Patientrapporterad komplikationsfrihet ett år efter ändtarmsmuskelskada varierar mellan 48,1 – 100% mellan olika regioner i landet enligt uppgifter från Vården i siffror 2018. Detta innebär att i många regioner har kvinnor fortfarande besvär från sin bristning när ett år gått efter förlossningen. Kvinnor som får sfinkterbristningar följs regelbundet första året via enkäter från Bristningsregistret, men vad händer sen då?
Vem är jag?
Jag heter Margareta Persson och är Docent i Reproduktiv och perinatal hälsa på Umeå Universitet. I dagarna är det 30 år sedan jag blev färdig barnmorska efter 10 år som sjuksköterska inom akutvården. Jag disputerade julen 2009 med en avhandling som handlade om graviditetsdiabetes. Idag arbetar jag som universitetslektor på Institutionen för omvårdnad med undervisning och utbildning för blivande barnmorskor samt forskning främst inom områden som rör kvinnors hälsa och tillgång till vård. Jag deltar också i SBUs expertgrupp som håller på att sammanställa en rapport om diagnostik och erfarenheter av bemötande och information vid förlossningsbristningar.
Fotograf är Mattias Pettersson, Umeå Universitet
mitt varför och resan till idag
Jag har arbetat många år inom mödrahälsovården och träffat kvinnor som har problem med sina underliv efter förlossning. Antingen på efterkontrollen eller i samband med preventivmedelsförskrivning eller gynekologiska cellprovskontroller. Jag har också arbetat på kvinnokliniken och mött nyförlösta kvinnor som återkom för olika underlivsproblem med exempelvis tilltagande smärta från bristningen, infekterade eller rupturerade suturer. Det har fått mig att fundera över hur ser vården efter större förlossningsbristningar ut. Varför kan kvinnor gå så länge med problem?
FORSKNING OM FÖRLOSSNINGSBRISTNINGAR
Under 2015 började Inger Lindberg och jag diskutera ett forskningssamarbete. Det visade sig att vi båda tänkt i liknande banor. Vi kom i kontakt med Eva Uustal som startat Bristningsregistret 2014. I slutet av 2016 tillkom även Margareta Nilsson (uroterapeut) och Maria Lindqvist(barnmorska) i gruppen och data från Bristningsregistret kunde börja analyseras.
Vi har sedan dess publicerat tre kvalitativa artiklar med data från fritextsvar i Bristningsregistret där kvinnor med bristningar haft möjlighet att fritt berätta, kommentera och beskriva sin situation. Ett fjärde arbete där vi bearbetat statistik håller på att slutföras. Men, intresset för förlossningsbristningar i ett intersektionellt perspektiv, dvs. att utforska hur olika maktstrukturer samverkar och skapar ojämlikhet i samhället, vaknade också.
Inger och jag inledde ett samarbete med Professor Ann Öhman, Umeå Centrum för genusstudier. Tillsammans med henne utforskas hur styrdokument som t.ex. regionala riktlinjer för hälso- och sjukvårdspersonal inom förlossningsvården presenterar och kommunicerar handläggning och vård i samband med sfinkterbristningar. Detta arbete har rönt stort intresse och diskussioner när preliminära resultat presenterats i olika forskningssammanhang. En vetenskaplig artikel håller på att slutföras.
Det var också i detta samarbete som frågorna om vad händer med hälsa och välbefinnande när det är dags att återuppta arbete, studier och ett aktivt samhällsliv om man har bestående problem efter sin bristning uppstod. Dessa frågor håller på att utforskas i ett projekt som startade våren 2020.
Vi har fått finansiering till projektet, rekryterat en doktorand och datainsamlingen med intervjuer har precis startat. Vi kommer också i nästa steg att skicka ut en enkät till ett slumpmässigt urval av kvinnor som fått tredje eller fjärde gradens bristning mellan 1 jan 2016 till 30 juni 2019. Men, som det ofta är när man forskar – när vi fördjupar oss inom ett område så dyker fler forskningsfrågor upp, så mer tid och forskningsmedel vore en fin julklapp för att utveckla kunskapsläget om förlossningsbristningar och dess konsekvenser ytterligare.
Min önskelista för kvinnors vård efter förlossning
Det går mot jul och då får man skriva en önskelista eller hur? Jag vill avsluta mitt inlägg med min önskelista för kvinnors vård efter förlossning.
1. Öronmärkta forskningsanslag.
Aanslagsgivare måste avsätta pengar till forskning som rör förlossningsbristningar och dess komplikationer. Det är först när det finns kunskap om problematiken som en problemlösande kvinnocentrerad vårdmodell kan skapas.
2. En ”One-stop-mottagning” per region.
Dvs. en kontakt in till en samlad enhet där barnmorskor, uroterapeuter, urogynekologer, tarmkiruger, fysioterapeuter och psykologer samarbetar med helhetssyn på kvinnan och hennes situation. Några regioner kar skapat bäckenbottenmottagningar vilket är en bra start, men sådan verksamhet finns inte i alla regioner. Dessutom bör ett nationellt kompetenscentrum för förlossningsbristningar inrättas.
3. Utökad uppföljning av kvinnors hälsa och välbefinnande efter graviditet och förlossning.
Regionerna behöver se över vårdkedjan och det bör göras nu. Sverige har bland Europas kortaste vårdtider efter förlossning oavsett förlossningssätt, vilket innebär att det finns behov av eftervård och uppföljning när vårdtiden på sjukhus är kort. Men, idag slutar vårdkedjan för kvinnan när barnet är fött på många håll i landet. Barnhälsovården tar ansvar för barnets hälsa och välbefinnande, men vem ansvarar för att följa upp kvinnans hälsa och välbefinnande efter graviditet och förlossning? Satsa resurser på ett utökat ansvar med fokus på kvinnans mående på barnmorskemottagningarna som skulle sträcka sig 9 månader efter förlossningen (dvs. lika lång tid efteråt som graviditeten är lång). Det är min fasta övertygelse att då skulle hälsoproblem skulle kunna identifieras som annars riskerar bli oupptäckta och långdragna.
Mer läsning om våra forskningsresultat och det pågående projektet på Umeå Universitet
Vill ni läsa mer om de studier med data från Bristningsregistret som vi publicerat så hittar ni dem via länkarna nedan.
Lindqvist, M m.fl (2018) A worse nightmare than expected – a Swedish qualitative study of women’s experiences two months after obstetric anal sphincter muscle injury.
Lindqvist et al (2019) Struggling to settle with a damaged body – A Swedish qualitative study of women’s experiences one year after obstetric anal sphincter muscle injury (OASIS) at childbirth.
Lindberg et al (2020) Taken by surprise – Women’s experiences of the first eight weeks after a second degree perineal tear at childbirth.
Forskningsprojektet som startade våren 2020 beskrivs här och där kan också kvinnor med långdragna besvär anmäla intresse för att delta i intervjustudien.
Min presentationssida på Umeå Universitet hittar du här.
Länk till ett forskningsporträtt av mig som gjorts på Umeå Universitet
