Hälsa och feminism
Kan vi prata lite om hälsa och feminism?
I historien och även i vår nutid är träning starkt könad. Män tränar för att bli starka, kvinnor för att optimera sin femininitet och sexualitet. Kvinnokroppen är liksom bärare av kroppsideal, sexualitet och klass och kvinnokroppen ska härskas över. Träning används som ett medel för att tukta och härska över kvinnokroppen så att den blir smal, kvinnlig och sexuellt attraktiv. Knullbar, i klarspråk.
När jag ser på kvinnokroppen och träning sådär blir jag inte särskilt sugen på att vara en träningsperson. En del feminister tar aktivt ställning från det kroppsfokus som ligger på kvinnan. Som ett ställningstagande att vägra ta del av sexualiseringen av kvinnokroppen låter en del bli att träna. Andra tränar, men vägrar vara en del av ett hälsopostande instagramflöde. Och en del tränar på och agerar kroppspositiva föredömen, men får om jag förstått det rätt, utstå en del spott och spe.
Skilja på utseende och funktion
Tänk OM det gick att skilja mellan hälsa och smalhet för evig tid. Fitness är ett engelskt begrepp utan enkel motsvarighet på svenska. Det betyder väl egentligen ”att vara vid god hälsa”, men det är ju inte hela betydelsen, utan det innefattar för många en livsstil, ett utseende och ett ideal. Fitness är ett begrepp som jag gärna inte är en del av. För mig är det för stor del av innebörden av det begreppet som handlar om hets för att det ska vara riktigt trevligt.
Kroppsfokus i min feminism
Men om vi bestämmer att den som är ”fit” är hälsosam och en person som trivs i sin egen kropp. Då är begreppet vidgat till att betyda ”hälsosam och sund” mer än ”snygg, smal och framgångsrik”. Om traditionell feminism har haft behov av att fjärma sig från kroppen vill jag stå för en hälsofeminism som riktar fokus mot kroppen. Jag älskar ju kroppar. Jag pratar ju kropp med allt och alla. Funktion, rörelseglädje och smärtfrihet. Jag tänker att det måste finnas utrymme för feminism som älskar kroppen.
Jag tänker också att feminism kan ha fokus på styrka, både muskulärt och innanför pannbenet. Det är en styrka att genomföra sina träningspass, trots motstånd av väder, vind, tid, ork, lust. Den styrkan kan jag uppleva att går väl hand i hand med feminism! ”Because it takes strong women to smash the patriarchy.”
Hälsosam är inte tvångsmässig
Så länge träning inte blir tvångsmässig, och hälsomedvetenhet inte blir destruktiv, är hälsosam livsstil något positivt.
Hälsa är inte ett utseende eller en viss kroppsform. Den ”fittaste” personen är den som använder sin kropp efter sina styrkor och svagheter, utmanar dem och utvecklar dem. Den ”fittaste” personen lyssnar på sin kropp och hörsammar signaler om behov av vila och återhämtning. Jag vet att jag kan sitta här bakom min skärm och påstå detta, men det är svårt att alltid leva så. Så hjärntvättade är vi ändå.
Hälsa är ett moraliserande begrepp
Vi har nog alla upplevelser när träning och hälsotänk blir moraliserande, skam-och idealförmedlande.
Från skolgympan, från den där kommentaren från den slemmige killen på gymmet, från våra vänner som småsnackar om den där bullen ingen borde äta. Utöver det marineras vi alla i mediabruset av kvinnokroppar som alla är till för att behaga, inte för att vara funktionella. Det är skit.
Du kan inte separera dig från din kropp, hur gärna du än vill komma bort från idealbilden hur din kropp bör se ut.
Hur skiljer vi hälsosam träning och vår tids sjuka ideal?
På ett sätt tänker jag att en stark, frisk och självständig kropp helt och hållet kan ställas utanför vår skönhetskultur. Du är stark, du är svettig, du är röd i ansiktet. Ditt eventuella smink rinner och ditt hår är uppsatt för att vara funktionellt, inte för att behaga. Din kropp fungerar och du är ditt starkaste jag. Där och då kan du peka fingret åt idealen. Där och då är du ditt starkaste feministiska jag. Träning har potential att höja kvinnokroppen över idealbilden. Fysisk och mental styrka och rörelse är vackert.
Jag vet inte hur vi kan göra förändring på samhällsnivå. Men jag tror att för individen kan det göra skillnad bara att träna sig på att byta fokus. Minimera influensen av idealbildens påverkan på eventuella baktankar till varför du tränar.
Hur tänker du kring detta?
Klokt som vanligt! Jag tänker mycket på den här balansgången kring träning, kropp, feminism. Jag älskar att jag tränar och är stolt över det, men känner inte att jag kan stoltsera med det på sociala medier för att det är antingen skrytsamt eller triggande (trots att jag bara är en privatperson utan stor plattform). Det jag tycker om är ju inte att min kropp blir snyggare (bara!) utan kicken jag får av det, hur jag blir piggare och allmänt gladare. Och inte minst hur det gör att jag får en funktionell kropp som orkat gå långt, bära, leka med barn.
Jag tänker att ett tillfälle att få en sund relation till träning och hälsa, kanske överraskande, är efter en graviditet. Med ditt träningsprogram, som jag älskar!, får jag träning som är effektiv men skonsam och där fokus ligger på funktionalitet. Jag behöver helt enkelt den för att min kropp ska orka vardagen och hålla i längden. Kanske kan det vara en vändpunkt för vissa kvinnors träning?