Är förlossningsskadan barnmorskans fel? Vem ska jag skylla på att jag fick en skada? Är det ens någons fel?
Läsarfundering
Nu är vi ute på minerad mark! Jag gissar att för barnmorskor som läser den rubriken svider det till i magen och de biter sig i läppen lite innan de klickar in och läser vidare. Det här med förlossningsskador är JÄTTEJOBBIGT för barnmorskor. Naturligtvis är det jobbigare för den som drabbas. Men att en föderska drabbas av en svår eller stor förlossningsskada är något som barnmorskor ofta upplever som ett personligt misslyckade och skäms över. Jag vet också många förlossningsskadade som väldigt adekvat upplever att de blev felbehandlade under förlossningen, och att det är barnmorskans fel att de fick en skada.
Vad är sanningen?
Sanningen är: Det beror på. Ständigt dessa gråskaliga nyanserade svar, va? Det kommer alltid, alltid råka hända en viss procent förlossningsskador. Bebisar kan komma väldigt snabbt, födas med handen på kinden, det kan hända saker på vägen som gör att bristningen blir ett faktum. Även om alla inblandade gör ”alla rätt”. Men det finns också saker som barnmorskan kan och bör göra för att minska risken för bristningar. Jag tänkte ta er igenom ett resonemang kring detta idag.
Hur vanligt är det att spricka vid förlossningen?
8 av 10 förstföderskor kommer få en bristning som inkluderar muskler vid sin vaginala förlossning. Sedan brukar vi säga att 9 av 10 får någon som helst bristning, alltså ”bara slemhinnebristningar”. Det innebär att det är helt rimligt att förvänta sig att få någon form av bristning vid förlossning. Vi borde rimligen kunna minimera antalet stora skador , men alla förlossningsbristningar är nog inte rimliga att eliminera. Vi har så små utgångar och så stora bebisar!
Vad ska barnmorskan då göra?
Barnmorskan ska guida och vägleda den födande så att förlossningen går framåt så bra som möjligt, så effektivt och smärtfritt som det bara går och dessutom göra allt hon kan för att minimera bristningen. Kroppen sköter ju ofta progressen helt själv, men ibland kan det ju behövas åtgärder som skyndar på eller bromsar förloppet. Att själva krystandet går långsamt och kontrollerat är ofta den viktigaste faktorn för att minska risken för en förlossningsskada. Det är inte alltid något varken du som födande eller barnmorskan lyckas styra över, även om ni båda har det som mål. Och om barnet inte mår bra kan det bli så bråttom att barnets välmående helt enkelt prioriteras framför skyddet av bäckenbotten.
Perinealskydd
När bebisen ska födas är det viktigt att barnmorskan är med och styr, både tempot men också själva krystandet. Vi har evidens för att våtvarma handdukar mot mellangården samtidigt som barnmorskan är med och styr barnets huvud och krystandet i sig kan skydda mot större bristningar.
Vems är felet?
Ibland är det såklart vårdpersonalens fel. Vissa insatser kanske hade behövts, men som du inte fick. Eller så fanns en massa insatser, som med facit i hand inte behövdes. Ibland kanske det vore bättre att avbryta förlossningen till fördel till ett kejsarsnitt. Och ibland finns faktiskt inga förvarningar alls om att något kommer gå snett, och så uppstår en bristning ändå.
När är det barnmorskans fel?
Om du misstänker att det har skett felaktig behandling eller fattats felaktiga beslut under din förlossning ska du kontakta patientnämnden för att få höra deras syn på saken. Det är inte alltid helt rätt att veta. Om din barnmorska inte var med och hjälpte dig med guidning och handgrepp under förlossning (trots att hon var där och liksom hann med, jag vet kvinnor som fött innan barnmorskan ens hunnit in i rummet) kan du kanske tänka att du inte förlöstes enligt konstens alla regler. På samma sätt kan du analysera vad som hände under förlossningen och vilka insatser du fick. Behövdes det mer eller mindre, fler eller färre? Blev du lyssnad på och tagen på allvar?
Att bli lagad korrekt
Att råka få en bristning kanske inte alltid är oundviktbart. Men sen ska du bli korrekt lagad, och här blir det inte alltid rätt. Att du blir fel sydd kan vara barnmorskan eller läkarens fel, även om det i många fall kanske inte är deras eget personliga ansvar pga brister i utbildning och handledning. Om du blir sydd enligt konstens alla regler men stygnen spricker upp (pga infektion eller annat) kanske det inte är någons fel. Att man blivit felsydd kan det oftast inte bli bevisat i efterhand, så här är det svårt att “få rätt” som patient.
Jag gillar verkligen din blogg och brukar rekommendera den till både kollegor och patienter, men ibland tycker jag att du ger dig ut på hal is. Nu t ex. Du är fysioterapeut med ett stort kunnande inom det området, sitter i en expertgrupp för SKL om jag inte minns fel, men du är inte barnmorska och du är inte obstetriker. Du har inte det hantverkskunnandet, som kräver år av träning och en rejäl dos fingertoppskänsla, och du är inte inne på förlossningssalen dagligdags. Jag säger inte att det aldrig är vårdpersonalens ”fel” när den födande får en skada, men det är ofta multifaktoriellt och alla omständigheter går inte att styra över – då tänker jag på faktorer som mammans ålder, BMI, språk, belastningen på förlossningsenheten etc… Och som du säger, vi kommer aldrig att komma ner på noll skador. En sak är dock säker – vi strävar alla efter att bli bättre. Vi lär oss hela tiden, och utveckligen går framåt. Att vi nu lär oss om levatorskador innebär inte att vi struntade i dem av elakhet för tio år sedan. Jag önskar en stor portion ödmjukhet i denna debatten, och respekt för de professionella som kämpar för att föra förlossningsvården framåt.
Tack för din input. Jag tror att du behöver läsa om det här inlägget och försöka förstå hur jag menar lite bättre. Precis som du säger är jag inte med i förlossningsrummet, men jag är däremot med och träffar kvinnorna när de lider av symtom i efterförloppet och remitterar dagligen minst en kvinna som har felsydda eller defektläkta förlossningsskador.
Elisabet, jag upplever verkligen inte att hon skriver att det är barnmorskans fel! IBLAND kan det ju vara det, alla barnmorskor är inte bra. Det finns de som är dåliga på sitt yrke, inte så många men de finns. Och som du skriver, belastningen för personalen! Det verkar vara ett under att barnmorskor inte gör MER fel med tanke på hur dåligt det ser ut idag, inte för att personen är dålig på sitt yrke utan bara stressad.
Jag tänker att du måste ha missförstått Mias inlägg. Läser det som väldigt ödmjukt och nyanserat. Klart det finns ytterligare saker som hade kunnat göras ibland, och ibland är det bara otur. Vad är det som inte är ödmjukt med att konstatera det? Alla yrkeskårer måste väl kunna syna sig själva ibland och tycker inte att Mia skuldbelägger någon.
Alltså när jag tänker tillbaka på min förlossning blir jag så arg. Där och då var jag ju så utelämnad och uppe i att bara hantera smärta men hade jag varit där om igen så har jag ju konkreta ”tips” som jag skulle vilja ge de barnmorskorna. Bland annat att inte säga till någon som har krystvärkar att hålla dem för att man vill gå av sitt pass, att inte ha jourbyte på rummet när jag ligger där med krystvärkar utan smärtstillande (dock lustgas) och till den som sen tog över och sa att jag skulle ta i allt vad jag kunde (trots att inget var fel på barnets syresättning) och som gjorde att min son kom ut på 10 min med fem krystvärkar och att hon sen pratar med min man och utbrister (när det är försent) ”oj vänta!” Hade jag velat säga ett och annat.. . Sen att hon inte upptäcker några av de bristningar jag fick de förstår jag inte men så kan det tydligen vara.
Så nog finns det förbättringsmöjligheter även när barnmorskan inte är stressad.
Det här med våtvarma handdukar hade varit något… Och att inte säga till en födande som kämpat i tre dagar och varit öppen 10 cm i 8 timmar innan värkstimulerande sattes in att hon gör fel när hon krystar utan att ge vidare instruktioner om vad som ska göras istället. Vad vet jag, min sfinkterskada kanske inte hade gått att undvika ändå, men bemötandet och mitt fysiska mående efteråt hade gått att göra något åt. Posttraumatisk stress och förlossningsrädsla som resulterade i (världens bästa) snitt med tvåan. Jag är allt annat än nöjd med min första förlossning. Skadan lagades och har läkt fint, men såren i själen finns kvar trots terapeut och Aurora. Barnmorskan som förlöste mig lämnade mycket att önska.
Mia, jag skulle önska ett inlägg om sk. “Aurora”-samtal. Och dessa “hjälp”-samtal som de prackar på en när man inte vill föda vaginalt. Finns det ens några riktlinjer för samtalen? Någon djupare utbildning de måste gå för att hålla dem? Någon steg-för-steg-metod de följer? När jag gick på två samtal med en person som inte alls var till nån hjälp kändes det mest som att prata med en vägg som kom med tyckande. När nu vården värkar kalla det för “stödsamtal” så undrar jag – vad är deras kriterier för dessa? Får vilket ostrukturerat samtal som helst kallas stödsamtal bara man smackar på ett “aurora” framför barnmorsketiteln på den man sätts i samma rum som?
*verkar hehe…
Finns en serie inlägg om förlossningsrädsla där jag skrivit lite om att dessa samtal funkar ganska dåligt. Men har lite för lite kunskap om dem för att skriva så mycket mer.
Tack för intressant läsning Mia. Det är fullt logiskt att det skulle vara många faktorer inblandade och förhoppningsvis är antal gånger det sker förlossningsskador pga vårdpersonals fel få.
Däremot kan jag utifrån min upplevelse tycka att de flesta jag mötte inom vården efter förlossningen och på BB hanterade händelsen extremt dåligt. Jag var rätt dåligt påläst på grad 3-4 bristningar då jag tänkte att risken är så liten så varför läsa på i förväg (det ångrade jag mkt sen!) men min barnmorska som förlöste mig förklarade absolut ingenting efter att hon deklarerat att det var en grad 3 eller 4 bristning. Hon sa inte ens hejdå utan efter att läkaren bedömt mig till grad 3 försvann hon ur rummet (uppenbart missnöjd och kanske lite skamsen) och jag såg henne aldrig mer. För mig var det väldigt tufft. Jag visste inte vad detta innebar. Varför det hade hänt mig. Vad som skulle hända nu. Jag fick vänta i 9 timmar på att sys på operation och inte förens en annan barnmorska kom in x timmar senare så brast jag ut i gråt och fick då några lugnande ord och en liten förklaring på vad som hänt mig och vad detta kunde innebära för mig. På BB sen frågade flera nya sköterskor jag träffade ”är det du som är Sfinkterrupturen?” Vilket gjorde mig extremt ledsen och förbannad. Det var mitt under pandemin så jag var helt ensam på BB utan partner och på en vårdavdelning som var extremt underbemannad och jag hade dessutom fruktansvärt ont. Att säga till en sköterska ”snälla kalla mig inte det” eller att ställa alla frågor jag ville fanns helt enkelt inte tid eller ork till så jag bara tog det. På ett besök till akuten för nyförlösta efter hemgång fick jag dessutom höra av barnmorskan som tog emot mig där, medan hon läste min förlossningsjournal ”stackars barnmorskan som förlöste dig, hon mår säkert fruktansvärt dåligt efter detta”. Jag trodde inte det va sant. Där satt jag trasig och förstörd både psykiskt och fysiskt med mitt första barn som jag knappt kunde hålla för jag hade så ont och hon tyckte att jag skulle tycka synd om personalen?
Jag har ALDRIG klandrat barnmorskan som förlöste mig för min skada. Det spelar mig helt ärligt ingen roll heller för det ändrar ingenting jag kommer alltid att ha min skada. Men jag klandrar definitivt henne för hennes agerande efter förlossningen. Att hon inte tog sig tiden att förklara för mig vad jag råkat ut för och vad som skulle hända nu. Jag har mått extremt dåligt efter min skada och legat vaken långa nätter och undrat hur mitt liv kommer se ut efter denna skada och där dessa kommentarer från vårdpersonal rullat runt i huvudet på mig. Det jag vill säga är väl att lika viktigt som att jobba med perinnealskydd och annat för att i förväg motverka skador är det för personalen på förlossningen och bb att bemöta de med skador med lika mkt respekt och sympati som man hade gjort andra sjuka patienter. Inte får en cancerläkare/sköterska säga vad som helst eller helt undvika sin patient för att de mår dåligt över att patienten fått cancer. Jag vill lägga stor vikt på vårdbemötandet efter att skadan är ett faktum speciellt i det tidiga skedet och i min upplevelse är det ofta där vårdpersonalens insatser brister och förhoppningsvis inte när själva skadan skedde.
Hej! USCH vilket dåligt bemötande. “är det du som är Sfinkterrupturen?” Så får man VERKLIGEN inte säga. Alltså vi inom vården pratar ju ibland om patienter så, typ “idag ska jag träffa ett knä och en rygg” och det har varit mycket diskussioner om det och människosyn. Man ÄR inte sin skada/sjukdom/diagnos, man är en person som HAR en rygg eller en sfinkterskada. Om du orkar och pallar vill jag rekommendera dig att skriva ungefär det som du skrev till mig, till verksamhetsschefen där du födde och låg på BB. De behöver ta upp detta i sin personalgrupp! Jag VET att det inte är ditt ansvar att fostra vårdgivare och att de borde veta bättre och jag är otroligt ledsen för din skull. Både för skadan och för vårdens dumheter.
Jag har ju också en sfinkterskada i bagaget, du kan hitta mina egna inlägg från tiden när det begav sig om du letar här på bloggen. Jag hade precis som du många ångestfyllda vakennätter där efter skadan. Det är 9 år sedan nu. Jag mår bra, har bra sex, har sprungit maraton och lidingölopp och har fått två barn till. Helt analt kontinent är jag inte, men jag har lärt mig navigera runt det och mår inte dåligt av det dagligdags. Jag vill skicka hopp och en kram!