Mina tankar om “Jag är himmel och hav”

Mina tankar om “Jag är himmel och hav”

En dag i mars fick jag ett mejl till min jobbmejl med en inbjudan till Jonna Bornemarks bokrelease. Som av en händelse hade jag precis lyssnat på avsnittet med henne i ”Kropp och Själ” och kände att ämnet var så rätt och viktigt att jag bara var tvungen att gå. Låt mig först säga detta: jag har inte läst någon bok om filosofi sen ”Sofies värld” tror jag. Alltså, jag kan graviditeter men jag kan inte filosofi.

Jonna är alltså professor i filosofi och har skrivit ett antal böcker, och just denna nya bok heter ”Jag är himmel och hav – en filosofisk undersökning av graviditet, liv och jagets gränser”. På bokreleasen träffade jag både barnmorskor och förlossningsläkare som jag känner, så boken verkar intressera fler inom branschen.

Det jag älskar med boken är att den lyfter graviditet och förlossning till något annat än den strikt privata och kvinnliga erfarenheten. Från att ”sånt där är bara kvinnofrågor” till att det är ämnen som berör själva livet och varandet, något som alla behöver förhålla sig till. Det tycker jag är stärkande och vackert. Jag berörs också av känslan av att boken nästan uppmanar till att lyfta den existentiella och mänskligt magiska upplevelsen av graviditet och födande. Vi måste inte se det som en strikt privat händelse där kvinnor viskande berättar sina förlossningsberättelser för varandra. Utan man kan välja att se det som en gemensam grund som alla födda människor står på. Att graviditet och födande faktiskt berör exakt alla.

Jag läser recensioner av boken och den omnämns både i positiv och negativa ordalag. Någon skriver att den är ”konstig, svårbestämbar och medvetet pinsam”. Jag kan verkligen inte se det pinsamma i den, just det väldigt kroppsliga, köttiga i texterna känns så otroligt nära tycker jag. Jag tänker att det kanske att det är lite sådär att ”den som vet, vet”. Man måste kanske verkligen ha levat sig igenom en eller ett par graviditeter där man är SÅDÄR VÄLDIGT MYCKET KROPP för att känna igen sig? Och samtidigt är det ju inte en bok om kroppen, utan om den filosofiska sidan av det hela. Jag berörs till tårar flera gånger under läsningen i alla fall.

Något jag däremot stör mig på skitmycket är hittepåordet ”paktivitet”. Det är Jonnas ord för att födande (och typ livet i stort) kan vara händelser där vi är både aktiva och passiva. Jag vet inte riktigt varför jag tycker att det här skaver? Kanske mest för att ordet i sig är rätt fult? Jag gissar däremot att barnmorskor som läser den här boken kommer älska just avsnitten om paktivitet. Tankesättet kan nog också verkligen vara hjälpsamt under aktiv förlossning.

”Bara genom att släppa kan en viss kontroll finnas kvar. Bara genom att aktivt välja passivitet kan den födande arbeta med och inte emot värkarna…Passivitet och aktivitet är ord som inte förstår det skeendet. Det är snarare en paktivitet. Vågen överväldigar mig – suddar nästan ut ”mig” – men likafullt måste detta ”jag” jobba med den. I krystvärkarna blir den paktiva rörelsen som allra kraftigast. Sällan är jaget så samlat, närvarande och koncentrerat. Sällan är jaget så aktivt i en enda rörelse, men en rörelse som inte är jagets egen. Sällan är jaget så paktivt”.

(från sida 165 och 166).

Boken har en lite spretig form med blandning av poesi, essäer och en mer akademisk touch. Det akademiska filosofiska hänger jag inte med i alls. Poesin tilltalar mig och essärna väcker tankar. Men när jag läst klart är jag inte helt hundra på vad jag tar med mig från läsningen. Jag har nog ändå uppmanat minst 10 personer i min närhet att läsa boken, för jag vill så otroligt gärna diskutera den vidare. Vad är det jag inte förstår, och förstår du något annat?

Jag som alltid vill vara på den med svåra förlossningsupplevelser sida blir också lite frustrerad. Jag skulle vilja läsa den filosofiska tvisten med tankar kring vad som händer när allt är rätt pissigt. Filosofin kring en postpartumdepression, när anknytningen till bebisen inte glider fram plättlätt, när förlossningen är forcerad och inte alls så där ”paktiv”, exempelvis.

Kanske är det det som skaver för mig?

Min egen vaginala förlossningserfarenhet var visserligen att jag fick viljemässigt vara passiv i att vila mellan värkarna, men just krystskedet blev aldrig sådär ”paktivt”. Jag upplevde nog inte mitt jag särskilt samlat, närvarande eller koncentrerat – jag kände mig rakt av döende och med ett medvetande som höll på att försöka fly kroppen. Rörelsen i själva krystandet kändes också som helt och hållet min egen, det var utan krystvärkar och med full egen muskelkraft, och med hjälp av sugklocka, som bebisen kom ut. Även om jag ser det vackra i att lyfta upp de existentiella dimensionerna av födandet så kan jag också se at Jonnas perspektiv möjligen är något snävt och priviligierat? Nu vet jag ju inget om hennes förlossningar, men en något romantiserad bild tycker jag mig skönja mellan raderna ändå.

Citat jag älskar:

a b s u r d i t e t

älskade vän

vilar i obetsämbarhet

utan namn

utan kön

vinkar från en skärm

…

”Men när jag äter, äter jag för dig och när jag andas, andas jag för dig. Jag försöker förstå, men förståelsen är redan på distans, redan i en logik mellan två och den räcker inte till”

Har du läst?

Kan du snälla dela med dig av dina reflektioner?