Hoppa till innehåll
Hem » Flödet » Diastaser och framfall

Diastaser och framfall

Diastaser och framfall

I somras körde jag en grej på stories på Instagram om magmuskeldelningar och träning. Det förekommer fortfarande myter kring just diastaser och belastning och jag gick ganska hårt mot dessa. Vi har ingen forskning som stödjer undvikande av vissa övningar. De flesta kommer också konservera sig själv på en symtomgivande nivå om de inte vågar utmana sig själva. Att inte våga kräva en successiv ökning av magmuskelstyrkan innebär att du fortfarande kommer vara svag.

Då fick jag ett DM som löd: ”Jag tycker att det är farligt att skriva som du gör, för alla som har framfall kan inte träna så där hårt”. Nu har jag ju använt bloggutrymme alldeles nyligen till att skriva ganska mycket om just framfall och träning/belastning. Jag håller kanske inte med frågeställaren just vad gäller ”farligheten”. Men jag blev framförallt helt perplex över tanken att man skulle generalisera råd för diastaser till framfall och vice versa. I min värld är det som att säga att: ”Du bör inte säga åt personer med ländryggssmärta att träna så, för de med ont i axeln kan få problem”. Det är två helt olika kroppsdelar som behöver undersökas och behandlas var för sig.

Jag håller däremot helt med om att i ett fall där det finns två olika symtombilder bör man absolut ta mest hänsyn till den mest besvärsgivande. Det finns liksom inga färdiga behandlingsprotokoll som man kan följa, utan all rehabilitering måste individanpassas ändå.

Koppling mellan diastaser och framfall?

Helt klart finns det en koppling. På så sätt att det är fenomen som dyker upp hos en och samma individ i vissa fall. De gemensamma nämnarna är graviditet och tyngden/storleken på foster och mage. På individnivå skulle jag även gissa att bindvävshållsfasthet och genetik spelar roll. Jag vill verkligen vara tydlig, jag FÖRSTÅR att det finns individer med besvär av både framfall och diastas.

Varför skulle det påverka?

Diastasen drabbar ett bindvävsstråk som går från bröstbenet till pubisbenet. Breddningen sker under graviditet (och kan komma vid annan bukfetma eller vid frekvent upprepning andra höga buktryck). Hos en tredjedel finns det en diastas kvar ett år efter graviditeten. Det som många tänker är att en diastas orsakar framfall eller att ett framfall kan störa diastasens återhämtning. Tanken bakom dessa kopplingar är att det finns en ”samkontraktion” mellan djupa bålmuskler och bäckenbotten och att den skulle bli störd vid båda tillstånden.

Vad säger forskningen?

Jag har hittat ett gäng studier som säger samma sak. Vetenskapsgrunden är förhållandevis god till påståendet: Kvinnor med diastas har generellt inte högre förekomst av bäckenbottenproblem eller framfall. I en studie såg man en skillnad men där hade också kvinnorna i diastasgruppen fler graviditeter och födslar bakom sig och var också äldre. Och kopplingen där, alltså mellan antal födslar och framfall är ju mycket starkare. Det finns inget orsakssamband mellan diastaser och framfall.

Betyder det här att man inte alls bör ta hänsyn?

Nej, såklart inte. Bägge tillstånden involverar bindväv och blir påverkade av buktryck. Båda tillstånden kan åtgärdas kirurgiskt om rehabilitering inte ger önskad effekt. Det är dock troligt att en effektiv rehabilitering kan spilla över och ge positiva effekter på även det andra tillståndet. Beroende på vilket man väljer att först fokusera på. Rehabiliteringens fokus bör ligga på muskelfunktion och styrka, strategier för att lära sig att hantera tryck och belastning och ske som en långsam och successiv stegring. Det finns alla gånger gemensamma nämnare i uppkomst och behandling. Men det är verkligen, verkligen inte samma sak.

Referenser

Vidare läsning på bakingbabies

Anpassning av livet pga framfall

Allt du behöver veta om diastaser

Tips/Reklam: Ska du genomgå diastaskirurgi finns också Webbkursen “Rehab efter diastasoperation”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *