Fysioterapi och gyncancer
Gynekologisk cancer står för ungefär 19% av alla nya cancerfall och omfattar tillväxt av tumörceller i de kvinnliga reproduktionsorganen. Det finns fem huvudtyper av gynekologisk cancer: livmoderhalscancer, äggstockscancer, livmodercancer samt vaginal- och vulvacancer. Behandlingen avgörs av typen och graden av cancer och kan bestå av kirurgi, cellgifter och strålning
Funktionsmässigt kan gyncancer och dess behandling ge minskad självständighet i dagliga livets aktivitetet, yrsel, nedsatt aptit, nedsatt kondition och depression. Nedsatt styrka i benen, inskränkt rörlighet och ömhet i musklerna är också vanligt.
Fysioterapeutisk bedömning
Bäckenbotten är avgörande för våra kontinens- och sexualfunktioner och många upplever nedsatt styrka och funktion i bäckenbotten efter behandling för gyncancer. Därför är det viktigt att den som behandlas eller behandlats för gyncancer får träffa en bäckenbottennischad fysioterapeut. Även ”vanliga” fysioterapeutiska insatser kan behöver för att undersöka och rehabilitera ändrad funktion i och omkring höftled, knäled och fotled. Undersökning och behandling kan behöva riktas mot gångförmåga, balans och tolerans för fysisk belastning.
Fysioterapeutisk behandling
Den fysioterapeutiska behandlingen efter gyncancer står på två ben – bäckenbottenbehandling och generell fysisk rehabilitering.
Bäckenbottenbehandling
Behandling för bäckenbottenbesvär måste nischas in till vilka faktiskt symtom som finns. Handlar det om inkontinens kanske bäckenbottenträning är en bra väg att gå. Handlar det istället om smärta kanske nedreglerande eller tonusnormaliserande behandling är det främsta i behandlingsväg. Förutom att anamnesen och undersökningen behöver göras med förståelse för cancerdiagnos/behandling så är problemlösningen annars samma som ”alltid annars” för en bäckenbottenfysioterapeut. Det finns också vissa studier som pekar på goda förebyggande effekter av bäckenbottenträning en period innan strålbehandling.
Dilatorbehandling
Dilatorer är en slags vaginalstavar man använder för att töja ut slidan, i cancerrehabilitering behövs de ofta efter strålbehandling som kan ha inneburit sammanväxningar eller ärrvävnader inuti slidan. Man använder ofta stavarna för att förebygga eller behandla att vagina förkortas eller försnävas. För en del är detta inte något problem, om man exempelvis inte har penetrerande sex.
Man behöver ofta ta hand om hud och slemhinnor lite extra i samband med denna behandling. Fuktkräm, vaginalt östrogen eller glidmedel kan alla ha sin plats. Man använder sedan den storleken på staven som enkelt går att föra in, och töjer med den. I slutet av varje behandlingssession kan man testa med en större storlek. Många kan öka toleransnivån för stav-storleken, både under samma behandling men också över tid.
Dessa behandlingar/egenbehandlingar kan upplevas svåra och obekväma och de har generellt ganska låg följsamhet bland patienter. Många vårdgivare uppger dock att de ser goda kliniska effekter hos de patienter som använder dem regelbundet. Bland annat till följd av den låga följsamheten till behandlingen har vi ingen stabil vetenskaplig grund till behandlingen.
Fysisk träning
I en studie har man sett att 91% av individer med gyncancer inte uppnår ge generella målen för fysisk aktivitet två år efter att de fåt sin diagnos och 58 % uppger att de är mindre fysiskt aktiva tre år efter sin diagnos än de var innan de fick sjukdomen. De generella råden om fysisk aktivitet omfattar minst 150 minuters pulshöjande aktivitet och styrkeökande träning minst 2 tillfällen i veckan.
Fysisk aktivitet på en lätt till måttlig nivå av ansträngning verkar kunna minska den speciella sorts trötthet som kan följa cancerbehandling. Högintensiv fysisk träning verkar kunna förvärra tröttheten. Det finns inga konstaterade risker eller nackdelar med fysisk aktivitet på en måttlig nivå.
Vilken sorts träning?
Träningen bör vara individanpassad efter vad som känns och fungerar bäst för individen, helst ska det också vara något som känns kul att göra. Eventuella fysiska problem och begränsningar bör tas hänsyn till. Fysioterapeutisk träningsbehandling syftar till att minska trötthet och optimera fysisk funktion och välbefinnande. Det finns viss evidens för att fysisk aktivitet och träning kan minska risken för återfall av cancer. Mer forskning behövs för att vara helt säker på detta! Förutom att det kan kännas rimligt för individen utifrån trötthet och andra symtom, finns det inget som är dåligt eller riskfyllt med att vara fysiskt aktiv för personer som haft cancer.
Huvudfokus i träningsprogrammet bör ligga på att öka pulsen och muskelfunktion med måttlig ansträngning. Det kan vara värt att inkludera rörlighetsövningar, lätt styrketräning och pulshöjande aktivitet.
Vad är måttlig ansträngning?
Ett sätt att uppskatta detta är via Borgskalan (RPE-skalan, Rating of Perceived Exertion). Det är en skattning av den egenupplevda fysiska ansträngningsgraden. Den skapades av svensken Gunnar Borg på 1960-talet för att användas i samband med fysiska tester och används fortfarande över hela världen. Uppskattningen är subjektiv och individuell men har också en tänkt koppling till din puls. Till exempel kan 13 på skalan motsvara ca 130 i puls.
7 – Extremt lätt
8 – Extremt lätt
9 – Mycket lätt
10 – Mycket lätt
11 – Lätt
12 – Lätt
13 – Ganska ansträngande
14 – Ganska ansträngande
15 – Ansträngande
16 – Ansträngande
17 – Mycket ansträngande
18 – Mycket ansträngande
19 – Extremt ansträngande
20 – Maximalt ansträngande
Om man ligger på 12-13 på Borgskalan innebär det att fysisk aktivitet utförs på en måttlig nivå.
Stress och känslomässig rehabilitering
För personer med gynekologisk cancer kan det finnas ett komplext samspel mellan de fysiologiska och psykosociala symtomen. Fysioterapeuter är inte psykologer, men rehabiliteringen kan vara komplex och man behöver ofta ha ett helhetsperspektiv. Rehabiliteringsinsatserna kan syfta till att hjälpa individen att känna kontroll över sin egen situation. De insatser som kan vara aktuella kanske är generell träning, bäckenbottenträning eller dilatationsbehandling – men själva målet kanske ändå i slutänden är individens förmåga att själv hantera sina besvär. Känslan av att ha kontroll över något eller stora delar av sin hälsosituation kan vara det viktigaste rehabmålet.
Hitta det nya normala
Det är troligt att livet aldrig riktigt blir som innan efter en gyncancer och att landa väl både fysiskt och psykiskt i den nya vardagen är viktigt. Det handlar ofta om en anpassningsprocess till förändringarna och att ha anpassat förväntningarna på kroppen och livet efter omständigheterna. Det kan handla om att blåsan och tarmen beter sig annorlunda eller att kontinensfunktionerna har försämrats. Det är kanske inte realistiskt att helt önska sig tillbaka till hur det var innan, men med stöd och behandling kanske individen kan återfå de viktigaste funktionerna så att du kan njuta av livet igen. Samma sak gäller sex – man kanske behöver nya saker för att det ska bli tillfredställande. Det kanske gäller glidmedel, nya positioner för sexuell penetration eller nya redskap för njutning och orgasm. Här behöver vi fysioterapeuter vara ett stöd i nyorientering och i kreativt tänkande.
Referenser
- Exercise interventions for patients with gynaecological cancer: a systematic review and meta-analysis
- Moderate-intensity exercise reduces fatigue and improves mobility in cancer survivors: a systematic review and meta-regression
- Pre-rehabilitation of the pelvic floor before radiation therapy for cervical cancer: a pilot study
- Rehabilitation after gynecological cancer treatment
- The Effect of Pelvic Floor Muscle Interventions on Pelvic Floor Dysfunction After Gynecological Cancer Treatment: A Systematic Review
- The impact of gynaecological cancer treatment on physical activity levels: a systematic review of observational studies
- The Role of Physical Activity in Managing Fatigue in Cancer Survivors
- Women’s Cancer Rehabilitation: a Review of Functional Impairments and Interventions Among Breast and Gynecologic Cancer Survivors
Vad fint att du tar upp detta tema med cancer!!
Jag skulle vilja trycka mer på hur viktig fysisk aktivitet och träning är både under och efter behandling. Det kan vara en förutsättning för att faktiskt vara i tillräckligt bra fysisk form för att kunna få alla sina behandlingar. Tappar du så mycket av din fysiska funktion och kapacitet att du blir sängliggande mer än 50% av dygnet så förkortar cytostatikabehandling livet istället för att förlänga livet.
Vi har idag stark vetenskaplig evidens för att fysisk aktivitet har positiva effekter vad gäller oro och depressiva symtom, fatigue, fysisk funktion och hälsorelaterad livskvalitet. https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/31626055/
Sedan hade det ju varit fantastiskt och få resurser för en bäckenbottennischad fysio som arbetar med denna patientgrupp på alla sjukhus som behandlar cancer. I nuläget är intresset svalt för att betala för oss fysios i cancersjukvården och resurserna är därför extremt knappa.
/onkologiskt inriktad fysio
Hej, vad kul att du kommenterar! Jag började den här inläggsserien med att ta avstamp i detta med fysisk aktivitet och träning! Det är en serie med flera inlägg och allt får inte plats överallt. Jag tänker att bäckenbotten-fysioterapi också kan utföras där vi specialistfysioterapeuter finns, dumt att vänta på att vi ska bli fler och anställas på fler ställen, det går ju att remittera och skapa fungerande vårdkedjor ändå. Så jobbar vi ju exempelvis med andra sjukdomar och besvär inom gynekologi. Att vi ska bli fler och få möjlighet att ta plats direkt på respektive klinik är nog väldigt många år bort.
Absolut ska vi använda oss av de specialistfysioterapeuter som finns, jag upplever att de är väldigt duktiga. Dock upplever vi som arbetar med de här patienterna att det är en stor fördel att kunna arbeta nära i team när besvären är komplexa, framför allt under och nära inpå avslutad behandling. Patienterna kan också vara så trötta att de inte orkar åka runt till flera vårdgivare utan man behöver samordna besöken på ett ställe.
Vi har dock duktiga bäckebottennischade fysios här på Sahlgrenska som jag tror att du vet. Problemet är ju att de inte har resurser att ta emot cancerpatienter. I nuläget tror jag att majoriteten i den här patientgruppen med bäckenbottendysfunktion och smärta från underlivet inte träffar bäckenbottennischad fysio alls utan endast sjuksköterska här kring Göteborg. Jag tror att vi fysios har mycket vi kan tillföra.
Tack för ett intressant inlägg. Jag är själv ST-läkare i onkologi och upplever att patienter som tränar regelbundet tolererar och tar sig igenom sin behandling bättre. Det gäller både de som får adjuvant/botande behandling eller de med palliativ behandling. (Obs egen reflektion). Sen om det beror på att de hade ett bättre utgångsläge även innan behandling eller att det är träningen i sig som gör det kan jag inte svara på. Men jag tror absolut att samarbetet mellan oss och fysioterapeuter kan förbättras betydligt. Vi remitterar ibland till träningsgrupper som hålls för cancerpatienter på sjukhuset och har ju förstås fysioterapeuter på avdelningen men tror vi behöver tänka på det mer.