Hoppa till innehåll
Hem » Flödet » Att acceptera en förlossningsskada

Att acceptera en förlossningsskada

close up shot of keyboard buttons

Att acceptera en förlossningsskada

Du har uppnått dina 15 gratis inlägg. Bli premiumläsare* eller logga in för att återgå kunna läsa vidare.

*Som premiumläsare får du tillgång till obegränsat innehåll i 30 dagar från och med köpdagen. Du debiteras enbart för en period och förbinder dig inte till någon form av prenumeration eller återkommande betalning. Betalning sker med kort via en säker tjänst.

Vill du läsa mer om betalvägg på bakingbabies kan du läsa vidare här.

4 kommentarer till “Att acceptera en förlossningsskada”

  1. Intressant ämne! Nu har jag verkligen inte kommit så långt som acceptans men har ändå lite tankar.
    Håller helt med om att korrekt diagnos är ett stort steg. Vilken lättnad.
    Såg häromdagen ett klipp med en tjej som fått amputera benet efter en bilolycka som fick frågan om hon var avundsjuk på andra med två ben. Svaret var nej för hon har accepterat att det är så här hennes liv ser ut nu efter olyckan.
    Tänk om man skulle kunna se en förlossningsskada lite mer som en olycka? Något stort händer och nu har du en ny kropp att leva i.
    Det som dock i alla fall för mig gör det svårare att komma till acceptans är att att jag anser mig vara vårdskadad. Man spricker vid en förlossning och det är ingens ”fel”.
    MEN. Hade jag efter förlossning blivit korrekt diagnosticerad och sedan korrekt lagad så hade jag antagligen sluppit den här skiten som förstört mig (missad grad 3 och den diagnosticerade grad 2 lagades inte heller ens i närheten rätt). Det är alltså lättare att acceptera själva ”olyckan” än vården som följt och att jag troligtvis kommer vara funktionsnedsatt resten av livet pga det. Att vården verkar känna stor ovilja att erkänna sina misstag (”hoppsan sånt som händer, vi har inte gjort något fel”) hjälper ju inte heller. Skulle väl kunna jämföras med någon som opereras efter bilolycka där det är fullt rimligt att tro att benet går att laga utan större men så hoppsan slinter kirurgen med kniven och det behöver amputeras – hoppsan sånt som händer, synd för dig.
    Så ja, där landar jag någonstans i dagsläget.

  2. För mig tog det 5,5 år till diagnos och 6,5 år till operation. Jag har gått i terapi och övat på acceptans. Vill också tipsa om appen Livsstilsverktyget med övningar inom acceptans.

    För mig trillade polletten ner gällande acceptans när jag insåg att jag inte måste komma över mitt trauma och gå vidare. Det är en del av min livshistoria vare sig jag gillar det eller inte. Det var väldigt stärkande att få känna att jag får fortsätta vara ledsen ibland när det kommer över mig, men att det går leva utan starkt självhat och skuld. Acceptansen har varit en livlina. Dock tror jag som du säger att vården för de fysiska skadorna är steg ett. Man måste först bli trodd.

  3. Hej! Jag visste inte riktigt vart jag skulle posta min fråga, hoppas det går bra här. Jag är nu på slutet av dag 11 sedan pernieorafi och bakre kolporafi. Varje dag händer någonting eller råkar jag göra något (t.ex. skratta med stängd mun, ta ett för stort steg, åka bil till gynakuten osv) som gör mig orolig att jag har gjort något dumt som förstört operationsresultatet. På dag 7 efter operationen fick jag ökad blödning som har hängt i, den går upp och ner under dagarna, det är inte jättemycket men en liten mörkröd blödning då och då och ibland brunröd. Nu har gynakuten sagt att de tycker jag ska komma för undersökning imorgon och jag känner mig jätteorolig inför det, att ligga i gynstol pga smärtan och att stygnen ska gå sönder. Istället för att göra sånt jag brukar må bra av så ligger jag ju nu stora delar av dagen i sängen och tankarna bara snurrar av oro och jag gråter en del. Jag vet inte hur jag ska klara av om operationen inte blev bra. Det känns som att man behöver vara mentalt stark för att klara av detta och jag känner att jag inte är det just nu. Jag borde kanske höra med en psykolog istället men jag tänkte ändå om jag kan fråga dig om du har tips hur man kan tänka gällande oro efter operation.

    1. Hej!

      Det låter som att du har det väldigt kämpigt just nu. Det jag reagerar mest på i det du skriver är faktiskt inte blödningen eller undersökningen i sig, utan hur mycket plats oron verkar ta och hur hårt den slår mot dig.

      Det är väldigt svårt att återhämta sig när hjärnan hela tiden letar efter tecken på att något gått fel. Då kan skratt, ett steg, en biltur eller en gynundersökning börja kännas som potentiella katastrofer, trots att kroppen i verkligheten är byggd för att tåla betydligt mer än så.

      En liten mörkröd eller brunröd blödning dag 11 efter den här typen av operation är inte i sig något som får mig att tänka att operationsresultatet är förstört. Det är klokt att låta vården undersöka dig när blödningen förändrats, men själva undersökningen är inte gjord för att förstöra något. Gynekologer undersöker nyopererade patienter hela tiden och vet hur de ska göra för att bedöma läkningen.

      Jag tror också att du behöver försöka skilja på två frågor. Den ena är: ”Hur ser läkningen ut?” Den andra är: ”Hur mår jag psykiskt just nu?”. Det är möjligt att du behöver hjälp med båda, men de är inte samma sak.

      Om undersökningen imorgon visar att allt ser fint ut behöver du fundera på hur du ska få hjälp med oron, eftersom det låter som att den redan nu begränsar dig ganska mycket. Att ligga i sängen och gråta av rädsla för att något ska ha gått sönder är ett lidande i sig.

      Försök också påminna dig om att de flesta operationsresultat inte förstörs av enstaka vardagshändelser. Om det vore så skört att ett skratt, ett långt steg eller en gynundersökning kunde rasera allt, skulle väldigt få operationer lyckas.

      Jag hoppas att undersökningen imorgon kan ge dig lite lugn och att du också vågar söka stöd för själva oron om den fortsätter ta så här stor plats.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *