Vårdgivare i ett digitalt ekosystem

Vårdgivare i ett digitalt ekosystem

I takt med att vården krymper i tid, resurser och kontinuitet har sociala medier blivit ett slags parallell arena för vårdgivare. Här får patienter den information de inte hinner få i vårdrummet, och vårdgivare fyller luckorna mellan patientmöten och vårdsystemets brister.

När systemet inte räcker till

Många vårdgivare som kliver ut i offentligheten gör det inte för att söka synlighet, utan för att fylla ett tomrum. När vården är pressad på tid, resurser och kontinuitet finns det sällan utrymme för patientutbildningen. Vi blir digitala folkbildare för att systemet inte längre hinner vara det.

På så sätt har nätet blivit en förlängning av vårdens pedagogiska uppdrag, men också en kompensation för det som saknas. Denna förskjutning av ansvar har skett tyst. Vi använder vår fritid, våra plattformar och vår personliga trovärdighet för att bygga broar mellan människor och vård. Det är roligt och fint, men också sårbart. För oss som folkbildar får i praktiken ett ansvar som vårdsystemet inte förmår bära.

Kunskap i marknadens händer

Det här är fint när det fungerar, och jag vågar ändå påstå att jag är en av de stabila med högt förtroendekapital. Men när sjukvården låter privatpersoner med konton i sociala medier stå för patientinformationen blir det också sårbart. Sociala medier är inte neutrala rum. De drivs av kommersiella intressen, algoritmer och engagemangsekonomi. Det påverkar även hur vårdrelaterat innehåll sprids och uppfattas. Plattformarna premierar det känslomässiga och personliga framför det sakliga och långsamma, detta står i bjärt kontrast till vårdens grundprinciper.

Självcentrering som ett sätt att nå ut

För vårdgivare innebär det ett etiskt dilemma. Vi vill vara relevanta och nå fram. Men många blir i detta också väldigt personcentrerade och vi får se vårdgivare sminka sig, renovera köket och köpa kläder. Här hamnar hälsoinformation sida vid sida med en kommersiell marknad. Inlägg om bäckenbotten, hormoner eller smärta hamnar sida vid sida med reklam för behandlingar och produkter som saknar vetenskapligt stöd. Algoritmerna skiljer inte mellan folkbildning och försäljning.

En del vårdgivare blir en del av det här, medvetet eller omedvetet. Det kan stärka spridningen av viktig kunskap, men det kan också urholka yrkesetikens kärna om gränserna blir otydliga. Att navigera i den miljön kräver integritet, självreflektion och förståelse för de krafter som styr det digitala ekosystemet. Här tror jag att många skulle behöva tänka några varv till.

Det är lätt att tala om individuellt ansvar, men svårare att se att ansvaret också är strukturellt. Så länge vården förblir underfinansierad och plattformarna styrs av klickekonomi kommer vårdgivares digitala närvaro alltid att balansera mellan etik och överlevnadsstrategi.

Lagar som inte räcker till

De juridiska ramarna, patientsäkerhetslagen, patientlagen och sekretessreglerna, gäller förstås även på nätet. Men de är skrivna för en annan tid. De utgår från att vårdkontakterna alltid var fysiskt avgränsade. De berör inte en offentlighet där yrkesrollen sträcker sig långt utanför arbetstid.

Lagstiftning kan reglera det som är eller borde vara förbjudet. Men det svåra är att det egentligen är en god etisk kompass som bör styra vad som är lämpligt eller olämpligt beteende i sociala medier. Vi behöver professionsförbund som tar ledning och formulerar en sådan vägledning, helt enkelt. Jag har efterfrågat detta i över 10 år, och ännu har inte mitt fackförbund Fysioterapeuterna plockat upp bollen.

Etiken som kompass

Tills professionsförbunden levererar bättre stöd till oss professionen återstår bara den inre kompassen. Att vara personlig utan att bli privat. Tala och skriva med eftertanke. Att inte använda patienters upplevelser och erfarenheter som innehåll, även om det är avidentifierat. Att stå fast vid saklighet även när algoritmerna kräver annat.

Etiken som motstånd

Som verkligheten är blir en god professionsetik ett motstånd mot förenklingen i sociala medier. Etiken handlar inte enbart om att undvika reella övertramp, utan om att stå kvar i det som är vårdens kärna: respekt, ansvar och omtanke.

Det är dock problematiskt är att nyanserade poster på sociala medier inte når lika stor framgång och spridning som de onyanserade. Vi jobbar i motvind, helt enkelt.