strävar efter att veta vilka symptom ska kunna klassas till normalförlossningen med förväntningen om att de kommer lindras inom ramen för den normala läkningen och vilka inte, samt vilka som förvärras med tiden.

Gränser för vad som är acceptabelt

Vi jobbar hårt varje dag med att försöka omvandla ilska och frustration till positiv drivkraft. Förlossningen ska inte vara målet – det är ju bara början av ett nytt kapitel, ett nytt liv. Är smärta av värkar, smärta efter kejsarsnitt, kroppslig och själslig smärta av besvär långt efteråt acceptabelt? Kanske, men det finns en gräns för vad som är acceptabelt. Och det räcker definitivt inte att ”ha fått ett friskt barn och vara tacksam”. Men kanske är det inte orimligt att kroppen förändras av en graviditet och förlossning, precis som resten av livet förändras av att få barn.

Läs mer

Läs mer om Ninas forskning här och här.

Läs mer om Emilias forskning här.

Comments (19)

Hej,
Tycker detta inlägg var pessimistiskt och trist. Vill kommentera 2 saker. Såklart förändras kroppen av en graviditet och förlossning, det förstår alla. Jag tänker däremot att det inte är acceptabelt att bli så skadad att livet får en inskränkning/sämre livskvalitet. Vad som är acceptabelt borde bedömas av den enskilda kvinnan och ej av er/vården (varför har ni ens en åsikt om detta?). Vi människor är mycket olika. Sedan vill jag bara kommentera att ni nämner att ni forskar på fritiden. Så himla onödig kommentar. Ska kvinnan känna tacksamhet nu? Jag är själv forskare och jag skulle aldrig nämna detta för min ”undersökningspopulation”. Att forska på fritiden har jag valt själv för att jag älskar mitt jobb.

Det handlar nog inte om när vården bestämmer för att ge sig, utan om att det inte går, rent fysiskt, att bygga upp eller sy ihop vävnader och muskler som är bortom räddning. Det går inte med dagens teknik. Men det borde man få veta innan såklart, att det är vad man riskerar. För en vaginal förlossning innebär ju dessa risker men de sägs det inget om.

Hej,

Stort tack för er viktiga forskning!

Synd att inlägget andas skuldbeläggning av de kvinnor som lider av försämrad livskvalitet efter förlossning. Hur tänkte ni där egentligen? Tro mig vården skuldbelägger förlossnings-skadade tillräckligt ändå.

Parallellen med bilolyckan haltar betänkligt. Fortfarande 2019 blir kvinnor i Sverige både innan, under graviditeten fullmatade med desinformation om hur snabbt och enkelt kroppen återhämtar sig efter vaginal förlossning. När verkligheten sedan är en helt annan och samma sjukvård lika självklart säger att det är HEELT normalt att inte kunna träna, njuta av sex, behöva ge upp sina fritidsintressen, ha problem med avföring och kissa på sig resten av livet. Ja, jag vet inte.

När min syster skadade axeln fick hon göra ultraljud efter en vecka, sen remiss till intensiv rehab. När min medelålders svåger skadade knät på korpfotbollen fick han omedelbart ett helt TEAM av sjukvårdspersonal som hjälpte honom. När jag fick min förlossningsskada, en betydligt allvarligare kroppslig skada tog det mig sju år, en helvetes massa kraft och kamp och en lång rad förnedrande möten med ignoranta och okunniga läkare innan jag kom till Huddinge och fick hjälp. Hade jag haft korrekt information från början och vetat vilka risker jag tog och kompetensnivån kring kvinnors bäckenbotten hade jag faktiskt aldrig fött vaginalt. Jag vet nu att i Sverige idag är det att spela lotteri med livskvaliteten för resten av livet. (Och ja kejsarsnitt har helt andra risker, men man gamblar i alla fall med saker som sjukvården har LIITE bättre koll på än kvinnors underliv.)

Med er och andras forskning kommer det med all säkerhet bli bättre, men att det är knappast kvinnors önskan att leva ett fullt liv även efter att ha fött barn som är problemet.

Jag tänker att det är jättesvårt att efter lång tid veta vad jag har att förvänta mig gällande min kropp. Vården över lag måste bli bättre på att ställa frågor så att svårigheter som kvinnor har kan fångas upp. Inte bara: vad har du för svårigheter? Utan: hur ser ett toalettbesök ut? Hur bråttom har du? Osv.

Efter år med svårigheter blir det sjuka normalt för individen tillslut.

Hej!

Jag tänker att skillnaden på vården efter förlossningsskador och annan vård i många fall skiljer sig på så sätt att det inte finns kompetens och att de som verkligen behöver hjälp inte får det! Jag har att tacka ”arga grupper” för att jag stått på mig och sökt mig utomläns och privat för att ens kunna få en diagnos. Utan facebookgruppen hade jag varit skadad för livet utan att få hjälp, så att ni kallar det arga grupper gör mig upprörd. Dessa arga grupper är resultatet av en ojömlikvård!

Att sedan beskriva att funktionsnedsättningar i bäckenbotten så som att läcka urin vid löpning (kan?bör?ska?) vara accepterbara efter en förlossning känns märkligt. Om det är så att det ska accepteras så tycker jag att vården bör bli bättre på att informera om detta. Inte ett ord om nedsättningar i funktionen i bäckenbotten fick jag höra om under graviditeten. Chocken som infann sig efter förlossningen när hela mitt underliv kändes trasigt och förvåningen då att få höra att allt är ”normalt”, det är såhär det är att föda barn, gör mig så arg. Hade jag vetat det innan hade jag aldrig fött barn vaginalt. Så visst att man kan acceptera vissa nedsättningar om man innan fått information om att det så kan bli, då vet man riskerna. Det som gör mig arg är att det känns som man blir förd bakom ljuset och att sjukvården gör allt för att driva igenom vaginala förlossningar, trots att det inte är rätt i alla lägen.

Tycker inte att detta inlägg svarar på frågeställningen och att det har fel fokus.

Mvh Jenny

Jag tänker att det här åskådliggörs vilket tydligt glapp det finns mellan vårdens budskap innan en förlossning (vaginal förlossning är SÅ bra och alla läker SÅ fint att det är helt onödigt att oroa sig…) och verkligheten efter en förlossning. Om man riskerar sin kroppsliga funktion för resten av livet genom att föda vaginalt då måste man ju få veta det innan. Varför skönmålar man? Och låter bli att ”skrämmas”? Är det bättre med ett brutalt uppvaknande sen när man väl är skadad för resten av livet? Helt oacceptabelt att man inte får bättre info och rätt förväntningar från start tycker jag, och sen en möjlighet att välja snitt om man inte vill riskera sin bäckenbotten.

Bra kommentar Katarina.

Detta bisarra förminskande av risker med vaginal förlossning innan, och det ännu mer bisarra skuldbeläggandet av den förlossnings-skadade efteråt – ”Vad trodde du då, att du skulle se ut som en tonåring efter förlossningen eller?” (autentiskt citat, spydigt levererat från en kvinnlig överläkare på en kvinnoklinik som svar på att jag inte längre hade känsel vid sex, efter att hon missat att jag hade två helt avslitna muskler, men det förstod jag först sju år senare. Och hon var inte ens den värsta personen jag träffade när jag valsade runt i vården).

Jag hade i ärlighetens namn funderat både en och två gånger på om jag orkat skaffa barn om jag förstått vad det skulle innebära. Att varje toalettbesök skulle bli en kamp. Att jag inte skulle kunna njuta av sex på sju år (tills jag lyckades bli opererad), att jag skulle stå på jobbets toalett med nedkissade strumpbyxor och skämmas i panik (vad fan gör man liksom). Och jag är ingen som har ”haft otur”, jag är bara en i mängden av alla skadade kvinnor, en liten sån där ”skråma” som grad 2 skador är, man behöver inte ens registrera dem än mindre ta dem i beaktande när man väljer förlossningssätt (herregud hur skulle det se ut om man brydde sig om minsta ”skråma”.)

Idag vet jag att man inte ens har klart för sig hur en hel bäckenbotten ska se ut, utan man måste forska på det år 2019.

Man fortsätter att chansa lite helt enkelt.

Allt detta medan män som skadat hälsenan efter att ha sprungit ultra-maraton vid 55, eller spelat innebandy med grabbarna och ryckt av korsbandet, får ta hur mycket sjukvårdsresurser och rehab som helst utan att nån ens höjer på ögonbrynen, för att inte tala om impotenta män i precis alla åldrar.

Som kvinna ska man bita ihop, ha ”realistiska förväntningar”, och sannerligen inte förvänta sig att njuta av sex efter man fått barn för det är det inte en enda själ som brytt sig om att varken forska på eller lära sig något om. (Än mindre ta i beaktande när man väljer förlossningssätt – hur skulle det se ut liksom) Och sen ska vi dessutom behöva läsa i Dagens Nyheter att vi borde tänka på att inte bli ”förlossningsrädda”, för då tar vi resurser från andra kvinnors cancersjukvård (DN, 4 december 2019).

exakt! först är man liksom i princip psykiskt sjuk som är rädd för att skadas, och sen är man självisk och osolidarisk när man vill ha god hjälp och kompetens från vården efteråt. jag tycker att det är en skandal år 2019 att det finns så få läkare i Sverige som ens kan bedöma vad man har för skador och sen laga trasiga muskler. Det finns liksom massor av åtgärder för att försöka återställa en mans sexualitet efter tex en prostataoperation…men ingenting för kvinnor efter en förlossning. varför ska vi stå tillbaka och nöja oss med…ingenting? ibland kan man såklart inte göra något, men det borde finnas tydligare markerat vem man kan söka sig till om man blir skadad och de som tar emot skadade borde ha tillräckligt god kunskap för att kunna hitta och bedöma skador eller bara säga att de inte vet och remittera vidare. som det är nu är det ju väldigt ojämnt ute i landet.

Det är absolut inte acceptabelt att få en stor inskränkning pga av till exempel en tidigare förlossningsskada. Och det ÄR ett reellt problem att så många fått höra att ”allt ser normalt ut”, ”det här får man ta om man vill ha barn” osv. Något som vi blivit varse både via medier, sociala medier och inte minst vår mottagning. Vad som gör att det inskränker en är precis som du skriver, väldigt individuellt. En del vill inte bli opererade ”bara” för att de läcker urin vid träning utan använder binda då, en del tycker att det är så motigt att man inte orkar gå till jobbet. En del har inte anatomiska skador som därmed är operabla, en del har besvär av den sorten att en TVT-operation kan hjälpa.

En kommenterar att alla väl förstår att kroppen förändras, en annan om desinformation om att kroppen återhämtar sig så lätt. Precis som Elin kommenterar måste fler instanser inom vården lära sig att fråga efter det som ska efterfrågas för att bli relevant och synliggöra möjliga problem. En del av de vi träffar reagerar just på våra frågor på det sätt vi tolkar dig – “kan det här besväret bero på min skada??”
Många, för att inte säga nästan alla, skulle vi önska fick och kunde få komma för samtal, information och bekräftelse. En del behöver stöd från vården att våga göra det man tidigare tyckt om, en del orkar det själva och med stöd från anhöriga. Det vi önskade illustrera med vårt inlägg är just det, hur olika vi är och att det finns olika grader av besvär. Och, precis som en annan kommentar skriver, att det verkligen inte alltid blir som tidigare, att IBLAND behövs att lära sig att acceptera en viss ohälsa då vi (i dagsläget) inte kan leva upp till orealistiska målbilder som rubriken löd eller desinformation som kommentatorn Sara skriver.

Vi på Bäckenbottencentrum anser förstås inte att man ska acceptera vad som helst, att vandra runt i sjukvården i sju år innan man får adekvat hjälp och bekräftelse. Kvinnors önskan att leva ett fullt liv även efter att ha fött barn är heller inte problemet men för de som lever mer i gråzon av besvär, som inte har anatomiska skador, suturer som inte hållit, kan vi berätta att de väldigt ofta är hjälpta av att lära sig en viss grad av acceptans. Ingen av oss två forskar själva på just acceptansbegreppet men det används brett inom vården och har enligt ett stort antal studier stor effekt på människors livskvalitet, även om deras kroniska smärtor, ryggar, axlar, magar och psykiatriska diagnoser inte i sig förbättras så förhöjs det såkallade quality of life index.
(En liten avstickare och inte vårt huvudområde men ändå en liten kommentar: Vi tar inte upp problemen med kejsarsnitt i inlägget men efter att ha jobbat en del på kirurgen och högspecialiserad smärta och mött exempelvis ett flertal kvinnor som inte längre jobbar alls pga nervsmärtor, haft stora problem pga sammanväxningar i magen med bla tarmvred och svåropererade med ökad risk för recidiv när de fick cancer, kan jag säga att de stackarna som råkar ut för det generellt har ännu sämre förutsättningar för en god uppföljning, omhändertagande och förbättring. Det finns mig veterligen inget kejsarsnittscentrum eller ens postoperativt besvärscentrum för alla möjliga operationer, kanske nästa projekt att dra igång?)

Det kanske var onödigt att nämna att vi ofta får forska på fritiden, anledningen till det är ju förstås att vi tycker att de här frågorna, de här kvinnorna med besvär, är så pass viktiga att vi hellre gör det på fritiden än att det dröjer ytterligare tid innan vi lär oss mer, så att vi kan hjälpa mer, för trot eller ej – det är vad vi mest av allt vill.

Tack. Vi vet att ni är på vår sida, er klinik har räddat hundratals, men ni är så otroligt få i ett väldigt stort land.

Jag dansade ut i vårsolen när jag fått min diagnos hos er, och mådde sen bättre även innan operation, så jag vet att acceptans kan leda långt och ibland vara det enda som finns att jobba med. Kritiken vi har är att man tar fram det kortet alldeles för tidigt när det handlar om kvinnor. Man ska liksom helst vara tyst och nöjd och inte söka vård alls.

Och förstås, allt kan gå åt helvete även med kejsarsnitt. Jag är bara så förbannat trött på att man alltid blåser upp riskerna för planerade kejsarsnitt (som förstås finns och kan vara allvarliga) och förminskar riskerna med vaginal förlossning. (Min skada räknas ju t ex inte ens som en komplikation i statistiken, inte heller det trauma jag sedan led av i två år, utan min förlossning var perfekt – hur ska man då ens kunna göra en välgrundad riskbedömning eller kostnadsbedömning för den delen?) Och det är klart lätt att bli avundsjuk på dem som fått barn som får fortsätta ha en fullt fungerande kropp.

Jag hade för övrigt kunnat skriva en liten bok om alla idiotiska och rentav elaka kommentarer jag fått av läkare jag mött (alla kvinnor) under dessa sju år när jag har försökt få hjälp. Visst, jag fattar att man kan bli frustrerad om man inte kan hjälpa någon eller tycker att patienten tar upp ens tid i onödan. Men så här med facit i hand – att de alla uppenbarligen saknade rätt kompetens för att kunna vara så tvärsäkra, samt att flera av dem gjorde grova feldiagnoser – kan man ju fundera över dessa kvinnors kvinnosyn och vad det får för konsekvenser för deras yrkesutövande och omdöme. Jag tror det är en fråga ni måste jobba mycket mer med inom kvinnosjukvården.

Återigen, tack för er forskning och för att ni tar er tid att skriva här.

Tack. Vi vet att ni är på vår sida, er klinik har räddat hundratals, men ni är så otroligt få i ett väldigt stort land.

Jag dansade ut i vårsolen när jag fått min diagnos hos er, och mådde sen bättre även innan operation, så jag vet att acceptans kan leda långt och ibland vara det enda som finns att jobba med. Kritiken vi har är att man tar fram det kortet alldeles för tidigt när det handlar om kvinnor. Man ska liksom helst vara tyst och nöjd och inte söka vård alls.

Och förstås, allt kan gå åt helvete även med kejsarsnitt. Jag är bara så förbannat trött på att man alltid blåser upp riskerna för planerade kejsarsnitt (som förstås finns och kan vara allvarliga) och förminskar riskerna med vaginal förlossning. (Min skada räknas ju t ex inte ens som en komplikation i statistiken, inte heller det trauma jag sedan led av i två år, utan min förlossning var perfekt – hur ska man då ens kunna göra en välgrundad riskbedömning eller kostnadsbedömning för den delen?) Och det är klart lätt att bli avundsjuk på dem som fått barn som får fortsätta ha en fullt fungerande kropp.

Jag hade för övrigt kunnat skriva en liten bok om alla idiotiska och rentav elaka kommentarer jag fått av läkare jag mött (alla kvinnor) under dessa sju år när jag har försökt få hjälp. Visst, jag fattar att man kan bli frustrerad om man inte kan hjälpa någon eller tycker att patienten tar upp ens tid i onödan. Men så här med facit i hand – att de alla uppenbarligen saknade rätt kompetens för att kunna vara så tvärsäkra, samt att flera av dem gjorde grova feldiagnoser – kan man ju fundera över dessa kvinnors kvinnosyn och vad det får för konsekvenser för deras yrkesutövande och omdöme. Jag tror det är en fråga ni måste jobba mycket mer med inom kvinnosjukvården.

Återigen, tack för er forskning och för att ni tar er tid att skriva här.

Tack. Vi vet att ni är på vår sida, er klinik har räddat hundratals, men ni är så otroligt få i ett stort land fortfarande fullt av okunskap.

Jag dansade ut i vårsolen när jag fått min diagnos hos er, och mådde sen bättre även innan operation, så jag vet att acceptans kan leda långt och ibland vara det enda som finns att jobba med. Kritiken vi har är att man tar fram det kortet alldeles för tidigt när det handlar om kvinnor. Man ska liksom helst vara tyst och nöjd och inte söka vård alls.

Och förstås, allt kan gå åt helvete även med kejsarsnitt. Jag är bara så förbannat trött på att man alltid blåser upp riskerna för planerade kejsarsnitt (som förstås finns och kan vara allvarliga) och förminskar riskerna med vaginal förlossning. (Min skada räknas ju t ex inte ens som en komplikation i statistiken, inte heller det trauma jag sedan led av i två år, utan min förlossning var perfekt – hur ska man då ens kunna göra en välgrundad riskbedömning eller kostnadsbedömning för den delen?) Och det är klart lätt att bli avundsjuk på dem som fått barn som får fortsätta ha en fullt fungerande kropp.

Jag hade för övrigt kunnat skriva en liten bok om alla idiotiska och rentav elaka kommentarer jag fått av läkare och barnmorskor jag mött (alla kvinnor) under dessa sju år när jag har försökt få hjälp. Visst, jag fattar att man kan bli frustrerad om man inte kan hjälpa någon eller tycker att patienten tar upp ens tid i onödan. Men så här med facit i hand – de saknade alla den kompetens som behövdes och flera av dem gjorde grova feldiagnoser – kan man ju fundera över dessa kvinnors kvinnosyn och vad denna får för konsekvenser för deras yrkesutövande och omdöme. Jag tror det är en fråga ni måste jobba mycket mer med inom kvinnosjukvården.

Återigen, tack för er forskning och för att ni tar er tid att skriva här.

När jag var hos en psykolog för att jag ville ha hjälp med acceptansen (ja, jag hade till slut fått en undersökning och bedömning av kompetent vårdpersonal) sa han med förskräckt tonfall: ”Men så där kan du ju inte ha det, det där måste ju gå att operera!”
När ens bäckenbottensvårigheter efter förlossning inte är socialt accepterade av vare sig resterande sjukvård eller privatpersoner man möter, då är det rätt motigt att traggla acceptans. Där är det också skillnad mot axeln ni jämför med.
Jag förstår ju att ni vill väl och eftersom ni är med i kalendern måste ni göra jättestor skillnad på era arbeten, men jag tror det vore en bra idé att tänka ett varv till.

Det här inlägget gav rätt många kommentarer. Även om det såklart kan skava (det gör det för mig i alla fall) när en tycker olika, så tänker jag att det är såna här diskussioner som är värdefulla och intressanta, när man i frågor har olika uppfattning men ändå lyckas utbyta tankar utan att det hela urartar och att det i bästa fall kan skapa en förståelse mellan människor som lever i olika bubblor.
Tack för ni skrev inlägget, hoppas ni får en riktigt God Jul!

Vi är fullt medvetna om att många får skador diagnosticerade hos oss som många gånger om blivit negligerade hos andra vårdgivare, vi säger det utan att försöka låta dryga men ibland känns det så. Väldigt många vi träffar har ju sökt flera gånger tidigare och fått höra att det inte är några konstigheter, förlossningen var normal och det är bara att acceptera. De senaste åren har några från Bäckenbottencentrum, bland andra Emilia, arbetat med utbildning för just läkare och barnmorskor kring förlossningsskador och kunskapen är långt från perfekt men bättre än för bara några år sedan. Vi tror att det går åt rätt håll! Till exempel finns den här bloggen som vi ofta tipsar om 🙂

Särskilt hos dem där vi upptäcker skador och kan hjälpa, inte bara operativt utan också inom vårt team med uro-, tarm- och fysioterapeuter samt sexolog ser vi en enorm lättnad av bekräftelsen! – “det är inte bara i mitt huvud”. Det är inte de med rupturerade muskler vi försökte beskriva, även om det uppenbarligen var otydligt och vi ber om ursäkt för den otydligheten.
Det finns en enorm skala här mellan både symptombilder och även skadebild, där det inte går att jämföra kvinna till kvinna, utan det vi försökte prata om var de kvinnor som exempelvis har intakta muskler men kanske läcker på gympapasset på friskis. Något som ca 23 % av vaginalförlösta, 17 % av kvinnor som fött barn med kejsarsnitt också lider av och även unga kvinnor som inte fött barn för att inte tala om 42 % av elitidrottskvinnorna. På flera plan utvecklas nu hur man ska jobba med statistiken och diagnossättningen efter förlossningar som helt klart är undermålig som den ser ut idag.

Det är hemskt och fördjäkligt att så många har mött ignoranta, otrevliga och avfärdande vårdpersonal tidigare och det är också sorgligt när ens svårigheter inte “gäller” i ens privata omgivning. I samtalet, oavsett inom vilken specialitet man jobbar, ingår ju att informera om när man inte vet vad som orsakar besvären. Hälften av alla som sökt akut pga buksmärta får t ex ingen annan diagnos än “buksmärta”, hur förmedlar man det? Jo, man säger det – “jag vet inte varför du har så ont”.
Det viktigaste är ändå bemötandet! Att lyssna, bekräfta, samtala, informera, tipsa och undersöka noggrant. Och skicka vidare när man märker att ens kompetens inte räcker längre.

Något jag saknade i ert inlägg är hur sjukvården har tänkt förmedla kunskapen om bäckenbotten vidare så att alla drabbade kvinnor som tillslut får träffa gynekolog/läkare/fysioterapeut får rätt undersökning och rätt vård. Som det är nu står de flesta som inte tillhör en specifik bäckenbottenmottagning handfallna och säger trevande ”har du provat att knipa?” Hur är det möjligt att en ”vanlig” läkare/fysioterapeut /barnmorska inte har nån som helst kunskap i hur en frisk resp skadad bäckenbotten undersöks? Hela den delen av kroppen är som en svart fläck på kartan. För mig helt obegripligt.

jag tänker också precis detta. varför är det så få som vet och kan? och varför kan de som inte vet sluta säga att allt ser bra ut? detta i sig ger ju en hemsk känsla för den som känner att något är fel och äntligen ha vågat söka hjälp. 🙁 sen, på tal om acceptans…om det nu är så att inget går att göra efter att man blivit undersökt av kunnig person, varför får man inte hjälp med att acceptera? det är ju en stor process att acceptera och sörja den kroppsliga funktion som man aldrig kommer att ha igen och som man inte alls var beredd på att tappa.

Jag hade verkligen, verkligen uppskattat att ha fått information om olika skador som kan uppstå av vaginal förlossning. Man får enbart höra att skrapsår o små rispor är att vänta och att det finns en värre skada (sfinkter) som är så ovanlig att vi inte ens behöver prata om den. Det hade varit så oerhört mkt bättre på alla sätt o vis om man inför förlossningen, under och efter kände att man hade koll på läget vad för typ av skada som uppstått och att man visste vad som väntade med ev operation/rehab. Istället råder en tryckande ovisshet, som en blöt tung filt över hela föräldraledigheten tills dess man fått klart för sig läget och fått hjälp.

Jag hade verkligen, verkligen uppskattat att ha fått information om olika skador som kan uppstå av vaginal förlossning. Man får enbart höra att skrapsår o små rispor är att vänta och att det finns en värre skada (sfinkter) som är så ovanlig att vi inte ens behöver prata om den. Det hade varit så oerhört mkt bättre på alla sätt o vis om man inför förlossningen, under och efter kände att man hade koll på läget vad för typ av skada som uppstått och att man visste vad som väntade med ev operation/rehab. Istället råder en tryckande ovisshet, som en blöt tung filt över hela föräldraledigheten tills dess man fått klart för sig läget och fått hjälp.

Leave a comment

Privacy Preferences
When you visit our website, it may store information through your browser from specific services, usually in form of cookies. Here you can change your privacy preferences. Please note that blocking some types of cookies may impact your experience on our website and the services we offer.