Varför vänta ett år på undersökning?

Varför vänta ett år på undersökning?

Jag har lite diffusa symtom sen förlossningen, lite obehag liksom. Varit hos två fysioterapeuter (bytt pga flytt). Den andra gjorde undersökningen där man känner på mellangården genom ändtarmen och slidan. Jag hade då endast 1 cm mellangård både ut och invändigt. Fysion tyckte att jag skulle avvakta ett halvår och se om besvären går över. Var jag än läser så står det att 1 cm mellangård absolut är för kort. Borde jag inte få remiss till ultraljud pga detta? Jag har inga stora problem men klickljud från underlivet och obehagskänsla ibland. Kan man bli sämre av att gå med för kort mellangård? Jag tror aldrig jag har haft en jättelång mellangård. Sprack grad 1 enligt barnmorskan men har haft misstankar om något mer sen förlossningen.

Läsarfråga

Svar

Det här kommer bli ett svar som är starkt färgat av hur världen ser ut just nu. Alltså, ett realistiskt svar utifrån aktuell vårdorganisation och resurser. Jag kommer avsluta med ett alternativt svar också.

Mellangårdens tjocklek

Du har helt rätt i att en mellangård på en centimeter inuti och utanpå kan vara ett resultat av en skada vid förlossningen. Jag vet inte om du har kollat på din mellangårds längd tidigare och att du faktiskt ser en tydlig förändring? Om du inte haft en jättelång mellangård innan är det ju möjligt att förändringen är mindre än för någon som haft mycket mer mellangård?

Förlossningar och musklernas styrka och volym påverkar mellanrummet mellan slidan och ändtarmen. Efter en förlossning är alla muskler försvagade och uttunnade. Jag är regelbundet med om att patienter kommer tillbaka efter en tid med rejält volymökade muskler (av tid och träning). Det kan påverka musklerna inuti, men mellangården utifrån sett växer inte till sig av det. Det man ser med blotta ögat är heller inte alltid ”allt”. På bäckenbottenutbildning.se säger man:

”Mellangårdens hud kan vara hög och “fin” trots att muskelfästet där bakom saknas. Likaså kan huden över perineum vara låg men muskelfästena intakta.”

Men om du egentligen fick en grad 2-bristning som man misstog för en grad 1-bristning har de ju kanske inte sytt ihop musklerna som man bör, och det kan göra att mellangården blir för tunn.

Tidsaspekten

Det tar minst ett år för muskler och stödjevävnad att återhämta sig efter en förlossning. Det är ibland verkligen fascinerande hur mycket som kan hända bara med den kroppsegna återhämtningen. Det är en av anledningarna till att man ibland inte får träffa läkare/undersöker med ultraljud så tidigt efter en förlossning. Man kan och vill ändå inte vill åtgärda något kirurgisk förrän kroppens egen återhämtning är färdiggjord, och så anser man at det är onödigt att undersöka för tidigt.

Medan du ammar (om du ammar) gör hormonstatusen under amningen också att läkningen blir så pass knepig, så den vill man ändå vänta ut. Läkarna vill ofta att du bäckenbottentränat och väntat ett år, sedan kan man göra en bedömning av ”slutresultatet” av återhämtningen. Om det blir tydligt efter den tiden att det kvarstår ”muskeldefekter” kan man i vissa fall sy ihop musklerna.

Besvären avgör

Du beskriver att du inte har så mycket symtom, men obehag. Det är bara du som kan bedöma hur obehagligt det är och hur mycket det påverkar ditt liv, så läs nu inte detta som att jag förminskar dina problem. Jag förstår alla gånger ditt önskemål om att förstå och att få en korrekt bedömning/diagnos. Men informationen du får behöver du sedan värdera vad du ska göra med. Om du har en muskelskada, men inga symtom är det inte heller alltid rekommenderat att du opereras direkt.

Jag har svarat på liknande frågor:  

Laga eller vänta?

Vänta med bäckenbottenoperation?

Blir man sämre?

Jag kommer återkomma till ett resonemang om detta om bara några dagar här på bloggen. Men det korta svaret är: vi vet inte.

Ska det vara så här?

Jag förstår att din fråga egentligen är ”ska det vara så här?” Är det här rätt? I den bästa av världar hade resurserna hos kvinnosjukvården varit hela annorlunda. Om det funnits mycket mer resurser så hade man naturligtvis inte behövt vänta ut den naturliga återhämtningen det där första året, med hopp om att en stor grupp potentiella patienters besvär bara ska läka ut och försvinna. Utan då hade man kunnat undersöka mer, bemöta rädsla, oro och frågor tidigare.

Undersökning och åtgärd

Det man tänker sig är alltså att om man sållar hårt och avvaktar länge så kommer färre av dem som sedan kommer till läkare för ultraljudsbedömning vara sådana om inte är i behov av kirurgi. Alltså att det ska vara mer inspetsat, att de som faktiskt kommer till läkare ska till största delen faktiskt vara dem som kommer bli hjälpta av en bäckenbottenoperation. ”Alla andra” bör istället träffa fysioterapeut (och ibland andra professioner) och få hjälp med det man kallar ”konservativ behandling” – det vill säga: gör det bästa för att optimera hälsan och funktionen utan kirurgi.

Svår sjukvårdskalkyl

Med skattefinaniserad vård är det ju inte ekonomiskt försvarbart att erbjuda vård till ”friska individer”. Om man bara väntar kommer ju många av dem med symtom från bäckenbotten kort efter en vaginal förlossning vara friska efter ett år.

Med detta sagt: Jag är inte en av dem som säger ”allt ser fint ut” och förminskar människors symtom. Jag menar dem som ÄR friska. Som inte har några kvarvarande symtom och som kan träna, springa, kissa, bajsa och ha sex obesvärat. Jag tänker att vi som fysioterapeuter också är en av de yrkeskategorier som SKA följa patienter hela det första året. Jag tänker att man inte ska behöva vara ensam med symtom, oro och obehag medan kroppen återhämtar sig.

Det alternativa svaret

I ett samhälle med helt andra resurser till kvinnosjukvården tänker jag mig att flödet hade kunnat vara helt annorlunda. Det hade funnits en organisation som gav alla kvinnor med behov automatisk kontakt med fysioterapeut för uppföljning och stöd. Troligen hade det kanske ändå varit för tidigt för att kunna dra några säkra slutsatser av en tidig muskel-ultraljudsundersökning. Men en misstanke om att något var skumt hade kunnat generera en vidare plan för uppföljning där det fanns en enkel och trygg väg till att få träffa läkare för bedömning. Och om allt ser bra ut hade beskedet lugnat dig, och hjälpt dig att lita på kroppen och gå vidare. Om det inte såg ut som det skulle hade resurserna funnits där för att ge dig trygghet, att det finns vård och hjälp att få vid behov.

Varför vänta ett år på undersökning?

  1. För att du kanske blir symtomfri bara du väntar
  2. För att resurserna inte räcker till

Det är det korta svaret så som jag ser det. Jag har garanterat missat något, så fyll gärna på med resonemang i kommentarsfältet. Och jag hoppas att jag inte låter cynisk, utan jag försöker verkligen bara förklara läget som jag uppfattar det.

Swishdonation
Om du upplevt att vår blogg varit dig till stor hjälp får du gärna donera! Använd i så fall QR-koden ovan eller Swisha till nummer 1236340384 med valfri summa.
Om du inte kan är det såklart lugnt, du kan istället visa tacksamhet genom att berätta om oss för dina vänner eller dela vår sida på sociala medier. Tack!

Comments (4)

Tack för ett jättebra svar! Det känns som du skriver, att i den bästa av världar hade man haft mer uppföljning (och kanske även kontroll innan förlossningen?). Önskar så att någon hade sagt till mig att undersöka underlivet grundligt innan förlossningen samt TA EN BILD.

Jag hade faktiskt ganska bra koll på hur i underlivet såg ut innan min andra förlossning och kan tydligt se hur förändrad min anatomi har blivit.

Jag har pga komplikationer (sårruptur och infektion) fått komma tidigt till bäckenbottenteamet på mitt sjukhus, redan efter två månader pp faktiskt. Där kunde de ganska snabbt konstatera att det finns muskelskador, men att ett återbesök hörs efter 6 mån och 1 år och då fattas beslut kring ev. Operation.

Det finns sånt värde i att VETA istället för att undra och fundera. Både ang om något är fel och om det är något farligt. Även om man sedan behöver vänta så önskar jag verkligen att alla fick en mycket snabbare diagnos och undersökning för sen är det så mycket lättare att bearbeta.

Jag är en som fått vänta ett år, fast det blev till två år. Fick sen vänta på remissen till Bäckenbotten centrum och nu 3,5år efter förlossning väntar jag på rekonstruktiv kirurgi. Jag upplever att en inte bara ”blir bättre” efter en tids väntan utan att mycket ligger i att en ”vänjer sig” vid sitt nya tillstånd att allt inte funkar som det ska (eller som förr). Hittar en ett nytt sätt att leva kanske genom att undvika och eller förebygga så drar en sig kanske för att söka hjälp efter ett år… Tror det kan finnas en hel del såna personer där ute…

Precis, det är ju allra vanligast att de som blir helt återhämtade är de som saknar muskelskador. De kan ju ändå ha symtom i början, men utan kvarvarande defekter.

Leave a comment

Privacy Preferences
When you visit our website, it may store information through your browser from specific services, usually in form of cookies. Here you can change your privacy preferences. Please note that blocking some types of cookies may impact your experience on our website and the services we offer.