Hoppa till innehåll
Hem » Flödet » Rätt språkbruk kring diastas

Rätt språkbruk kring diastas

Rätt språkbruk kring diastas

Jag skrev nyligen en text med rubriken Diastas, information och rörelserädsla och vill exemplifiera lite ytterligare hur jag tänker att man BÖR prata om diastaser.

Jag tänker att det är viktigt att förse individen med information om sitt hälsotillstånd men utan att skapa rörelserädsla eller överdriven oro.

När man tänker att man i första hand behöver ”stänga till sin delning” för att i andra hand kunna bli stark, då anser jag att man tänker bakvänt. De allra flesta behöver i första hand bli starka. Med ökad styrka blir en del symtomfria. En del blir symtomfria från smärtor och besvär, men kan ändå inte ”stänga till” sin delning helt. Det är inte alltid ens ett rimligt mål, för vävnaden i mittlinjen är inte träningsbar på det som muskler är träningsbara.

Du måste inte ”stänga delningen”först

De flesta kommer till mig och tror att det finns en tågordning som är

1) stänga delningen genom några magiska försiktiga övningar

2) sen får man träna

3) sen kan man med tiden bli stark.

Men grejen är att det oftare är tvärt om. Om du tränar, belastar, blir starkare och får större muskler så kommer kroppen förstå att delningen kanske behöver bli mindre. Jag tänker att vi istället behöver börja med att ge dina magmuskler en successiv stegring i ett träningsprogram som leder till styrka och volymökning i musklerna. Sen kan vi utvärdera vad som hänt med delningen. Inte alla delningar går att stänga med träning. Men jag skulle vilja påstå att 100 % av alla kan bli starkare.

Du är inte trasig

När man pratar om diastaser som defekter eller som något som måste ”läka” så blir den underliggande innebörden av du är trasig. Bukmusklerna går inte sönder under graviditeten och en diastas är inte en skada. Det som händer är en långsam och finurlig anpassning och utsträckning av stödjevävnad och bukvägg för att ge plats för den växande livmodern. Det är inte ett trauma för kroppen, den vet vad den gör och processen drivs av kroppens egna hormoner.

Nu vill jag inte alls förminska känslan av att känna att en kvarvarande diastas gör kroppen väldigt annorlunda och kan bli svår att hantera. Men det är inte en skada och den här processen är snarare frisk än sjuk när den händer under graviditeten.

Du är inte skör och behöver skydda din mage

Förr trodde vi att man behövde avlasta vävnaderna i magen för att de skulle få läka ihop i fred. Problemet när vi pratar om diastaser som skador och defekter blir att många då försöker att inte använda sina magmuskler eftersom de tror att det är bästa vägen till läkning. Det här är otroligt långt ifrån sanningen vad gäller diastaser. Att undvika att använda bålmusklerna kommer snarare konservera dig i en svaghet och med nedsatt funktion.

Så vad ska man göra då?

Jag brukar ha svårt att lova fantastiska resultat vad gäller utseendet på magens siluett i avslappnat läge, men med träning kan man i de allra flesta fall uppnå ökad funktion i bålmusklerna. De senaste årens forskning pekar också åt det hållet att träning och belastning av bålen är bra och fördelaktigt. Jag förespråkar individanpassning och nivåanpassning såklart, men tror inte på något sätt att det finns förbjudna eller generellt olämpliga övningar! Träna på!

3 kommentarer till “Rätt språkbruk kring diastas”

  1. Hej!
    Jag har en stor diastas som jag först också fick höra att man skulle vara så försiktig med. Laddade ner mamma-mage app och så vidare. Men jag vill ju gå på gym, köra TRX och så vidare.. Så jag började med det i alla fall. Men kommer ihåg känslan första gången man stod i planka i TRX-banden. Eller bara vanlig planka för den delen. Det fanns inget som höll inne mina tarmar kändes det som. Fick upplevelsen att allt skulle ramla ur ”hålet i magen”. Så då provade jag mannens ryggskydd han köpt. I sånt neopren-material. Det fästs/sätts ihop över magen med kardborreband. Helt plötsligt fick jag liksom hjälp att hålla ihop allt, under tiden som jag successivt tränade på med mina styrkeövningar TRX och liknande. Provade allt eftersom att träna utan skyddet, och till slut kunde jag ta bort det! Har fortfarande en stor diastas, men kan ju fixa mycket mer saker än tidigare, och den har dessutom minskat betydligt i storlek! Ville bara tipsa om det!
    Mvh Linda

  2. Alltså…. Jag förstår att du pratar i generell bemärkelse… men jag är en av de som opererades i studien på Stockholm Södra. Jag hade INGEN kontakt med magmuskulaturen trots särskild träning med anpassade rörelser som INTE var små eller noga avvägda , allt var noga övervakat av sjukgymnast. Jag saknade helt möjlighet att spänna muskulaturen i bålen på ett balanserat sätt. Jag hade utöver det en missad grad 2 och fick diskbråck och diagnosticerades även med SRS… jag KUNDE INTE dra in naveln som en knapp. Min läkare gav mig inte mycket hopp om bättring men tog in mig i studien ändå. På uppvaket kunde jag dra in naveln för första gången på mååånga år. Min akuta ryggvärk försvann redan på sjukhuset . Jag håller inte med. Det kan visst vara en skada. Jag hade aldrig kunnat träna på den nivå jag hör nu- jag var sjukskriven i 2 år, hade dubbla korsetter och kunde ändå inte gå 150 m till brevlådan… idag tränar jag styrketräning 3 dgr i veckan och kan till och med springa.

    1. Hej och tack för att du delar med dig. Som jag ser det så har operationen återställt din funktion och inte åtgärdat en skada. Det är en definitionsfråga, men jag förstår att för någon med så stor funktionsnedsättning så kan det kännas som synonymt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *