Hoppa till innehåll
Hem » Flödet » Behöver man diagnostisera levatorskador?

Behöver man diagnostisera levatorskador?

Hej! Finns det någon vits med att undersöka hur stor levatorskada en person har, om den skadan sen ändå inte går att laga (på grund av att det för närvarande inte finns någon bra operationsteknik för detta)? Kan det på något sätt ändå vara bra för individen att veta att de har en levatorskada och hur omfattande den är?

Levatorskada

Här kommer du garanterat få olika svar beroende på vem du frågar. Men nu frågar du mig, och mitt svar kommer. Men för att ge dig som läsare lite bredd på svaret vill jag ta med dig in i mitt minne.

Jag blev välkomnad på ett möte på Kvinnokliniken på ett av Stockholms stora sjukhus. Inbjudan gällde att komma och berätta lite om fysio-nischen inom obstetrik och gynekologi. Vad vi kan, vad vi gör, vilka slags samarbeten kring patienter vi gärna har osv osv. Jag berättade bland annat om hur jag jobbar med förlossningsskador. Ungefär halvvägs in i mötet är det någon som reser en hand, och i princip skäller ut mig efter noter. Varför? För att hen anser att när det gället förlossningsskador ska man ”använda så få ord som möjligt”. Jag citerar ordagrant. För om man inte använder ”så få ord som möjligt” kommer personen bli förlossningsrädd och inte vilja föda vaginalt igen.

På samma möte blev jag sedan, av en annan person, uppläxad för att de minsann inte vill träffa patienter som inte är aktuella för kirurgi. Det vill säga – kan man inte åtgärda något kirurgiskt, så var det ingen anledning för dem att träffa patienten. Nu är ju jag heller inte så angelägen om att skicka patienter just till dem. Så det fanns heller ingen anledning att läxa upp just mig i det sammanhanget heller.

Behöver inte diagnostisera skadorna?

Men ja. Attityden om att levatorskador helst inte ska berättas om för patienten finns. Och attityden om att om patienten inte kan vara behjälpt av en mellangårdsrekonstruktion, så behöver patienten heller inte få träffa en läkare verkade också vara accepterad. Jag har förstås ingen aning om alla på det mötet tänkte samma. Men det var i alla fall inte någon som sa emot.

Behöver jag tillägga att jag stod där, ganska ensam, och kände mig ungefär lika morsk som Lille Skutt?

Naturligtvis rätt till svar

Jag anser att individer NATURLIGTVIS har rätt att få veta varenda detalj som sjukvården möjligtvis kan ta reda på om deras hälsostatus, om det finns uppkomna behov. Jag menar inte att personer som inte har några som helst problem med bäckenbotten ska gå på hälsokontroller ”utifall att”. Inte för att det skulle vara något dåligt, men det är bara för orimligt. Vi har inte sjukvårdsresurser för det. Angående det har jag ungefär samma resonemang som gällande detta.

Med vad gäller levatorskador så är det en (mer eller mindre omfattande) kronisk funktionsnedsättning. Det är oerhört relevant för personer att känna till. Här kommer mina tankar.

För att veta varför bäckenbottenträning inte har hjälpt dem, fast de knipit sig blå.

Har regelbundet patienter som börjar gråta hos mig, eftersom de känner sig så misslyckade och dåliga när bäckenbottenträningen inte gett resultat. Alla vårdgivare de träffat har kanske bara pratat om vikten av knipträning. Vården har ofta inte ens nämnt möjligheten att svagheten är orsakad av en muskelskada. Det är OERHÖRT viktigt att ge en rättvis bild av bäckenbottenstatus för att ta bort skuld över att man har svag bäckenbotten/symtom.

För att kunna ge information som ligger till grund för ”informerade beslut” vad gäller fysisk belastning i livet.

Här tänker jag att en stor levatorskada kan utgöra en begränsning för vad kroppen ska utsättas för. Jag menar inte att individer med levatorskador automatiskt ska avrådas från fysisk aktivitet och belastning. Men om man sedan tidigare hållit på med tyngdlyftning på hög nivå och sedan drabbas av en omfattande levatorskada. Då kan det vara rättvist att få veta att det kanske inte kommer vara rimligt att komma åter till den nivån. Allt är ju naturligtvis upp till individen att fatta beslut om själv, men informationen som ligger till grund för beslutat kan ju vara viktig.

Kvinnohat

Vi underlåter inte någonsin att ge information om misstänkta meniskskador eller korsbandsskador, även om patienten inte ska gå ”raka vägen till operation utan att passera Gå”.  Men när det är en ”kvinnlig åkomma” så kan man alltså anse kvinnor som icke-adekvata nog för att klara att ta emot informationen? Det är, på riktigt, inget annat än kvinnohat.

Behöver inte vara så ängslig heller

Långt ifrån alla som har levatorskador har omfattande symtom – så även om man inte kan erbjuda kirurgi som lösning måste man som vårdgivare inte känna sig otillräcklig för exakt alla.

Och bara för att läkare inte kan fixa levatorskador betyder det inte att det inte finns andra saker som kan hjälpa individen. Nu ska jag inte få det att låta som att fysioterapi löser hela problemet, men det kan ju i alla fall lindra en del symtom.  

Du har rätt till en diagnos

Diagnosen kan vara ett bra underlag för dig att förstå dina symptom. Det kan vara en bra information att veta, ifall du har en högre risk att få framfall med tiden. Det kan också vara bra att veta att långtidsresultatet efter framfallskirurgi kan vara sämre vid en levatorskada, än vid en hel bäckenbotten.

Rikta medel och uppmärksamhet

Om alla eller nästan alla drabbade får rättvisande diagnoser kommer också levatorskada bli mer uppmärksammat. Det ger liksom mer tyngd och kan innebära att man kan rikta forskning och resurser mot hur man både kan förebygga och behandla.

Behöver man diagnostisera levatorskador?

Ja. Det är helt enkelt inte okej att bara inte låtsas om att dessa skador finns, bara för att man inte kan laga dem kirurgiskt. Och jag anser inte heller att det är ett ändamål i sig att så många som möjligt ska föda vaginalt. Vi kan liksom inte ignorera förlossningsskador som ger kvinnor livslånga funktionsnedsättningar. Det är, i min mening, också en slags kvinnohat.

3 kommentarer till “Behöver man diagnostisera levatorskador?”

  1. Tack Mia!
    Jag har bilateral levatorskada och kommer få leva med det. Det tog 26 år innan jag fick diagnosen.
    Men att få diagnosen gav mig ett kvitto på att mina symtom inte var inbillade. Jag fick även en mellangårdsrekonstruktion. Den tillsammans med att jag känner till min skada och har ändrat mitt sätt att leva (tränar endast yoga och promenader numera) har gjort att jag inte längre behöver vakna med smärta. Jag kan nog säga att jag idag lever utan smärta om jag inte göra saker som påverkar min bäckenbotten. Jag kanske inte ska bära mitt barnbarn. Men vem kan motstå dom som armarna som sträcks upp mot en? Inte jag. Tänker att eftersom jag inte bör honom varje dag kan det inte påverka mig varaktigt.
    Så självklart ska vi diagnostisera och informera! Vården ska inte mörka.

  2. Tack!
    Jag vill tillägga att jag tycker man bör undersöka/diagnosticera en misstänkt levatorskada för att se om det är någon mer skada som kan åtgärdas, som gömmer sig i alla levatorskada-symptom.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *