Om-opererad men inte bra
Jag har vid några tillfällen tagit upp det här med operationer av defektläkta eller missade muskelskador i bäckenbotten. Jag har i samband med det blivit ombedd att också skriva något om ämnet ”Om-opererad men inte bra”. Här kommer två olika frågor/scenarior:
Jag har en levatorskada på höger sida och hade trasiga muskler i mellangården. Nu har mellangårdsmusklerna lagats men jag har fortfarande problem. Jag misstänker att mina symtom har med mina levatorskador att göra, och det gör mig så ledsen.
Läsare berättar
Jag har genomgått en lagning av mellangården och känner fortfarande en öppenhetsskänsla. Försöker intala mig själv att när jag läkt mer och kan börja träna de lagade musklerna så kanske den känslan försvinner. Jag känner att muskler blivit lagade för att jag kan numer knipa i “rätt” ordning. Men nu börjar jag fundera på om själva mellangårdsrekonstruktionen kanske inte lyckats helt.
Läsare berättar
Bäckenbottens olika muskler
Det finns alltså flera (många!) olika muskler i bäckenbotten och de har olika uppgifter och funktion. Några kan gå sönder vid en förlossning och kan inte lagas. Några kan gå sönder vid en förlossning och om de inte lagas kan man komma att behöva laga dem i efterhand. Jag kan inte gå igenom hela bäckenbottens anatomi och funktion i det här inlägget. Men om du vill läsa mer finns det massor att hitta här på bloggen. Generellt kan vi säga att om bäckenbottens muskler ”levator ani” och specifkt ”puborektalis” släpper från blygdbenet går den inte att fästa igen. Men om musklerna som fäster på djupet i mellangården skadas går de att laga, vid förlossningen eller senare. Här finns en slags guide:
Vilka skador ger vilka symtom?
Symtom av levatorskada blir inte bättre
Om du har symtom från skadade levatormuskler är det inte alls säkert att just dessa symtom blir bättre. Även om du blir lagad i mellangården. Det gäller ofta en känsla av att vara ”stor inuti”. Fäster man alla muskler i mellangården korrekt kan det i vissa fall minska men inte ta bort symtomen helt. En lagning av mellangården kan göra att symtom från en levatorskada inte upplevs lika påfrestande. Den återställer inte just levatorns anatomi.
Bättre stabilitet
Ofta ger en lagning i mellangården en bättre stabilitet. Jag brukar likna det vid att få ett ”nav” där man kan hämta krav ifrån. Både vid knip men också vid generell belastning.
Mer symtom av framväggen?
En del individer som har sänkning av både slidans bakvägg och framvägg upplever bakväggens symtom som besvärligast. Av olika anledningar kan man välja att avvakta med operation av framväggen och enbart laga muskler och åtgärda slidans bakvägg. För en del räcker detta för att symtomen från framväggen ska minska och symtomfrihet kan uppnås. Men för vissa känns symtomen från slidans framvägg ännu mer framträdande när övriga symtom försvunnit. Beroende på kan vissa uppleva detta som helt okej, för de känner sig i stort så återställda. Och för vissa ökar framväggens symtom i ”dignitet” när andra symtom försvunnit. Upplevelsen av att vara fortsatt funktionsnedsatt blir kvar.
Rehab efter operation
Jag kan inte komma på någon annan kroppsdel där man opererar en muskelskada utan att direkt och nästan automatiskt koppla in en fysioterapeut för efterföljande rehab. Men när de gäller bäckenbottenoperationen får du som patient ofta leta reda på en fysioterapeut för rehabhjälp på egen hand. Vissa saker åtgärdas vid operationen och kan därefter ”automagiskt” bli bättre. Vissa saker kommer kanske inte bli helt bra förrän du får stöd och hjälp med rehab.
Överspänningsproblematik
Att leva en muskelskada i bäckenbotten gör ofta att de muskler som finns kvar och fungerar blir överspända i ett försök att kompensera förlusten. Överspänning i muskler leder ofta till smärta. Och smärtreaktionen vid operationen kan ibland göra att en överspännings/smärtreaktion blir ännu värre. De flesta som kommer till mig och upplever sig försämrade efter en operation har fått en sån här reaktion där smärtan och spänningen gått bananas. Det betyder inte att operationen misslyckats, men symtomen kan vara överrumplande.
Misslyckade operationer
Det finns naturligtvis också operationer där resultatet av olika anledningar inte blir bra. Ibland handlar det om svår svullnad och infektioner som gör att stygnen inte håller. Kanske handlar det om att kroppens genetiska förutsättningar för läkning inte är tillräcklig (jag tänker nu på framförallt hypermobila personer och framfallsoperationer). Ibland är det svårt att se anledningen till att en viss operation inte lyckats. Här tycker jag att det är viktigt att nämna att kanske behöver få gå igenom en period av sorg och ilska. Att bearbeta den känslomässiga aspekten kan gör att du har lättare att ta dig an livet efteråt. Är det värt att kämpa för en second opinion och ett nytt försök? Eller finns det ingen rimlighet i det? Då kan, tufft nog, den enda vägen framåt vara att jobba med acceptans och att göra det bästa av situationen.
Psykiskt lidande
Att känna sig trasig och att vara fysiskt funktionsnedsatt kan ge upphov till psykiskt lidande också, såklart. Att må dåligt psykiskt är en förstärkare av fysiska symtom och det blir lätt en nedåtgående spiral av nedsatt mående. Utan att på något sätt påstå att ”dina problem sitter i huvudet” så vill jag ändå slå ett slag för att ta hjälp med nedsatt psykiskt mående också.
Utvärdera inte för snabbt
Ofta tycker jag att många förväntar sig att operationsresultatet ska kännas färdigt bara någon vecka efter operationen. Det är för tidigt. Efter en muskelskada/muskeloperation har du 12 månaders återuppbyggnad. Om musklerna varit skadade efter en förlossning för flera år sedan kan du inte förvänta dig att ”väcka dem till liv” och återfå full kraft efter någon vecka. Hur muskelfunktionen blir och hur ärren läkt kan du utvärdera först när det gått riktigt lång tid.
Om-opererad men inte bra
Jag vet inte allt och mitt perspektiv omfattar inte allt. Vill ni som har egna erfarenheter av att vara om-opererad men inte bra snälla fylla på input i kommentarsfältet?
Du kan läsa mer om sen behandling av förlossningsskador på backenbottenutbildning.se
Tips
Här finns också kursen Träna dig stark (med levatorskada!) som innehåller 8 månaders träning och en omfattande vägledning för att kunna leva med levatorskada.
Hej,
Först och främst stort tack för en väldigt bra blogg. Som förlossningsskadad har den hjälpt enormt både innan jag äntligen omopererades och under läkningen.
Jag födde barn 2014 och det resulterade i total sfinkterruptur, rectocele, en mellangård som syddes för stramt på förlossningen ( eller hur man ska förklara ) levatorskada med stor vidhetskänsla som påföljd. Allt detta missades och togs för en partiell ruptur där och då.
I våras -20 opererades jag och rectocelet är nu ett minne blott. Vidhetskänslan är betydligt bättre. Dessvärre hittades inte den ena sfinktern så de kunde endast försöka laga den ena.
Jag upplever en enorm skillnad i stabilitet i hela bäckenet. Men, och detta är ett stort men, även att jag nu känner att jag hittar mitt knip och att det faktiskt går att känna “liv” i sfinktern så har jag stora problem med gasläckage och även avföring. Det senare är dock inte jätteofta men det har ändå hänt med olika sorters avföring några gånger i sommar.
När jag själv känner upplever jag det som att den yttre sfinktern, den som lagades, inte är intakt. Jag har knipt och tränat mycket men bedömmer nästan det som att läckagen blir kraftfullare då. Även om skillnadens i knipets kraft egentligen inte är så stor i förhållande till träningen jag gjort.
Jag har kontaktat det sjukhus där jag opererades och de ska återkoppla till mig då jag ska få bli undersökt för att se om jag kan träna annorlunda eller om något kanske inte läkt rätt.
På det stora hela är jag är jag ändå väldigt nöjd efteråt med resultatet men gas och avföringsläckage blir ju enormt handikappande. Så jag håller tummarna för hjälp.
Sök ersättning från patientförsäkringen (LÖF) för den missade förlossningsskadan om du inte redan gjort det. Du har med stor sannolikhet rätt till invaliditetsersättning och kan då också söka ersättning för kostnader kopplade till din omoperation (tex utebliven inkomst under sjukskrivningen, kostnader för inneliggande vård etc). Skönt att ingreppet gjort nytta.
Jag om-opererades efter nästan 5 år från min förlossningsskada som var en grad 4. Jag hade endast 3mm hudslemhinna mellan och ingen mellangård.. musklerna inuti stos öppna med 90-150 grader.
Det lät ju inte så hoppfullt från början precis..
Nu har det gått ca 7 månader sedan operationen och jag har inte blivit det minsta bättre utan har hittills bara upplevt försämringar. Har lättare att kissa på mig nu och har svårare att bli ”färdig” när jag bajsat. Det går inte att få ut det sista på något konstigt sätt….
Har fått tid denna månad för undersökning för att se resultatet av operationen..
Antingen gick det inte att laga eller så behöver jag mer rehab (har inte fått hos fysio).
Jag håller tummarna att det kommer bli bättre!
Jag har en levatorskada efter min förlossning av min dotter 2017. Jag fick därför ett framfall av min livmoder ca en månad efter förlossningen. Stred som en galning och fick den operation som sen inte blev genomförd (op. läkaren tog ett eget beslut av annan åtgärd när jag väl låg där än vad som beslutats inför op) och fick sedan kämpa igen för rätten till den operation som jag hade blivit beviljad till. Efter det kollapsade slidväggarna (eller så var de redan dåliga) och kampen fortsatte. Sista operationen gick bra men jag känner inte så stor skillnad.
Så nu med tre operationer bakom mig så är mitt mål att köra rehab i minst ett år och sen försöka leva med det som blev. Jag har på senare tid känt en viss lättnad i tygndkänslan och fått lite hopp. Nu är det fokus på att försöka acceptera att det var såhär det blev för mig och hitta en livsstil som funkar och våga tro att även om det inte känns hundra så är det någorlunda åtgärdat. Psykiskt så orkar jag helt enkelt inte mer. Läkarbesöken är så nedvärderande och jag känner mig alltid så utsatt och liten. Hittat en bra fysioterapeut (tack vare er som tipsade i storys) och hon hjälper mig!
Hej Mia!
En fråga kring operation/inte operation.
Jag fick barn för snart 4 år sedan och hade stora besvär i 1 år men sedan blev det (med mycket rehab) bättre. Fick besked av Gunilla T ett är efter förlossningen att jag hade ev microtrauma på ena levatorn, puboperinealis skadat sida, ev liten skada på transversi perinei och viss misstanke om skada på pubococcygeus. Alla skador på samma sida, andra sidan intakt. Litet främre framfall. Detta var 2017. 2019 tog jag en ny telefonkontakt på inrådan av fysioterapeut. Jag fick då prata med Gunilla igen och blev inte klar på om jag borde operera eller inte. Men det skulle vara möjligt att laga det som ej är levator. I alla mina journal anteckningar står att patient är tveksam till operation men inte någon bedömning kring om det vore bra eller inte.
Nu har jag börjat fundera på detta igen. Jag är i vardagen nästan helt symtomfri men jag undviker t. ex. att springa pga rädsla för symtom. Har enstaka tillfällen svårt att bajsa (är som att någon signal inte funkar) och måste vid alla besök gå när jag måste för annars försvinner behovet och då är det omöjligt.
Är det i ett sådant utgångsläge bättre att vara glad för att det mesta funkar bra? Eller är det värt att luska vidare i om det kan hjälpa mig med åtgärder? Är rädd att saker blir värre av operation samtidigt som jag börjat undra om det finns risker för framtiden.
Der kommer komma flera inlägg på ämnet och finns redan två också sedan tidigare. Ingen kommer kunna ge dig specifikt svar, men låter inte som att du är ett “solklart operationsfall” liksom. Men det är ju bara du som kan värdera det.
Jag tror att ett av problemen med operationer och förväntan kring dem är den stora ”rockstjärnekultur” som råder kring de få som anses vara experter i Sverige. Tänker då specifikt på Gunilla Tegerstedt, Eva Uustal och Maria Bohe. Det blir så skevt när de lyfts till skyarna och ”som de enda man får hjälp hos” och man själv tillslut sitter där och är opererad av dem men inte upplever någon förbättring. Till vem vänder man sig då? Hur vågar man prata om att inte ens experternas expert kunde hjälpa en? Vem ska lyssna? Vem tror på en när experternas expert säger ”allt ser fint ut” men man fortfarande lider av sina besvär?
Folk som inte opererats av någon av dem eller ens varit i kontakt med deras mottagningar tipsar om dem och det finns nästan en ”fankultur” där vissa (både privatpersoner och yrkesutövare) pratar om, som ett exempel, ”operation i Huddinge” som enda möjliga lösningen på problemen. Läser ofta kommentarsfälten i förlossningsskadegruppen på Facebook och där är ”sök dig till Huddinge så du får opereras, du har säkert muskelskador” nästan alltid första kommentaren. Det är klart att det stödet behövs, men det kan också lätt bli helt fel fokus och skapa orealistiska förväntningar på vad kirurgi kan åstadkomma – och, helt ärligt, på vad en enskild person kan åstadkomma.
Med det sagt har jag den största respekt för yrkesutövande personer på området och den kunskap alla besitter, men jag tycker att förväntansbilden behöver bli lite mer nyanserad för att spegla hur den krassa verkligheten ser ut.
Håller med dig helt! Tänker att problemet sitter i att de som kan ämnet/området är så få, så att det blir den här väldiga förväntan/upphöjdheten. De är fantastiskt duktiga, men de är helt vanliga människor och vårdgivare. Som heller inte önskar eller vill vara så upphöjda, utan önskar ju också att förväntningarna på vad de ska kunna åstadkomma ska vara rimliga. Kroppar är ju oerhört avancerade, saker blir inte alltid som planerat eller som man önskar, även i händerna på den allra mest kompetenta läkaren. De kan ju heller inte utföra magi och fixa “ofixbara” saker.
Hej!
Jag är opererad för 3 månader sedan. Man tog bort livmodern och gjorde en framfallsoperation.
Nu har jag sedan några veckor sedan fått så ont!
Utsidan revbenen, i mitten av revbenen, under revbenen, bak i ryggen, runt naveln, båda sidor av naveln. Alltså jätteont! Jag funderar på om det kan vara områden där man fäst nätet som gör ont?
Är opererad på Carlakliniken och får inget svar därifrån. Känner mig så rädd att jag ska få ha det så här resten av mitt liv.
Har ni någon erfarnehet av det jag beskriver?
Jag tappar andan känns det som och kan inte röra mig som vanligt. Har hela tiden känt att det är svårare att vrida kroppen.
Detta känns så orättvist, att jag först gått med framfallet i nästan 16 år – får hjälp och sedan hamnar i detta.
Är mitt liv slut?
Hälsningar
Förtvivlad
Hej! Det låter som någon annan slags smärta, har väldigt svårt att tro att de fäst något nät så pass högt upp i kroppen. Det låter mer som någon annan slags smärta från bröstrygg/revben/diafragma eller magmuskler. Det kan ju höra ihop med operationen på något sekundärt sätt, typ att svullnad i magen trycker på muskler eller att du blivit stel och fått någon muskelinflammation eller så.
Tycker att du ska gå till en fysioterapeut och få det undersökt. Om man inte hittar något från leder eller muskler kan det vara värt att gå till vanlig läkare och kolla att det inte är något annat, alltså något helt orelaterat men smärta från något annat inne i kroppen. Har en gång haft en patient med smärta från njurarna som beskrevs lite liknande som du beskriver. Stort lycka till!
Hej, mellangårds rekonstruktion och rectocele.
Läkte bra 6 första veckorna, kändes väldigt stabilt. Fick sedan kraftig hosta och nu nästan 3mån efter operstionen upplever jag sån tyngdkänsla, nervsmärta vid knip.
Har utvecklat mörka tankar pga detta. Finns det fortfarande hopp?
Det är alltid för tidigt att uttala sig om slutresultatet förrän det gått ett år. Men om du känner att det finns chans att du hostat sönder något ska du be om en kontroll hos opererande läkare.