SVBK är ett begrepp som står f ”sveda, värk och bränn-kärring”. SVBK och TPL är två begrepp som jag lärde mig av blivande kollegor redan när jag som student var ute på min första praktik. Kodspråket man kunde använda i journalen när man liksom ville markera att patienten var lite eljest. TPL står för ”Tomtar på loftet” och användes mest för män, uppfattade jag det som. SVBK var mest för gnälliga kvinnor, såklart. Nu när patienter själva kommer åt sina journaler är det såklart inte någon vårdgivare som är ”dum nog” att skriva nedsättande förkortningar. Men är synsättet på patienterna helt borta?
En läsare skrev och bad mig resonera kring detta:
SVBK . Hur möter vården idag kvinnor med diffus smärta? Vad gör vården bra idag och vad behöver förbättras?
Min första tanke är att min lilla verksamhet är så pass ”skyddad verkstad” att jag inte riktigt har koll på vården i stort. Jag får oftast remisser av, och skickar remisser till, vettiga vårdgivare med okej människosyn. Jag får heller inte höra så mycket ”snack” mellan andra vårdgivare och så. Många av mina patienter kommer ju dock med historier om att inte ha blivit trodda eller tagna på allvar. Det är ju besläktat med SVBK-tänket men inte alltid samma.
Besvären sitter i huvudet
SVBK-tankesättet handlar om att smärta och besvär mest sitter i huvudet. Att symtomen är ett uttryck för psykisk ohälsa och bristande copingstrategier. Ofta har det handlat om att vården inte kunnat förstå sig på patientens besvär. Då har det aldrig varit vårdgivarens bristande kunskaper som varit felet – utan patientens gnällighet. För inte kan väl en patient ha riktiga besvär om vården inte förstår varför? Min uppfattning är att SVBK-stämpeln satts på individer med fibromyalgi, endometrios, förlossningsskador och många andra typiska ”kvinnobesvär”.
Besvären finns men är inte så noga med
Vad gäller förlossningsskador upplever jag att inställningen är lite annorlunda. När det kommer till att få höra att ”allt ser fint ut” fast man söker för uppenbara funktionsnedsättningar hamnar vi visserligen också i SVBK-facket. Men det finns också ett annat lager – inställningen att allt inte alls ser fint ut, men att kvinnans önskemål om att få ha en god livskvalitet trots detta är icke-adekvat. Jag fick ganska nyligen höra av en patient som har kvarvarande symtom efter tidigare vaginala förlossningar och som bad om kejsarsnitt att hon ju ”kunde simma och cykla om hon ville träna i framtiden”, och därmed blev hon nekad snitt.
Hur möter vården idag kvinnor med diffus smärta?
Vad gör vården bra idag och vad behöver förbättras?
Jag måste säga att jag inte vet. Smärta ÄR också svårt och komplext. Bara för att en individ inte får en tydlig diagnos och effektiv behandling betyder det inte att vården skiter i personen. Det finns smärtor som vi inte förstår eller kan förklara riktigt. Långvariga smärttillstånd är nog det absolut svåraste att hitta effektiva behandlingar för.
”Ditt besvär finns inte, för jag har ingen lösning”
Den här inställningen tycker jag att är ganska genomgående inom kvinnosjukvård. Att om det inte finns en medicinsk lösning till ett besvär, så kan vårdgivaren bara bestämma sig för att patientens symtom inte finns. Det är naturligtvis helt fel väg att gå. Ingen blir ju magiskt frisk och fri från symtom bara för att vårdgivaren bestämmer sig för att besvären inte är adekvata.
Hur möter jag själv patienter med diffus smärta?
Jag försöker lyssna och förstå och visa att jag anser att personens uppfattning är den adekvata och riktiga. Jag undersöker det jag kan undersöka och försöker komma med input om det som verkar rimligt. Men diffus smärta ÄR svår, och jag försöker ofta se mina kunskaper i ett historiskt perspektiv. Med allt det vi kan och förstår idag kan vi se tillbaka på historien och se att man behandlade en massa saker fel, och hade bristfälliga förklaringar för symtom och besvär. Samma sak kommer våra framtida kollegor tänka om oss. Jag försöker också ofta förmedla det: Du förstår inte, jag förstår inte, men det rimligaste vi har i verktygslådan är detta och detta. Det vi har OERHÖRT god evidens för, trots rådande ibland bristfälliga kunskapsläge, är att träning är en väldigt effektiv behandling för smärta.
Träning för smärta är inte samma som friskvårdsträning
När man tränar för att optimera sin ”fitness” handlar det om hög belastning. Om du som har smärta börjar träna på fel nivå, för lätt eller för tungt, kan den positiva effekten helt utebli. Det som vården kan göra rätt, och ofta behöver bli mycket bättre på, är att vägleda patienter till rätt dosering av fysisk aktivitet och träning.
Toleransträning
Toleransträning är som jag själv föreställer mig att mitt arbete handlar om. Det handlar om att öka kroppens eller en specifik vävnads tolerans för belastning och arbete, innan den börjar signalera smärta. Toleransnivån går inte att mäta som vi vanligtvis mäter träning (kg, antal repetitioner osv) utan måste definieras av patienten både under träning och efter träning. Jag tänker det ofta som att patientens smärta är som en begränsande mur runt henne, och att vi med toleransökande träning ska skjuta muren längre och längre bort. Målet är att få muren så långt borta att den inte stör. Vi alla har ju någon slags gräns för vad vi tål, så en kropp helt utan begränsningar är inte rimligt att eftersträva.
Doseringskänsligt
Patienter med diffus och långvarig smärta är sådana som jag behöver följa över ganska lång tid. För vi behöver tillsammans lära känna patientens status och toleransnivå. Dessutom kommer status påverkas av stress, sömn, dagsform, saker som händer i livet och ökad belastning som dyker upp. Vårdgivare som tycker att patienter med långvariga och diffusa smärtor är jobbiga och svåra har sällan tålamod att följa dem en längre tid. Läs mig inte fel nu, jag är aldrig kaxig och tycker att långvariga smärtor är lätta.
Vad behöver vi?
Vi behöver faktiskt inte riktigt förstå smärtans orsak och natur, utan vi behöver faktiskt allra mest förstå svårighetsgraden och känslighetsgraden. Har vi god insikt i detta kan vi anpassa träningsgrad i linje med nuvarande nivå av känslighet, och försöka skjuta den uppåt/framåt.
Vad behöver förbättras?
Tid! Vi behöver tid! Långvariga smärttillstånd löser vi aldrig på för korta besök eller för få besök. Det kräver enormt mycket av både patient och behandlare och det är lika mycket ett mentalt arbete som ett fysiskt jobb.
SVBK
Nu vet jag att det här inlägget hamnade i en annan ände än där det började. Men mina två tips till andra vårdgivare är:
- Utgå alltid från att patienten du träffar har adekvat uppfattning om sin egen hälsa
- Börja alltid med fysisk aktivitet som behandling, så kan ni inte hamna fel. Däremot är doseringen oerhört viktig! Man kan alla gånger hamna fel med för tung träning för snabbt, eller för mesig träning för länge. I snitt stegrar eller byter jag några övningar för mina patienter var tredje vecka.
