Läsarfråga gällande om det är lätt få planerat snitt utan medicinska skäl.
Tack för bra blogg! Hur lätt är det att få planerat kejsarsnitt som inte beror på medicinska skäl? Dvs pga förlossningsrädsla bara? Ha det fint!
Läsarfråga
Hej och tack för en intressant fråga.
På detta ämne ska jag inte skriva mycket alls utan i första hand rekommendera läsning i en rykande färsk rapport från SBU.
Kejsarsnitt på kvinnans önskemål – förstasida och sammanfattning
Hela rapporten Kejsarsnitt på kvinnans önskemål
Det här är en rapport som tar upp många bra och viktiga aspekter på kejsarsnitt utan medicinska skäl.
Som direkt svar på din fråga vill jag citera:
”Utifrån ett jämlikhetsperspektiv förefaller det problematiskt att frekvensen och därmed tillgången till ingreppet ojämlikt fördelat i landet. Fyra av 44 kliniker i Sverige säger att de aldrig gör kejsarsnitt på kvinnans önskan, vilket kan spegla att åsikter hos personalen kan spela roll och därmed kan bidra till en ojämlik vård.”
Så svaret på din fråga är: Det beror på var du bor och hur vilken klinik du söker dig till.
Jag citerar vidare:
”Att olika förlossningskliniker och vårdpersonal dessutom kan hantera kvinnornas önskemål om kejsarsnitt på olika sätt innebär också en etisk problematik, eftersom det orsakar ojämlik vård.”
”Tidigare systematiska översikter har visat att den vanligaste orsaken till att kvinnor önskar ett kejsarsnitt utan medicinsk indikation är förlossningsrädsla. Förlossningsrädda kvinnor behöver professionellt och individanpassat stöd. Behandling av förlossningsrädsla i form av samtalsstöd erbjuds vid samtliga kliniker i Sverige, men har föga inverkan på kejsarsnittsfrekvensen. Däremot kan exempelvis vård av känd barnmorska genom vårdkedjan skapa den trygghet som förlossningsrädda kvinnor behöver. Sådana evidensbaserade stödinsatser beslutas av den politiska majoriteten i vissa av landets regioner, men inte alla, vilket i sin tur kan bidra till en ojämlik vård. Lagen om likvärdig vård, valfrihet och individualiserad vård samt principen om vård på rätt nivå bör ligga till grund för beslut om evidensbaserad vård. Nationella riktlinjer för förlossningsvården skulle kunna vara ett verktyg för att minska ojämlikhet i vården.”
Med denna hänvisning och dessa citat lämnar jag kommentarsfältet fritt.
Hur lätt få planerat snitt utan medicinska skäl?
Jag vet faktiskt inte alls hur vanligt eller lätt det är. De senaste åren har jag både haft patienter som blivit nekade snitt pga förlossningsrädsla och de som fått planerade snitt utan medicinsk orsak.
I slutsatsen för SBU säger de detta:
“Vår utvärdering visar även att det finns en variation bland vårdpersonalen med avseende på vad som
är en medicinsk indikation för kejsarsnitt och vad som inte är det. Bland annat anser en del av
vårdpersonalen att förlossningsrädsla är en indikation för kejsarsnitt, medan andra inte anser det.
Nationell konsensus kring vad som är medicinska/obstetriska indikationer för kejsarsnitt vore
önskvärt.”
Dela gärna med dig av dina tankar och erfarenheter. Men läs gärna rapporten först!
Tips!
Ps –ska du gå igenom kejsarsnitt har jag skrivit en asbra bok om ämnet. Har du redan gått igenom ett snitt finns också webbkurs med 8 månader rehab/träningsprogram anpassat efter kejsarsnitt!
Jag har fått kejsarsnitt utan medicinsk indikation pga förlossningsrädsla och grov nålrädsla (behöver ett kontrollerat sammanhang när jag ska ta nålar). Jag valde sjukhus utifrån hur lätt det sägs vara. Jag hade det väldigt lätt som tur var och fick träffa bra barnmorska och läkare. Fick t.o.m. aurorasamtal för min nålrädsla. Men jag var extremt påläst och självsäker kring vad jag ville vilket kanske hjälpte. Mitt stora problem med den rapporten är att ingenstans tas det upp att patienten inte får bli utsatt för vård utan informerat samtycke. Och en barnmorskas eller läkares egna åsikter ska inte ens få finnas. Det ska vara upp till den födande kvinnan. Ingen annan.
Jag blev nekad ks på UAS våren 2021 trots en tidigare mycket dålig förlossning påq samma sjukhus med stora skador som följd. Efter tio veckors process där de försökte övertala mig nekade de mig två ggr. Jag var mycket påläst och argumenterade sakligt utifrån vad som skett mig och tog även upp att det enligt bla patientlagen ska ske samråd ang vården med patienten etc. Detta gjorde om möjligt saken värre. (!) Min erfarenhet är därför att detta är som Mia Fernando säger, mycket beroende på sjukhus. Även mycket tur – beror på vilken läkare du får. Gå in på den slutna gruppen rätten till kejsarsnitt på facebook och fråga mer där. Välj sjukhus med omsorg. Jag blev tvungen att flytta till region Sthlm under en period och där beviljades jag ks på några timmar pga humanitära skäl. Jag led hemskt mycket under den processen pga allt jag fick utstå. Det är fruktansvärt vilka olika villkor som råder, en rysk roulette i min mening och därmed mycket ojämlik vård då kvinnans åsikt inte övh beaktas, utan en vaginal förlossning ska drivas igenom med tvång.
Jag ville ha kejsarsnitt pga stor förlossningsrädsla och medicinska anledningar (reumatism, HG mm). Jag blev nekad och man försökte i mångt och mycket övertyga mig om att vaginal förlossning var “det enda rätta”. Det blev i mitt fall en ganska traumatisk förlossning eftersom jag hade panik under hela tiden pga rädsla, även om allt ser bra ut på pappret. För barn nr två nekades jag också kejsarsnitt.
Min kompis blev beviljad kejsarsnitt utan så mycket frågor och utan några medicinska skäl, trots att det är inom samma region (Skåne), men på annat sjukhus. Så min egen slutsats är väl lite som i inlägget, att det verkar vara mycket beroende på vem man träffar.
Jag blev beviljad KS med första barnet då hon låg i säte (vändningsförsök gjordes och misslyckades). Jag blev aldrig tillfrågad om förlossningsrädsla osv med första barnet, men kände på ett sätt en lättnad att det blev KS och att jag slapp bestämma. Andra graviditeten kände jag att det kändes läskigt att föda vaginalt när redan bl a för att jag redan hade gjort ett snitt men ändå var att betraktas som ”förstföderska” jag var både rädd för komplikationer, kontrollförlust osv osv. Fick prata med en urusel aurora alldeles för sent. Kände inget förtroende för någon inom vården egentligen (min barnmorska var snäll men hade ju ingen makt över det här). Fick bara höra att vaginalt var bäst. Kände själv att KS var det bästa för mig men hade svårt att lita på det. TILL SLUT beviljades KS efter och då var jag helt slut. Sörjer fortfarande hur hela den här stressen sabbade min andra graviditet. Sen upphör det aldrig att förvåna mig hur ”KEJSARSNITT ÄR MINSANN EN STOR BUKOPERATION!!!!!” skanderas men detta till trots var ingen ens särskilt intresserad av att ens kolla mitt operationssår innan hemgång ”ah just det, du är snittad”. Mvh välinformerad om risker och nöjd med ”mitt” beslut om KS.
Jag lyssnade på Gynpodden igår, där man får läkares (2st) perspektiv. Inget nytt under solen men kanske någon som vill lyssna:
https://poddtoppen.se/podcast/1586589766/gynpodden/20-forlossningsradsla-och-kejsarsnitt
Jag har läst rapporten och jag är också fullt medveten om att det finns en nivå av snitt som “behövs” och som är rimlig sett utifrån bästa utfall för mamma och barn. Men drar frekvensen iväg så riskerar man att göra skada om man utför obefogade operationer. Det är ungefär som diskussionen om igångsättning som är lika svår i sin gränsdragning (pratas om Swepis i gynpodden några avsnitt tillbaka där man får lite mer bakgrund). Ja, det är fara för IUD om man går för långt över tiden. Men säger man att alla ska sättas igång 41+0 så kan det ju teoretiskt vara så att kvinnan själv kommit igång en, två eller tre dagar senare och kvinnan kan genom det ha fått en bättre förlossningsupplevelse och sluppit bli igångsatt.
Ska jag gå till mig själv så föddes mitt första barn med akut snitt. Det tog mer än 10 år innan vi bestämde oss för att vi vågade tro att det skulle gå bättre nästa gång. Barnmorskan var från dag ett EMOT. Det kände jag starkt, här skulle inte snittas nåt utan det här skulle gå så bra så bra. När jag beskrev vad det var som gjorde att jag resonerade så, så viftade hon bara bort det med att det inte var konkret rädsla det handlade om. För hade jag varit rädd hade jag fått gå på samtal minsann. Efter många månader av ångest inför förlossningen, en stark känsla i hela mig av att detta inte kommer gå – eller jo – det kommer gå som förra gången, så blev det till slut också så. Jag gick lika långt förbi bf som med första, jag hade ungefär samma förlopp i förlossningen förutom att den här gången så brast livmodern och det blev urakut snitt istället. Vilket också ledde till att fler graviditeter är uteslutet.
Så min resa började med ett snitt jag inte ens ville ha. Och sen var det mitt första snitt som orsakade komplikationerna under förlossning nummer två. Det är det som gör mig mest frustrerad för jag hade bara en önskan när vi väntade syskon – jag vill inte vara med om samma sak igen. VI vill inte det. Jag tänker mig att det är milsvid skillnad på att komma till ett planerat snitt, fastande och utvilad så gott det är möjligt. Jämfört med att snittas akut efter en femdygns latensfas och 18h på förlossningen. Eller som senast urakut och SÖVD efter aktivt värkarbete i 2 dygn och vakna flera timmar senare helt jäkla trasig.
Helt övertygad att det beror på var man bor och även tidigare psykisk hälsa.
Jag fick planerat snitt utan ifrågasättande, hon hade nog redan bestämt sig innan jag klev in genom dörren efter att ha läst mina journaler.
Som min fantastiska BM på MVC sa, de hade inte kunnat neka dig med tanke på att ni redan innan graviditeten sökt efter hjälp med snitt samt den psykiska ohälsan jag har i grunden. De ansåg helt enkelt att vag förlossning inte var något för mig. Hör dock till sjukhus där de är generösa med snitt, just nu då det varit tvärtom förut.
Orättvist? Ja verkligen och det ska inte behöva vara så!
Vilket sjukhus var detta?
Min upplevelse är att det är lite av ett lotteri både vad det gäller klinik men tyvärr även vilken läkare du träffar. Jag fick mitt snitt beviljat innan jag ens hunnit sätta mig ned i stolen hos läkaren. Var inställd på kamp och hade till och med tagit med mig en utredning från socialstyrelsen och enskilda forskningsstudier för att visa på hur risken för förlossningsskador är förhöjd i mitt fall. En vän till mig som träffade samma läkare några månader innan hade en liknande upplevelse. Hon hade dock redan en opererad förlossningsskada sedan tidigare.
1,5 år senare fick en annan vän träffa en annan läkare på samma klinik. Hon fick strida trots flera läkarutlåtande från både kirurg- och medicinläkare att hon inte ska föda vaginalt då hennes stomi aldrig någonsin kommer kunna läggas ned om hon får en förlossningsskada. Hon blev kallad till ytterligare mottagningsbesök och upplevde att hon behövde manipulera läkaren och låtsas som att hon tyckte att argumenten som lades fram var rimliga men att hon sedan hittat forskningsartiklar som avrådde.