Att gå vidare efter en traumatisk förlossning

Att gå vidare efter en traumatisk förlossning

För några månader sedan skrev jag om hur man kan jobba med acceptans för en befintlig och konstaterad förlossningsskada, där allt som kan göras i konkret åtgärdsväg har gjorts. Det inlägget hittar ni här. En läsare skrev till mig gällande det här med att rent känslomässigt komma över en dålig förlossningsupplevelse. Hon skriver:

”Besvikelsen hugger i mig fortfarande speciellt när jag hör om andras härliga och lyckade förlossningar. Bekanta som uppdaterar från BB att allt gått strålande bra, vi mår prima fint osv. Det hugger i mig liksom av sorg över att det inte blev så för mig. Läser om kvinnor som glatt utropar att de inte ens fick ett skrapsår och jag blir så avundsjuk. Och jag skäms såklart över att vara så patetisk. Jag vill inte vara missunnsam, men bara att jag blir lite sorgsen för egen del. Vad ska jag göra för att komma vidare?

Analysera vad det är du känner att du förlorat

Är det en förlossningsskada som ger dig din känsla? Är det ett förlossningstrauma? Eller handlar det om något annat, exempelvis att du känner dig dålig för att någon annan har det bra? Jag tror att du behöver göra lite olika med tankarna, beroende vad känslan består av.

Förlossningsskadan kan vara tuff – att acceptera den har jag skrivit om här.

Är det ett förlossningstrauma? Då kanske du faktiskt behöver traumaterapi eller bara samtal med en professionell? Ta kontakt med vårdcentralen.

Gäller det din prestation i jämförelse med någon annans? Då tänker jag vidare här.

Den som överlever är en vinnare

Vi måste naturligtvis sträva efter mycket bättre resultat än så, det räcker inte med att folk ska överleva förlossningen. Men vi tar också överlevnaden för given. På grund av att att jag i förväg inte oroar mig över att överhuvudtaget överleva har jag  ens  tankeutrymme att ifrågasätta och värdera min egen förmåga att föda barn jämfört med någon annan.

För om vi drar det till sin spets – en kvinna i ett utvecklingsland som dör i samband med sin förlossning, är det för att hon gör en dålig prestation?  Att föda barn är risky business, och det finns så många faktorer som spelar roll. Det handlar inte om att andas rätt, att slappna av rätt eller att för den delen lyssna på barnmorskan rätt. Jag säger inte att allt det där kan vara adekvata metoder för att underlätta. Men det betyder inte att det gick åt skogen för att jag gjorde ett dåligt jobb med allt det där.

Jag blir ibland avundsjuk när det går bra

Jag blir suuuuupernervös när människor jag bryr mig om ska föda barn. Alltså, sådär så att jag har svårt att sova om jag vet att det är på gång. Och jag blir också en liten aning frustrerad över att förlossningar mäts i prestationer. Jag kan också känna att jag vill knyta näven i fickan åt folk som har haft okomplicerade förlossningar och som strösslar med pepp och råd om hur häääärligt det är att föda barn.

Missförstå mig inte.

Jag tycker att du ska vara skitstolt när du fött barn, oavsett vilken del av processen du vill lyfta fram. En del känner sig som superhjältar när de fött. Jag skulle inte för mitt liv vilja ta ifrån dem känslan. Men när kvinnor som värderar sitt egenvärde i prestation föder barn, då kan också hela identiteten bli stukad i samma veva som förlossningen. Om allt går upp mot väggarna fel. Jag tror att vi måste börja prata om förlossningsskador redan på mödravårdens utbildningar för att ta bort skammen om förlossningsskadorna. ”Ibland spricker den födande från ystad till haparanda, och det handlar inte om att hon är dålig.” 

Jag tänker att vi aldrig vet någonting om någonting

Jag har valt att vara öppen om mina skador, men det är ju långt ifrån alla. Någon som också rapporterar från BB om hur faaaaanthaaastiskt allt är, kanske bryter ihop i förlossningsdepp tre veckor senare. Någon annan som inte fick en skråma under förlossningen kanske ändå får ett framfall. Vi vet så lite, och i min värld så brukar livets orättvisor fördela sig rätt jämnt ändå. Om vi nu börjar skrapa på ytan. Inte så att livet nödvändigtvis behöver vara rättvist, men det är i alla fall sällan hela sanningen som vi ser. Missförstå mig inte nu, jag gottar mig liksom inte i tanken att ”det nog ändå kommer gå illa för henne ändå ska du se” om jag nu får höra att någon annan har haft en walk-in-the-park-förlossning. Utan mer att jag jobbar aktivt på att unna andra gott, och hoppas på detsamma tillbaks.

Vikten av att ha en blogg…

Mitt råd är inte att alla som behöver bearbeta en förlossning ska skaffa en blogg. Men skrivandet betyder så mycket för mig. Att få skriva av mig tankar, frustrationer och känslor. Bloggen var och är en pågående bearbetning. Jag tror kanske inte att jag lyfter fram det tillräckligt, men BEARBETA TRAUMAT! Det är så viktigt. Jag hade ALDRIG kunnat uppnå en god livskvalitet och ett bra mående om jag inte fått lämna traumakänslorna bakom mig. Jag brukar lyfta fram det när jag föreläser. Citat bland annat från detta inlägg:

”Jag ligger inte längre vaken på nätterna och har förlossningen som en film som går på repeat i mitt huvud. Vi har lyft på alla stenar av skräck, rädsla, ångest och oro och vädrat ut. Jag känner att förlossningen var som den var, hemsk och ändå fin.”

Att gå vidare efter en traumatisk förlossning

Det här är mina tankar. Berätta om era!

Förlossningsskador, Kejsarfödslar