Hantera skuldkänsla över förlossningsskada

Hej!  Jag födde barn för 6 månader sedan, fick en bristning och har jättemycket besvär fortfarande. Jag kan inte komma över känslan att förlossningen var ett misslyckande och att alltihop var mitt fel. Har du några tips för hur man kan gå vidare?

Läsarfråga

Det som jag upplever att har hjälpt mig, och också hjälpt många av mina patienter, är ökad förståelse för själva födandet och riskfaktorer för bristning. Är det något som blir tokigt med självhjälpsböcker och förlossningsförberedande kurser så är det marknadsföringen om att man kan påverka förlossningsutfallet på många sätt. Jag håller med om att man kan påverka sin upplevelse av smärta och förloppet som sådant, men en massa andra saker ligger absolut inte i individens händer att påverka. Härifrån hämtar jag nu en förteckning över riskfaktorer för bristning.

Riskfaktorer för bristning

I stort är riskfaktorer för förlossningsskador ganska samma, oavsett om vi pratar om sfinkterskador, grad 2-bristningar eller levatorskador. Man delar ofta upp riskfaktorerna i tre grupper. De som hör ihop med den födande själv, de som hör ihop med barnet och de som hör ihop med förlossningen.

Den födandes riskfaktorer

Att vara (vaginal) förstföderska är den största risken att drabbas av en bristning. Har det väl gått så långt som att man blir inskriven på förlossningen är den riskfaktorn lite sen att göra något åt. Samma gäller ålder över 40 år, att vara tidigare könsstympad, ha tidigare överspänningsproblem i bäckenbotten eller att ha en medfödd kort mellangård. Bristande kommunikation står med på listan över riskfaktorer som har med kvinnan att göra, och i det sammanhanget tänker jag att det handlar om språk, för i övrigt är väl kommunikation ett tvåvägsfenomen. Det vill säga – den du kommunicerar med har ett minst lika stort ansvar.

Riskfaktorer relaterade till barnet

Riskfaktorerna som har med barnet att göra är ofta sådana man vet först när man står med facit i hand. Om barnet väger mer än 4000g, kom felvänt eller hade stort huvudomfång ökar risken för skada. Det här är heller inte saker som står i din makt att påverka, framförallt inte när det väl kommer till förlossningen.

(Och kommer du nu med invändningen att ”Spinning babies- konceptet visst kan hjälpa att vända barnet rätt så hänvisar jag dig till läsning här och här).

Det går att någorlunda göra en uppskattning av barnets vikt innan förlossningen, men även där är felkällorna ganska stora.

Riskfaktorer som hör till själva förlossningen

Om förlossningen avslutas med sugklocka ökar risken att du drabbas av en förlossningsskada. Att man överhuvudtaget behöver ta fram en sugklocka är inte ditt fel. Ofta handlar det om att det blir bråttom för barnet på något sätt, men det är fortfarande inte något du hade kunnat göra. Om du exempelvis blivit värksvag – det är inget du hade kunnat göra något åt själv. Rekommenderar läsning här för relaterad läsning. Värkförstärkande dropp värkar vara kopplat till risken att drabbas av bristning, men behovet av det är inte heller relaterat till din prestation. Krystskeden över 60 minuter är en riskfaktor, och det är heller inte riktigt något du kan ha påverkat själv. Yttre press och förlossningar som avslutas med tång är också riskfaktorer.

De senaste sakerna jag hörde patienter nämna att kände skuld över, angående sin förlossningsskada var följande.

Jag gick upp mycket i vikt och rörde inte på mig, barnet blev väldigt stort

Vi har en vetenskapligt baserad koppling mellan mammans viktuppgång och barnets vikt, ja. Men samtidigt har vi också studier som pekar på att överviktiga mammor inte får fler eller allvarligare bristningar än andra. Det kan till och med vara det motsatta.

Jag blev igångsatt och min kropp svek mig som inte satte igång det hela själv

Jag har diskuterat litegrann kring ett relaterat ämne här, om igångsättning och barnet. Men eftersom vi inte vet några sätt att själv sätta igång förlossningen, verkar det osannolikt att det skulle vara ditt fel att du behövde bli igångsatt? Alternativet hade kanske varit att vänta ut att kroppen skulle ”bli redo”, men då hade eventuellt funnits andra risker för barnet. Och du hade troligen fött ett barn som ytterligare hade hunnit växa till sig.

Jag gick över tiden och jag känner skuld över det

Vi vet alltså inte än till denna dag vilken mekanism det är som sätter igång en förlossning. Är det barnet? Kommer det från mamman? Är det något annat? Att gå över tiden kan öka risken för att drabbas av en grad 2-bristning, men det är fortfarande inte ditt fel. Dessutom, beslutet ligger inte i dina händer. Även om du hade ringt in till förlossningen på BF och bett om att bli igångsatt omedelbums så är det osannolikt att det hade hörsammats.

Jag känner mig som en dålig föderska som inte orkade

Det finns samband mellan den födandes upplevda trötthet och livmoderns trötthet, men det finns också andra saker som spelar in. Betyder det att du var en dålig föderska? Nej. Framförallt beror det kanske på hur länge du höll på? Och hur mycket pauser och återhämtningsmöjligheter du fick mellan värkarna. Och om du fick påfyllning av energi, mat och dryck. Det är väldigt lite i det här som du kunde bestämma själv över, eller hur?

Jag skäms så mycket över att de behövde använda sugklockan

Jag kan lova dig att vårdpersonalen inte lättvindigt tar till sugklockan. Och när det väl behövs är det för att barnet ser ut att behöva komma ut, och det ganska fort. Behovet av sugklocka kan exempelvis komma sig av värksvaghet, vilket i sig kan bero på att du redan hade hållit på i evigheter eller hade brist på återhämtning mellan värkarna. Du hade inte kunnat förbereda dig på något sätt som gjorde att sugklockan inte behövts. Det sitter till exempel inte i någon slags muskelfunktion du hade kunnat träna upp.

Jag var så otränad och det är mitt fel att jag fick en bristning

Man kan hitta studier som menar att det finns ett samband mellan träning under graviditeten och kortare krystfas eller samband mellan träning och med minskad risk för bristningar. Det finns också flera studier som menar att det inte finns ett samband. Jag är ganska övertygad om att det inte handlar om din generella träningsgrad. Även elit-atleter får förlossningsbristningar i samma utsträckning som oss vanliga dödliga.

Jag krystade när de bad mig pausa

Jag tänker att det är gällande det här kommunikation står med på listan över riskfaktorer för bristning, och att det inte är ditt fel när det kommit så här långt. Det barnmorskan skulle kunna ha gjort är att i tid förklara för dig VARFÖR hon eventuellt kommer be dig pausa, och på vilket sätt du kan göra för att det över huvud taget ska kännas möjligt att stå emot krystimpulsen när det gäller. Det är ju lite som att be dig sluta bajsa när du har en korv halvvägs hängande ner i toastolen. Det går att pausa, men det ska inte vara upp till dig att lista ut hur man göra.

Vad finns det fler för saker man kan beskylla sig själv för?

Kan vi hjälpas åt att argumentera bort skuldkänslorna?

Hantera skuldkänsla över förlossningsskada

Jag har helt och hållet hanterat skuldkänslor över min förlossningsskada genom logiska resonemang på ovan vis, men jag vet att känslor inte alltid går att argumentera emot. Jag vill verkligen rekommendera samtalsstöd om du är i behov av det. Du är värd att få gå vidare i livet!

Urval av referenser

Previous

Next

2 Comments

  • Har snarare erfarenhet av att bm bad mig ta i ”så mycket jag orkade” typ 30 gånger under krystfasen. Fick epidural som nog verkade längre ner än det brukar göra, för jag kände värkvågen, men utan smärta. Det var mer som att jag inte kände hur jag skulle göra och det var extremt fysiskt ansträngande. Det jag undrar mycket över är att jag tidigare läst här att man inte ska ta i för kung och fosterland; kunde jag ha undvikit min grad 2-skada om jag inte tagit i så mycket, tror du? Om jag inte gjort som bm sa?

    • Alltså det är ju jättesvårt att svara på. Det kan ju hända att du var så pass trött att “ta i så mycket du orkade” inte var någon max-ansträngning, i generella mått mätt. Det kan ju också ha varit så viktigt att få ut barnet snabbt att du även med information om risken för en grad 2-bristning hade valt att krysta så hårt, för att prioritera barnet. Och det är ju också rimligt att du (om du var förstföderska) skulle ha fått en grad 2-bristning ändå, eftersom det är det absolut vanligaste bristningen. Du kommer nog aldrig kunna få ett riktigt bra svar, men din egen förnimmelse och upplevelse av det hela måste ju vara närmast sanningen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Integritets Preferens
When you visit our website, it may store information through your browser from specific services, usually in form of cookies. Here you can change your privacy preferences. Please note that blocking some types of cookies may impact your experience on our website and the services we offer.