I början av sommaren fick jag ett meddelande från Sara Persson, som är en av författarna till antologin “Fittskrift”. Hon skrev och berättade lite om boken och om hennes kapitel, som handlar om just förlossningsskador. Nu har jag läst hela boken och tänkte ge er läsare en recension.
Författarna
Boken är skriven av Sara Persson, Karin Milles, Åsa Åbom (också redaktör), Renita Sörensdotter, Desireé Ljungcrantz, Xenia Klein och Suzann Larsdotter.
Att ha ett ord
Det första kapitlet i boken är skrivet av Karin Milles. Hon är professor i svenska, språkforskare och författare och skriver regelbundet om feministisk språkaktivism. Hennes text handlar om orden vi använder för det kvinnliga könet. Betydelsen av olika ord och begrepp diskuteras, både språkligt, kulturellt och sett till värdeladdning.
Det är absolut inte ett dåligt kapitel, utan egentligen väldigt bra. Boken saknar e ordentlig introduktion “hej, detta är vi och med den här boken vill vi göra detta, och vi riktar oss till…“. Det blir lite konstig med detta som första text. Jag sitter regelbundet under läsningen av boken med frågan “Men VEM riktar sig detta till?“. Det här kapitlet riktar sig nog främst till en nybliven feminist eller tonåring som behöver en historiegenomgång.
Det känns numera som ganska gamla nyheter om att snippan är ett ord som kan användas, och att fitta ofta känns som ett mer rejält ord för en vuxen kvinna. Men att ordet fitta också dras med bagage av negativa värderingar. Kanske att man skulle kunna ha kapitlet som en grund för en språkhistorelektion högstadiet, i skolor som jobbar så att sexualundervisningen får en plats i alla ämnen under en viss period.
Att förhandla om fittans villkor
Här är författaren Åsa Åbom, hon är genusvetare och strateg inom jämställdhetsintegrering, mänskliga rättigheter och social hållbarhet. Hennes kapitel är intressant och välskrivet, men det som intresserade just mig allra minst, just eftersom jag är väldigt lite konstintresserad. Det är också en slags historiegenomgång av fitt-konst/aktivism och som feminist är det förstås viktigt att känna till en del av dem som gått före och kämpat. Här finns säkert många tankar att hämta och resonera kring för den feministiskt nischade aspirerande konstnären eller konstintresserade.
Den riskabla fittan
Desireé Ljungcrantz har skrivit detta kapitel, hon är författare och filosofie doktor i genusvetenskap, med kompetens inom sexuell hälsa och HIV. Det här kapitlet rör sig mellan fiktion (fittor med huggtänder), historia och verklighet och har en del intressanta resonemang om kvinnosyn/syn på kvinnlig sexualitet och hälsa. Det finns ett resonemang som jag blir hajar till av, även om jag upplever det som ofärdigt formulerat:
“I vår samtid finns kopplingar mellan hysterikan och det som i media benämns som högkänslighet, HSP, där olika personlighetstest med ett antal frågor säger sig kunna ge en fingervisning om man tillhör gruppen HSP eller inte. Vissa symtom som könas och överrrepresenteras av kvinnor återkommer alltså genom historien som tecken på sjukdom”.
Det här är ett utdrag ur ett längre stycke, men jag hade gärna diskuterat detta vidare med andra tänkare!
Fittans anatomi
Detta kapitel och flera andra texter i boken är skrivna av Suzann Larsdotter. Hon är fittaktivist, sexolog och socionom samt kurator. Det här är ett ganska klassiskt anatomikapitel. Jag hade rimligen tyckt att detta vore ett bra startkapitel på boken, efter en förord. Men så har jag också en väldigt anatomisk/fysisk ingång till det hela också. Något som jag uppskattar här, och som jag kanske kommer anamma själv, är benämningen “könsläppar” istället för blygdläppar.
Silverfittan och åldrandet
Detta kapitel är också skrivet av Suzann och handlar om klimakteriet och åldrande. Det är ett bra och tydligt kapitel. Som van bloggare där jag alltid försöker fokusera på ett “take away message” blir jag lite frustrerad i det här kapitlet. Det finns en del väldigt bra tips som försvinner i generell textmassa. Några bra tips och tankar lyfts fram väldigt genom layout och typsnitt, men det är snarare sådana råd om skulle komma i ett eget “så här tar du hand om fittan”-kapitel.
Neofittor
Kapitlet om Neofittor skrivet av Xenia Klein är ett av de bästa kapitlen i boken. Xenia är konstnär , fotograf och skribent. Det här är en text som innehåller enormt mycket bra och tydlig information som inte är lätt för varken privatpersoner eller vårdpersonal att hitta. Det är ett faktaspäckat kapitel om neofittor och har alltså inte just något att göra med författarens konstnärskap. Just detta kapitel skulle jag vilja rekommendera som kursläsning på bäckenbotten-kurser för vårdpersonal och som en del av specialistutbildningen för fysioterapeuter inom obstetrik, gynekologi och urologi, säkerligen för fler vårdprofessioners mer nischade kurser. Jag kommer i alla fall se till att de personer jag specialisthandleder läser det här kapitlet!
När fittan gör ont
Det här kapitlet är skrivet av Renita Sörensdotter som är fil dr i socialantropologi och som forskar kring kroppslighet, sexualitet och sexuell hälsa. Det här är också ett bra, tydligt och innehållsrikt kapitel, med både bra grundläggande fakta och diskussioner som heteronormativ diskurs kring fittsmärtor som är oerhört viktiga att lyfta fram. Även det här kapitlet hade jag gärna sett som grundläggande utbildning för de som ska ha hand om skolundervisningen i ämnet sexualitet, samtycke och relationer. Den här boken borde också finnas som blädder-ex eller utlåningsexemplar på ungdomsmottagningen!
Förlossningsskador
Sara Persson heter författaren till kapitlet om förlossningsskador. Hon är genusvetare med inriktning mot sexuell och reproduktiv hälsa. Efter en introduktion till vad förlossningskador och är beror på, landar Saras text i en mycket intressant diskussion om brist på jämställd och jämlik sjukvård. Det jag också finner oerhört värdefullt är avsnitten om bristen på information om förlossningsskador till förstföderskor. Även här citerar jag ett kort stycke, taget ur ett längre sammanhang:
“Att gravida inte får mer kunskap om potentiella skador och problem som kan uppstå kan med den här teorin ses som en del av ett större projekt att hålla kontrollen över kvinnor intakt.”
På individnivå tror jag absolut inte att det är så, enskilda vårdgivare gör nog sitt allra bästa på många sätt. Men vi alla lever under en patriarkal struktur som inom den medicinska världen fortfarande är i högsta grad levande och aktuell.
Det enda jag studsar på i det här kapitlet är ett stycke som handlar om förlossningsdepression där det antyds att förlossningsdepression är en slags förlossningsskada. Det KAN det naturligtvis vara, men det korrekta är (som jag ser det) ändå att prata om det som “postpartumdepression” eftersom man inte heller för förminska dem som får depression efter en bra och positiv förlossning, eller de som inte drabbas av en depression, trots en kass förlossning. Det är också ofta klokt att diagnostiskt särskilja på postpartumdepressioner och traumarelaterade psysisk ohälsa som kommer sig av en händelse kring förlossning/snitt.
Fittsex
Även i detta kapitel återkommer Suzann Larsdotter som författare. Det här kapitlet är en berg- och dalbana. Det finns passager som handlar om lust, njutning, kåthet och en steg-för-steg guide. Det finns en insiktsfull text om orgasmglapp och praktisk vägledning till oralsex, klitorisstimulering, slidstimulans och en massa matnyttigheter! Sen kommer textavsnitt om “knip dig till orgasm” och vägledning till bäckenbottenträning och här får jag hålla i mig för att inte skrika av frustration. Tyvärr är det avsnittet fullt av gamla myter och felaktigheter, påståenden om att “alla behöver knipa“, doseringsmissar och instruktionsfel samt hänvisning till knipkulor som är helt och hållet icke-vetenskaplig.
Och där var boken slut…
För mig slutar läsningen med ett lite lätt irritationspåslag, och det är synd på en bra bok. Jag hade också gärna sett en introduktion och en tydligare röd tråd med tanke på vem målgruppen är. Men överlag är boken upplyftande, härlig och tankeväckande. Man märker att det ligger många års yrkeskunnande, forskning och arbete bakom författarnas kunskaper som de så generöst delar med sig av i sina respektive kapitel.
