Tankar om förlossningsinfo

Det kom ett mejl:

Det jag skulle vilja läsa om, som är lite flummigt och kanske inte egentligen ditt område men jag prövar, är

Hur kan man tänka kring/få ihop vårdens budskap om att vaginal förlossning är fantastiskt och att kroppen återhämtar sig så snabbt med att man vid eventuella besvär möts av att det inte går att säga något förrän efter ett år? 

Inför min förlossning så uppfattade jag informationen från MVC som att vaginal förlossning alltid är att föredra och att kroppens återhämtningstid är mycket längre om man genomgår kejsarsnitt. 

Min son roterade inte helt fullt med huvudet och förlossningen avslutades med sugklocka. Jag fick ”bara” en grad 2 bristning. Men – jag har upplevt återhämtningen som väldigt tuff. Jag kunde inte gå promenader på mer än en månad, och även haft problem med framfall. I kontakt med vården efter förlossningen så tycker jag att det plötsligt låter väldigt annorlunda – inget kan utvärderas förrän efter tidigast 12 månader. 

Är återhämtningen alltid längre vid kejsarsnitt än vid vaginal förlossning? Är informationen till förstagångsföderskor lite skev eller har jag bara haft otur? Vore det på nåt sätt dåligt om förstföderskor hade lite mer rimliga förväntningar på tiden postpartum? ”

Den här frågeställningen har jag marinerat på ett tag. För jag tycker att den sätter fingret på flera olika intressanta saker.

Bland annat:

  1. Varför är informationen om året efter graviditeter så bristfällig?
  2. Varför är informationen man får så pass snedvriden till kejsarsnittens nackdel?

Jag har en vän och kollega som av olika skäl velade länge mellan förlossningssätten och i sin strävan efter vägledning och svar gick en förlossningsförberedande kurs på ett av de stora sjukhusen i Stockholm. På presentationen som hölls kom två signifikanta slides. En med rubriken ”Fördelar med vaginala födslar” och den andra med ”Nackdelar med snitt”. Ni kan läsa ut vad som saknades, va? Nackdelarna med vaginala födslar och fördelarna med snitt. Det finns alltså nyanser, även här, men de presenterades inte.

Skador är att räkna med

Jag anmälde till LÖF att jag fått en sfinkterskada när jag födde mitt första barn, en skada som lagats så bristfälligt att jag sedan fick opereras om fem år senare. Svaret blev:

Skadan hade inte kunnat undvikas även om behandlingen hade utförts på annat sätt och det finns ingen annan behandlingsmetod som tillgodosett mina behov på ett mindre riskfyllt sätt. Den suturering som genomfördes gjordes korrekt och med en vedertagen metod.

Här anser man alltså inte att kejsarsnitt kan vara ett rimligt alternativ till en sugklockeförlossning och att snitt i detta fall bedöms som så riskabelt att det var värt att utsätta mig för en skada som gav mig livslång anal inkontinens (bättre nu efter omoperationen, men återställd är jag icke). Min reflektion: Det här är bullshit. För VISST att kejsarsnitt kommer med en uppsättning risker. Men: Jag har, på grund av denna första skada, genomgått två snitt senare. Vad blev summan av riskkalkylen? You tell me.

En nu mera vän, tidigare patient, anmälde bland annat en levatoravulsion till LÖF. Detta var svaret hon fick:

Kvinnor ska informeras om risken för bristningar, risken för levatorskada överstiger 2 % (enligt Patientskadenämndens praxis är skaderisker i nivå med 2-4 % tillräckligt betydande för att utgöra en skyldighet att lämna information om sådana risker)”.

Den informationen nådde inte henne innan förlossningen. Risken för levatorskada är i studier ungfär 20%, bara så att ni hänger med.

Varför är informationen så bristfällig?

Jag vet faktiskt inte. Jag vet förstås den medicinska världens inställning till förlossningssätt. ”Att föda vaginalt är naturligt och bäst utifrån många aspekter”. Jag upplever också att vi som menar att det inte är så enkelt placeras i ett fack av att vara mindre vetande. Som att vår ställning baseras på enbart känslomässigt tyckande.

Vad vet vi om äpplen och päron

De kortsiktiga biverkningarna av kejsarsnitt för den födande kan vara infektion, blödning och propp. De kan vara allvarliga men i höginkomstländer är det verkligen inte några stora akuta risker förknippat med snitt. Såklart är de akuta och svåra komplikationerna eländiga, när de händer, men de händer sällan.

Kejsarsnitt minskar risken för skador på bäckenbotten, framfall och urininkontinens. Att vilja undvika ett problem som ännu inte finns räknas inte som en godtagbar medicinsk anledning. Man menar ofta att önskan om att inte få ett problem såklart ska vägas mot risken som gäller framtida fertilitet, påverkan på kommande graviditeter och påverkan på barnet.

Kejsarsnitt är förknippat med en lägre risk för urininkontinens och bäckenorganprolaps hos de som föder, men en högre risk för astma och fetma för barnet. Kvinnor som har kejsarsnittats har en ökad risk för missfall, dödfödda barn och placentaproblem i framtida graviditeter än kvinnor som fött vaginalt. Det verkar vara sammanfattningen av rådande evidens.

Procentsatsen för risk för bäckenbottensymtom är jättemycket större än promillesatsen som ger ökad risk för fertilitets/graviditetsproblem. Utan att på något sätt minimera informationen om risken med kejsarsnitt kan vi ändå ge rätt råd även om vaginala förlossningen.

Nu hör jag redan vissa av er läsare vråla i huvudet! ”Riskerna med kejsarsnitt är ovanligare, men mycket mycket värre! Du förstår bara inte!”

Jo, jag förstår. Låt oss prata igenom det.

Jag har förstått det som att en av de värsta riskerna som medföljer vid snitt är risken för moderkakskomplikationer i nästkommande graviditet. Det innebär att moderkakan växer på fel ställe eller helt och hållet ihop med livmodern, vilket kan vara väldigt komplicerat och innebära risk för akut livmoderborttagning eller död till och med. Jag FÖRSTÅR att detta inte är något att skoja bort.

Nu kommer jag slänga mig med siffror, och siffror är inte mitt bästa område. Men, om jag fattat det rätt: Kejsarsnitt halverar risken för urininkontinens och minskar risken för framfall med 70 %, jämfört med vaginala förlossningar. I procent ökar kejsarsnitt risken för placenta previa/accreta med 200%. Jämför vi dessa procentsatser enbart så verkar det ju onekligen till vaginala förlossningars fördel. Men om vi jämför riskerna att drabbas med varandra så är risken att du drabbas av urininkontinens efter en vaginal födsel 10 000 % högre än att du drabbas av accreta, så pass ovanligt är just det ändå.

Jag menar INTE att moderkakskomplikationerna inte är otäcka och något vi alla gånger ska ha respekt för. Jag förstår också att komplikationerna och följderna av en accreta kan vara långt värre än att ”bara” lida av urinläckage. Men, hur illa just urinläckage och/eller prolaps upplevs av individen kan faktiskt inte varken jag eller du bestämma.

Nackdelar om snitt, fördelar med vaginalt…

Min erfarenhet är att patienter som av olika anledningar önskar kejsarsnitt (ofta efter en redan komplicerad eller traumatisk förlossning) blir oooootroligt välinformerade om riskerna med kejsarsnitt. Men ingen (nästan ingen) får information inför en vaginal förlossning om att det är förhållandevis hög risk att drabbas av olika sorters bäckenbottendysfunktion. Det informationen anses vara ovidkommande och oviktig. Detta, trots att LÖF har fastslagit att gravida SKA får information om exempelvis levatorskador.

Det kortsiktiga perspektivet

Nu hör jag några läsare hojta igen ”Men det finns MASSOR av andra risker, du förminskar riskerna!”. Jag vidhåller att ni som jobbar inom förlossningsvård har ett OTROLIGT kortsiktigt perspektiv. Ni ojar er över smärta och funktionsnedsättning de första dagarna eller veckorna efter ett snitt och menar att det är väldigt mycket jobbigare för individen och hela familjen. Jag är inte övertyad, ALLS. Häng med mig en dag på jobbet. Sitt med den som i vuxen ålder inser att den behöver hitta ett helt nytt yrke, eftersom det hon hittills jobbat med inte alls fungerar för hennes framfall. Eller den som slutat med all rolig träning den vet eftersom hon läcker och får muspruttar passen igenom.

Förlossningsrädsla som ”psykisk ohälsa”

Det är också helt och hållet galet att kvinnor som önskar föda med snitt ofta anses som sjukligt oroliga. Deras omsorg om sin egen kropp och hälsa räknas som en ohälsa som ska behandlas psykologiskt? Alltså, jag VET att det finns människor som behöver stöd och är väl hjälpta av samtalsbehandling inför en vaginal förlossning. Ni ska också veta att jag alla dagar i veckan förespråkar vaginala förlossningar och stödjer mina patienter som vill föda vaginalt på alla sätt jag kan. Att jag vill att diskussionen kring födelsesätt ska nyanseras innebär inte att jag är en ”militant snittförespråkare”.

Tillbaka till frågorna

Hur kan man tänka kring/få ihop vårdens budskap om att vaginal förlossning är fantastiskt och att kroppen återhämtar sig så snabbt med att man vid eventuella besvär möts av att det inte går att säga något förrän efter ett år? 

Jag vet inte om budskapen går att få ihop faktiskt. Det är ologiskt och orimligt på en del sätt. Att bäckenbotten och omkringliggande strukturer tar 12 månader på sig att återhämta sig är dock sant. Jag har skrivit ett annat, besläktat inlägg om ämnet här: Varför vänta ett år på undersökning?

Är återhämtningen alltid längre vid kejsarsnitt än vid vaginal förlossning?

Nej. Efter en väldigt okomplicerad och lagom snabb vaginal förlossning kan återhämtningen vara rätt snabb och smidig. Jag skulle sedan säga att snitt-återhämtningen är medel-lång. De som har längst tid för återhämtningen är de som fått stora muskelskador, buktande slidväggar eller andra bäckenbottensymtom efter en vaginal förlossning.

Är informationen till förstagångsföderskor lite skev eller har jag bara haft otur?

Den är skev. Jag  började skriva 100% skev, men det finns säkert några hjältar till mödravårdsbarnmorskor där ute som kämpar på med att ge rätt information.

Vore det på nåt sätt dåligt om förstföderskor hade lite mer rimliga förväntningar på tiden postpartum? 

VERKLIGEN inte. Det var i mångt och mycket därför jag och Louise skrev ”Mammaroll och Snippkontroll”. För att ge nyförlösta något att hålla i handen hela första året.

Referenser:

Long-term risks and benefits associated with cesarean delivery for mother, baby, and subsequent pregnancies: Systematic review and meta-analysis.

Risk factors for perineal and vaginal tears in primiparous women – the prospective POPRACT-cohort study

Comments (17)

Mycket kloka tankar som vanligt. Jag önskar så ofta att hela kvinnohälsovården reformerades från grunden och gav gravida och förlösta mammor den information och bemötande som de förtjänar.
Mödrahälsovården tyckte att ett psykologbesök kunde lösa mina problem vid min andra graviditet efter en traumatisk förlossning med en grad 3 skada under min första (som läkt bra). Jag förklarade upprepade gånger att en psykolog inte kan bevilja mig snitt, men det var tydligen ändå lösningen fram tills att mitt snitt äntligen beviljades i vecka 25 efter tjat och tårar. Inte en enda lång lyftes en fördel upp med snitt, bara nackdelar. Istället fokuserades på hur liten sannolikhet det var för att jag skulle få samma skada igen.

Tack för att du delar med dig av tankar, erfarenheter och forskning.

Tack för detta inlägg!
Jag sitter gravid i v35 med tredje barnet, fick min skada med första barnet. Jag är övertygad om att jag blev så dålig med första barnet eftersom jag hade för lite info och inte hade verktygen att lyssna på kroppen. Jag lyssnade men förstod helt enkelt inte vad kroppen sa. Jag förespråkar vaginal förlossning, men jag blir vansinnig på hur lite info som ges på mvc. Man pratar ”våga föda utan rädsla”, förlossningsdepression men inget kring eftervård (varken direkt eller mer långsiktigt) eller förlossningsskador. Jag lyckas nästan inte gå på ett enda besök utan att sitta och väsa om all info man inte får!
Har refererat till bloggen och din bok flera gånger och påpekat att de borde hänvisa hit! Det var här jag fick verktygen att förstå min kropp och få kunskapen att läka och bygga upp mig själv!

Märkligt nog känner jag inte en enda person som har svårt att träna, leka med sina barn, klara av sitt jobb eller gå utanför dörren (pga rädsla för att kissa- eller bajsa på sig) efter ett kejsarsnitt. Inte för att förringa eventuella problem som ett snitt i värsta men ovanliga fall kan innebära, men det är verkligen dags att man från vårdens sida erkänner att man kan bli skadad för livet och få sin livskvalitet rejält begränsad av vaginala förlossningar och att det inte är en ovanlig avart som man inte behöver bry sig om. Det finns många kvinnor som lever i denna verklighet så den risken måste också beaktas och erkännas.

Tack för det här inlägget! Det är något galet i att kvinnans hälsa nedprioriteras så mycket vid en förlossning att man inte informerar om de olika risker som också finns. Jag hade vaginal förlossning med sugklocka med första barnet, och hade problem att gå och sitta ännu tre månader efter förlossning – min kompis som fick snitt var ute och promenerade efter tre dagar. Så det är verkligen inte så svartvitt med vilket sätt som är bäst för förlossning. Efter min andra vaginala förlossning fick jag framfall och urinträngningar som helt nedprioriterats av offentliga vården (”så här ser det ut när man fått barn och man inte knipit tillräckligt”). Jag önskar verkligen jag hade fått information kring bäckenbotten och den ökade risken för framfall efter sugklockeförlossning, isåfall hade jag verkligen stått på mig för att få snitt andra gången eftersom jag någonstans kände på mig att risken förnya komplikationer var överhängande med tanke på hur det gick första gången.

Som jag väntat på att någon skulle säga detta. Blir tårögd. Har precis tillbringat morgonen med att torka bajs och försöka tömma tarmen på mig själv, som jag gör de flesta morgonar, trots att jag har fått hjälp, är färdigopererad och allt är så bra som det kan bli nu. Detta anses dock vara en liten bisak i en kvinnas liv, lite framfall bara.

Spot on! Du sätter fingret på precis det jag gått och tänkt på! Efter tidigare akutsnitt valde jag vid min andra graviditet att begära hjälp för min förlossningsrädsla, framom att kämpa mig till planerat snitt. Jag ville ju uppleva en vaginal förlossning ändå. Broschyren jag fick på sjukhuset var ren skrämselpropaganda för snitt, inget nämndes om risker vid vaginal förlossning. Upplevde broschyren pinsamt partisk, eftersom jag läst på och kände till mer om riskerna än så redan. Min förlossning blev sådan att jag kan kryssa av de flesta riskfaktorer för bristning. Återhämtningen efter sugklockeförlossning har varit sjuhelvetes mycket mera jobbig än efter akutsnitt! Nu står jag här, med dagliga besvär i och för sig, men det hade ju absolut kunnat vara värre. Och slutresultatet går ju inte att bedöma ännu eftersom de magiska 12 månaderna inte passerat ännu. Men inte var det värt att föda ”normalt” inte.

Jag har en liknande upplevelse. Jag gjorde akutsnitt med mitt första barn 2018. De första veckorna var väldigt tuffa med mycket smärta och svårt att röra mig ordentligt. Men efter den första fasen: kroppen återhämtade sig fantastiskt bra. Snippan kändes precis som förut, träning kunde återtas utan problem, ärret syns knappt. Jag blev som besatt att föda mitt andra barn vaginalt, mycket på grund av normer och förväntningar i samhället, och ”lyckades” med det i juni 2020. De första veckorna var återhämtningen nästan lika tuff som efter snittet och jag kände mig helt chockad, för det hade ”ingen” kommunicerat. Min snippa känns absolut INTE som förut, snarare tvärtom, den känns helt förändrad. Lider av ansträngningsinkontinens och en vid känsla. Det ser konstigt ut (tyvker jag), det känns konstigt. Jag jobbat långsamt upp bäckenbotten för att kunna ge mig ut på en joggingtur… Jag är glad att jag fick min vaginala förlossning, för det hade varit så svårt att inte få vara med i den klubben och gå och grunna på hur det hade varit. Men kanske blev det på bekostnad av min bäckenbotten, och det borde också ges mer information kring det.

Känner så igen mig i det du skriver. Normen är ju att föda vaginalt (eller ”normalt” som många säger), det finns en förväntan från samhället att man ska vilja föda vaginalt. Kände också att det är som en klubb man inte är med i, och för alltid stänger dörren till om man väljer att inte ens försöka föda vaginalt med nr 2. Men mera info om att man evt gör det på bekostnad av bäckenbottenfunktionen borde absolut finnas! Många riskfaktorer för bäckenbottenskador går ju att ta reda på/analysera och väga mot snittrisker på förhand. Kände lite att ingen riktigt ville ta den diskussionen. Det faktum att vaginal förlossning efter tidigare snitt i sig är en riskfaktor för svårare bristningar blir inte heller kommunicerat. Själv hade jag därtill ett förväntat stort barn med förväntat stort huvudomfång, gick över bf med båda (vilket ju ökar storleken ytterligare) samt en relativt hög ålder. Ut från att jag vid första förlossningen hade avstannad progress och dåliga värkar som snittorsak var det ju inte förvånande att jag andra gången fick lång krystfas, behövde värkstimulerande dropp och sugklocka behövdes, dvs. riskfaktorerna för svårare bristningar var maxade. Kommunikationen i slutet av krystfasen kunde också ha varit bättre. Fick själv ”bara” en djup grad 2, men hade även livmoderhalsruptur och -prolaps direkt efter barnet var ute. Livmoderhalsen hänger inte längre på utsidan men jag var i princip sängbunden pga svåra smärtor de första veckorna, senare fick jag urininkontinens som ändå lindrats bra efter intensivt knipande. Har numera ”bara” framfall av bakre vägg vilket ger mig kroniska avföringsproblem, bl.a. haft en långdragen återkommande analfissur. Därtill kan jag inte gå långa promenader, lyfta eller bära tungt (t.ex. bära babyn i babyskydd) eftersom jag då får bäckenledssmärtor i blygdbenet. Känner att jag missat mycket av babyns första halvår eftersom det varit full fokus på knipträning och bajsproblem.

Åh, jag vill bara ge dig en stor kram. Och en high-five för allt du klarat av. Jag tycker faktiskt inte att det ska behöva vara på det här sättet för nyförlösta kvinnor. Mer information, mer rehab, mer stöd efter förlossningen! Jag upplevde det som jag var helt släppt av sjukvården när barnet väl fötts – då var ingen fokus på mamman och all fokus på barnet. Känns som vi har liknande upplevelser, hör av dig om du vill bolla mer.

Jag tror att jag vet svaret, det är också rätt enkelt, det är dyrt med kejsarsnitt!

Om vården uppriktigt informerade om riskerna och ev problem man får förväntas leva med efter en vaginal förlossning och hur pass vanligt det är – skulle väldigt många fler begära snitt! Om man berörde framfall, muskelskador, levatorskada, inkontinens och dessutom förklarade vilka bristfälliga behandlingsmetoder som finns (för levatorskada finns ju igen) så är ju valet ganska enkelt.

Samhället glorifierar vaginal förlossning (missförstå mig inte – jag har haft två fantastiska vaginala förlossningar) till sådan grad att de som medicinskt tvingas till snitt till och med känner sig snuvade på konfekten. Trots två väldigt fina upplevelser så önskar jag verkligen att jag hade varit en av dem! Nu har jag muskelskador, knappt någon mellangård och framfall, det var inte värt det!

Hej!
Om jag har förstått det rätt, så går det typ inte att ta fram en genomsnittlig kostnad för vaginal förlossning respektive snitt. Men att snitt skulle vara så himla mycket dyrare har jag svårt att tro. Vaginala förlossning genererar förmodligen en del merkostnader för sjukvård senare i kvinnans liv, som det är svårt att sätta en prislapp på. Är även stor skillnad på akuta och planerade snitt när det kommer till kostnad.

Eftersom eftervården vid förlossningsskador är undermålig så erbjuds det ingen vård på många ställen, något som inte finns kostar ingenting.
Dock skulle det verkligen få behövs kosta!

Det här var det bästa jag läst på länge! Så spot on. Jag födde mitt första barn med planerat kejsarsnitt för 2 månader sen. Ja, jag var rädd för de skador som en vaginal förlossning hade kunnat medföra, men jag anser inte att den rädslan är orimlig på något sätt. Är så nöjd med min snitt-förlossning, var uppe på benen några timmar efteråt och kan ärligt säga att jag aldrig ens kände någon smärta, bara lite stramande känsla i snittet. 3 veckor efter mitt snitt gick jag promenader på 6-7km. Så jag anser definitivt att det är bullshit att en snittförlossning innebär sååå mycket längre återhämtning, som vården försöker förmedla. Kvinnor har rätt till rätt information, och att föda på det sätt man önskar.

Din kunskap är magi för oss, så bra inlägg

Jag är en av de få som har turen att ha en bm på mvc som faktiskt går igenom fördelar med båda förlossningssätten men även riskerna med båda. Hon förespråkade inget av dessa utan var tydlig dag 1 men att stötta mig i det val jag ansåg mig vara tryggast med (har en historia med rädsla för förlossning oavsett vilket sätt men stor önskan om barn) kommer aldrig gå till en annan o vad jag vet ger hon denna infon oavsett rädsla eller inte om tankarna finns hon blivande mamman/föräldrarna.

Nu slutade mitt beslut i vaginalt då jag hade ännu större rädsla för snitt (tyvärr upplevt de få % med allvarliga komplikationer från snitt både i arbetet på iva men även min mamma när min bror kom till världen) men kände sådan stöttning och framförallt NOGGRANN genomgång vid efterkontrollen, fick också uppleva en magisk förlossning men detta antagligen då jag kunde känna mig trygg i infon jag fått via bm men även här inne o vad jag ska ha koll på nu efter.
Sonen är nu 3år o vi är som det ser ut nu väldigt nöjda med ett barn men skulle det bli tal om fler så ligger min trygghet i att isåfall få ha min älskade barnmorska igen som jag känner en trygghet i att hon är ärlig i den infon som ges och oavsett fler barn eller inte kommer jag ständigt vara här inne o läsa!

Tack så mycket för det här inlägget. Jag börjar bli så sjukt trött på detta. Har fött två barn. Vid första barnet behandlade bvc bristningar i fem minuter på föräldrakursen men sa ”de flesta får en liten bristning men det är absolut ingen fara , man får inga bestående men utan det sys i så fall av barnmorskan och sen är det bra”. Inget om framfall, absolut inget om levatorskador. Inget, absolut inget, om vad man skulle tänka på efter förlossningen, inget om eftervård. Vid andra barnet noll information. När jag väl fått mina skador efter andra barnet fick jag ta reda på allt själv, googla mig till vad det var för skador osv. I princip noll hjälp från mvc eller annan vård. Är tack vare din blogg som jag lyckades självdiagnostisera mig (och ja min diagnos stämde när jag väl fick komma till en vettig läkare). Ska jag ha ytterligare ett barn kommer jag kräva snitt, inte en chans att jag utsätter min kropp för risken att få fler skador.

Äntligen en person inom vården som säger som det är! Är så trött på att man klappas på huvudet för att man läst fakta och genom det bildat sig en uppfattning om riskerna. Blev sjukt sugen nu på att göra en studie avseende hur riskerna och fördelarna kommuniceras av sjukvården för att verkligen ha ett tyngre artilleri att komma med, ”läst och förstått” räcker ju uppenbarligen inte. Jag är tämligen säker på att man skulle kunna visa tydligt hur jävla skevt vi ”informeras”. Hur kan det ens vara lagligt?

Hur tänker man egentligen kring oss som är nöjda med ett barn? För oss är det ju inte alls särskilt stor risk för moderkakskomplikationer vid senare graviditet. 🙂

Leave a comment

Privacy Preferences
When you visit our website, it may store information through your browser from specific services, usually in form of cookies. Here you can change your privacy preferences. Please note that blocking some types of cookies may impact your experience on our website and the services we offer.