Feminism och förlossning

Feminism är inte alltid lätt och liksom enkelriktat. Även feminister kan ha olika politiska synsätt, olika uppfattningar och grundvärderingar. Jag har under en period läst in mig ganska mycket på två vitt skilda feministiska spår inom förlossningvärlden. Det hela fick sin början när jag insåg att jag blev oerhört provocerad av vissa sätt att prata och förhålla sig till förlossningar. Jag behövde gräva för att förstå min egen reaktion.

Historia

Förlossningar har alltid funnits. Men under de senaste århundradena har det skett dramatiska förändringar i synen på, och vården kring, förlossningar. Fram till början av 1900-talet sågs förlossningar som ett naturfenomen. I takt med den generella medicinska utvecklingen blev också förlossningar sedda som medicinska händelser. Det här är viktigt än idag. Barnmorskor har hand om friska gravida och normala förlossningar och försöker i mångt och mycket att hålla förlossningarna ”o-medikaliserade”.

Läkare har hand om sjuka gravida och förlossningar med medicinska komplikationer. I dessa fall blir den naturliga följden att födseln bli ”medikaliserad”. Gränsdragningen där emellan är inte enkel och svartvit i alla lägen. Från ett utifrånperspektiv tycker jag att det ibland verkar uppstå ett ganska barnsligt revir-pisseri kring detta, från båda professionerna. Men den sunda grundinställningen är väl ändå att icke-medicinska händelser INTE ska definieras som sjukliga och därmed bör friska födande slippa ingrepp, insatser eller behandling av medicinsk art. Samtidigt har alla tekniska och medicinska framsteg också räddat liv, och gör än idag. Graviditeter och förlossningar är på intet sätt riskfria.

Feministisk kritik mot medikalisering av födslar

Den feministiska kritiken mot medikalisering av graviditet och förlossning handlar om att kvinnan själv förlorar kontroll över sin kropp. Man vill fokusera på den födandes egen förmåga att fatta självständiga beslut. Man menar att den medikaliserade synen på födande ger upphov till att den gravidas kropp tolkas som okontrollerbar och besvärlig. Den fysiologiska synen på födandet handlar mer om kroppens egen inneboende kompetens. Den medicinska miljön på sjukhus kan också skapa en känsla av att vara främmande och att inte själv äga processen.

Den feministiska kampen

Det har gått olika vågor i den feministiska kampen vad gäller förlossningar. Den första handlade faktiskt om rätten till smärtlindring vid förlossning. Den kan man nu se ur perspektivet om att man ville befria kvinnor från biologins ”ok”, och gick ungefär hand i hand med rätten till abort och preventivmedel.

Den andra vågen handlar lite i kontrast om kritik mot medikalisering. Man menar att medikalisering av födandet har förändrat den subjektiva upplevelsen av reproduktion helt och hållet, och gjort att individen blir oberoende av andra istället för beroende av sig själv. På så sätt kan det vara ett feministiskt projekt att ta kontrollen över sin egen kropp och förlossning. Jag ser det dock som att den äkta feministiska kampen borde handla om att stötta individer att ta kontrollen över sin egen kropp och födande, oavsett sätt. Att rikta in födandet enbart i en norm av ”naturlig förlossning” är att köra i andra diket, anser jag.

Barnmorskors kritik mot medikalisering av förlossningsvård

Jag är ju inte barnmorska, så läs inte detta nu som att jag har tolkningsföreträde. Men enligt vad jag kan läsa mig till handlar mycket av barnmorskors kritik än idag om att de upplever sig bli fråntagna möjligheten att utöva sitt yrke fritt från ”interventioner” och man sätter det medicinska i motsats till en mer ”human” eller naturlig syn. Barnmorskor vill lyfta fram det friska och normala i födandet, men rör sig ju förstås ändå inom sjukvårdens ramar.

Sanningen någonstans i gråskalan

Vad som är bäst sådär generellt ligger väl troligen någonstans mitt emellan ”medicinskt” och ”naturligt”. Graviditet är ett fysiologiskt tillstånd och inte en sjukdom, och medicinska interventioner har utvecklats med målet att göra födslar säkrare och mindre smärtsamma. I takt med utvecklingen av medicinska interventioner för gravida och födande har man ju dock fått många effektiva metoder för att rädda liv och minska risk för ohälsa. Men man kan ju, i olika grad, se det som att ett friskt, normalt fysiologiskt tillstånd inte behöver göras säkrare eller mindre smärtsam. Målet är ju dock, oavsett medlen, att det ska födas ett friskt barn av en frisk mamma.

Gränsen mellan det naturliga och det medicinska

Jag ställer mig oerhört kritisk till begreppet ”naturlig förlossning”, för det indikerar ju att det skulle finnas något ”onaturligt” i exempelvis kejsarsnitt, epiduraler eller andra insatser. Det är ju visserligen inte naturligt på det sättet jägare och samlare hade löst komplicerade förlossningar. Men de hade å andra sidan inte löst det alls, utan helt enkelt fått se på när mamma eller barn dog i del komplicerade fall. Jag har mycket svårt att se ”naturligt” som något väldigt eftersträvansvärt. Det jag däremot absolut skriver under på är att vi behöver lägga mycket tonvikt i den födandes egna önskemål och behov. Jag förespråkar en ökad handlingsfrihet i processen. Och alla sorters födande ”föder på riktigt” och föder ”riktiga barn”.

Vad jag ställer mig kritisk till

Det är här jag har väldigt stor förståelse för att vi tänker olika. Jag ska försöka förklara min ståndpunkt alldeles strax. Men jag är mycket skeptiskt till övertro på naturliga tekniker för att kontrollera smärta och ”överpsykologisering” av födande. Jag tänker att övertro på detta bli skuldbeläggande för alla som har väldigt ont eller mer komplicerade förlopp.

I naturens namn kan man också uppmana födande att stå ut med lidande och elände, och den naturliga förlossningstanken är inte nödvändigtvis en befrielse. Det kan också hamna i diket av att förminska kvinnors val och begränsa deras handlingsfrihet. Smärtan vid förlossningar är inte mer ”naturlig” eller ädel än smärtan vid benbrott eller bilolyckor. Jag har svårt att tycka att det finns en vettig poäng med att ha mer ont än vad man faktiskt behöver.

Jag ställer mig också kritisk till generellt motstånd mot sjukhusvistelse och läkemedel, även om jag alla dagar i veckan skulle stå upp för individens rätt att själv få välja bort båda delarna.

Min partiskhet

Min partiskhet är att jag är OERHÖRT lojal mot min patientkategori. Och jag träffar en övervägande del förlossningsskadade och många som är traumatiserade av sin förlossning. Här vet jag att en del kan argumentera för att det traumatiska kommer från medikaliseringen. Att det är ”övergreppsliknande” att utsättas för interventioner som stör den naturliga processen. Men det traumatiska kan lika väl vara tron på det naturliga och ”prestationen” i att kroppen själv ska sköta jobbet.

De som berömmer sig själva för en positiv och lyckad förlossning har all rätt att göra det. Problemet är när det görs i jämförelse med någon annan, och det blir att indirekt lägga skuld på den som hade en negativ eller ”misslyckad” förlossning. Det är här diskursen ofta hamnar i sociala medier tycker jag, när kända förlossningsförespråkare gör sig själva till förebilder genom sina egna ”lyckade födslar”.

Priviliget i att kunna välja

Att kunna välja hur man vill föda och med vem, och med vilken ”filosofi” kring födandet är ett privilegium som kräver tillgång till kulturella och materiella resurser. Mycket av det som går under epitetet ”naturlig förlossning” idag är bara naturligt inom en del sociala, kulturella och socioekonomiska ramar.

Rädslan och önskan att välja

Det är många som har specifika önskemål om hur förlossningen ska gå till, och många upplever att det är utmanande just att förlossningen inte går att kontrollera. En i förlossningskretsar känd person uttalade sig om sin egen syn på (naturlig) förlossning och sa något i stil med att hon kunde se likheter mellan sitt eget kontrollbehov och någon som väljer snitt, bara det att hon inte var rädd. Jag blir så oerhört frustrerad över den (förlåt mig) bajsnödiga synen på andra födande. Hur kan kontrollbehov som resulterar i snitt kallas rädsla, men ett kontrollbehov som landar i hemförlossning kallas mod? I mina ögon är det också i väldigt få fall som det faktiskt handlar om ”förlossningsrädsla” utan om en adekvat grundad känsla från en adekvat tänkande person.

Naturlig förlossning och det kommande moderskapet

Den naturliga förlossningen är bara en början. Det kan bli en språngbräda för en bild av moderskap som blir mer önskvärd än andra. Om det naturliga födandet är idealet får en del mammor ”försprång” i någon slags förträfflighetstävling. Visst önskar jag alla mammor att känna sig förträffliga! Men om den naturliga förlossningen blir en del av ett ideal som diskvalificerar en del från start blir det också oerhört skevt. En förlossning är inte bara att föda ett barn, det är också att föda en mamma. Jag hade önskat att alla sätt att föda hade ansetts vara språngpunkten för kraftfulla, kompetenta och kapabla mödrar.

Värderingen

Om det är eller blir så att en ”medicinska födslar” med epiduraler och planerade kejsarsnitt anses sämre, och naturliga förlossningar med doulor och hemfödslar anses moraliskt överlägsna, då gör jag uppror. Förutom att det kommer hamna i en slags klassfråga är det också värderingar jag vägrar ställa mig bakom. (Läs nu inte detta som att jag skulle ogilla doulor, det är inte själva poängen här)

Naturlig förlossning=empowerment

Doulornas urmoder Ina May Gaskin (som jag också anser är en ganska problematisk person att följa blint) har cementerat sambandet mellan naturlig förlossning och ”empowerment”. Det är såklart idealiskt att en födande ska känna kontroll över sin egen kropp, men det måste ju faktiskt inte vara synonymt med vaginal, icke-medicinsk förlossning. Det kan ju vara exakt lika ”empowering” att genomgå ett kejsarsnitt som att föda på något annat sätt.

Upplevelsen av ”empowerment” kan vara att känna kontroll och vara en del av beslutsfattandet. Jag skulle säga att det är väldigt få som faktiskt har kontroll över det fysiologiska födandet. Och saluför man ”empowerment” som kontroll över det fysiologiska födandet, då är min fulla övertygelse om att det är magiskt tänkande och hittepå.

”Empowerment” bara åt ett håll

Ett sätt att se på det hela från sjukvårdshåll är att kvinnor kanske kan få ha inflytande i hur och var de ska föda, men de har inte rätt att sätta barnen i fara. Och så länge man ser det så, kommer kvinnors rätt att välja kejsarsnitt vara begränsad. (Även om jag inte kan se det som att det finns övertygande evidens för att kejsarsnitt sätter barn i  fara). Egenmakt och ”empowerment” handlar inte om att tacka nej till en medikaliserad syn på födandet, utan att ha rätten att välja.

Inget som passar alla

Jag tänker att det enda riktiga är att ha en syn där individen står i fokus. ”Naturlig förlossning”-begreppet är inte feministiskt grundat. Jag anser faktiskt att det kommer sig ur en kvinnofientlig uppfattning om prestationsbaserat födande. Men jag vidhåller att en god balans mellan medikalisering och fysiologiskt födande är viktig. Det är inte riskfritt att bli gravid och föda barn och det dör 800 kvinnor varje dag världen över i orsaker relaterade till graviditet/förlossning.

Det finns godhjärtade, varma och kloka feminister som alla ser födande från olika perspektiv. Bara för att jag har en stark uppfattning betyder det inte att jag tänker att alla andra har fel. Jag tror att vi ser att olika delar av detta väger olika tungt.

Previous

Next

12 Comments

    • Intressant att läsa. Jag kan ju självklart inte svara för alla, dvs, oss barnmorskor, speciellt vi som jobbar inom förlossningsvården, men jag tycker att du tolkar detta från endast ett perspektiv. Det stämmer att det inte finns ett rätt sätt att föda på. Ett sätt som är värt mer än alla andra. Oavsett hur barnet föds är det moderns och barnets hälsa som är i fokus, prio ett. Om det sker via sectio eller på huk i en bäck spelar ingen roll så länge alla mår bra och är nöjda.

      Och nej, revir pissandet beror inte på att vi känner oss hotade i vårt territorium. Det beror på vår vilja att erbjuda en värdig och trygg vård, till alla, inte bara till de som har tur att få plats på Min barnmorska, som erbjuder kontinuerlig vård genom hela graviditeten. Men vår iver att hålla förlossningar fysiologiska bottnar i att vi vet, genom forskning, evidens och beprövad erfarenhet, att det finns många fördelar med att föda vaginalt, utan smärtlindring som stör den fysiologiska processen. Och jo, det är skillnad på att ha ont pga brutet ben och pga att man föder. Smärta är en reaktion på något. Utkomsten av smärtan vid en födsel är oerhört mer glädjande än den när man spjälkat och gipsat ett brutet ben. Sällan är smärtan farlig i synnerhet när man föder barn. Man är inte duktigare för att man föder barn utan EDA eller morfin, men man påverkar inte kroppens egna oxytocinflöde. Vi vet att vår närvaro under födseln minskar behovet av smärtlindring, ökar den positiva upplevelsen och stärker den kommande modersmjölken då riskerna för postpartumdepression minskar, amningen har större chans att lyckas och anknytning sker lättare då det egna oxytocinet inte påverkats. Och då har jag inte ens tagit med fördelarna med bakterieöverföring och dess positiva påverkan på framtida allergier etc.
      Det finns helt enkelt så mycket att uppnå genom en vaginal fysiologis födsel. Vi, Bm, ska jobba för att kunna erbjuda ALLA möjligheten att få föda tryggt, med kontinuerligt stöd genom och under förlossningen I en trygg miljö, sjukhus, hemma eller i skogen spelar ingen roll! Vi måste jobba för att det ska bli verklighet. Inte genom.att säga att det inte spelar roll, eller blunda för den alltmer växande förlossningsrädslan, det, snart okontrollerbara, kontrollbehovet. Den är en respons på att vården inte längre är värdig för den födande kvinnan. Det är för dem vi ska kämpa.

      Det finns enormt många fördelar med sectio, när barn eller mamma blir påverkade under förlossningen och riskerar hälsan, när det större risk att föda vaginalt än med sectio av olika skäl. Eller i de fall den psykiska hälsan är i verklig fara om det blir en vaginal förlossning. MEN, det finns otroligt många, små, och stora risker med sectio. De är många och olika anledningar, risk för ablatio, uterusruptur, blödning vid en ny graviditet, minskad möjlighet att föda många ( fyra eller fler) barn med sectio, andningsstörning hos det nyfödda barnet, störd anknytning, svårare att få till en lyckad amning, sämre skydd mot allergi och astma, smärta efter snittet, riskfyllt, som vid alla operationer, med narkos, öppen buk kirurgi, ökad risk att drabbas av postpartumdepression. För att nämna några detaljer. Dessa skäl står sig självklart slätt mot ett barn som överlever tack vare ett sectio, eller en kvinna som kan bli mamma, just tack vare ett sectio.
      Men i de fall som önskan beror på kontrollbehov och okunskap eller rädsla är alternativet sectio inte bättre att ”man kan få välja själv”. Då vore der bättre att det kunde erbjudas trygghet, tilltro och ett byggande av den blivande mammans självkänsla. Det är feminism, på riktigt. För mig i alla fall.

      • Hej! Ge mig gärna vetenskapliga referens på vad som blir bättre med att föda vaginalt utan smärtlindring!

        Ge mig också referenser på att förlossningsrädsla beror på kontrollbehov!

        Jag har skrivit en bok om snitt och många blogginlägg, du kan nog inte komma med så mycket nytt där, i referensväg. Mycket av det du skriver saknar helt och hållet vetenskaplig grund.

        Du är säkert en fantastisk barnmorska, men du behöver läsa på.

  • Vilken klarsynt och frisk text detta var. Som jag mår bra av att läsa. I förlossnings-socialamedier är det helt klart svårt att värja sig, svårt att höra sin egen röst när man får så mycket färdiga åsiktspaket – som ju alltid är väldigt fint förpackade.

    Jag väntar mitt andra barn och är av läkare rekommenderad kejsarsnitt pga de skador jag fick vid min första förlossning och sedan opererade om ett år senare. Tanken på kejsarsnitt skrämmer mig på ett sätt som vaginal förlossning aldrig gjorde. Jag hade en bra förlossningsupplevelse men i takt med att jag insåg mina skador solkades min upplevelse och blev ångestladdad.
    Nu har jag tänkt att jag bara får försöka flyta med i det som blir min nästa…

    Efter att ha läst din text ska jag försöka se mitt kommande snitt som något jag kan ta mig an med både stolthet och medvetenhet.

    • Nu födde jag förvisso med akut snitt och inte planerat, men det var en väldigt bra upplevelse! Det var ett fantastiskt team och jag har aldrig känt mig så väl omhändertagen. Jag hade heller inga komplikationer efter och ärret syns knappt nu ett år senare. Jag hoppas du får samma fina upplevelse som jag fick.

  • Tack för ditt som så ofta kloka inlägg! Jag kunde inte hålla med mer. Hur kan det vara feministiskt att bara lyfta en viss sorts födsel som eftersträvansvärd eller lyckad? Jag kommer själv på mig själv med att känna stolthet över min ganska naturliga förlossning (på sjukhus), men försöker värka mig för jag vill inte att också förlossningar ska vara prestationer där kvinnor jämförs och bedöms!

  • Jag följer också feminister som skriver om födslar på instagram men har nog missat dessa tankegångar om att det fysiologiska födandet är bättre. Jag upplever istället att många försöker upplysa om vad en fysiologisk förlossning behöver för att fortgå utan interventioner. Jag har själv fött tre barn och anser att den information man får som födande är vilka typer av medicinsk smärtlindring som finns att få. Bilden från sjukvården är också väldigt skev åt andra hållet. Och får man bara den bilden så har man ju bara en förlossning av se framför sig.

  • Superintressant inlägg som vanligt. Men jag måste nog hålla med Elins kommentar och det är att jag inte upplevt det som att de som skriver om detta tycker att en fysiologisk födsel är bättre än någon annan, inte heller har jag läst om uttrycket ”naturlig” födsel på länge men det finns säkert några som uttrycker sig så plumpt. Till min första förlossning var jag påläst och visste vad olika medikaliseringar kunde göra för förloppet men var också helt inställd på att ta det som det kommer och lyssna på barnmorskan vad jag skulle göra. Jag kände mig också ”empowered” att ta epidural efter att ha läst ett gästinlägg i din ”julkalender” om att man såklart ska få hjälp till smärtstillande när man har ont när man föder på samma sätt som vid t ex en operation. Glad för det.

    Dock kan jag tycka att det är en viktig diskussion som pågår just nu om t ex värkstimulerande som sätts in per automatik till många förstagångsföderskor för att man tycker att förloppet går långsamt (vilket troligtvis beror på platsbristen och personalbristen i förlossningsvården att man vill att förlossningarna ska gå så snabbt som mjöligt). Detta hände mig i min första förlossning och resulterade värkstormar och inga krystvärkar och sugklocka. Hade jag däremot haft en barnmorska på mitt rum som sagt, ”du måste upp och gå” så kanske bebisen hade sjunkit ner och inget värkstimulerande hade behövts. Tror egentligen att mycket handlar om resursbrist och personalbrist i förlossningsvården för att vi inte får de födslar vi är berättigade till, vare sig bra medikaliserade eller bra fysiologiska födslar.
    Stort tack för att du skrev inlägget och man får tänka till än en gång kring allt!

  • Otroligt välformulerat. Arbetar med kvinnor som traumatiseras av förlossningar (både snitt, hemförlossningar och på sjukhus). Precis som du tar upp så finns det ett stort moraliserande, både bland personal och bland födande. En ”duktig modig föderska” är en som föder hemma eller snabbt och utan smärtlindring.

    Haft flera patienter som fått fruktansvärt bemötande vid hemförlossningar, att man sagt att de inte är riktiga kvinnor/mammor om de har för ont och vill åka in.

    Personal på sjukhus kan också kalla kvinnor som föder snabbt och enkelt för ”väldigt duktiga”.

    Istället borde vi inse att en lösning är inte rätt för alla. Saklig information om för- och nackdelar är bra. Men vem ät egentligen mest ”duktig”? Någon som föder snabbt och enkelt eller en person som kämpar i flera dygn och sedan behöver hantera ett akutsnitt?

    Vi måste tänka på vårt språkbruk och bemötande. Det viktiga måste vara hur barnet och den födande mår.

    Otroligt hur vi kan anse oss så frigjorda och moderna, ändå lever och frodas den här synen!

  • Stort tack för att du tar upp ämnet! Jag upplever att det finns en övertro på psykologi vid förlossningar, lite förenklat, ”bara du inte är rädd så kommer det gå bra”. Vilket riskerar att skuldbelägga kvinnan om det inte går bra sen. Men tänk om sambandet går åt andra hållet? Om det finns biologiska skillnader i hur ont man har så är det kanske smärtan som orsakar rädslan och inte tvärtom? Finns det någon forskning som försökt reda ut orsakssambandet?

  • P.S.

    Kan VARMT rekommendera er som arbetar med blivande och nyblivna föräldrar att gå föreläsning eller digital utbildning med Sara Johansson. Hon är beteendevetare och expert på krisstöd, med stor erfarenhet av trauma kring graviditet, förlossning och spädbarnstid. Hon tar (bl a) precis upp dessa aspekter, vårt språkbruk och hur det kan skada, på ett mycket bra sätt!

    På mitt jobb var vi några stycken som gick hennes digitala utbildning. Finns en specifikt riktad till graviditet hos Teachable!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Integritets Preferens
When you visit our website, it may store information through your browser from specific services, usually in form of cookies. Here you can change your privacy preferences. Please note that blocking some types of cookies may impact your experience on our website and the services we offer.