Förändringens vindar

När jag går tillbaka och läser vad jag skrev för två år sedan blir jag både glad och frustrerad. För två år sedan skrev jag två inlägg på temat ”vad jag vill förändra” och jag är glad idag när jag ser mig omkring och ändå ser förändringens vindar blåsa.

Inläggen jag skrev för två år sedan

Kontentan från dessa inlägg är mycket av problematiken som jag ser det sitter i attityder. Utifrån dessa kassa attityder (som i sin tur kommer från en ännu sämre kvinnosyn) kommer både politik och pengaprioriteringar, och resultatet blir en kvinnosjukvård som inte blir sådär jättemycket bättre.

BB-krisen

Jag har med stort intresse läst boken BB-krisen och följt debatten som följde. Extra ”lustigt” tycker jag det är att de allra flesta som är väldigt kritiska till boken faktiskt inte har läst den. Den är ju väldigt tydligt en reportagebok med en agenda och som sådan är den väldigt bra. Hade den varit nyanserad och ”å ena sidan, å andra sidan” på sida upp och ner hade den knappast slagit som den gjorde.

Vad händer nu då?

Regeringen har sedan 2016 satsat mycket pengar på kvinnors hälsa. Läs mer om detta här. Dessa pengar har hamnat hos SKR (Som förut hette Sveriges kommuner och landsting, nu Sveriges Kommuner och Regioner). SKR är en medlemsorganisation (för alla kommuner och regioner i Sverige) och den organisationen har ingen rätt att styra pengarna som kommer från regeringen, utan kan bara plocka fram kunskapsunderlag, granskningar av nuläget och ganska vaga uppmaningar. Jag var ju under 2018 en del av teamet som jobbade med satsningen på (då) SKL och såg hur oerhört olika dessa pengar används ute i regionerna. Regeringssatsningen pågår fortfarande, så pengar finns i några år till.

Hårdare tag?

Jag kan inte tillräckligt mycket om själva begreppet ”haverikomission” för att kunna hävda att det är just är det som vi behöver. Det är ju annars vad BB-krisen-författaren Lisa Bjurwald förespråkar. Men jag tror också att det behövs något slags statligt omtag på det här med regeringssatsningen. Ska vi satsa pengar på bemanning? Är det klokt att lägga kortvariga ”projektpengar” på att anställda barnmorskor, om man inte tror sig ha råd att ha kvar dem sen? Njää. Ska regionerna få satsa pengar på ”vad de vill”? Det blir ju också lite sisådär, speciellt om pengarna landar i svarta hål.

Hur kan man ta ett omtag på attityderna?

Det här tycker jag är knäckfrågan, faktiskt! Men jag har inte en susning på hur man göra för att förändra en sådan bautaorganisation som mödra- och förlossningsvården. Men jag tror att vi behöver börja med nya moment på utbildningarna för både barnmorskor och gynekologer/obstetriker.

Förändringens vindar

Vill ni hjälpa mig att tänka? Hur kan ni se att förändringen kan gå till?

Comments (4)

Lena Hallengren gjorde ju ganska tydligt att ansvaret låg främst på varje enskild region att styra över sina pengar (i samband med BB-krisen). Det fungerar ju uppenbarligen inte eftersom de regionala skillnaderna inom förlossnings- och eftervården är enorma. Rent konkret vad som behöver göras kan jag inte heller svara på, men helt klart måste staten lägga sig i mer. Det går inte att pytsa in pengar till Regionerna utan att de har en tydlig riktning. Förändra attityder kommer ta tid, men om staten genom styrdokument och nationella mål reglerar vad varje enskild region MÅSTE ha och leva upp till – får vi bättre förutsättningar till en jämlik vård.

Tror tyvärr att det behövs ett generationsskifte innan vi kommer åt attityderna ordentligt. Även om det såklart finns äldre inom alla professioner som vill förändra.

Jag tror att alla ni som arbetar med just mödravård behöver göra studier som visar just det viktiga som ni gör. Det behövs tydlig statistik som visar politiker och regiondirektörer vad mödravården behöver. Att visa på exempelvis vikten av utökad efterkontroll och att fysioterapeut är inkopplad /fysioterapeut inom annat område men två-barns mamma

Precis. Svårt bara att vara en av få vårdgivare inom området och typ orka forska.

Jag tror du har rätt i att det är i utbildningen man kan få till riktigt nytänk.

Jag tror d ock att man kan få till en attitydförändring om man inom värden börjar utgå mer i från patientens symptom än vad bm/gyn kan se.
Om det man ser kan förklara patientens symptom – >då har troligtvis alla skador hittats.

Om det bm/gyn ser inte förklarar symptom – > remiss.

Idag upplever jag hade remiss ges då man ”ser” större skador. Detta medför att de som inte har kompetensen att se dessa skador blir ett stopp i kedjan.

Hur man ska lyckas vinkla om detta är dock en annan femma.

Sedan krävs de att dem som har hög kompetens lär ut till andra, vilket ändå är på gång, men behöver utökas i mkt högre omfattning.

Leave a comment

Privacy Preferences
When you visit our website, it may store information through your browser from specific services, usually in form of cookies. Here you can change your privacy preferences. Please note that blocking some types of cookies may impact your experience on our website and the services we offer.