Att ställa idealbilden till svars.
Varje dag läser jag bloggar och plöjer mitt instaflöde. Ibland är det en källa till härlig underhållning. Ibland är det en källa till ångest.
Är det bara jag?
Illustration av världens bästa Louise förstås.
En del människor verkar bara vara så himla lyckade.
Jag aldrig kommer vara den där personen. Den där personen som ser perfekt ut i alla sina kläder, alla dagar. Hon gillar yoga men tränar också maxad styrketräning, för att få en bra balans. Är en sån som gillar grönkålsjuice och faktiskt köper två Granny Smith när hon är på Pressbyrån och behöver en snabb blodsockerhöjning. Hon är välutbildad och har haft en cool yrkeskarriär men har nu sina sociala mediekanaler som sitt heltidsjobb. Hon instagrammar vackra bilder när hon pysslar med sina barn.
Och så jag
Under tiden vadar jag omkring i duplo och bär samma jeans med fläckar för tredje dagen i rad. Jag springer visserligen i ur och skur, men det gör mig långt ifrån så glamorös som henne. Gillar kaffe och ostmacka och akutköper gärna en chokladbit när sockersuget kommer över mig. Jag jobbar inom vården och får inte bära nagellack eller smycken. När jag och mina barn pysslar får de färg i öronen och gråter när jag ska tvätta dem.
Ibland tänker jag “om jag bara kunde vara mer som henne…”
Men grejen är. Jag träffar så många olika människor att jag snart borde kunna avslöja mig själv och mina tokiga tankar om “alla andra” och om “henne”, den där perfekta. Även någon som ser ut som henne har komplex för något på kroppen. Även någon som verkar som henne berättar om huvudvärk, spänd nacke, tänder som gnisslar på nätterna, inkontinens, smärta vid sexuell penetration, stress och oro.
Hon finns inte
Det finns inga alla andra. Hon finns inte. Det som finns är operfekta, fantastiska och väldigt mänskliga människor som lever med sitt hopp och sina rädslor och sin stress och jobb och liv och barn och hundar och svärmödrar och toaletter som behöver städas. Med väckarklockor som ringer för tidigt och barn som inte sover hela nätter och där kaffe och brownie är det som räddar dagen.
Typ som jag. Typ som du.
Här kommer lite tankar som jag jobbar med för att känna mig mer okej med mitt eget operfekta liv. Lite frågor jag ska ställa mig själv för att analysera min egen uppfattning om “alla andra” och om “henne” (de där hittepåbilden av idealkvinnan som finns imitt huvud).
1. Vad ligger bakom?
Hon som är hon på instagram. Att se ut sådär är hennes livsstil. Hennes liv och jobb hänger på att hon jobbar på sin stil, sin vikt, sina muskler, sin hårfärg. Hennes perfekta utseende handlar om arbetstimmar och kanske massor av pengar och att någon annan tar bra bilder. Hon unnar sig inte den där chokladbiten på vägen till tunnelbanan – inte för att hon aldrig är sugen eller för att hon har så fantastisk karaktär att hon klarar att stå emot alla frestelser. Utan för att hon har en upplevelse av att hennes karriär hänger på att hon håller ett visst BMI. Hennes kläder är resultatet av ett sponsrat samarbete och hon gillar dem inte riktigt egentligen.
2. Vad berättar hon inte?
Det är lättare att inse att Hollywood-kvinnan är fejk, men svårare att avslöja inför sig själv att alla andra bloggare, instagramprofiler och gamla bekanta på Facebook faktiskt inte är perfekta. Hur perfekt de än speglar sin vardag genom sina sociala medier.
Alla har inte allt. De flesta lyckas inte balansera livet perfekt på alla plan. Alla väljer vi ju oftast att presentera det som lyckas bra för omvärlden. Inredningsbloggaren kanske har garderoben full med stök. Modebloggaren är snygg och välklädd, men orkar inte lägga energi på middagen och väljer snabbmakaroner och korv till barnen. Träningsprofilen får till varje träningspass, men kommer försent till förskolehämtningen oftare än någon annan. Inga stora brister, men de gör dem mänskliga. Vi alla är mänskliga.
3. Kan jag hitta en bättre idealbild?
Jag behöver kanske bredda mitt sökfält i jakten på bra förebilder. De kanske inte ens ser ut som jag förväntar mig att se ska se ut.
Tanten före mig på ICA – kanske tar hon smärtlindring för sinknäartros bara för att kunna gå och dansa fyra gånger i veckan? Då snackar vi motivation och karaktär. Den taniga killen vid chipshyllan kanske cyklar flera mil om dagen i sin tjänst som cykelbud – snabbast i stan dessutom. Han har en eftersträvansvärd kondition. Och förskolepedagogen som varje vecka klämmer in en halvtimmes träning på de mornar hon börjar lite senare. Träningen tillsammans med det hårda arbete hon utför gör henne imponerande funktionellt stark.
Det finns så otroligt många hälsosamma, kämpande och inspirerande personer runt omkring mig. Personer som försöker göra sitt bästa med de kroppar och förutsättningar de har.
4. Har “alla andra” och “hon” verkligen inga problem?
Vi drabbas alla av småkrämpor och mellan varven stora och små vardagliga problem. Ibland regelrätta katastrofer. Vi är människor, och i begrepp människa ryms inte den där bilden vi har på perfekthet. Även hon har problem ibland, jag vet det. Depressioner, relationsproblem, sömnlösthet, högt blodtryck – vi kan göra listan oändlig på saker som folk kan lida av som inte nödvändigtvis behöver synas på ytan.
5. Kan jag göra konstruktiva jämförelser?
När vi inser att vi verkligen hamnat i en sits där saker inte är “okej” längre får vi en enorm drivkraft till att göra vettiga förändringar. Jag träffar så många sådana personer på jobbet. De har hamnat vid ett vägskäl och de har bestämt sig för att genomföra ett förändringsarbete av något slag. Att jämföra oss är inte alltid dåligt, men det måste i så fall användas till något mer konstruktivt än självförakt.
Om jag bestämmer mig för att jag faktiskt måste förändra något så måste jag också eventuellt ta hjälp av mitt sociala nätverk eller av professionella för att kunna genomföra förändringen.
6. Finns det verkligen folk som får “allt gratis”?
Hon ser ut som att hon har allt och att hon glider fram på en räkmacka. Men vi vet ju inget om “alla andra” och ingen människa jag känner på djupet har någonsin fått allt gratis. Eftersom jag kämpar på med mitt dagligen ser jag ju knappt mina egna framsteg. På samma sätt ser någon annan mig utifrån och ser bara det jag är idag, inte det jag gjort för att komma hit. Vi alla jobbar på hårt med vårt eget, och vi ser bara resultatet, inte kampen bakom. Jag ska bli bättre på att försöka uppskatta både mina egen och andra människors hårda arbete.
Att ställa idealbilden till svars
Hur gör du för att navigera dig i jämförelsedjungeln?
Bra text. Gjorde mig oväntat sugen på ostmacka!
Jag följer mest mina vänner. Även om många av dem endast instagrammar när barnen är sams och solen skiner så vet jag ju att de är/har det precis som jag däremellan.
Den bästa medicinen mot avundsjuka är egentligen generösa tankar men det är väldigt svårt ibland. Tankar liknande ”kul för henne att det verkar gå så bra och att hon är så snygg” kan faktiskt göra att hjärnan känns lite mjukare och snällare.
Det här är ständigt aktuellt. En stor jämförelse jag länge haft är också: Hur orkar alla andra? Jag har bara jobbat heltid några månader av mitt liv, för sedan orkade jag inte mer. Jag orkar inte med det tempo vissa verkar välja helt frivilligt, varken på fritiden eller jobbet. Det är svårt ibland att acceptera detta hos sig själv, för samhällets norm är ju att man ska orka 100 % om man inte är sjuk. Tack för fin blogg!