
”Hej! Jag är gravid förstföderska och väldigt rädd för att föda. Är framförallt rädd för att få bestående skador. Tror jag skulle bli hjälpt av att förstå hur livet blir på sikt om man får olika typer av skador. Man kan hitta siffror på att X% får får en bristning av grad Y. Men vad händer sen? Hur ser de skadades vardag ut några år senare? Hur många helt blir återställda? Vad är sannolikt utfall och vad är worst case scenario? Vore super med en sån genomgång för olika sorters skador.”
Läsarfråga

Jag fick en grad 3-bristning 2018 då barnmorskan använt sig av yttre press för att få ut bebisen. Första nio månaderna var fruktansvärt. Det gjorde ont att sitta, ont att stå, ont att gå på toaletten och jag kunde sällan hålla mig om det behövde trycka på vilket resulterade i att jag isolerade mig mycket hemma. Skämdes otroligt och äcklades av mig själv och av min kropp som jag tyckte hade svikit mig. Bajsade ner mig två gånger där i början och det var fruktansvärt. Men sen efter ett år så hände något, det vände till det bättre.
I år fyller bebisen fem år och jag kan utan tvekan säga att jag inte har några bestående men kvar som besvärar. Allt funkar som det ska, inget gör ont, jag behöver inte vara nära en toalett hela tiden och jag lider inte av avföringskonsistens. Om jag fuskat med maten och är hård i magen kan jag ibland ha lite svårt att hålla inne fisar – men det här går ju att ordna med att äta ”rätt”. Innan den här förlossningen sprang jag mycket och jag har inte vågat springa av rädsla att något ska hända men jag tror ändå att jag snart är redo att börja springa lätt och kort igen.
Så: jag förstår att en sfinkterskada kan kännas lite som världens undergång men med rätt hjälp och rätt vård så går det absolut att komma tillbaka till livet igen. Jag är tacksam varje dag min kropp får funka så bra som den gör idag!
Jag fick en grad 4 för 2,5 år sedan. Jag blev totalt deprimerad och tyckte att mitt liv var över. Hela min kroppsbild förstördes och jag kände mig så trasig och äcklig. Första året var hemskt, jag kunde inte hålla inne gas och jag kunde ibland inte hålla inne avföring om jag var hård i magen. Var så stressad och ledsen och hade så mycket ångest att jag inte kunde knyta an till mitt barn eller amma.
Dock fick jag endast sfinkterskada, inga andra skador som levator etc så jag har ingen urininkontinens och nu 2,5 år senare kan jag till viss del hålla inne gas och har ingen avföringsinkonstinens. Det är jättefint sytt, de flesta som undersökt mig efter (och det är många, uroterapeut, fysioterapeut, gynekolog haha) har varit förvånade över hur fint sytt det är och hur bra det läkt! Tar jag Inolaxol eller Visiblin varje dag och hålla avföringen i bra konsistens så är det inga problem. När min son var 1,5 kunde jag dessutom börja springa igen utan smärta eller avföringsläckage.
Inga problem med sex, sexet är dessutom skönare nu (har aldrig kunnat komma vaginalt innan, det kan jag efter förlossningen :P).
Anknytningen till min son kom sakta men säkert när jag började må bättre och vi blev ett riktigt starkt team, inget kan komma emellan oss nu 🙂
Dock har jag kvarvarande foglossning som jag sörjer men det har ingenting med min bristning att göra.
Så det jag vill säga är att trots att man får en stor skada så kan livet blir jättebra ändå och det behöver inte bli stora problem. 🙂
Detta har nog blivit lite fel: Nu menar jag att det här ska låta dömande mot dem som lider otroligt efter sin skada. ??
ändrar till nedlåtande, tack för att du påpekade att det lät konstigt.
Men ska det inte så ”inte” före? Eller det ska vara nedlåtande? 😛
Haha, ja såklart inte också.
Jag fick bakre och främre framfall efter en lång förlossning! Första året var kämpigt både mentalt och fysiskt! Nu tre år senare kvarstår vissa symtom men de går att leva med.
Tålamod och tilltro till den egna förmågan att läka är viktigt!! Men kanske också en acceptans att man kanske inte blir som innan, men det går bra ändå! ❤
Jag blev klippt (grad 2). Det kändes helt ok första dagarna efter förutom sveda när jag kissade. Men sen följde 6 veckor av smärta. Gjorde ont att sitta och det stramade och brände väldigt mycket i såret. Jag tror de sydde mig för stramt och en flärp av slidkransen lossnade från suturerna. Nu har det gått 3 år och den där flärpen är ibland i vägen så det är svårt att föra in en tampong, den blir skavd och svullnar lite så det känns som att ha en kotte i sidan och ärret är känsligt och blir lätt irriterat men det avhjälps med att använda trosskydd och smörja med babyolja.
Gynläkare upptäckte även en levatorskada nyligen där ena sidan är försvagad och andra sidan blivit överspänd. Jag släpper in luft i sidan ibland och känner mig ostabil i bäckenet. Det har blivit bättre sen jag slutade med knipövningar, det blev för spänt helt enkelt. I perioder har besvären stört mig men tänker sällan på det nu.
Min vardag är otroligt begränsad, jag fick ”bara” en grad 2 pga klipp där musklerna inte syddes ihop. Efter att ha sökt hjälp gång på gång pga smärta i 6 år fick jag äntligen en diagnos. Jag har svårt med vardagssysslor, kan inte promenera längre än 15 minuter, vi funderar på att flytta ifrån huset då jag blir helt slutkörd och sängliggandes efter pyssel med huset. Gråter ofta och är livrädd att jag inte ska orka stå ut med smärtan och livet fram tills mina barn blir stora. Innan var jag otroligt aktiv, stark och vältränad. Väntar på operation nu så lever på hoppet om att bli bättre.. Önskar att jag hade vetat om det här innan jag födde vaginalt
Varför kan man inte upptäcka en levatorskada vid förlossningen och när/hur diagnosticeras den då? Är det en sak som man vill undersöka och utesluta om man besväras av urinläckage efter en förlossning?
Hej!
Det kommer en hel serie om levatorskador med start här alldeles strax, då kan du läsa mycket mycket mer. Levatorskador skiljer sig från andra bristningar genom att det inte uppstår ett tydligt sår, det är en skada som ligger på djupet i vävnaderna och är osynlig. När man gjort studier där man undersökt alla nyförlösta har man också fått så pass många ”falska” svar (att det ser ut som att det är en levatorskada, men som inte syns/finns kvar vid upprepad undeersökning), så man kan helt enkelt inte få riktigt tillförlitliga besked med rådande undersökningsmöjligheter förrän det gått en viss tid. Alla nyförlösta har nämligen en uttönjning av muskeln precis där skadan också sitter hos de som får skador, så det är snudd på omöjligt att särskilja ”normalt utsträckt” mot skadad muskel.
Det är såklart viktigt att veta om man har en levatorskada. Det är dock mycket stor sannolikhet att ha urinläckage efter graviditet/förlossning även utan levatorskada.