Villkor för kvinnors motionsidrottande – genusperspektiv på fysisk aktivitet

Forskarkalendern: Magmuskeldelning - BakingBabies

Gästinlägg av Karin S. Lindelöf, docent i genusvetenskap, Uppsala universitet


Foto: Magnus Lindelöf

Villkor för kvinnors motionsidrottande – genusperspektiv på fysisk aktivitet

En pensionerad kvinna från Västmanland berättade för mig vid en middagsbjudning hur det gick till när hon som småbarnsmamma omkring 1980 började träna och delta i motionslopp. Hon hade vid den tiden, som så många andra kvinnor före och efter henne, huvudansvaret för barn och hem. Kvinnan berättar att varje gång hon bad sin man om att ”vara barnvakt” åt de gemensamma barnen, skyllde han på att han måste träna. ”Då bestämde jag mig för att det ska jag också! Och så anmälde jag mig till Engelbrektsloppet.”

Det tycks dock inte ha blivit så mycket barnvaktande för mannens del trots allt. Kvinnan berättar hur hon tog med sig ungarna till skidspåret och lät dem leka i en snödriva medan hon åkte varv på varv. ”Varje gång jag kom förbi stannade jag och frågade: Har ni det bra? Fryser ni? Kan jag ta ett varv till?”. Det var kanske inget idealupplägg och definitivt ingen ”egen tid”. Men tränade gjorde hon och det krävande skidloppet, 6 mil i kuperad terräng kring Norberg, genomfördes – inte bara en utan flera gånger. Hennes berättelse är dock ett typexempel på hur villkoren för kvinnors motionsidrottande kunde se ut, för 40 år sedan. Liksom idag.

Syftet med den här texten är att reflektera kring dessa villkor, motionsidrottande och motionsloppsdeltagande utifrån ett feministiskt perspektiv.

Vilka personer har möjlighet att göra detta och på vilka villkor?

Resonemangen utgår från ett mångårigt forskningsprojekt om motionslopp för kvinnor, så kallade tjejlopp, i Sverige. Slutpublikationen I tjejers spår – för framtids segrar kom ut på Makadam förlag häromåret (Lindelöf & Woube 2019). Studien har både en historisk del och en samtidsdel. Förutom de rena tjejloppen i olika grenar undersöks även deras konstitutiva utsidor i form av lopp som idag är öppna för både kvinnor och män, men som tidigare var ett manligt privilegium, exempelvis Vasaloppet.

I tjejers spår - för framtids segrar : om tjejlopp och villkor för kvinnors motionsidrottande

Lösskägg och förklädnader

En viktig notering är att även om kvinnor under lång tid officiellt var utestängda från Vasaloppet, så betyder det inte att kvinnor inte deltog. Somliga bar förklädnader, t.ex. lösskägg, medan andra drog ner mössan och försökte låta bli att göra så mycket väsen av sig. Även efter att loppet öppnades för kvinnor, 1981, två år efter att Öppet Spår startat och som redan från början välkomnade deltagare av alla kön, var kvinnor marginaliserade så till den grad att en särskild damklass inte infördes förrän 1997. Vasaloppet är fortfarande i högsta grad ett nationellt mandomsprov. Det stora motionsloppet domineras alltjämt av snoriga, mer eller mindre skäggiga, herrar av olika ålder.

Snor och kroppsvätskor

Just snoret och andra kroppsvätskor var förresten en av anledningarna till att kvinnor så länge utestängdes från Vasaloppet. Dels ansåg somliga i vasaloppsledningen att ”det sanitära” skulle bli ett problem. Hur skulle det se ut om kvinnorna satte sig och kissade längs banan? Dels var det osnyggt med snorande, rödmosiga kvinnor i spåret. Dessutom kunde det inte vara bra för deras hälsa att åka skidor i nio mil.

Detta ekar av tidigare händelser i historien. Exempelvis Amsterdam-OS 1928, där kvinnor på försök skulle få springa 800 meter. Den distansen omedelbart ströks efter försöket och inte infördes igen förrän på 1960-talet. Detta eftersom de främsta kvinnorna tog ut sig så fullständigt i loppet att man oroades såväl för deras hälsa som för deras feminina uttryck (eller snarare brist därpå). På samma sätt som intellektuell verksamhet har alltså alltför hög grad av kroppsaktivitet ansetts vara både okvinnligt och farligt för kvinnor. Inte minst för deras reproduktiva förmåga.

Tjejlopp på 80-talet

Under 1980-talet började dock särskilda motionslopp för kvinnor, så kallade tjejlopp, att dyka upp i Sverige. Först ut var Ladylufsen, sedan följde exempelvis Tjejmilen, Tjejvasan och lite senare Tjejvättern, Vårruset osv. För att locka så stor bredd av deltagare som möjligt har arrangörerna ofta tonat ned själva prestationsmomentet och lagt fokus på de sociala och hälsomässiga aspekterna av att delta i motionslopp. I ett protokoll från Vätternrundankommittén 1988, några år innan Tjejvättern startade, talas det om en explicit efterfrågan från kvinnor på ett kortare lopp. Eftersom de ”inte har möjlighet att lägga ned så mycket tid på träning som behövs för att klara av Vätternrundan. De flesta är dubbelarbetande”. Det framgår också av protokollet att det gällde att skynda sig att ordna en ”Tjej-Runda”, innan någon annan arrangör hann före med ett cykelmotionslopp för kvinnor.

Normen är man

Idag talar arrangörerna gärna om tjejloppen som ”instegslopp”, som leder till ökat antal kvinnor även i de mixade loppen. Det har också mycket riktigt blivit allt vanligare med kvinnliga deltagare i motionslopp överlag. Både på kortare och längre distanser, även om männen fortfarande dominerar och normen för motionsidrott och motionsloppsdeltagande – liksom för idrott i allmänhet – fortfarande är en man. Tjejloppen har, bl.a. genom sina kortare distanser, också betydligt lägre status än ”originalloppen”.

Vem förväntas göra vad?

Men vilka personer är det som förväntas göra, vilja och kunna vilka saker? I en inbjudan till ”racekväll” respektive ”tjejkväll” hos Vasaloppets huvudsponsor, sportbutikskedjan Stadium blir detta tydligt. Där förutsätts det att män ska vilja tävla, köra ett ”race”, och förbereda sig för det med de bästa produkter, utrustning och experttips som går att uppbringa. Medan kvinnor snarare förväntas vilja ha en social och trevlig upplevelse. Där förberedelserna lika gärna kan bestå i att gå på en ”magisk kväll med extra allt” med en manlig popartist som konferencier, som att förbereda sig rent sportsligt.

Som nämndes ovan uppfattade också Vätternrundans/Tjejvätterns arrangörer vid 1990-talets början att det fanns ett sug hos kvinnor efter ett kortare cykellopp, en efterfrågan som baserades på och utgick från kvinnors livssituation och levnadsvillkor i övrigt. Delvis blev alltså tjejloppen svaret på samhällets könsarbetsdelning och bristande jämställdhet, på en situation där kvinnor med barn och jobb inte hade (eller uppfattade sig ha) tid och möjlighet att förbereda sig inför ett långt och mycket krävande lopp – men ändå ville ha ett träningsmål och en rejäl utmaning, utifrån de ramar och träningsvillkor som definierades av ansvar för barn, jobb, hem och sociala relationer.

Tjeloppen fortfarande populära

Att tjejloppen fortfarande är mycket populära indikerar att läget inte är så värst förändrat. Det finns en allmän uppfattning om att jämställdheten ständigt förbättras och att kvinnors positioner flyttas fram (enligt somliga alltför långt). Men villkoren för kvinnors och mäns motionsidrottande, och de vardagliga villkor som reglerar och bestämmer dem, har trots allt inte förändrats så mycket. Visst finns det allt fler kvinnor i Sverige som springer maraton och halvmaraton, cyklar och skidar långlopp, deltar i triathlon, multisport och swimrun – och som har dessa intressen som en stor och viktig, tidskrävande och ekonomiskt resursslukande del av sina liv.

En del av dessa motionärer och elitmotionärer har både partner och barn, andra har bara det ena eller det andra, somliga ingetdera. Och visst är det möjligt. Men för många kvinnor med jobb och familj gäller fortfarande att träning är något som kläms in mellan andra åtaganden. På luncher, morgnar och sena kvällar, när barnen sover. Sällan som ett prioriterat långpass på helgen. Om detta vittnar bl.a. svaren på det skrivupprop som Nordiska museet genomfört inom ramen för vår forskning. Åtskilliga kvinnor skriver om tjejloppsresornas funktion som ett slags ”husmorssemester” där det är möjligt att få en legitim paus från familjelivets omsorgsplikter (Lindelöf & Woube 2017).

Memil – medelålders man i lycra

Begreppet ”memil”, medelålders man i lycra, befäster situationen. En ny sorts manlig (vit, medelklass) dominans har vuxit fram i det svenska samhället, inte minst kring storstäderna. Ibland omtalas dessa memils som ”ninjacyklister” i dagstidningarnas krönikor och i sociala medier. De är ambitiösa elitmotionärer som kombinerar jobbpendling med träning, som förberedelse inför långlopp av olika slag. Numera tränar (och tävlar) en allt större andel av svenska män i 40-årsåldern på ett sätt som tidigare enbart tillhörde eliten. Med allt dyrare utrustning. Även deltagaravgifterna är höga och det vi ser är en motionsutveckling som kräver ekonomiska resurser av sina utövare. Här tydliggörs villkoren för vilka som kan delta.

Klass, etnicitet och kön

Det handlar om både klass, etnicitet och kön. Det är ett välkänt faktum att kvinnor som grupp har en svagare ekonomisk ställning än män. I Riksidrottsförbundets undersökning om svenskarnas motionsvanor framgår också att det bland kvinnor är en tydlig skillnad i motionsgrad mellan dem med låg respektive hög inkomst, liksom mellan utlandsfödda respektive svenskfödda. Kvinnor som är födda i Sverige och har hög inkomst motionerar mer. Motsvarande samband inte är lika tydligt bland män (Riksidrottsförbundet 2011).

Kvinnor tar plats inom löpning

Även om ett ökande antal kvinnliga motionärer både tränar och deltar i motionslopp på exempelvis cykel och skidor, så är det symptomatiskt nog framför allt inom löpningen – den minst utrustningskrävande och mest flexibla konditionsgrenen av alla – som kvinnor hittills har haft möjlighet att ta plats. Den dagen en kvinna som den i mitt inledande exempel, om hon så önskar, självklart kan inkluderas i motionsidrottarens, motionsloppsdeltagarens och elitmotionärens memilbegrepp – som en medelålders mamma i lycra – och på så sätt röra sig från motionsidrottens utkanter och marginaler mot dess normerande mitt, den dagen har vi kommit en liten bit på väg mot kroppslig, kulturell och idrottslig jämställdhet.

Karin S. Lindelöf, docent i genusvetenskap, Uppsala universitet

karin.lindelof@gender.uu.se

Comments (2)

Vilken spännande läsning! Tack för ett intressant inlägg!

Det är sorgligt att det på mpnga håll fortfarande finns samma attityder om kvinnor och träning/tävling som för 40 år sedan. Jag tränar själv mycket och har ägnat mig en del åt cykling och triathlon, vilket kräver både en massa tid och pengar. Jag har turen att umgås i kretsar med coola kvinnor där det är ”OK” att satsa både tid och pengar på träning, tävling och utrustning. Jag är medveten om att jag är priviligierad både ekonomiskt och socialt, men försöker peppa inför och normalisera träning för kvinnor jag möter.

Leave a comment

Integritets Preferens
When you visit our website, it may store information through your browser from specific services, usually in form of cookies. Here you can change your privacy preferences. Please note that blocking some types of cookies may impact your experience on our website and the services we offer.