Livet efter en grad 2-bristning

Livet efter en grad 2-bristning

I början av augusti skrev jag ett inlägg om vad som är normalt efter en grad 2-bristning och då med fokus på det fysiska. Idag tänkte jag återkomma till livet efter en grad 2-bristning , men med gällande det själsliga måendet, återhämtning och information.

Individer som fått en bristning och som fått bristande information, både innan och efter förlossningen, mår sämre än andra under längre tid efter förlossningen. Det här är otroligt viktig information, eftersom mödravården länge resonerat att det är viktigt att INTE berätta om förlossningsskador eftersom de kan skrämma den blivande mamma. Jag tänker på resonemanget som Sara Persson har i Fittskrift (som jag citerar i recension här):

“Att gravida inte får mer kunskap om potentiella skador och problem som kan uppstå kan med den här teorin ses som en del av ett större projekt att hålla kontrollen över kvinnor intakt.” Det här är ämnen som behöver diskuteras mycket, mycket mer. Men att det är viktigt att informera kvinnor om förlossningsskador börjar framstå som allt tydligare, även i forskningen.

Smärta

Smärta är en vanlig konsekvens efter en muskelskada, och grad 2-bristningar är inga undantag. Att vara oförberedd på att det kan göra ont i många veckor efter förlossningen kommer ofta både som en överraskning och en käftsmäll. Att smärtan sitter i länge kan ge upphov till stress och oro, en känsla av att något är fel. Oron kan bli så stark att den ligger till grunden för en psykisk ohälsa.

Förändrat uteeende

Ofta när man pratar om kvinnor och utseende i medicinsk litteratur blir det ofta med en underton av förminskande. Som att kvinnors önskan om att se ut på ett visst sätt bara är något ytligt och fåfängt. När det gäller underlivets utseende kan det dock vara förknippat med både funktion och sexuellt självförtroende och kan också påverka den psykiska hälsan.

Urininkontinens

Urininkontinens kan komma både grund av och utan förlossningsskador. Det är aldrig liksom medicinsk farligt, men det kan ha stora effekter på självförtroende, livskvalitet och lust och mod att vara fysiskt aktiv. Och att begränsa sig själv och sin vardag kan också vara ”farligt” för måendet i stort.

Bristen på eftervård

Alla som får en grad 2-bristning har verkligen inte besvär i efterhand. Men de som får kvarvarande symtom efter de första månaderna har ganska ofta svårt att få hjälp inom vården. Det finns inga entydiga riktlinjer för hur eftervården ska se ut när det gäller specifikt grad 2-bristningar, men än den normala efterkontrollen hos barnmorskan. För större skador ingår ofta en uppföljning på sjukhuset man födde. Många uttrycker att de känner sig övergivna efter förlossningen.

Information är viktig

Om man fåt adekvat information innan förlossningen verkar det kunna underlätta tiden efteråt. Kvinnor som har obesvarade frågor om sin skada och lagningen tenderar att besväras av mer smärta, göra fler anpassningar i vardagen och behöva mer hjälp av sina partners.

Fyll på!

Här får du som läsare oerhört gärna fylla på. Vad har din grad 2-bristning inneburit för dig?

Referenser

Previous

Next

18 Comments

  • Jätteont i flera veckor, vilket var chockerande. Kunde inte ha sex på över ett år pga smärtor (normalt enl gyn som tyckte vi skulle köra på ändå – tro mig, det var inte möjligt). Idag tre år senare: Nu har vi ett bra sexliv igen och allt fungerar. Men fortfarande ”flikig” i mellangården och funderar ibland på hur man kan göra det ”slätt” pga irriterande, men vågar inte göra ngt åt det. För tänk om det blir värre? På detta förlossningsrädd vilket delvis beror på min grad 2-bristning. Har även ett kejsarsnitt i bagaget och kan för mitt liv inte förstå varför jag ska utsätta mig för vaginala skador igen. Nästa gång ska jag kämpa för ett kejsarsnitt.

    • Jag fick en djup grad två och opererades i en timme efter förlossningen. Efteråt hade jag jätteont länge, läckte urin och hade svårt att tömma tarmen. Kunde inte promenera och bära min bebis ordentligt. Var väldigt ledsen över detta och sökte vård. Blev inte bra bemött men blev lovad en omoperation efter ett år (!). Fick gå med prolapsring (hade fått framfall också som konsekvens av skadan) och var arg och ledsen på vården. Fick några samtal via kvinnokliniken och sökte själv fysioterapeut. Blev inte bättre så vad om remiss till Huddinge BBC istället. Där konstaterades levatorskada och många muskler i mellangården som inte lagats ordentligt av SÖS. Blev opererad igen och fick gå hos specialistfysio. Har nu en ok livskvalité och funktion men blir aldrig som förut. Tycker bemötande, information och kunskapen hos vården har varit riktigt dålig! Alla utom Huddinge BBC som varit underbara. Önskar att jag blivit informerad om riskerna innan, då hade jag stått på mig kring snitt istället (har i efterhand förstått att jag hade riskfaktorer för att få skada men ingen upplyste mig).

  • Jag skriver under på känslan av övergivenhet efter förlossningen. När jag ringde och grät av fortsatt stora smärtor flera veckor efter förlossning fick jag svaret att det är helt normalt. Kände inte att jag hade någon att vända mig till.

    Min grad två har gett besvär med ärrbildningar vilket påverkar mitt sexliv och relation till partner. Kan känna mig lite bitter över att allt ansvar ligger på mig att först bära barnet, sen föda, sen själv strida för att få rätt hjälp efteråt. Och nu lägga tid, pengar i att försöka rehabilitera mina ärr för att få tillbaka en lust till sex igen och samtidigt ha ansvaret över att bidra till en sexuell relation med min partner.

  • Efter mitt klipp så hade jag problem. Men en förstående barnmorska skrev remiss till bristningsmottagningen. Där fick jag dock möta en läkare som sa att jag skulle knipträna så blev det nog bättre. Jag började gråta då det var det enda jag hade gjort, men barnmorskan som var med på det besöket räddade upp det och skrev remiss till specialist fysio. Jag jobbar själv som fysio, var påläst och har två kollegor som jobbar med bäckenbotten problematik, så jag visste ändå vilken hjälp, annars vet jag inte om jag vetat vart jag skulle ta vägen.

  • Så bra att detta tas upp.
    Jag upplevde att jag fick näst intill ingen information om min grad 2-bristning. Den lilla information jag fick var den jag frågade mig fram till.
    Det jag fick med mig hem var smärtstillande och isbindor.

    När jag senare hade var som sipprade ut ur såret där stygnen gått upp sa de att allt såg fint ut hos gynakuten. Hade då fruktansvärt ont och kunde varken sitta eller gå normalt.

    Hos återbesöket sa BM att allt såg fint ut, fast jag känner fortfarande att det känns som att hela innanmätet ska rasa ut så fort jag sätter mig på huk eller gör minsta ansträngning och nu har det gått ett gäng månader sedan födseln. Man känner sig lämnad vind för våg, med ansvaret att ta reda på vad man kan göra åt sina skador själv via Google.
    Jag har aldrig varit så medveten om mitt underliv som nu, inte utseendet då utan att känslan i underlivet gör sig konstant påmind och påverkar mig negativt i min vardag.

  • Jag klipptes och fick bristningar på flera ställen. Fick opereras, och det tog 3 timmar. Upplevde att de på patienthotellet var otroligt fina i hur jag kunde lindra smärta osv MEN fick fortfarande ingen information om exakt hur jag spruckit och vad det kunde innebära osv. Jag upplevde inte bristningarna värst efter förlossningen utan jag hade otroligt ont i rumpan/svanskotan. Kunde inte sitta på flera veckor. Nu 5 mån senare har jag mer problem med bristning t.ex. har jag blivit trång och har en knöl. Det var bara ärr sa det. Tydligen ska det smörjas med bedövningssalva? Jag har även svårt att bajsa fortfarande vet dock ej om det är pga bristning eller ej. Summa summarus: jag hade inte vetat mycket om mina nedre regioner om det inte varit pga baking babies.

  • Jag känner ju tyvärr att jag förlorat min kropp efter förlossningen. Rent psykologiskt innebär liksom barn för mig att jag blev av med min förmåga att promenera utan obehag, träna eller dansa överhuvudtaget. Men detta är ju främst pga rätt stort framfall som utvecklats mer och mer under de senaste 3 åren efter förlossning. Nu har jag iaf genomgått en mellangårdsrekonstruktion som jag har mycket tilltro till, iaf att den lindrar mina symtom! Men det känns ju lite förminskande att barnmorskorna hade världens största leende på läpparna och nästan skrattade ur sig att grad 2 är ingenting, det är supervanligt . Blir ju helt klart en känsla av att information har undanhållits från en som kvinna. Tyvärr! Det enda positiva som denna bristning fört med sig är väl att jag blivit lovad snitt vid nästa förlossning. Jippie!

  • Jag födde på Östersunds sjukhus för en vecka sedan. Jag känner mig SÅ välinformerad från den sekund bebisen hade kommit ut (ingenting innan BF). Jag fick en grad 1 och 2 bristning. Ansvarig barnmorska rådfrågade läkare om hur jag skulle sys och läkaren sydde. Läkaren förklarade noga hur vart bristningarna satt och hur hon sydde och varför. Innan jag åkte hem från BB förklarade en barnmorska där hur bristningen såg ut och erbjöd mig titta med spegel medan hon förklarade (självklart tackade jag ja). Uppföljande kontroller av bebisen skedde på Amningsmottagningen inne på BB. Då frågade man också om hur jag mådde både vad gällde amning och bristning och var noga med att försäkra sig om att jag fått bristningarna beskrivna för mig. Jag fick med ett häfte med information där barnmorskan kryssade i vilken typ av bristning jag hade och markerade på en bild av underlivet vart bristningarna sitter. Dom frågar varje gång hur det går att gå på toaletten. En barnmorska erbjöd sig också titta på bristningen så allt såg bra ut (jag tackade självklart ja). Har varit på 3 kontroller på en vecka pga att bebisen är lite väl gul och amningen strular. Känns som dom har all tid i världen för mig och mitt barn och jag vet att det är ovanligt idag när jag läser hur det är i andra regioner. Känner mig så tacksam!

    • Men å vad härligt att höra! Jag flyttar till Östersund om en månad och hoppas på att få mitt andra barn där. Skönt att höra så gott om Östersunds sjukhus. ❤

  • Jag har en konstaterad fasciadefekt som gett mig ett rektocele, sen har jag även lite besvär som får mig att misstänka att bulbo och/eller transversus fått en smäll, men det vet jag inte än.

    Men det är ju bara en grad 1-bristning i journalen men fasciadefekten gör det väl till en missad grad 2?

  • Vill bara flika in och säga att jag har fött två barn, första gången klipp och andra gången ”naturlig” grad 2-bristning. Har inga besvär av bristningarna och det gjorde inte ont speciellt länge heller. Ifall någon läser här och bara ser de dåliga upplevelserna av bristningar som delas så vill jag säga att det absolut kan gå jättebra också!

  • Jag fick en grad 2 bristning efter mitt andra barn. När jag skulle hem från bb frågade jag och dom kunde kolla min bristning och jag fick en fantastisk ”visning” med spegel av en barnmorska. Jag upplevde dock att det låg väldigt mycket på mig själv och inget som erbjöds om jag inte hade frågat. Fick känslan av att det var en väldigt enkel/vanlig bristning i deras ögon och därför var informationen bristfällig. Hade en hel del smärta i bristningen ca två veckor efteråt, men idag 2 mån efter förlossningen har jag absolut noll besvär och kan leva på precis som vanligt (hade betydligt mer besvär efter första barnet där jag endast fick en grad 1).

  • Känner att jag inte alls vet vad min skada var/är förutom att de sydde i någon muskel. Har diffusa symptom såhär nio månader senare så vet inte ens vad jag ska säga när/om jag söker vård. Är rädd att inte få någon hjälp eller ordentlig undersökning om jag inte har tydligare symptom. Känner igen mig i texten om chocken över smärtan efteråt och konstant oro. Även över förändrat utseende som jag fortfarande känner ångest över och vågar knappt kolla eller känna efter ännu. Blygdläpparna känns som att de krympt och gått av. Fick panik av att sitta för länge med bebis i famnen för det var så obekvämt och smärtsamt. Förlorade också ganska mycket blod och personalen såg själva lite panikslagna ut där ett tag. Tycker det borde vara obligatoriskt för vården att erbjuda ett efterbesök med de läkare och barnmorskor som assisterade vid förlossningen för att gå igenom skadorna och kolla så att allt blev åtgärdat korrekt. Även prata om förlossningen i sin helhet. Skulle inte även dom uppskatta feedback? Känner mig inte så sugen på att föda igen ifall det skulle bli ännu värre. Vill inte heller återuppleva tiden efteråt även om det inte bara var skadan som spökade. Så kanske får jag vara nöjd med ett barn men vill egentligen att han ska få ett syskon.

  • För mig med grad II bristningar vid båda mina förlossningar har jag mest gått runt med känslan att grad II är ingen fara och därför borde jag inte ha några kvarvarande symptom. Jag tänkte att eftersom jag hade lätta, snabba förlossningar där bristningarna lagades på 15 min måste det vara mitt fel att jag inte kan bajsa eller känner något vid penetrerande sex. Att jag bara inte knipit tillräckligt.

    Nu har jag fått bekräftat från fysio att jag behöver bakre plastik, mellangårdekonstruktion och har nerver som är döda/brustit.

    Önskar att de hade sagt: ”om du får svårt att bajsa/inte har känsel etc så behöver du söka vård för det ska man inte behöva acceptera”.

  • En känsla av att vara psykiskt sjuk. Jag kände ju att något var fel men allt såg ju fint ut. Jag behövde ju bara knipa mer.
    Att 8 år senare få diagnos och få svart på vitt att det var något fel, att det inte satt i mitt huvud. Samt att jag aldrig skulle kunna knipa ihop det.

  • När jag upptäckte mina framfall 6 v pp rasade min värld.
    Jag ingen koll på förlossningskador, att jag skulle gå sönder, det kändes som mitt liv var över.
    Tankarna om jag någonsin skulle kunna träna, jobba och leka med mitt barn igen?
    Jag blev deprimerad och fick ångest. Den ljuvliga spädbarnstiden blev istället en kamp för mig att överleva dagarna.
    Jag hade enorma skuldkänslor att framfallen var mitt fel, för att jag inte hade läst på om postpartumtiden osv.
    Jag fick kriga för att få hjälp. Det visade sig senare att jag har missade muskelskador. Men jag var länge arg för den bristfälliga informationen från BB och MVC. att de missade att informera mig om min bristning, att de glömde att berätta hur viktigt det är att inte bli förstoppad, att inte lyfte mer än bebis

    Jag började bli människa igen efter ett halvår, men jag tänker fortfarande dagligen på mitt underliv. Jag börjar hitta tillbaka till mig själv men jag vet inte om jag någonsin kommer bli mig själv helt och hållet. En del av mig saknas, att få vara hel, att kunna träna utan att vara rädd att göra mina skador och framfall värre.

    Jag hade önskat att MVC gett mig information om att skador kan ske och att BB gett råd kring postpartumtiden.

  • Känner Exakt samma som sara skriver, satte ord på precis hur jag kännt nu efter min andra förlossning 🙁 första förlossningen fick jag grad två som syddes snett och tog lång tid att läka, nu efter andra förlossningen gjordes bara ett stygn och förlossningen kändes som en baggis, pga det och att ingen sa ngt så körde jag på som vanligt så fort bebis va ute glömde helt av att man kanske skulle ta det lite lugnt inte lufta tungt eller springa ex för jag inte fick någon som helst information,
    Så nu tror jag att jag själv orsakat ett framfall men ”alltsågjufintut” på återbesöket, rid på det är bra bäckenbotten träning… vågar inte göra någonting tänker på det hela tiden,
    Det skaver bubblar och känns som jag har en tampong på väg ut, och efter som allt såg bra ut så är det väl bara att köra på då?! Eller kan man göra det värre då? Knip träna det finns appar, du har bra knip sa min bm med från två meters håll när en annan nyexeminerat bm underssökte mig.
    Att man måste springa till toan när man ska bajsa trodde jag va normalt efter man fött barn, det problemet började med efter första förlossningen och nu vpgar jag inte få hemifrån på morgonen innan jag gjort nr 2….

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Integritets Preferens
When you visit our website, it may store information through your browser from specific services, usually in form of cookies. Here you can change your privacy preferences. Please note that blocking some types of cookies may impact your experience on our website and the services we offer.