Nekad bäckenbottenoperation pga ”fel” symtom

Vet att du har några resonemang om detta. Men vårdgivare som inte tycker begränsad fysisk aktivitet är nog för operativ åtgärd. Har fått diagnos defektläkt skada omfattande mer än halva perinealkroppen och rektovaginala fascian (puboperinealis skadas. Jag tror fler muskler, plus litet främre framfall). Största besväret värk och tyngdkänsla efter fysisk aktivitet. I perioder är t. om. en promenad jobbigt.

Är det värt att ligga på om operation när vårdgivare säger att det inte är säkert det blir bättre med symtomen? Att värk och tyngdkänsla inte är kopplat till muskelskadorna? De verkade förvånade över att jag hade svårt med träning och tyckte jag kunde komma långt med anpassad träning.

Kan man propsa på operation just utifrån den påverkan på fysisk aktivitet (kan kissa, bajsa okej om ej hård i magen och ha sex)? Träning har varit min största hobby och även en bisyssla. Vården verkar inte tycka det är ett tillräckligt stort problem men för mig är det stort.”

Läsarfråga

Nekad bäckenbottenoperation pga ”fel” symtom

De tidigare resonemangen finns att hitta här:

Vänta med bäckenbottenoperation

Laga eller vänta

Operera framfall ja eller nej

Jag vill börja med att säga att jag kan komma med ett resonemang, men att jag ju inte vet någonting mer om dig än det som står här. Alltså det är ju alla gånger vettigare att gå på vad en vårdgivare som faktiskt träffat och undersökt dig bedömer, än vad en bloggare som inte träffat dig skriver eller tycker.

Bedömning inför kirurgi

Det viktigaste när man gör en bedömning om det är lämpligt med kirurgi eller inte är att ta ställning till frågan ”Kommer det här symtomet lindras av den kirurgiska åtgärden?” I och med att det alltid finns risker med operationer så vill man vara ganska säker på att fördelarna överväger riskerna. Jag gissar därför att din läkare bedömt att dina symtom inte helt säkert kan bli bättre med kirurgi. Det vi vet om mellangårdsrekonstruktioner är att de i första hand hjälper mot tarmtömningsbesvär och ganska ytlig öppenhetskänsla. (Ytlig i motsats till djupare vidhetskänsla alltså, inte ytlig=fåfäng alltså)

Dina symtom

Perinealkroppen är den sista utposten i bäckenbotten som står emot tryckökningar uppifrån. Så på ett sätt kan man tänka att den är viktig för bäckenbottens totala lyftande och bärande funktion. Men i det stora hela är det levatormusklerna som utgör den stora lyftande och bärande kraften i bäckenbotten. Om du har hela levatorer kan man alltså tänka att du kanske kan bli mer eller mindre symtomfri om du får hjälp att rehaba upp levatormusklerna. I och med att du inte har ”typiska” symtom på mellangårdsdefekt så kan detta vara en rimlig bedömning.

Om du istället har trasiga levatorer kan man tänka två motsatta tankar:

  1. Det är bra att laga allt som går för att optimera det anatomiska läget utifrån de förutsättningar du har. Om det finns saker som ohjälpligt är trasiga kanske det är bra att laga det som går, även om det inte finns en direkt koppling mellan dina symtom och det som går att laga.
  2. Det spelar ingen roll om man lagar de defekter som finns i mellangården, för dina symtom kommer kanske ändå ifrån levatorskadan. Då opereras du kanske i onödan och utsätts för de risker som medföljer kirurgi, med låg sannolikhet att något blir bättre.

Utan att veta mer kan jag bara spekulera

Jag upplever det som att läkare är olika restriktiva med operationer. Alltså att vissa tänker med som 1 och andra som 2. Dessutom är det ju såklart inte bara tyckanden. Det kan alltså vara samma läkare som gör dessa båda olika slutsatser i för olika patienter. Men om du känner dig osäker på den bedömning just du fått så ska du kunna få en second opinion av någon annan. Som grund tänker jag att det är viktigt att utgå från att din läkare har gjort en god bedömning utifrån dina individuella förutsättningar. Jag brukar alltid fråga patienter ”har du förtroende för de undersökningar som tidigare har gjorts och har du förstått hur resonemanget har gått?”. För har man inte förstått kanske man snarare behöver få mer information om bakgrunden till läkarens resonemang. Och har man inte fått förtroende alls, då behöver man få en ny bedömning hos en annan läkare.

Börja med rehab?

Om du vore min patient hade jag också börjat i andra änden. Om man tror att du kan bli bättre utan operation – vad har du testat i rehabväg? Kan man lägga in fysioterapeutiska resurser för att du ska kunna bli mer eller mindre symtomfri utan kirurgi? I de fall där man testat allt och det inte gett önskar resultat tycker jag ofta att det är lättare att argumentera för att det kan vara värt att testa kirurgi.

Tips

Här hittar du fysioterapeuter inom kvinnors hälsa om du behöver hjälp med rehab.

Finns det ingen tillgänglig nära dig kan jag också rekommendera min webbkurs ”Bli stark med svag bäckenbotten”.  

Diskutera gärna vidare i kommentarsfältet

Jag gissar att ni är många med erfarenheter och tankar kring ämnet! Dela gärna med er!

Previous

Next

7 Comments

  • Hejsan!
    Hade kunnat vara jag som skrev läsarfrågan. Jag stod på mig och skickade en egenremiss för second opinion av KI Huddinge som tyckte att mina skador och symtom (tyngdkänsla och smärtor) var självklart för op.
    Kan rek Ida Bergman studie om op kontra fysioterapi, där slutsatsen var att op hade bättre effekt( av kvinnorna i studien så fick dessutom inga ökade smärtor av op). Tror att Mia skrivit om
    Studien här.

    Sen resonerar jag inte som Mia kring att lita på en läkares bedömning, alldeles för få läkare som har rätt kompetens runt om i Sverige, speciellt utifrån din beskrivna symptombild. Om det inte är typ Huddinge eller Linköping som gett dig diagnos.

    Om du inte redan är med så gå med och kolla fbsidan förlossningsskador- du är inte ensam! Sök på din läkare eller region du varit i så hittar du förmodligen andra med samma erfarenhet.

    Sen är en fysioterapeut alltid bra att träffa och lägga upp en behandlingsplan oavsett tanke på op eller ej.

    Mvh

    P:s jag är nu op Huddinge och har i princip inga symtom kvar (vet vissa läkare har uppfattningen att tyngdkänsla och smärtor inte kan bero på förlossningsskador, men för mig och många andra bullshit).

    • Idas studie visar just precis på de symtom jag nämner, ”specifika mellangårdssymtom” = tarmtömningssvårigheter och öppenhetskänsla.

      Jag tror att du missförstår mig lite. Nyckelformuleringen är just ”har du förtroende för…” För har man en känsla av att man faktiskt fått en bra bedömning så anser jag verkligen inte att man måste kriga sig till Huddinge eller Linköping. Det finns både intresse och kompetens ute i landet som har växt senaste åren. Alla andra duktiga läkare blir inte bättre av att landets alla patienter just ska till en handfull på storsjukhus. Det blir sämre för alla. Känner man däremot minsta tvivel på att bedömningen är rätt är jag den första förespråkaren för att ”vara en besvärlig patient” och bråka sig vidare.

  • Kompetensen och kanske framför allt intresset varierar. Ibland kan även mindre skador ge stora problem. Mina skador har bedömts helt olika av tre olika läkare, när operation diskuterades sista gången var man ärlig med att det kanske blir bättre, men det gick inte att lova. Men som Mia skriver så litade jag på bedömningen, processen kändes seriös och man sa att ville jag kunde man prova operera. För mig var rehab hos fysio bättre och efter att jag verkligen fick mina skador förklarade för mig + genomgång av vad man faktiskt opererat direkt efter förlossningen förstod jag mer om vad jag kan/inte kan vilket bidragit till både acceptans och ett bättre fungerande underliv. Nu efter ett kejsarsnitt och flytt behöver jag leta rätt på nya fysio, nya symptom osv efter en helt annorlunda graviditet och förlossning. Min poäng? Ge fysioterapi en chans om du inte gjort det.

  • Hej Mia! I förlossningsskador-gruppen på Facebook har det uppstått en diskussion om huruvida förlossningar utan medicinsk smärtlindring inte ger förlossningsskador. Jag har försökt hitta forskning kring detta men utan att lyckas, har du läst forskning om detta?

    Själv har jag två enkla förlossningar utan medicinsk smärtlindring i bagaget men fick trots det skador i mellangården som krävde operation nu efter 6 år.

    • Det finns inte så mycket forskning om detta, men det verkar INTE som att epiduraler innebär FLER skador och kanske snarare FÄRRE (levatorskador). Jag tror att det kan skilja sig på individnivå, men om man har så pass ont att inget annat än medicinsk smärtlindring tar ner smärtan så behövs den ju troligen. Om man har alldeles för ont och reagerar med att spänna sig som ett försvar mot smärtan blir förlossningen troligen svårare och bäckenbotten med ”sluten”, vilket skulle kunna öka risken för skada.
      Det här mer tankar/spekulationer från min sida.

      Det vi vet är att smärtlindring (med/utan) inte är någon stor faktor i risken för att drabbas av mellangårdsbristningar, sfinkterskador eller levatorskador så pass att det syns tydligt i studier/statistik iaf.

  • Jag tror att formulering ”om du känner förtroende för bedömningen” försvann lite i texten för den la inte heller jag märkte till (likt ovan kommentar).
    Jag har fött tre barn vaginalt varav första 2017, då jag fick min skada.

    Med tid och erfarenhet samt information som har bearbetats och omarbetats, har jag lärt mig att leva och träna utifrån hur kroppen är idag. Dvs ju mer jag anpassat mig till kroppen desto mer har den gett tillbaka. Jag är övertygad att om jag fortsätter lyssna på kroppen och träna rätt så kommer jag ta mig tillbaka till löpning (som varit borta sedan 2017).
    Jag har lyckats få bort många symptom som svårt att tömma blåsa och tumtricket bla, bara av att anpassa vardagen efter kroppen.

    Med detta vill jag säga att ha inte för bråttom att opa och läs på mkt, få hjälp av en fysioterapeut som du känner förtoende för och när du gå över till tyngre aktivitet försök ha tålamod (ibland måste det få gå plågsamt långsamt). Detta kan innebära att du kan bli tillräckligt bra utan op och ”ha kvar den möjligheten till sen” (med tanke på att varje op är svårarae pga ärrvävnad).

    Om du gett kroppen tid och träning och rätt förutsättningar för vila då kanske det är värt att försöka komma till en gyn som du har förtoende för och opa istället.

    Så tänker jag idag, 2017/2018 skulle jag nog bara velat haft en op för då kändes det som att kroppen rasade och jag trodde inte jag skulle kunna ha ett aktivt liv efteråt.

  • Tack snälla Mia och alla som svarat. Det var jag som skrev frågan.

    Det är mer än 5 år sedan jag fick barn och jag har gått hos fysioterapeut i omgångar sedan dess (dock ingen med inriktning bäckenbotten då den kompetensen är skral här). Jag fick en bedömning av fysio med bäckenbottenkompetens nyligen som inte tyckte sig kunna hjälpa mig ytterligare då mitt knip var 5/5 och jag hade god koordination i bäckenbotten. Hon bedömde dock min perinealkropp som eftergivlig och tunn samt att det saknades lite substans på ena sidan och skickade mig då vidare till läkare för bedömning kring operation. Jag har rehabat med fysio från USA för några år sedan och gått en omfattande kurs via den fysion. Jag har garanterat saker jag kan förbättra som inte är kopplat just till bäckenbotten utan övriga kroppen. Jag var ganska symtomfri under ett par år men det har sedan försämrats.

    De symtom jag tror kan kopplas till min skada är svårigheter med nr 2 om jag inte kan gå på signal (då är det kört sen) och om jag blir hård i magen samt svårt att få helt rent ibland. Det löser jag rätt bra i vardagen med kost och nr 1 i köplats på toan och det blir mest krångligt när jag är hemifrån eller vi har besök. I övrigt kan jag ha som klickljud i vissa positioner och ibland känns det lite öppet. Svårt med tampong ibland, hamnar konstigt och långt ner. Den har fyllts med vatten vid bad. Det som besvärar mig allra mest är dock hur begränsad jag blir vid fysisk aktivitet eftersom det varit min identitet och hobby.

    Jag har efter jag skrev detta fått träffa läkaren igen som sagt att vissa saker kan bli bättre efter operation men att det inte är säkert. Båda mina transversus fäster inte in i perinealkroppen och även puboperinealis saknas och rektovaginala fascian fäster heller inte in. Mina levatorer är intakta men med eventuellt lite påverkan på ena sidan. På samma sida har jag grad 1 cystocele. Jag har också fått en remiss till Huddinge av den läkaren för bedömning där, de saknar än så länge kompetens att operera här.

    Jag skulle självklart helst slippa operation men jag känner mig rätt uppgiven att livet kan rasa så i perioder när jag har mycket symtom. Jag var så gott som sängliggande (förutom jobbet) i ett par månader i vintras med extrem tyngdkänsla, obehag och värk och det kändes precis som efter förlossningen, att mitt liv var över. Så jag är rädd att det ska hända igen och hur många gånger jag ska behöva gå igenom det. Kanske kan fästa muskler i perinealkroppen underlätta i dessa jobbiga perioder. Nu har jag fortfarande dagliga symtom men kan ändå klara kortare promenader och lätt träning. Har även fått en prolapsring, använder den dock bara vid träning. Långt ifrån vad jag skulle önska att klara och jag känner mig lite ensam i hur jag ska stegra på träningen.

    Kanske är det framfallet som ställer till det mest då jag blev försämrad efter ett par omgångar förkylning. Men där vet jag inte hur mycket hela muskler (utöver levatorerna) är skyddande. Samtidigt säger de att det är så litet, så det känns konstigt att bara det skulle vara så symtomgivande.

    Svammel. 🙂 Men framtiden får visa vad som händer.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Integritets Preferens
When you visit our website, it may store information through your browser from specific services, usually in form of cookies. Here you can change your privacy preferences. Please note that blocking some types of cookies may impact your experience on our website and the services we offer.