En dag när jag hämtade in posten låg det ett lite tjockare kuvert i högen bland räkningar och tidningar. Jag öppnade och fann boken ”Livbärarna” av Ina Rosvall, med en kort hälsning från förlaget. Jag blir alltid lite motsträvig i sådana sammanhang. Vad vill de av mig? Hoppas de på ett omnämnande i mina sociala medier? Jag började i alla fall läsa, i början med stor skepticism. Jag ska förklara.
Livbärarnas huvudperson heter Maja, och hon blir gravid. Hon lever i ett samhälle som verkar vara som vårt, men det blir ganska klart att det här är någon slags sci fi-universum. Alltså, jag föreställer mig att den här personen bor i en svensk stad och att livet i mycket är som vårt nu, men ändå alldeles, alldeles annorlunda.
I Livbärarnas universum är reproduktionen skött via ektogenes, det vill säga att reproduktion eller fosterutveckling äger rum i en konstgjord miljö. Om jag förstår det hela så behöver man ansöka om att få bli ”aktiverad” som fertil person, och detta sker efter lite olika lämplighetstester. När p-chipet inaktiveras kan man sedan välja om man vill bli gravid på vanlig väg eller via assisterad befruktning. Om man blir gravid på vanlig väg har man ett visst antal veckor på sig att ”plantera” sitt embryo på en plantage, där alla blivande bebisar växer och vårdas, i livskapslar på långa rader.
Att ha mens, att vara gravid och att föda anses som ”naturliga” fenomen som mänskligheten i stort lämnat bakom sig, och syftet med detta verkar ha varit att kunnat i större utsträckning generera friska bebisar och oskadade mödrar. I berättelsen har läkarkåren slutat att assistera vid förlossningar, i och med att de kunnat se att det går emot deras etiska kod. Det finns också en jämställdhetsnorm, så alla föräldrar oavsett kön kan få tabletter för att stimulera till bröstmjölksproduktion.
Det som händer är att Maja, genom en rad omständigheter, väljer att ta avsteg från systemet. Hon behåller ett foster i magen och hamnar i en slags motståndsrörelse, där hon ska bära barnet och föda det – gömd från systemet.
I början av berättelsen hann jag tänka ”åh, nej, det här är en förlossningsvårdens version av 1984, och jag ORKAR inte med en lång propagandaberättelse som beskriver hur galet det blir i världen om vi går för långt från det naturliga.” Men boken är bra! Det är en bok som man blir angelägen om att läsa klart och den är välskriven och fängslande. Trots att den beskriver en slags sci fi-värld så känns karaktärerna oerhört nära en själv.
Och när jag kommer till slutet slås allt omkull. Jag kan inte alls läsa ut att författaren genom berättelsen tar ställning för eller emot ektogenes eller naturlig förlossning. Det är otroligt häftigt att hon kunnat skriva berättelsen så, men det är också oerhört frustrerande. På ett bra och tankeväckande sätt, men det har känts som att den här berättelsen på många sätt bänder sönder min hjärna.
Den lyfter på en stor mängd tankar:
Förlossningsskador, att minska lidande. Feminism och reproduktion. Jämställdhet. Rättigheten till sin kropp. Bio-etik. Rätten att bli förälder. Urvalet av föräldrar och utsortering av foster.
Det är en slags dystopi. Det är bitvis tung läsning, men också väldigt vacker. Och den är OTROLIGT tankeväckande.
Som en roman är den en bra berättelse. Men som diskussionsunderlag kanske den är ändå viktigare?
Förlaget Weyler, kan inte ni samla en paneldebatt av förslagsvis följande personer:
- Ina Rosvall (Författaren)
- Jonna Bornemark (Författare till Jag är himmel och hav). Läs mina tankar om “Jag är himmel och hav” här.
- Lisa Guntram (Forskare som bland annat forskat om livmodertransplantationer, hemsida här)
- Emma Philipsson (driver förlossningspodden)
- Maria Lindqvist (barnmorska och forskare)
- Eva Uustal (Gynekolog, expert på förlossningsskador)
Jag skulle uppskatta en kväll med samtal om den här boken!
Jag började läsa den men kände så stark aversion inledningsvis att jag inte fortsatte. Antog, precis som du verkar ha gjort, att man skulle bli helt marinerad i någon slags naturligt-är-bäst-sensmoral.
Nu blir jag ju mer sugen på att läsa vidare (och skäms lite över att ha förkastat boken så snabbt baserat på förutfattade meningar och förhastade slutsatser …).
Otroligt bra förslag om paneldiskussionen! Jag hade liknande tankar om boken som du, tyckte den var otroligt smart och tankeväckande istället för att bli förenklande. Däremot tycker jag att den brast lite språkligt. Men plus för det snygga omslaget!