“Att vara en företrädare för sin yrkesgrupp”. Nu låter det som att jag fått hybris, och jag tänkte inte att jag har en fysio-företrädarroll generellt. Men jag har ett ansvar!
Som vårdgivare och bloggare som mest skriver professionsrelaterade ämnen blir man lätt en företrädare. Kanske inte officiellt, men det är på sätt och vis ofrånkomligt. Jag skulle tänka att många av er läsare får upp mig som första tanke när ni hör ordet fysioterapeut, eller hur? Att vara en företrädare för sin yrkesgrupp är ett stort ansvar. Inte heller det första jag tänkte på när jag började blogga.
Rent praktiskt innebär detta några saker:
- Jag tror inte att det finns ett trovärdigt sätt att vara fysioterapeut och bloggare utan att vara grundad på vetenskap och beprövad erfarenhet
- Jag vill inte bidra till hälsohets och försöker att vara trovärdig, utan falsk fasad
- Vi har en oerhört hård kontroll på kommentarsfältet. Här får inga troll plats.
olika riktlinjer.
När det gäller de lagar och riktlinjer jag skrev om igår har jag haft bäst stöd av från Försäkringsmaktens handbok i sociala medier. Jag tänker att om det är några som kan det här med att hålla sekretess och tystnadsplikt högt så är det dem. Jag gillar bland annat detta:
“Sociala medier har gett oss och fortsätter att ge oss fler aktörer, fler berättelser och fler perspektiv. Den större, totala kommunikationen om Försvarsmakten ger en bild av myndigheten som är mer nyanserad, mer korrekt och mer komplett. Studier visar att vi i ökande utsträckning tar till oss och tror på information från andra användare i sociala medier jämfört med information i massmedia och den vi får direkt från organisationer. För Försvarsmakten kan det innebära att den centrala informationen får en reducerad betydelse, medan betydelsen av medarbetarnas berättelser ökar.”
Från denna hämtar jag positivitet, men också en känsla av ansvar.
Sjuksköterskornas kompass
“I etisk kompass för sjuksköterskor i sociala medier” står följande:
“Sjuksköterskor företräder alltid sin profession, oavsett om man är i tjänst eller inte, och behöver därför vara medvetna om och förhålla sig till detta ansvar.”
Betyder detta att jag som fysioterapeut ALLTID måste företräda fysioterapeuterna? Nä, jag tror faktiskt inte det. Jag är ju först och främst privatperson. Men när jag verkar som BakingBabies-Mia måste jag nog förhålla mig till ansvaret av att företräda min profession. Men jag utgår inte från detta ansvar när jag som privatperson kommenterar på andra bloggar eller dylikt.
Från “Råd till läkare vid användning av sociala medier”:
“Läkare bör då de agerar på sociala medier, precis som i alla andra sammanhang, vara noga med att upprätthålla en professionell relation till sina patienter. Oftast är det olämpligt att läkare interagerar i sociala nätverk med sina patienter, dels av sekretessynpunkt och dels eftersom det kan störa patient–läkarrelationen. Ingår man redan i ett socialt nätverk med någon som sedan blir ens patient behöver man ta ställning till lämpligheten av fortsatt sådan kontakt.”
det f är lite annorlunda för fysioterapeuter.
Vi har ingen förskrivningsrätt för läkemedel och kan inte fatta så pass avgörande beslut kring patienters vård och behandling att det skulle vara olämpligt på samma sätt att ha en nätbaserad kontakt. Jag rör mig i flera olika sociala nätverk med patienter, men är där som med-patient och bloggare, inte specifikt som vårdgivare.
Att vara personlig men inte privat
Som vårdgivare lär man sig redan från tidigt i grundutbildningen att vara “personlig men inte privat”. Det här är ett påstående jag ifrågasätter. Eller snarare så vill jag definiera själv vad som är privat för mig. Ni som läser här vet otroligt mycket “privat” information om mig. Men ni vet ändå inte nästan ingenting om vad som är integritetskänsligt för mig. Ni vet inte vad som gör mig riktigt sårbar. Jag har otroligt skarpa gränser, även om det kanske inte alltid framgår. När vi på utbildningen lär oss om detta påstående handlar det om att vi inte behöver uppge vad våra barn heter, var vi bor eller liknande information. Jag tänker att patienten har en rätt att SLIPPA veta saker om mig, men bloggläsare har inte riktigt samma rättighet. Eller ja, de som inte vill veta får ju också sluta läsa. Oavsett så behöver vi bloggande vårdgivare själva få definiera personlig/privat-diskursen på ett nytt sätt.
har du några intressanta reflektioner om detta?
Berätta!
