Ryggkotor kan inte hamna ur position
Det här inlägget kommer i stor utsträckning handla om resonemang kring manuella behandlingar. Jag vill till en början lägga ut vissa utgångspunkter: Jag är fysioterapeut. Jag är inte naprapat, kiropraktor eller osteopat. Hur de respektive olika professionerna väljer att lägga framförklaringsmodeller för problem och behandlingar är inget jag lägger mig i. Jag har ofta haft väldigt goda samarbeten med andra professioner där vi i grunden inte alls varit eniga om varför problemet uppstått och vad man ska göra åt det. Det är okej att tänka olika, speciellt om man kommer från olika utbildningsbakgrund.
Jag vill dock skriva ett inlägg om ämnet utifrån min synpunkt, eftersom det är frekvent förekommande frågor och ämnen för samtal med patienter.
Kotorna kan inte hamna fel
En del kommer till mig och berättar om at de fått höra att de har kotor som hamnat eller hoppat fel och att de då ofta ”korrigeras” hos annan behandlare. Enligt allt vi medicinskt sett vet om ryggrad eller bäckenleder är att det inte finns eller sker några sådana rörelser. Det finns för all del ”äkta kotglidningar” men det är medicinska tillstånd som behandlas på helt andra sätt än med manuella metoder.
Jag hör ganska ofta förklaringar som lyder ungefär så här ”Jag har en kota som glider fel och fastnar där, och då får jag ont i hela ryggen och huvudvärk. Sen blir jag spänd och sned i hela kroppen”. Jag förstår mycket väl att det kan upplevas som att något hoppat snett när man drabbas av ett ryggskott. Jag tänker också att det knak som uppstår vid behandling kan uppfattas som att något landar rätt igen. Smärta kan alla dagar i veckan göra dig spänd och sned, vilket ytterligare kan spä på känslan av att något spårat ur i kroppen.
Olika krav
Jag tänker att det är rimligt att det är olika krav på bakgrundskunskaper för olika yrken som jobbar med människors fysiska välmående. Alla kan inte rimligen ha krav på sig att ha en högskoleutbildning i anatomi, fysiologi, sjukdomslära och vetenskapsmetodik. Därmed är det rimligt att förklaringsmodellerna hamnar på lite olika nivåer för olika yrken.
Jag tänker att det är ungefär samma som att det är rimligt att det skiljer sig vad man lär sig om blodomloppet på gymnasiet och vad en hjärtläkare kan om detsamma. Det som landar fel ibland är ju hur självklart man uttalar sig om saker till kunder eller patienter. Och jag tänker att vi som har en högskoleutbildning bakom ditt behandlingsyrke måste steppa upp och ge förklaringsmodeller som faktiskt ligger i linje med vad vetenskapen säger.
Men om kotorna inte ligger fel, vad är det som händer?
Det korrekta svaret är nog att vi inte riktigt vet eller förstår allt det här än. Ljudet är dock numera vetenskapligt förklarat så här: Vi har ledvätska i alla leder, små som stora. Ledvätskan innehåller syre, kväve och koldioxid. Vid en ledbehandling sträcker man hastigt på ledkapseln och lite av gasen kan släppas ut. Det uppstår då en bubbla som spricker som en såpbubbla. Ibland blir detta riktigt ljudligt. Under de tjugo efterföljande minuterna kommer gaserna långsamt återabsorberas i ledvätskan. Det finns inget i den behandlingen som kan korrigera felställningar i ryggen.
Det känns ju så bra?
Vi kan inte helt förklara varför det känns bra, men delvis är det nog bara en ”behandlar-effekt”, det vill säga den positiva effekten av att få bli omhändertagen. Behandlingen kan också kortvarigt påverka spänningsgraden i muskler. Men de specifika mekanismerna bakom behandlingseffekten är fortfarande spekulativa. Det vi vet är begränsat av studier med låg till måttlig kvalitet om effekten.
Vad ska man göra då?
Alltså klart att du kan gå och få manuella behandlingar som symtomlindrar dig om du upplever att det hjälper. Min ståndpunkt är att allt som känns bra, är bra. Om jag hade tid och pengar skulle jag gärna gå på britsbehandlingar då och då. Välbefinnandet i att bli omhändertagen är ju fantastiskt. De goda effekterna är väldigt kortsiktiga dock. Vad säger vetenskapen? Träning hjälper i alla fall ofta långsiktigt, men är ju kanske ingen mirakelmedicin för snabb smärtlindring.
Vad provocerad jag blir av att läsa det här inlägget som känns fyllt av undermeningar som att naprapatbehandlingar skulle vara kvacksalveri men ”för all del, gå om du känner att det hjälper, även placebo kan vara bra”. Men tom 1177 förklararar naprapati och kiropraktik som manuella behandlingar med hjälp av ledmanipulation men också massage/triggerpunktsbehandling – de utgår från individen och anpassar alltså behandling därifrån. Min arbetsgivare (statlig) accepterar också naprapatbehandlingar som förmånsberättigad sjukvård.
Jag har gått hos fysioterapeut specialiserad på bb, fått avslappningsövningar och olika råd om än det ena än det andra. Blev något bättre. Gick till naprapat som konstaterade att mitt bäcken var kraftigt snedvridet och att jag har väldigt ont i höger höft/insida lår (vi pratade om olika orsaker, som tex att fysio misstänker levatorskada). Den som har hjälpt mig med alla mina smärtor, och förklarat hur skadade vs svaga muskler fungerar, ”korrigerat” mitt bäcken (mina ord då det var så det kändes) så att jag nu kan ligga raklång på golvet igen utan att känna att jag håller på att gå av men också gå lite längre promenader utan hugg i rumpan och upp i ryggen. Hon var också den som fick mig att förstå att jag törs och tom behöver fortsätta träna styrketräning, medan fysioterapeuten kändes som att hon varje gång jag berättade om ett träningspass konstaterade att ”ja, du måste kanske välja då – och stå ut med att bli överspänd om det är viktigt att träna för dig”.
Nu blev det här ett långt inlägg men det känns verkligen när man läser det här inlägget som att du inte alls tycker att naprapater har koll på anatomi utan bara ”kör på” medan det finns en förklaring i hur ledmanipulation fungerar och varför det hjälper samt att jag önskar att jag hade gått till en naprapat tidigare för att åtminstone ha fått någon vård, med tanke på att väntetiden till gynekolog och fysio spec på kvinnohälsa är fruktansvärt lång.
Jag förstår din frustration. Jag menar inte alls att andra sorters behandlingar är sämre eller att fysioterapeuter skulle vara bättre. Det är språkbruket jag vänder mig emot, språkbruket och relationen till forskning. Den här diskussionen är verkligen inte ny i Sverige eller internationellt sett. Om du kollar vidare kommer du hitta bland annat Hanna Brus, kiropraktor, som skrivit mycket på ämnet.