Kroppsförtroendet

Vet ni vad jag känner?

Personligen upplever jag att jag har tappat något av kroppsförtroendet sedan graviditeterna. Den är liksom stukad, min relation till kroppen. Den sista graviditeten med Waldo när jag hade så där väldigt, väldigt ont från tidigt i graviditeten tog litegrann knäcken av mig. Efter att Wilfred (andra barnet) föddes kände jag mig nästa odödlig. När jag fick den stora förlossningsskadan med första barnet var jag väldigt stukad, länge. Sen fick jag revansch med en så otroligt bra kroppslig återhämtning efter andra barnet. Det var ju mellan andra och tredje barnet jag började med långdistanslöpning och sprang både Stockholm Marathon och Lidingöloppet.

Sista graviditeten var den värsta

Sen kom graviditeten med Waldo och även om den inte pajade kroppen så där definitivt, så pajade den min relation till kroppen. Jag hade så fruktansvärt ont i bäckenet från så tidigt i graviditeten och det tog så lång tid innan jag fick en nästan smärtfri vardag efteråt. Jag har fortfarande svårt att tänka ”det där kommer jag klara” och känner att jag drar mig för att belasta kroppen till dess yttersta gränser. För att jag inte litar på den helt. Jag har haft så mycket smärta. Det är så tufft varje gång kroppen svarar med en käftsmäll efter en fysisk ansträngning man älskat och uppskattat att göra.

Jag springer fortfarande. Även om styrketräning absolut inte är min grej så utsätter jag mig för det också, och vågar belasta mer nu än innan bäckenbottenrekonstruktions-operationen mellan barn två och tre. Jag tror egentligen att den stora skillnaden inte sitter i vad jag faktiskt använder min kropp till, utan känslan och förtroendet för kroppen när jag använder den.

Stukat förtroende

Det sitter så väldigt mycket i själen hos mig. Ett stukat kropps-självförtroende. Eller jag har svårt att se det som ett självförtroende ens. Ett stukat kropps-förtroende. Ibland känns den inte ens som min kropp, kroppen. Eller i alla fall – jag har så många gånger velat separera från kroppen. Alltså! Inte alls som i att typ dö. Utan mer bara som att kroppen och jag har en dysfunktionell relation, och jag har inte tyckt att den ger lika mycket till relationen som jag gör. Ni vet, som en sådan där vän som du gör allt för att boka upp träffar med, vara till lags för och hålla kontakten med. Och vännen som inte bjuder tillbaka på samma nivå. Den slags relation har jag länge haft med kroppen. Om den hade varit en vän hade jag lackat och slutat höra av mig.

Jobbar på relationen

Men nu är kroppen min och vi behöver pola ihop till the end of time. Sakta, sakta har vi börjat vi jobba på relationen igen. Jag vänjer den långsamt och successivt vid mer belastning. Den köper läget, ibland motvilligt. Jag märker att det går framåt, men ibland också lite bakåt.

Hur ska det bli?

Kommer jag någonsin springa maraton igen? Jag vet inte. Kroppen är tveksam. Men vi verkar kunna hitta ett sätt att förhålla oss till varandra igen. Och med perspektivet av att knappt ha kunnat gå till närmaste ICA under graviditeten med Waldo är alla enskilda sprungna kilometer en vinst.

Kroppsförtroendet

Ge mig dina tankar!

Det här inlägget är bara ett sådant när jag tänker högt. Jag har ingen poäng eller punch line, direkt. Jag vill dock gärna höra era reflektioner. Hur har du det med din kropp? Är ni vänner?

Besläktat inlägg:

Bli gravid med kroppen som insats

Comments (15)

Stor igenkänning även om jag aldrig sprungit maraton eller ens i närheten. Inser nu flera år senare att jag helt enkelt kopplade bort delar av min kropp i flera år efter graviditeterna (typ hela området från revbenen till knäna). Föraktade dess utseende och även dess (bristande) funktion. Så märkligt med tanke på att den delen av kroppen burit mina barn och man egentligen borde högakta den.

Jag blev tvungen att sakta men säkert hitta en ny relation till den. Inse att tiden var förbi för vissa saker (men inte så många som jag först trodde), tiden satt sina spår och känslan av svek över sjukvården i världens mest jämställda land som fullständigt skiter i kvinnors underliv.

Nu när yngsta är 6 år börjar jag komma tillbaka! Jag är oerhört stark i kroppen nu men det var en lång resa och många många pt-timmar (älskar styrketräning nu tydligen vilket jag aldrig skulle trott!), lite fluff kvar men känslan när kroppen klarar boxjumps och en massa burpees är oslagbar! Önskar dock fortfarande att jag hade varit lite snällare mot mig själv i tanken de där första åren.

Ta hand om dig och hoppas du också hittar ditt nya jag och att den kritiska rösten inom dig som bannar kroppen för vad den inte längre är tystnar.

Känner igen känslan. Jag har nog inte fullt litat på min kropp sedan jag drog korsbandet 2008. Och sedan 2014 har jag gått med muskelskador i bäckenbotten som jag inte har fått nån bekräftelse på från vården. Det har utvecklat kognitiv dissonans i mig och jag vågar knappt lita på kroppen alls. Väntar på på att få operation, mellangårdsrekonstruktion. Innan 2008 spelade jag fotboll på ganska hög nivå. Det kommer ju aldrig hända igen. Innan 2014 sprang jag iaf milen regelbundet, det känns också lååångt borta. Jag hoppas typ kunna yoga smärtfritt framöver och spela fotboll med ungarna.

Hög igenkänning! Du sätter ord på det så bra. Efter andra barnet, efter skador och operation så känns kroppen inte längre som min och jag litar inte alls på den. Den är oberäknelig och jag har svårt att tycka om den eller ens acceptera den.

Att säga att min kropp är en del av mig, skulle behöva att jag ska definiera mig själv som en svagare person än vad jag är. För min kropp är svag, men jag är ju stark. Jag är äventyrlig, peppig och sportig. Men min kropp vill oftast helst inte gå upp ur sängen.

Vi jobbar på att närma oss i vår relation. Där jag ska kunna omdefiniera mig på ett sätt som närmar sig min faktiska kapacitet. Och min kropp, med rehab, jobbar på att öka den kapaciteten.

Jag känner igen mig. Också efter tredje graviditeten. Inga dokumenterade skador, i journalen står endast förslitning av perineum. Men kroppen känns inte som min längre. Bär jag tyngre ett tag, så får jag tyngdkändla i bäckenbotten, plötsligt mer medveten om toalettbesök, det tar mer tid, ffa om jsg varit mer aktiv med barnen (jag erkänner, jag testade hoppa studsmatta i sommar, och ångrar det än). Springa vågar jag inte. Vågar jag testa lyfta tyngre på gymmet så sparkar kroppen bakut på ett eller annat sätt. Har inte varit smärtfri sen förlossningen januari 19, är det inte en sak är det annan. Har också haft ont länge och tidigt i graviditeten. Det är svårt att bli vän med kroppen igen, och våga lita på den..

låg just och tänkte på det här inatt. Var så oövervinnerlig när jag var gravid, älskade min kropp och kände mig så trygg i den, som att ingenting kunde skada mig eller min bebis. Sen lossnade moderkakan och det blev det ett urakut snitt. Efter det litar jag inte alls på min kropp på samma sätt. Insett att jag blivit rädd för den. Den känns gammal och trött och får inte alls den omtänksamhet eller kärlek som den faktiskt förtjänar.

Det känns både skönt och ledsamt att läsa texten som sätter ord på mina känslor. Efter min andra förlossning för 15 månader sedan har jag fått framfall som påverkat min relation till min kropp så mycket, jag vågar knappt röra mig längre utan rädsla för att kroppen ska svika mig och jag ska börja känna av mina symtom. Det känns just nu som att jag aldrig kommer få en bra relation till min kropp igen.

Tack för ett bra inlägg du sätter ord på något som jag själv haft svårt att sätta ord på. Jag hade en väldigt liknande känsla efter min första graviditet för fyra år sen med så svårt att röra mig så jag blev sjukskriven från vecka 10.(fysiskt arbete) Kroppen och jag hade nog precis återfått vår relation och nu i graviditet nr 2 var jag först hoppfull men nu i v 24 känner jag verkligen att relationen med kroppen har fått stryka på fot igen..,. Här försöker man förebygga med rehab, återfå styrkan och kunna springa 1,5 mil innan (har aldrig tidigare kunnat springa så långt) och har klappat medhårs sen jag plussade men nä kroppen är
på minus i vår relation med.

Jag tror att detta är vanligare än vad man tror. Jag har två barn. Fyra graviditeter där varje graviditet blev värre än den andra så fjärde var helt hopplös. Jag fick ha rullstol för att komma någonstans och var sjukskriven 6 mån efter att bebis föddes. Efter 2,5 år började kroppen kännas mer okej.

För mig o min relation är det så mkt trauman som jag behöver läka. Hur kroppen ser ut och känns är något jag måste kämpa med varje dag. För min del tror jag att det nog alltid kommer vara så.

Jag har i a f börjat testa olika saker för att läka, detta kanske provocerar en del men skriver ändå, snippsauna hjälper mig mycket. Att ta den tiden till mig själv och mitt underliv, att meditera samtidigt eller läsa en stärkande bok är väldigt fint och något jag önskar att fler kunde upptäcka.

Sen när jag började följa naprapatjonas så är jag inte lika rädd för att testa min kropp. Det låter kanske lite dumt men ibland behöver i a f jag pusha mig lite hårdare ett tag för att se om jag kommer över en puckel. Då kan smärtan vara där men gå över när kroppen blivit starkare.

Jag hoppas att du hittar ditt sätt att bli mer kompis. Det är svårt som fan och beroende på var man är i sin menscykel kan det vara ÄNNU svårare… du är en fantastisk person som jag önskar allt gott <3

Jag känner igen massor även om jag inte har sprungit några marathon varken före eller efter men innan graviditeten hade jag kommit igång och tränade, jag var glad, hade massor av vänner, jobbade och pluggade. Jag trivdes och kände vid plusset att det skulle gå. Sen kom migrän, foglossning och graviddepression. Efteråt kändes fogarna svajjiga länge och graviddepressionen byttes ut till förlossningsdepression.

Jag vet ju att jag kan, jag känner det bara inte! Det är frustrerande.

Fick en liten revansch i nästa graviditeten dock så någon form av hopp mitt i hopplösheten känner jag

Ja, så är det här med!
Att jag med levatoravulsion inte kan få klara besked men själv alltid behöver lyssna på kroppen är otroligt störande mellan den och mig. I tidigare liv har den kunnat protestera i tid. (Träningen är för tung nu.)
Nuförtiden kommer signalen alltid efteråt, eller i alla fall när det är för sent.
Och att alltid alltid behöver lyssna in och vara lyhörd på det. Det varierar ju från dag till dag! Bara för att jag kunde för en vecka sedan betyder inte att jag kan idag. Sedan födelsen av 3åringen har jag inte kunnat åka bräda som jag brukade, eller skidor eller fjällvandra. Springa, spela Beach volleyboll och annan träning är ett helt annat kapitel.

Ja, oj vad jag känner igen mig. Samtidigt som jag tror på att jag kommer bli starkare och ha fler och fler smärtfria dagar. Men just nu måste jag klappa min kropp medhårs (vad innebär det? Äta rätt, träna lagom, älska massor) och hålla om mig själv som ett litet barn. Jag tror på det där lilla barnets förmåga att läka. Jag kan inte ha några förväntningar alls. Kroppslig mindfulness på något vis.

Hur kan vi i smärta älska våra kroppar _trots_ det sveket som vi upplever? Kanske måste vi välja kärleken och lyckan framför föraktet och nederlaget. Vända det till att vi faktiskt dragit en vinstlott ändå, och att vi kan göra väldigt mycket med våra kroppar trots alls. Justera förväntningarna liksom. Det är jättesvårt! Men för att undvika bitterheten och mörkret måste vi försöka.

Vilket bra inlägg Mia och ni andra som skrivit, jag känner igen mig så väl och det är skönt att känna att jag inte är ensam. Jag har varit så besviken på kroppen efter min förlossning då jag fick förlossningsskador, framfall, diastas och fissurer som efter flera år fortfarande inte är läkta. Jag har så många känslor gentemot kroppen, jag tycker synd om den för att den utstått så mycket. Jag är också enormt tacksam för att den burit och fött fram mitt barn och varit så enormt stark. Samtidigt är jag besviken på att kroppen inte lyckas läka och återhämta sig bättre och oro över vad ännu en graviditet och förlossning skulle ställa till med. Jag har känt otroligt mycket sorg över vad jag inte kan göra idag fysiskt, som jag förut tog för givet och en bitterhet över hur lätt många män har det. Jag blir enormt avundsjuk när en man joggar förbi mig och tänker ofta att han är lycklig som slipper oroa sig för att livmodern ska trilla ut (så orättvis tanke, alla har ju sina bekymmer men så tänker jag ibland ändå!). Livet blir liksom aldrig detsamma som innan graviditeten. Det enda positiva jag kan se med den här resan, förutom mitt fantastiska barn förstås, är att jag känner en stor ödmjukhet inför livet och kroppen, jag tar inget alls för givet längre utan uppskattar det jag trots allt kan göra fortfarande.

Jag känner också igen mig! Kan inte lite på min kropp nu efter 2 graviditeter och en kvarvarande diastas på 5 cm (efter graviditet för mer än 3 år sen). Har fått svart på vitt att jag inte kan få tillbaka mer funktion i magmusklerna och insett jag vill/måste operera musklerna. Vågade ta i lite lite mer i våras en gång (nu pratar vi typ lätt funktionell styrketräning) och har fortfarande ont efter att förmodligen ha sträckt och överansträngt magmusklerna. Nu vågar jag nästan inget, men börjat träffa fysioterapeut som ska få mig att våga säkert och med små steg. Sen hoppas jag våga mer när jag genomgått operation och rehab. Längtar efter att känna mig stark och trygg rakt igenom och att träningen faktiskt gör mig starkare och att jag slipper vara rädd hela tiden för att göra skada eller få ont. Kroppen är beredd på värk känns det som så en del sitter också i huvudet även om jag har fysiskt funktionsbortfall.

Sån igenkänning.
Jag är trött på att känna efter, kommunicera med min kropp och hela tiden fundera på vad den kan eller inte. Jag vill inte rehabba och vara försiktig, jag vill bara vara. INTE tänka.
Jag är inte intresserad av att älska min kropp. Har aldrig varit. Tycker inte illa om den heller, den bara är. Och jag vill att den bara ska få vara. Men då kan jag inte gå runt och oroa mig för läckage, smärtor, symptom etc etc. Jag vill ha funktion. Suck.
Nu är min kropp som en trilskande tvååring. Allt är skrik och skrän och lockande och pockande och tar sån tid. Hatar det. Det är inte jag. Och om det inte är jag, vem är jag då?

Leave a comment

Privacy Preferences
When you visit our website, it may store information through your browser from specific services, usually in form of cookies. Here you can change your privacy preferences. Please note that blocking some types of cookies may impact your experience on our website and the services we offer.