Att acceptera en förlossningsskada
För någon månad sedan fick jag en personlig fråga från en vän och tillika också förlossningsskadad. Frågan löd:
”Känner du att du lyckats lära dig att leva med och vara okej med de skador du fick vid förlossningen?”
Läsarfråga
Mitt svar är ja
Jag är inte lycklig över att ha en bäckenbotten som inte fungerar perfekt, och dess dysfunktioner försätter mig ibland i pinsamma situationer. Men jag är ändå okej med det som hänt, och är faktiskt mer tacksam över det som fungerar, än bitter över det som inte fungerar. I samma veva lovade jag att skriva ett blogginlägg om detta. Inte för att jag är någon expert alls, men jag har hört mig för band kollegor, andra yrkespersoner och andra förlossningsskadade. Jag har också tagit avstamp i läsning kring en metod som är besläktad med KBT som kallas ACT, acceptance commitment therapy. Jag tänker inte påstå att just denna metod är den enda vägen att gå, men jag tycker ändå att det här med acceptans är en intressant aspekt på det här med att drabbas av livslång ohälsa.
ACT
Acceptans kan handla om att nå ett bättre välmående, trots ohälsa eller funktionsnedsättning, genom att överkomma negativa tankar och känslor. Det handlar alltså inte om att bara sätta sig ner och helt sonika ge upp kring att någonsin bli bättre, utan litegrann om ”det handlar inte om hur man har det, utan hur man tar det”.
Acceptans
Oavsett om du kan påverka ditt fysiska mående eller inte, då kan acceptans hjälpa dig att må bättre. Att inte acceptera kan vara synonymt med att fastna i tankarna på ohälsan och oroa sig mycket för det hela. Att acceptera kan vara att istället se mer nyktert på verkligheten och jobba vidare med det som faktiskt finns kvar.
Några förslag för att jobba med detta:
- Jobba med insikten om att du kan kontrollera hur du reagerar, tänker och känner (även om du inte alltid kan kontrollera själva hälsotillståndet). Bli mer medveten om vilka känslor och beteenden som faktiskt inte hjälper dig.
- Känn alla känslor, men stå emot impulsen att agera vidare efter de negativa. Låt inte besvären styra ditt liv.
- Lägg märke till dina svagheter, men lägg mer fokus på dina styrkor
- Jobba med dina förväntningar på dig själv – det är okej att faktiskt inte kunna prestera på exakt samma nivå.
- Se om du och dina närstående kan jobba med omgivningens förväntningar på dig.
- Formulera om dina ”viktiga värden” i livet. Se om du kan hitta vägar att ny meningoch ny känsla av tillfredsställelse.
Det handlar alltså mycket om dina strategier för att hantera kopplingar mellan känslor och tankar. Det är en fin balans mellan att anpassa sig och samtidigt fortsätta vara öppen för förbättring och förändring.
Ta hjälp
Du kan kanske inte jobba vidare med ditt mående helt på egen väg. Att hitta en psykolog, en KBT-terapeut eller en ACT-terapeut kan vara viktigt för att komma vidare. Du kan höra dig för via kvinnokliniken om det finns någon där, eller fråga på din vårdcentral.
Acceptans i relation till att få rätt diagnos
När jag frågade runt bland kollegor om det här ämnet var en av reaktionerna jag fick att detkan vara vanskligt att börja prata om acceptans inom ett så eftersatt område som kvinnohälsa. När det finns så många som har missade och defektläkta förlossningsskador som varken fått tillgång till rätt diagnos eller behandling är det magstarkt att börja prata om acceptans. Jag vill alltså poängtera att du i första hand bör få vettig diagnos och behandling. Om det ändå visar sig att något i ditt hälsotillstånd faktiskt inte är behandlingsbart, då kan acceptans vara en del av vägen framåt.
En klok förlossningsskadad tjej uttryckte sig så här:
”När jag efter 6,5 år fick min diagnos dansade jag ut i vårsolen och kände mig 10 kg lättare i kroppen. Jag hade inte förstått förrän i det ögonblicket hur fruktansvärt tyngd och ensam jag känt mig under de där åren. Insikten att jag hela tiden vetat att det var något som inte stämde och att alla de där tvivlen jag fått var planterade där av okunniga personer inom sjukvården. Alla mina problem har känts lättare att leva med sedan dess”.
Att acceptera är inte att tycka att allt är okej
Att jobba med acceptans av sin skada är att sluta att lägga kraft på att kämpa för det omöjliga. Det är inte att ge upp, eller bara köpa läget och tycka att allt är okej. En psykolog uttryckte det så här: När man känslomässigt undviker verkligheten så undviker man samtidigt möjligheten till nyorientering.
Faktorer för att landa i en acceptans
När jag frågade andra förlossningsskadade om deras väg till att landa i acceptans var det dessa svar som var vanligaste:
- Att acceptans föregicks av att faktiskt få sörja sin förlust. Att sörja när man precis fött barn är väldigt tabubelagt eftersom man bara förväntas vara glad. Förr eller senare behöver du få ha den där sorgeprocessen.
- Det är viktigt med rätt diagnos, behandling för det som går och också gärna en känsla av att vården kan erkänna de eventuella fel som begåtts.
Försvårande faktorer
Något som gör acceptans kring förlossningsskador svårt är att de liksom inte finns. Det är många som går runt med symtom och besvär av levatorskador, utan att någonsin få diagnos. Att grad 2-bristningar kan ge livslånga men finns det fortfarande vårdpersonal som inte tror på. Att grad 3- och 4-bristningar ger livslånga men är mer accepterat, men det är dock fortfarande så stigmatiserat att den drabbade kanske inte ens vill prata om det. Samma är det för framfall. Funktionsnedsättningar som inte syns, knappt accepteras att de finns av vården och inte går att prata om – de kan bli svåra att förhålla sig till. Det kan vara okej för en själv att acceptera begränsningar, men det kan onekligen bli svårt att berätta om dem på arbetsplatsen eller i träningssammanhang.
Min egen acceptans
För min egen del handlade en del om acceptansen om att landa i känslan av att det inte var mitt eget fel. Och att hitta vägar att göra det som jag allra helst vill göra, och leva som jag önskar – men ibland på alternativ sätt. Och vara glad för det som funkar.
Dela gärna med er av era erfarenheter!
Stort tack till de kollegor, andra professionella och förlossningsskadade medsystrar som gett mig input till detta inlägg!
Vidare läsning hos bakingbabies
Om du inte kan är det såklart lugnt, du kan istället visa tacksamhet genom att berätta om oss för dina vänner eller dela vår sida på sociala medier. Tack!
Intressant ämne! Nu har jag verkligen inte kommit så långt som acceptans men har ändå lite tankar.
Håller helt med om att korrekt diagnos är ett stort steg. Vilken lättnad.
Såg häromdagen ett klipp med en tjej som fått amputera benet efter en bilolycka som fick frågan om hon var avundsjuk på andra med två ben. Svaret var nej för hon har accepterat att det är så här hennes liv ser ut nu efter olyckan.
Tänk om man skulle kunna se en förlossningsskada lite mer som en olycka? Något stort händer och nu har du en ny kropp att leva i.
Det som dock i alla fall för mig gör det svårare att komma till acceptans är att att jag anser mig vara vårdskadad. Man spricker vid en förlossning och det är ingens ”fel”.
MEN. Hade jag efter förlossning blivit korrekt diagnosticerad och sedan korrekt lagad så hade jag antagligen sluppit den här skiten som förstört mig (missad grad 3 och den diagnosticerade grad 2 lagades inte heller ens i närheten rätt). Det är alltså lättare att acceptera själva ”olyckan” än vården som följt och att jag troligtvis kommer vara funktionsnedsatt resten av livet pga det. Att vården verkar känna stor ovilja att erkänna sina misstag (”hoppsan sånt som händer, vi har inte gjort något fel”) hjälper ju inte heller. Skulle väl kunna jämföras med någon som opereras efter bilolycka där det är fullt rimligt att tro att benet går att laga utan större men så hoppsan slinter kirurgen med kniven och det behöver amputeras – hoppsan sånt som händer, synd för dig.
Så ja, där landar jag någonstans i dagsläget.
För mig tog det 5,5 år till diagnos och 6,5 år till operation. Jag har gått i terapi och övat på acceptans. Vill också tipsa om appen Livsstilsverktyget med övningar inom acceptans.
För mig trillade polletten ner gällande acceptans när jag insåg att jag inte måste komma över mitt trauma och gå vidare. Det är en del av min livshistoria vare sig jag gillar det eller inte. Det var väldigt stärkande att få känna att jag får fortsätta vara ledsen ibland när det kommer över mig, men att det går leva utan starkt självhat och skuld. Acceptansen har varit en livlina. Dock tror jag som du säger att vården för de fysiska skadorna är steg ett. Man måste först bli trodd.