Aha-upplevelser hos patienter

Här kommer en lista på vanligt förekommande Aha-upplevelser hos patienter, i alla fall enligt vad jag tror.

Jag är inte skör/instabil.

Så OTROLIGT många patienter jag haft som kommit med en bild och känsla av att deras bäcken varit skev, skört eller instabilt. Och det är överhuvudtaget otroligt få av dem som ens har problem med själva bäckenet som sådant. Utan säkert 90% har istället problem med mjukdelar och muskler. Och de som har smärta från själva bäckenlederna får ändå förr eller senare en aha-upplevelse av att bäckenet inte är skört. Det är en otroligt stabil kroppsdel. Förnimmelsen kan vara annorlunda, det förstår jag.

Det är inget fel på mig

Många som har krämpor, smärtor och besvär går omkring och oroar sig över att det skulle vara något faktiskt fel på dem. Annars har man inte ont, väl? Grejen är att de många smärtor och besvär dyker upp utan att det är någon speciellt dålig orsak till dem. Det handlar väldigt ofta om belastningsbesvär, och om en obalans mellan befintlig muskelmassa och den belastning man utsätts för. Eller så beror det på en alltför hastig ökning av belastning. Den allra vanligaste orsaken till smärtor och spänningar är faktiskt svaga eller överbelastade muskler. Många går nog ifrån mig lugnade men beslutna: Nu ska jag ta tag i det här med träning! Det här gäller oftast nyblivna mammor som kommer till mig för mer utbredda smärtor i rygg, höfter, bäcken, nacke osv.

Det är något faktiskt fel

Många som söker mig för besvär från underlivsregionen får i motsats till ovan istället en bekräftelse av att något faktiskt inte stämmer. Många brister i gråt och säger ”åh, då var det inte bara i mitt huvud”. Det handlar ofta om när jag undersöker och misstänker att det finns missade eller defektläkta muskelskador efter förlossningar.

Jaha, är det MUSKLER?

Många som kommer till mig för smärta vid sexuell penetration eller annan smärta i bäckenbottenregionen får ofta en ”aha-upplevelse” när jag hittar en punkt i bäckenbotten som smärtar, och med andra handen letar upp en motsvarande smärtande muskelpunkt kring nacke/skuldra. När de inser att förnimmelsen är typ likadan. Att det beror på ungefär samma mekanism. Och att en del av den där läskiga, obehagliga och funktionsnedsättande smärtan de lever med faktiskt är en muskelsmärta.

Onda muskler är svaga

Att förstå att strama, spända och ömmande muskler försöker signalera ”Hej, jag har alldeles för hög belastning i livet, jag pallar inte”. Det är en viktig insikt. Att förstå att de onda musklerna faktiskt är för svaga för det jobb som krävs av dem. Och att börja plocka bort eller förändra belastningen. För att på sikt träna upp dem till att palla med allt de behöver i vardagen. DET är en insikt som landar hos många av mina patienter, men ofta inte vid första besöket. Utan kanske halvvägs in i behandlingen. I början är många otroligt skeptiska.

Det blir sällan bättre av att bita ihop

Det här är en insikt som de flesta gravida behöver landa i. Min uppevelse är att ”aha-upplevelsen” av detta kommer någonstans innan den andra graviditeten. Den som följer efter en första graviditet med mycket bäckensmärta. Då återkommer många av mina patienter för att få hjälp även en andra gång, och säger då ”Nu fattar jag varför du tyckte att jag skulle vara sjukskriven, och den här gången är jag beredd att hålla med”. Min upplevelse är att otroligt många biter ihop och kör på, alldeles, alldeles för länge. Det kan handla om jobb, hushållsarbete eller andra saker. Saker som känns värdefulla men som driver på ett smärttillstånd. Under graviditet är det sällan vettigt att bita ihop.

Träning hjälper!

Jag hade en student ganska nyligen och efter en tid hos oss reflekterade hon så här ”Jag trodde att ni bara skulle jobba med knipträning, men jag har knappt sett er prata om knip alls”. Generell träning är min allra vanligaste behandlingsmetod. Träning som behandling för smärta. Fysisk aktivitet som behandling för förlust av muskelmassa efter en pissig graviditet. Träning som behandling för bäckenbottenbesvär. Nu låter jag insnöad, det finns absolut tillfällen när jag väljer andra behandlingsmetoder. Men: Rätt doserad, väl avvägd och individuellt anpassad träning hjälper. Punkt.

Det går att träna ändå

Att det går att träna och belasta kroppen rätt tungt och intensivt är en insikt som många av mina framfalls- och levatorskade-patienten kommer till efter ett tag. Många kommer och är oerhört rörelserädda och försiktiga. Försiktigheten i sig konserverar dem ofta en generellt svag kropp. En kropp som ofta är snabb på att plocka upp symtom. Och rörelserädslan och oron agerar som en förstärkare av förnimmelsen – och så där snurrar det på. Det blir ofta lika delar ”beteendeterapi” som gymträning när man träffar mig. Inte för att jag alls är beteendeterapeut, men för att jag försöker vägleda patienter att möta sina rädslor, och övervinna både dem och vissa symtom.

Det finns namn och benämningar på allt

Jag tror att en av de skönaste sakerna med att komma till en sån som mig, det är att besvären patienten söker för liksom är normala. Har man snurrat runt i vården och hamnat hos vanliga fysioterapeuter som bara blir obekväma om att prata underliv, gynläkare som inte kan bäckenbottenmuskler, barnmorskor som inte kan smärta osv, då får man nog lätt en känsla av att vara väldigt ensam och onormal. Att få gå igenom allt där jag liksom sätter ord på och frågar om saker som patienten knappt har erkänt för sig själv tror jag ofta är skönt. Och att de där diffusa men tydliga besvären patienten har ofta har ett faktiskt namn, ett begrepp och att jag an säga ”när man har det som du har det, då brukar vi göra så här”.

Jag är inte ensam

En av anledningarna till att jag började skriva om min egen förlossningsskada 2012 var detta ”Tillsammans är man mindre ensam”. Titeln till en av mina favoritböcker, som absolut inte har man temat att göra. Men jag tror att det är väldigt skönt, som jag skrev ovan. Även om mina patienter sällan träffar varandra så förstår de att de inte är ensamma. Många ber om ursäkt om att de gråter hos mig, till exempel. Och jag kan ofta säga att jag har åtminstone två patienter om dagen som gråter hos mig. (Förhoppningsvis inte för att jag är en sån eländig vårdgivare som får folk att gråta)

Bäckenbotten kan bli överspänd

Nu tycker jag visserligen att pendeln har svängt något, så att typ alla tror att de har en överspänd bäckenbotten (och det har verkligen inte alla). Men att en del av förnimmelsen du upplever att kommer från ett framfall kan vara att du istället har svidande, krampande, tryckande förnimmelser i bäckenbottenmusklerna kommer ofta som en chock. Och när jag ber dem sluta gå omkring med ett ständigt knip eftersom det bara kommer föra saken värre, det är ofta en svårsmält uppmaning. Att sluta knipa ständigt när man är rädd att bäckenets innehåll ska trilla ut är sannerligen läskigt. Många som inser att de har en överspänd bäckenbotten kommer också ha väldigt svårt att tro på att de någonsin ska kunna ta kommandot och styra bäckenbotten igen. Men det kommer! Och den aha-upplevelsen är ljuvlig. När någon kommer tillbaks och säger ”Nu har jag hittat det!”.

Det tar verkligen ett år att återhämta sig

Den här insikten är också tuff och svår. Många som lider av kroppsliga krämpor efter en graviditet upplever att återhämtningen går så förfärligt långsamt och kan bli så otroligt oroade och frustrerade över det. När bebisen är fem månader gammal känns det ju redan som en livstid sedan förlossningen, HUR kan det ändå vara så dåligt med kroppen? Jag försöker finnas där, bolla, ge strategier och råd. Men mycket är att vänta ut tiden. Och det är så oändligt många som sedan kommer på den där sista uppföljningen när bebisen blivit strax över ett år och säger berättar om att besvären nu är borta. Att vila tryggt i den insikten är också ofta en sådan sak som de flesta gör först andra gången.

Aha-upplevelser hos patienter

Jag hoppas att ni förstår att alla dessa aha-upplevelser inte finns hos en och samma individ, och att de också kommer hos individer med en rad olika symtombilder/sjukdomar/skador/besvär.

Berätta gärna!

Har du gått hos någon sådan som mig och fått en aha-upplevelse du vill dela med dig av?