Förlossningsrädsla och kontrollbehov

”Vi barnmorskor ska jobba för att kunna erbjuda ALLA möjligheten att få föda tryggt, med kontinuerligt stöd genom och under förlossningen I en trygg miljö, sjukhus, hemma eller i skogen spelar ingen roll! Vi måste jobba för att det ska bli verklighet. Inte genom att säga att det inte spelar roll, eller blunda för den alltmer växande förlossningsrädslan, det, snart okontrollerbara, kontrollbehovet. Den är en respons på att vården inte längre är värdig för den födande kvinnan. Det är för dem vi ska kämpa.”

Den här kommentaren fick jag på ett inlägg tidigare i höstas. Den fick mig att tänka en del och fundera vidare på en del frågor. Här är mina frågor:

• Växer förlossningsrädslan?
• Blundar vården för förlossningsrädslan?
• Beror förlossningsrädsla på kontrollbehov?
• Är kontrollbehov något dåligt?
• På vilket sätt kämpar vi bäst för de förlossningsrädda?

Växer förlossningsrädslan?

“During the last few decades there has been a growing research interest in women’s fear of childbirth.” Den här meningen läser jag i en vetenskaplig artikel om förlossningsrädsla. Är detta detsamma om att förlossningsrädslan växer? Nej, det vet vi faktiskt ingenting om! Jag scrollade bak ända till de första publicerade studierna om förlossningsrädsla. De är publicerade på 1950-talet och jag kommer inte åt att läsa dem i fulltext. Det var en fransk pyskolog som på 1800-talet nämnde förlossningsrädsla första gången i medicinsk littatur. Som mer vetenskapligt begrepp myntades det i Sverige på 1980-talet. I tidiga studier såg man att ungefär 20% av föderskorna i Skandinavien var förlossningsrädda, i Australien 30 % och i andra länder mellan 1,9-14 %.

Det som är väldigt svårt är att tolka studierna när i princip alla har olika kriterier för vem som anses vara förlossningsrädd. Vad gäller om prevalensen ökar är också rönen motsägande. Någon studie menar att det verkar öka från 2000-talet och framåt, men samtidigt är forskningen innan 2000-talet inte sådan att man kan dra några säkra slutsatser från den. Det är enormt svårt att överblicka forskningen om förlossningsrädsla. Det saknas samsyn om definitioner och är ett hopkok av alla typer av ångest och rädsla som kvinnor upplever i samband med graviditet och förlossning.

Blundar vården för förlossningsrädslan?

Min spontana tanke är ja, och nej. I en del fall upplever jag som vårdgivare att det verkar finns ganska god förberedelse i systemet, med samtal och resurser i form av planering och överenskommelser. För många andra upplever jag att stödet dels kommer för sent och dels är alldeles för fyrkantigt och egentligen på många håll egentligen skulle kunna kallas ”propaganda till vaginala förlossningars fördel”. Diskursen om förlossningsrädsla kategoriserar kvinnors rädsla som en medicinsk åkomma. Men många kritiker menar att orsaken till kvinnors rädsla finns inom förlossningsvården själv. Förlossningsrädsla är i litteraturen starkt förknippat med önskemål om kejsarsnitt. Man kan ju okcså önska att föda med snitt utan att vara patologiskt rädd för just vaginal förlossning. Men även önskemål om snitt psykologiseras och får epitetet ”förlossningsrädsla”. Det är, litegrann, som att säga att jag önskar äta pasta till lunch och därmed antas det att jag är rädd för ris.

Beror förlossningsrädsla på kontrollbehov?

Enligt studier finns en rad olika rädslor till grund för det som slås ihop som förlossningsrädsla. När jag läser studier hittar jag flera listor över rädslans beståndsdelar. Kontrollförlusten är en av många. Man just kontrollförlusten är det som jag upplever att vården ofta plockar fram och liksom ”hånar”, kvinnors icke-adekvata tänkande och deras naiva önskemål om att ha kontroll. Här är ett urval av vad rädslan består av:

• Att bli övergiven av personal
• Rädsla att barnet ska skadas
• För medicinska ingrepp
• Förlora autonomi och kontroll
• Att inte klara av smärtan
• Inte bli lyssnad på
• Förlossningsskador
• Att utsättas för obstetriskt våld

Rädslan att förlora kontrollen innefattar känslan av maktlöshet över processen och vad som kommer hända. Barnmorskors uppfattning verkar vara att rädslan av kontrollförlusten under förlossning handlar om att kvinnor överlag har så mycket kontroll över sina liv. Den här uppfattningen har jag mött i ”verkliga livet” flera gånger, och jag tycker personligen att det är så knäpp. Skulle jag bli mer rädd för en stundande blindtarmsoperation om jag vanligtvis är en person som har kontroll över… säg min ekonomi? Blir jag mer öppen för ”vad som än må hända” under min förlossning, om jag vanligtvis är en person som inte planerar min vardag? Jag tycker att det här är tanke som innehåller många logiska luckor. Vad är det som kvinnor vanligtvis planerar som så mycket spiller över deras förmåga att slappna av när de föder barn?

Är kontrollbehov något dåligt?

En annan intressant sak är att en studie diskuterar kontrollförlust i relation till prestation. Det förlossningsrädda verkar mena med kontrollförlust handlar om rädsla bli en dålig föderska, att skrika okontrollerbart eller kommunicera dåligt. Det är en kontrollförlust som också kan läggas externt (på förlossningsvårdens förmåga att ta hand om födande) och inte enbart förklaras av individens psykologiska läggning vad gäller kontroll i livet i stort? Så tänker jag. Ett kontrollbehov som yttrar sig genomförlossningsförberedelse och öppenhet att läsa böcker och gå kurser värderas som något positiv. Men kontrollbehov som yttrar sig som oro eller rädsla värderas negativt. Men om man läst alla böcker och gått på alla föreläsningar och ÄNDÅ är rädd, hur blir det då?

Individer som är förlossningsrädda har en femfaldig risk att få en negativ förlossningsupplevelse och vi vet att barnmorskors empati och stöttning kan spela roll i skapandet av en positiv förlossningsupplevelse. Jag anser att den grundläggande värderingen om att kvinnors kontrollbehov är något dåligt är en väldigt dålig grund för empatiskt handlande.

På vilket sätt kämpar vi bäst för de förlossningsrädda?

Omföderskor är oftare förlossningsrädda än förstföderskor och denna rädsla kommer oftast ur en tidigare negativ eller traumatisk förlossningsupplevelse. Det finns en stark association med förlossningsrädsla hos omföderskor och posttraumatisk stress. Här kommer min egen åsikt: Jag tror att vi bäst kämpar för de förlossningsrädda genom att ge folk bra och lugna förlossningar (en barnmorska, en födande och en lugn, garanterad plats), det vill säga att vi minimerar risken för traumatiska upplevelser. Jag skulle också säga att om eftervården var bättre, så skulle man kunna minska den traumatiska upplevelsen av att bli lämnas med besvär efter förlossningen. Och personer som är förlossningsrädda ändå? Ja, en del kommer må bra av stöd och behandling. Och andra kommer må bäst av att få kejsarsnittas. Så svårt ska just det väl inte vara.

Förlossningsrädsla och kontrollbehov

Jag vill argumentera för att vi borde tagga ner på pratet om “kontrollbehov” när det kommer till förlossningsrädsla. Jag tycker att det står för en lite unken syn på födande och hade hellre sett att man fokuserade på vårdens eget ansvar för förlossningsrädsla som uppstår efter tidigare genomgångna förlossningar. Den största delen förlossningsrädsla består nämligen av omföderskor.

Referenser

• Causes and outcomes in studies of fear of childbirth: A systematic review
• Definitions, measurements and prevalence of fear of childbirth: a systematic review
• Establishing a valid construct of fear of childbirth: findings from in-depth interviews with women and midwives
• The aetiology of post-traumatic stress following childbirth: a meta-analysis and theoretical framework
• Women’s experiences of fear of childbirth: a metasynthesis of qualitative studies
• Worldwide prevalence of tocophobia in pregnant women: systematic review and meta-analysis