En sak som skavt hos mig ganska länge nu gäller förlossningsrädsla och synen på behandling av förlossningsrädsla. Jag vet att en del som jobbar inom förlossningsvården anser att förlossningsrädsla inte bör vara en indikation för att få kejsarsnitt, eftersom en bukoperation inte kan bota förlossningsrädsla.
Det här synen på förlossningar, rädsla och människor gör något med mig. Den retar mig så in i vassen och jag blir vrålilsken. Men nu har jag tvingat mig till att vrida och vända på dessa tankar några varv. Jag tror och hoppas att jag inte skriver i affekt, men däremot har jag inte lyckats byta ståndpunkt i frågan genom inläsningen på ämnet.
Att förlora kontrollen
Ett argument jag hört är att det bara är trams att gravida är rädda för förlossningen för att det sa innebära att de förlorar kontrollen. Är det något som händer när man föder ett barn så är det ju att man delvis förlorar kontrollen. Från och med barnets första andetag så blir det inte bättre, om man säger så. Kontrollen över barnet är inte ens egen att äga, om man säger så. Det här kan jag delvis hålla med om. Det är SKITLÄSKIGT att ha barn.
Men det är ju vid vissa specifika tillfällen som riskerna är störst. Vi försöker lära våra barn att se sig för innan de går över gatan, vi ger dem cykelhjälmar och vi vill veta vilka de är med och var de är. Inför en förlossning vill man veta att allt som går att göra för att optimera säkerheten vid födseln ska göras. Här finns såklart saker att vara rädd för. Historiskt och globalt sett är förlossningar en fara för både den födande och den som föds. Det är inte ofarligt nu och här heller. Det är inom något spann normalt att vara orolig och rädd. Jag har svårt att se att det är en inadekvat sak att vara, att vara rädd inför förlossningen. Det är snarare ett tecken på att man är en normalt funtad människa, att man är orolig inför vad som ska hända.
Hur många är förlossningsrädda?
Förlossningsrädsla kommer i olika grader och ska förstås bemötas och behandlas på olika sätt. Upp emot 80% av alla gravida är oroliga och rädda i någon utsträckning. Ungefär 10 % lider av svår förlossningsrädsla och det som kan klassas som en fobi verkar finnas hos ca 1 %.
Förlossningsrädsla och kunskap
Många inom förlossningsvården verkar tycka att förlossningsrädsla är ett tecken på bristande kunskap hos den gravida. Att om den gravida bara hade kunnat och vetat det vårdpersonalen vet, så hade hon inte varit rädd längre. I ett antal studier från Europa har man sett att förlossningsrädsla finnas oberoende av nivån av födelserelaterad kunskap.
Vad är man rädd för?
I en brittisk intervjustudier har man summerat vad rädslan hos de intervjuade individerna bestod av. Rädsla för:
- att inte få vara med i beslutsfattandet
- skada på barnet
- oförmåga att hantera smärta
- kroppens förmåga att föda
- skada på sig själv
- att bli utsatt för saker man inte vill (interventioner)
- att bli övergiven/ensam
- intern förlust av kontroll
Jag förstår att det förstås beror på graden av rädsla. Men det är här det blir en krock i mitt huvud. Om man anser att själv förlossningen ska vara ”behandlande” för förlossningsrädslan, för vems skull är det?
Vad ska förlossningen läka, tänkte ni?
Jag tänker att det delvis är förlossningsvårdens egen syn på sig själv som blir kränkt av den förlossningsrädda individens oro. Vill förlossningsvården bevisa att den födande har fel? “Jorå, titta så mycket du fick vara delaktig i beslutsfattande, titta så mycket vi lyssnade på dig och hur närvarande vi var under hela förloppet!”
Eller menar man verkligen att förlossningen ska vara en jagstärkande aktivitet?
Att vinsten för individen är att inse att man visst är bra på att hantera smärta och att kvinnokroppen visst är gjord för att föda barn, och att det inte alls var så farligt att förlora kontrollen ändå. Alltså, missförstå mig inte. Jag unnar verkligen alla som föder barn och som får den där fantastiska jagstärkande upplevelsen. Men ÄR det verkligen DET som förlossningsvården finns till för? Det är här det skaver för mig. Det blir en äcklig eftersmak och det smakar maktobalans och paternalism.
När annars i livet tvingar man någon som är rädd för något till en brutal konfrontation med det man är rädd för? Med argumentet att ”det är bra för dig”? Vi sysslar i regel inte med att kasta i personer som är rädda för vatten i Årstaviken och vi puttar inte in spindelrädda i Skansenakvariet. Vi tvingar heller inte in flygrädda på ett flygplan. OM någon som är rädd för vatten, flygplan eller spindlar ska exponeras för föremålet för sin rädsla, då ska ju fokuset i allra första hand ligga på samtycke och aktiv exponeringsterapi. Av personal som just kan sådan behandling. Förlossningsläkare och barnmorskor är FANTASTISKA, men de inte är psykologer.
Man måste få välja när man ska hantera sin rädsla, fobi eller sitt trauma och hantera det i sin takt, när man själv vill. Det kanske inte råkar sammanfalla med att man ska föda barn.
När vi pratar om evidensbaserad vård?
Finns det evidens bakom resonemanget att det är bra för den födande att ”bota sin förlossningsrädsla” genom att föda vaginal. Vad är vinsten med det? Vi föder ju faktiskt inte barn varje dag. Det är inte som med flygplan eller spindlar, dessa fenomen råkar vi faktiskt ut för då och då. Man kan faktiskt föda sina barn och sedan fortsätta sitt liv med en viss grad av förlossningsrädsla, utan att det påverkar resten av livet över huvud taget.
Att man inom förlossningsvården anser att förlossningsrädsla inte bör vara en indikation för att få kejsarsnitt, eftersom en bukoperation inte kan bota förlossningsrädsla. Det ser jag som en bristande respekt för individer, för kvinnor och för fenomenet förlossningsrädsla. Som att det är lite trams man fått för sig och att man skulle må bra av att skärpa sig. Att man inte vet/förstår sitt eget bästa.
Och min ståndpunkt är alltid att kvinnor och födande är adekvata varelser och att det i slutändan är kvinnorna själva som kommer få leva med de faktiska konsekvenserna av respektive förlossningssätt, på gott och ont.
Bota förlossningsrädsla genom att föda?
Dela gärna med dig av dina tankar, åsikter och erfarenheter i kommentarsfältet!
Tack Katarina för hjälp med tankar och diskussion inför den här texten!
Referenser
- Childbirth fear, birth-related mindset and knowledge in non-pregnant women without birth experience
- Establishing a valid construct of fear of childbirth: findings from in-depth interviews with women and midwives
- Preparedness of pregnant women for childbirth and the postpartum period: their knowledge and fear
Jag ska egentligen inte säga tyvärr för jag önskar inte bort min yngsta son. Men det är mer än elva år mellan våra barn på grund av den första förlossningen och vad den ställde till med. Och förlossningen med min yngsta gav en helt ny uppsättning traumatiska upplevelser som jag inte har en chans i världen att läka såsom vården verkar anta att det ska gå till. För jag får inte skaffa fler barn. ”Alla sa” att det är lätt att få snitt, särskilt när man haft det tufft och som sagt så var det inget vi bara sa. Det faktum att vi väntat så många år borde verkligen lagt tyngd på hur vi kände, utöver den faktiska upplevelsen. Men något snitt var det inte frågan om, det här var ju en ny graviditet och ett nytt barn och i Sverige är man ju väldigt starkt pro vaginal födsel för en som bara genomgått ett snitt innan. Det är så ledsamt att det ska vara så, att man inte bara kan lyssna på vad en kvinna säger. Jag framstod inte som så väldigt förlossningsrädd sa barnmorskan. Nej, för jag var inte ”rädd” på det sättet. Jag satte inte ord på det såsom att jag var rädd att jag eller barnet skulle dö (det var jag dock under förlossningen sen när livmodern brast) utan jag ville bara inte vara med om samma upplevelse som första gången. Och jag kände ju i hela min kropp att det var där vi skulle hamna vilket vi också gjorde. Processen måste också snabbas upp för det är inte rimligt att en gravid person oavsett anledning till önskemål/rädsla/oro går nästan hela sin graviditet utan att få landa i vad som ska ske när det är dags för barnet att komma ut. Det gör inte saken bättre om man säger så.
Jag var inte förlossningsrädd innan första barnet, men jag blev pga förlossningen. Vilket jag förstått inte är ovanligt. Jag läste någonstans att det är större andel omföderskor som är förlossningsrädda än förstföderskor. Jag tycker det talar sitt tydliga språk. Hur en ny förlossning skulle bota detta förstår jag inte och som du säger så kränkande att andra ska fatta det beslutet.
Tvärtom är det kejsarsnittet med mitt andra barn som faktiskt lindrat mitt psykiska trauma och min PTSD som jag fick pga första förlossningen.
Jättebra skrivet, håller med dig till 100%. Så sjukt synsätt detta att man ska tvingas till förlossing och att det på något sätt skulle ”bota” en. Som du säger jobbar man inte med den typen av exponering inom psykiatrin. Innan jag fick barn tyckte jag faktiskt de som ville ha kejsarsnitt pga rädsla var lite ”larviga”, själv var jag noll rädd för förlossningen, men dum som jag var insåg jag inte att man är olika! Nu har jag fått två barn och är efter andra förlossningen rädd för att föda igen. Jag har full förståelse för alla som är rädda, önskar jag haft samma förståelse från början.
För mig skaver verkligen termen ”förlossningsrädsla”. Den känns som gammelvärdens ”hysterisk” som klistrades på kvinnor. Jag har aldrig känt igen mig i den beskrivningen. Jag har varit orolig för något som är en reell risk, nämligen att få skador som inte kan lagas ordentligt. Som kanske inte ens upptäcks av personalen. Jag tror ingen skulle få för sig att sätta diagnosen ”strålningsrädsla” på en man som oroar sig för att bli impotent av cancerbehandling?
Oj vad ditt svar träffade mitt i prick på mig! Jag har inte heller känt mig hemma i begreppet förlossningsrädsla men inte kunnat formulera det särskilt bra. För mig har det mer varit en krass syn på den i mitt fall redan förhöjda risken för att få en förlossningsskada kombinerat med den rätt stora sannolikheten att ni region varken skulle diagnostisera eller laga den rätt. Med en snart 20-årig historia med vulvasmärta som gjort mig suicidal i två omgångar pga långvarig försämring såg jag det aldrig som ett alternativ att föda vaginalt. Hade jag inte fått försäkringar innan hade jag aldrig tagit ut spiralen. Hade sedan ändå känt mig osäker hade jag gjort abort. Det var inte ett alternativ att riskera att bli suicidal ännu en gång när jag hade ett barn att ta hand om. Definitivt inte när orsaken till det riskerade vara just det barnets födelse.
Här ser jag dock ett stort problem med att, iaf i min region får du inte träffa den läkare som beslutar om snittet förrän vid RUL, då har du inte längre möjlighet till fri abort.
Tack för en oerhört viktig text. Jag har inte ens vågat försöka bli gravid för att jag har en stark förlossningsrädsla.
När jag för några år sedan verkligen försökte hitta hjälp för att kunna närma mig tanken på att kanske våga försöka få ett eventuellt eget barn så visade det sig att man först behövde vara gravid för att få prata med någon med kunskap och, rent ut sagt, makt/möjlighet att kunna erbjuda ett snitt. För mig kändes det som att behöva hoppa ut från ett flygplan först för att sedan, kanske och under fallet när det ändå känns sent, kunna få prata med någon om möjligheter till fallskärm eller annat skydd.
Ringde upp en mvc, berättade om min rädsla och tiggde till mig ett samtal med en barnmorska. Efter en stund utbrast hon ”du är ju inte rädd”. Kanske för att jag är social, snäll och inte grät där eller var blek. Det fanns inte annan hjälp att få. En vanlig psykolog var inte aktuellt.
Jag har inget behov av bot, allt behöver inte botas eller passas in i en mall. Jag kan gå genom livet med förlossningsrädsla och har ingen önskan om många barn. Jag frågade efter hjälp för att se om jag kunde få stöd för att kanske våga försöka nå en önskan om familj.
Det är över tio år sedan besöket på mvc och jag inser att jag inte kommer kunna försöka få något barn. Tiden börjar rinna ut för min del och jag kan bara hoppas att de medsystrar jag har i denna rädsla framöver kan få hjälp. Jag hoppas att man numera inte behöver vara gravid för att få komma till en Auroramottagning eller liknande.
Jag känner mig så tudelad i detta. Har fött två barn där första förlossningen skapade en svår sekundär förlossningsrädsla. Det började sekunden jag ringde mvc för att boka ett hälsosamtal vid andra graviditeten, och bröt ihop så att jag inte kunde få ur mig mitt ärende dit. Bm skickade direkt remiss till aurorasamtal och efter det fick jag tidiga samtal med överläkare för förlossningsplanering. Men när jag bad om snitt tidigt, redan i v 25, blev det tvärstopp. Kände mig så hörd innan dess, men sen var det var som att möta en vägg. Det slutade i total kris mellan v 25 och 35, fick gå hos psykolog som konstaterade att nä, KBT fungerar ju inte här… man kan ju inte sakta vänja sig vid något som oundvikligen kommer ske en enda gång.
I slutändan blev det inget snitt, men överläkaren var nog beredd att boka in ett när jag efter 10 veckor stod på samma ruta som vid vårt första möte. Men jag är ändå glad idag att det inte blev så. Jag ville nog egentligen känna kontroll och min förlossning blev så pass planerad att jag faktiskt kunde njuta av stunden och känna mig trygg. Det var massor av faktorer som skapade den känslan av trygghet, jag fick sova sista natten på sal för att jag inte kunde sova, blev igångsatt med hinntagning, hade erfarna supermysiga barnmorskor och ett team i beredskap inför eventuell störtblödning efter födseln, vilket var tur då jag störtblödde efter båda barnen kommit ut. Alla extra samtal, sjukskrivning, läkarsamtal, förlossningsplanering med special treatment känns ändå liksom… kunde de inte bara beviljat ett snitt? Så kunde jag undvikit 15 veckor av ren och skär ångest? Samtidigt är jag glad att min andra förlossning blev så bra, och att jag kunde föda ett barn på mina villkor. Men det är ju bara för att det gick så bra som jag känner så, om andra förlossningen blivit lika kaosartad som den första hade jag säkert varit sjukt bitter idag.
Att vara rädd inför en förlossning är rimligt! Jag upplever att både vården och samhället tycker att som barnafödande kvinna så ska kvinnan räkna med och acceptera en del skador, hon får ju ändå ett barn-så då är det väl värt att vara lite ofungerande resten av livet.
Jag var livrädd inför min andra förlossning. Min första förlossning gick under förhållandena svinbra. Första gradens bristning bara efter sugklocka. Jag insåg rätt snabbt att jag hade haft ”tur” och att oddsen för att jag skulle ha samma tur en andra gång var låga. Jag funderade länge på att kräva att bli snittad men lät mig övertalas till vaginal förlossning. Nu sitter jag här med en sprucken livmoder och kateter efter att jag fått en fistelgång mellan urinblåsa och livmoder (eller vagina, de vet inte var den mynnar ännu). Läkare satte klocka efter att min son inte rört sig en millimeter på 8h. Jag sa uttryckligen att hon INTE fick sätta klocka och det sket hon högaktningsfullt i. I vilken annan vård så krävs det inte samtycke för en behandling? Så återigen- det är rimligt att vara rädd inför en förlossning för som födande kvinna så slutar man vara en individ med lagstadgade rättigheter.
Tack att du sätter ord på det många av oss tänker och känner!
Tack för välskriven text med ett jätteviktigt perspektiv.
En fråga väcktes i mig, 0,1-0,2% av födande kvinnor drabbas av förlossningspsykos, det är ett ganska ovanligt men dock så allvarligt tillstånd. Undra hur många av dem som genomgick vaginal förlossning kontra kejsarsnitt?
Hej! Jag har inte sett några sådana siffror där man jämför förlossningssätt. Men hittade detta: “I sin doktorsavhandling visar hon bland annat att hög ålder hos modern, att inte bo tillsammans med pappan till barnet, för tidig födsel och akut kejsarsnitt ökar risken för psykos efter förlossningen. Den absoluta riskökningen för dessa faktorer var dock liten.”
https://nyheter.ki.se/tidigare-psykisk-sjukdom-okar-risken-for-forlossningspsykos
Vet ni om det finns några siffror för förlossningsdepression vid planerat snitt vs. Vaginal förlossning? (Tänker att det är viktigt att inte bunta ihop akuta och planerade snitt vid en sådan jämförelse).
Funderar även på om det förs statistik över hur många som drabbas av PTSD pga vaginal förlossning. Tror inte de siffrorna samlas ihop, men hade vart intressant och troligen ett argument för kvinnans självbestämmanderätt.
Jag har för mig att det finns olika studier som visar lite olika saker, men jag tror att den generella uppfattningen är att det är ca 10 % oavsett förlossningssätt.
Nä, jag tror inte det samlas in statistik över PTSD efter vaginal förlossning i någon svensk kontext. Det finns ju prevalensstudier men de har också lite spretiga resulat. https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/24952134/
Jag var såpass förlossningsrädd att jag begärde ett Aurorasamtal innan planerad graviditet. Jag fick ett skriftligt svar att samtal görs inte innan graviditet men att regionen inte tvingar någon till vaninal förlossning.
Vid graviditet och besök hos Aurora fick jag mitt godkända snitt i vecka 14 av barnmorska och I vecka 18 av läkare. Båda var fullt införstådda med att jag hade avslutat graviditeten om detta inte skriftligt lovades, vilket jag också fick.
Dock, vid min förvåning så fick jag först den välkända genomgången av risker med ett kejsarsnitt. Efteråt hade jag stort behov av att prata och hantera min förlossningsrädsla – men helt plötsligt fanns det ingen som kunde hjälpa till. All heder till barnmorskorna på dessa Auroramottagningar, men efter ett beviljat snitt slutar deras kunskap i ämnet. Jag fick höra gång på gång att allt skulle gå bra, att jag skulle släppa mina tankar och fokusera på den lille i magen och lägga kraften på mig själv. Ett kejsarsnitt är inget att jaga upp sig för, det kommer gå så bra.
Det slutade med att min ordinarie barnmorska remitterade mig till psykolog där jag under sista delen av graviditeten var på 2 samtal i veckan för försöka hitta verktyg så jag på egen hand kunde försöka styra förlossningen med de medel som går och vad en gör vid eventuell panikångestattack under själva snittet.
Nu gick allting bra, mycket bättre än förväntat – men det var tack vare mig själv och den otroliga psykolog jag kom i kontakt med som föreberdde mig så bra det gick att förbereda någon.
Jag undrar dock vad som hade hänt om min enda kontakt hade varit den barnmorskan som tyckte att jag var riktigt jobbig som inte bara tackade för mitt beviljade snitt och glatt åkte hem, utan faktiskt behövde mer hjälp än så för att lyckas föda mitt barn.
Logiken i det där undrar man ju över? Du ber om ett kejsarsnitt och de gör sitt bästa för att övertyga dig om att det är riskfyllt men du står på dig och blir beviljad. Dom har då gjort sitt bästa för att skrämma upp dig över snittet men när du vill jobba med den rädslan är det helt plötsligt inget att oroa sig för. Jag kan inte låta bli att mina tankar dras till att det viktigaste var att de skulle få bestämma över ditt förlossningssätt och när de inte fick som de ville var det inte intressant att ”hjälpa” dig längre. För mig osar detta kvinnoförakt.
Vilken supertur att du var stark nog för att söka hjälp, hade turen att hitta en bra psykolog och även förmågan att reda ut det hela på egen hand när vården omkring plötsligt vek undan.
<3
Heja Mia, du är så grymt bra!
Läser detta nu flera år senare men det var en sån tröst för mig i min situation. Äntligen någon som sätter precis rätt ord för mina egna känslor. Ska idag påbörja min auroraprocess för förlossninsrädsla som grundar sig i en jobbig första förlossning som dock avslutades med ett för mig underbart kejsarsnitt. Så skönt att få höra av någon att man är rationell när man hör hur många gravida som behandlas som om de i sin rädsla vore irrationella varelser. Auroraprocessen är märklig när den sätter barnmorskor i en roll som psykologer/terapeuter eller kuratorer borde ha eller åtminstone medverka mera i. Följden blir att bemötande och utfallet av aurora kan vara ett rikigt lotteri.