Kan du inte skriva ett inlägg om hur vården borde jobba med smärtpatienter?
Följarfråga
Den här frågan är oerhört komplex, och jag kan ju på inget sätt påstå att jag sitter på ett facit för hur vården ska jobba med smärtpatienter. Det är ett oerhört komplext och svårt ämne! Det finns fysioterapeuter som jobbar bara med långvarig smärta, och de skulle nog ha väldigt mycket bättre input till frågan. Men jag tänker att jag tänker högt och bara spånar?
Information om sensitiering redan när smärtan är ny
Smärta börjar ofta av någon specifik anledning, men när den blir långvarig blir den sällan det på grund av ”ursprungsfelet” fortfarande är igång och aktivt utan oftare på sensitisering. Under en viss period i smärtbehandling finns det alltså en poäng att aktivt jaga orsaken och försöka ”laga eller fixa” den, men senare i smärtförloppet är det ofta viktigare att få stopp på smärtan, för orsaken är ofta redan utläkt av sig själv. Det här har många personer med smärta oerhört svårt att förstå. Många blir väldigt, väldigt besvikna på vården som ”ger upp” och inte fortsätter undersöka, röntga, testa och behandla en eventuell orsak. Jag hade alltså önskat av vården en bättre och mer patientnära informativ insats, om att långvariga smärttillstånd ofta är att smärtsystemet har gått bananas. Och att man faktiskt möter patienter och deras sorg och oro. Det är oerhört, oerhört svårt att försöka jobba med smärtrehabilitering när patienten är aktivt bitter över att ”vården inte gör något”.
Träning och tillvänjning
Många som har smärta blir rörelserädda. Det är naturlig. Tänker man att smärta är en signal om ”fara å färde” är det självklart att man försöker undvika smärta. Grejen är att cirklarna ofta blir allt snävare, och personen med smärta ofta allt mer insnärjd. Jag plockar ibland ner det till ”Okej, nu har du så här ont. Det kanske jag inte kan göra något åt, men jag kan hjälpa dig att fortfarande ha så här ont, men vara mycket rörligare och starkare. Om vi får en smärtlindring som bonus är det bara att tacka och ta emot”. Många frågar då tillbaka. ”Hur är det tänkt att funka? Det kommer ju bara göra saker värre?”. Jo, för att vi behöver en tillvänjningsprocess. Nu lånar jag ett exempel från HannahMoves. ”Tänk dig att du sätter en penna bakom örat. I början känner du av den tydligt, men ju längre tiden går desto mer glömmer du bort den. Det är en tillvänjningsprocess. Så kan vi göra med smärta också. Ju mer du gör en sak, desto mer okej blir kroppen med rörelsen och förhoppningsvis gör det mindre ont”.
Teamarbete
Jag är en sån stark förespråkare för teamarbete att folk ibland blir förvånade att jag faktiskt inte jobbar i ett team. I ett drömläge hade jag fått jobba så som jag gör, med gym och all utrustning som vi har tillgång till. Men med nära samarbete med gynekolog, barnmorska, psykolog, smärtläkare. Som vårdorganisationen ser ut nu är det omöjligt att få allt. Det finns ju för all del smärtpatienter som inte hör till min nisch. Jag tänker ju just på mina patienter och deras behov nu.
Gott om tid
Rehab tar tid. Ofta längre tid än vad folk är sjukskrivna. Nu vet jag att det är förändringar på gång, men tidigare har jag upplevt att vi preciiiis har börjat komma någon vart med rehabiliteringen när patienten blir utförsäkrad. Och själva oron kring ekonomi och allt sånt ger ofta ett enormt bakslag med smärtan. Egentligen ska man väl inte ha åsikter om saker man inte också har konkreta förbättringsförslag för, och jag har ingen aning hur man ska lösa det här. Jag vet bara att det är väldigt, väldigt tufft att få rehabiliteringseffekter på alldeles för kort tid.
Hur borde vården jobba med smärtpatienter?
Berätta för mig vad ni har för tankar!
Hej Mia,
Jag tycker att det är fantastiskt bra att du tar upp den här frågan. Jag har haft kronisk smärta sedan jag var 22 år gammal, alltså i 8 år. Det började med en huddiagnos som gav mig smärtsamma sår på fötterna, som efter lång tid blev fibromyalgi och har tyvärr eventuellt påverkat nerverna i mina muskler (utreds fortfarande). Från att älska att träna gick det med tiden till att sluta gå på gymmet, hindra mig att göra ”normalt” ansträngande saker och till sist kunde jag gå max 20 minuters promenader och kunde tex inte lyfta ner något från en hylla. Samt med olika smärtor i hela kroppen som inte hade någon förklaring. Mycket av detta pga extrem rörelserädsla.
Med hjälp av smärtrehab, psykolog, fysioterapeut och faktiskt hund i mitt fall, så blev jag bättre och bättre sakta men säkert. Mycket handlade nog om acceptans och försöka släppa rädslan kring allt. Att våga försöka, men i mitt fall var och är det fortfarande superläskigt med träning.
Tyvärr så har jag fått ett rätt ordentligt bakslag efter min förlossning i januari som triggade en hel del problematik från förr. Så måste ta tag i det på nytt, men vet att det går att bli bättre, med rätt hjälp :). Har dock accepterat att jag inte kommer bli som jag måste en gång var. Men det är helt okej.
Samtidigt kan inte sluta undra, om man hade tagit min smärtproblematik mycket tidigare, om jag hade sluppit att må som jag har gjort de senaste åren. Precis som du skriver tror jag att man måste agera tidigt, och på flera fronter. Allt inom vården är så otroligt uppdelat och samarbetar sällan. Därför gör det mig väldigt glad att se personer som du som verkligen ser vikten av det.
Jag tror att en viktig del för en bra rehabilitering är:
-Ta tag i problemet tidigt, med alla aktörer som det kan beröra, i mitt fall hade det varit läkare, fysioterapeut och psykolog/smärtrehab helst samtidigt. Få hjälp med att hantera men framförallt förstå smärta!
– Sjukskriva sig i god tid (lättare sagt än gjort) men jag gick in i väggen och då blir processen ofta mycket längre
– Förbättra försäkringskassan. Att må dåligt och behöva kriga för att bli trodd eller hörd är enormt tungt och energikrävande.
– Regelbunden uppföljning efter program för att kunna fånga upp ett återfall i tid.
Riktigt lång kommentar men vill till slut poängtera att människor som du gör verkligen skillnad! Därför kommer även jag försöka få en tid hos dig, kollar ständigt efter nybesök på din bokningssida:)
Tack för ett himla bra inlägg!
(Du kan radera denna kommentar om den är för lång)