“Hej! Jag är gravid förstföderska och väldigt rädd för att föda. Är framförallt rädd för att få bestående skador. Tror jag skulle bli hjälpt av att förstå hur livet blir på sikt om man får olika typer av skador. Man kan hitta siffror på att X% får får en bristning av grad Y. Men vad händer sen? Hur ser de skadades vardag ut några år senare? Hur många helt blir återställda? Vad är sannolikt utfall och vad är worst case scenario? Vore super med en sån genomgång för olika sorters skador.“
Läsarfråga
Hej! Det här är en bra fråga och jag ska försöka svara så omsorgsfullt jag kan. Jag blir också tacksam över fler nyanser i kommentarsfältet! Vi tar grad för grad, skada för skada.
Grad 1
Man ska i princips räka med att få någon grad av bristning när man föder, minst en grad 1. En grad 1-bristning omfattar hud eller slemhinna. En sådan bristning räknas inte som en ”skada” på så sätt att det innebär något funktionsbortfall direkt eller på sikt. Det är ett mindre ”skrapsår” som läker snabbt. Däremot så kan man ha många grad 1-bristningar på samma gång. De kan göra väldigt ont, svida när man kissar och kännas allmänt ohärligt. Det brukar dock läka snabbt, inom någon vecka.
Bäckenbotten som helhet kommer dock inte vara återhämtad förrän det gått 12 månader. Det är vanligt att ha känningar av svag bäckenbotten, buktande slidväggar, urinläckage och andra symtom. Dessa brukar försvinna med tiden. Urinläckage är dock en vanligt besvär som debuterar redan under graviditet och som inte alltid försvinner md tid, men ofta med bäckenbottenträning.
De flesta som haft en eller flera grad 1-bristningar brukar inte uppleva att livet på sikt påverkas mer än möjligen litegrann. Motsvarande på samma sätt om magen och brösten kanske aldrig blir riktigt desamma efter barnafödande.
Grad 2
Grad 2 brukar man säga att drabbar 8 av 10 förstföderskor, så även här är det egentligen rimligast att räkna med. En grad 2-bristning innebär att mellangårdens muskler är involverade, antningen vid en bristning eller via ett klipp. Om musklerna sys direkt och korrekt så blir det ungefär som en idrottsskada. Musklerna har varit trasiga och behöver extra tid att återhämta sig, men läker ofta med full funktion. Även här tar det minst 12 månader att återfå full funktion och man kan förvänta sig känningar av svag bäckenbotten, buktande slidväggar, urinläckage och andra symtom under tiden.
Har man blivit bra sydd och saknar andra skador blir livet på sikt ofta som för de med grad 1-bristningar. Man brukar inte uppleva att livet på sikt påverkas märkbart av bäckenbottendysfunktion.
Det är viktigt dock att veta att många som får en grad 2-bristning skattar sin hälsa mer negativt två månader efter förlossningen jämfört med födande som inte fått någon bristningen eller bara en grad 1-bristning. Den här skillnaden är ofta dock inte kvar när det gått 12 månader efter förlossningen.
Missad grad 2
Om man däremot inte har blivit ordentligt sydd eller om man missade att det fanns muskelskador så kommer man få en funktionsnedsättning i de muskler som inte blivit sydda. Läs om symtomen för bulbospongiosus, transversus perinei och perinealkroppen i tabellen här.
Grad 3 och 4
Grad 3 och 4-bristningar är större skador. Vid en grad 3 har den yttre eller den inre ändtarmsmuskeln brustit i någon omfattning. Vid en grad 4 har båda ändtarmsmusklerna och tarmens vägg brustit. Det är vanligare med större besvär efter dessa större skador. Både studier och min erfarenhet av patienter pekar på att skadan ofta gör ont längre tid och det finns i större grad tarmrelaterade besvär med anal inkontinens av gas eller avföring. Det är också vanligare med depression och negativ kroppsuppfattning efter de här större skadorna. Men det är inte så enkelt att alla drabbas av följdsymtom här heller. Även födande som har fått en skada får inte alltid kvarstående besvär. Och bland dem som får kvarstående besvär blir inte alltid livskvaliteten påverkad negativt trots symtomen.
Läs om kvarvarande symtom då yttre eller inre analsfinktern inte är bra sydd här.
Men risken för att få bestående besvär med viss anal inkontinens finns i någon grad även om skadan blivit väl sydd. I en studie läser jag att förekomsten av det kan vara upp emot en tredjedel av alla sfinkterskadade. Då handlar det ofta om strategier för att hantera symtomen och om acceptans, som avgör hur dåligt man mår av det. Nu menar jag att det här ska låta nedlåtande mot dem som lider otroligt efter sin skada. Men min erfarenhet är att det går att komma tillbaka till god livskvalitet även för många med bestående men.
Levatorskador
Levatorskador är en förlossningsskada som inte går att diagnostisera vid förlossningen och som heller inte går att sy, varken då eller senare. Skadebegreppet omfattar en stor variation av allt ifrån bara avslitna muskelfibrer till större avlossningar av levator ani-muskeln från sitt fäste mot blygd- och bäckenbenet. Skadan kan också vara enkelsidig eller dubbelsidig.
Många mindre levatorskador läker under det första året efter förlossningen. Men för dem med en större skada som blir kvar kommer det troligen ge upphov till en del symtom, exempelvis:
- vidhetskänsla
- känsla av att det kommer in luft i vagina
- slidpruttar
- ökad risk för framfall
- instabilitetskänsla i bäckenbotten
- ökad risk för inkontinens
Man tror att ungefär 1-2 av 10 födande får en levatorskada.
Riskfaktorer för levatorskada och större bristning
De vanligaste riskfaktorerna för bristningar och levatorskada är att förlossningen behöver avslutas med sugklocka, att vara förstföderska och att föda ett stort barn. Det är inga faktorer man egentligen kan påverka själv. Men man kan be att få göra en extra noggrann förlossningsplan för att minimera riskerna. En sak vi har viss evidens för, som kan minska riskerna för en större bristning är mellangårdsmassage under sena delen av graviditeten.
Fyll på och fortsätt nyansera i kommentarsfältet!
Referenser:
- A qualitative study exploring women’s personal experiences of their perineum after childbirth: expectations, reality and returning to normality.
- Distribution of genital tract trauma in childbirth and related postnatal pain.
- Do women notice the impact of childbirth-related levator trauma on pelvic floor and sexual function? Results of an observational ultrasound study.
- Evaluation of long-term pelvic floor symptoms after an obstetric anal sphincter injury (OASI) at least one year after delivery: A retrospective cohort study of 159 cases.
- Evaluation of postpartum perineal pain and dyspareunia–a prospective study.
- Incidence, severity, and determinants of perineal pain after vaginal delivery: a prospective cohort study.
- Long-term anal continence and quality of life following postpartum anal sphincter injury.
- Natural history of levator ani muscle avulsion 4 years following childbirth
- Obstetric anal sphincter injury and anal incontinence following vaginal birth: a systematic review and meta-analysis.
- Obstetric anal sphincter injury in the UK and its effect on bowel, bladder and sexual function.
- Obstetric anal sphincter injury: a follow-up questionnaire study on longer-term outcomes.
- Obstetrical anal sphincter laceration and anal incontinence 5-10 years after childbirth.
- Perineal Massage for Prevention of Perineal Trauma and Episiotomy During Labor: A Systematic Review and Meta-Analysis
- Physical symptoms after childbirth: prevalence and associations with self-rated health.
- Symptoms after obstetric sphincter injuries have little effect on quality of life.
- Tears in the vagina, perineum, sphincter ani, and rectum and first sexual intercourse after childbirth: a nationwide follow-up.
- The relationship between postpartum levator ani muscle avulsion and signs and symptoms of pelvic floor dysfunction
- The social, psychological, emotional morbidity and adjustment techniques for women with anal incontinence following Obstetric Anal Sphincter Injury: use of a word picture to identify a hidden syndrome.
- Wexner score and quality of life in women with obstetric anal sphincter injury.
Bilden lånad från:
SBU:s rapport Förlossningsbristningar – Diagnostik samt erfarenheter av bemötande och information
Jag fick en grad 3-bristning 2018 då barnmorskan använt sig av yttre press för att få ut bebisen. Första nio månaderna var fruktansvärt. Det gjorde ont att sitta, ont att stå, ont att gå på toaletten och jag kunde sällan hålla mig om det behövde trycka på vilket resulterade i att jag isolerade mig mycket hemma. Skämdes otroligt och äcklades av mig själv och av min kropp som jag tyckte hade svikit mig. Bajsade ner mig två gånger där i början och det var fruktansvärt. Men sen efter ett år så hände något, det vände till det bättre.
I år fyller bebisen fem år och jag kan utan tvekan säga att jag inte har några bestående men kvar som besvärar. Allt funkar som det ska, inget gör ont, jag behöver inte vara nära en toalett hela tiden och jag lider inte av avföringskonsistens. Om jag fuskat med maten och är hård i magen kan jag ibland ha lite svårt att hålla inne fisar – men det här går ju att ordna med att äta “rätt”. Innan den här förlossningen sprang jag mycket och jag har inte vågat springa av rädsla att något ska hända men jag tror ändå att jag snart är redo att börja springa lätt och kort igen.
Så: jag förstår att en sfinkterskada kan kännas lite som världens undergång men med rätt hjälp och rätt vård så går det absolut att komma tillbaka till livet igen. Jag är tacksam varje dag min kropp får funka så bra som den gör idag!
Jag fick en grad 4 för 2,5 år sedan. Jag blev totalt deprimerad och tyckte att mitt liv var över. Hela min kroppsbild förstördes och jag kände mig så trasig och äcklig. Första året var hemskt, jag kunde inte hålla inne gas och jag kunde ibland inte hålla inne avföring om jag var hård i magen. Var så stressad och ledsen och hade så mycket ångest att jag inte kunde knyta an till mitt barn eller amma.
Dock fick jag endast sfinkterskada, inga andra skador som levator etc så jag har ingen urininkontinens och nu 2,5 år senare kan jag till viss del hålla inne gas och har ingen avföringsinkonstinens. Det är jättefint sytt, de flesta som undersökt mig efter (och det är många, uroterapeut, fysioterapeut, gynekolog haha) har varit förvånade över hur fint sytt det är och hur bra det läkt! Tar jag Inolaxol eller Visiblin varje dag och hålla avföringen i bra konsistens så är det inga problem. När min son var 1,5 kunde jag dessutom börja springa igen utan smärta eller avföringsläckage.
Inga problem med sex, sexet är dessutom skönare nu (har aldrig kunnat komma vaginalt innan, det kan jag efter förlossningen :P).
Anknytningen till min son kom sakta men säkert när jag började må bättre och vi blev ett riktigt starkt team, inget kan komma emellan oss nu 🙂
Dock har jag kvarvarande foglossning som jag sörjer men det har ingenting med min bristning att göra.
Så det jag vill säga är att trots att man får en stor skada så kan livet blir jättebra ändå och det behöver inte bli stora problem. 🙂
Detta har nog blivit lite fel: Nu menar jag att det här ska låta dömande mot dem som lider otroligt efter sin skada. ??
ändrar till nedlåtande, tack för att du påpekade att det lät konstigt.
Men ska det inte så “inte” före? Eller det ska vara nedlåtande? 😛
Haha, ja såklart inte också.
Jag fick bakre och främre framfall efter en lång förlossning! Första året var kämpigt både mentalt och fysiskt! Nu tre år senare kvarstår vissa symtom men de går att leva med.
Tålamod och tilltro till den egna förmågan att läka är viktigt!! Men kanske också en acceptans att man kanske inte blir som innan, men det går bra ändå! ❤
Jag blev klippt (grad 2). Det kändes helt ok första dagarna efter förutom sveda när jag kissade. Men sen följde 6 veckor av smärta. Gjorde ont att sitta och det stramade och brände väldigt mycket i såret. Jag tror de sydde mig för stramt och en flärp av slidkransen lossnade från suturerna. Nu har det gått 3 år och den där flärpen är ibland i vägen så det är svårt att föra in en tampong, den blir skavd och svullnar lite så det känns som att ha en kotte i sidan och ärret är känsligt och blir lätt irriterat men det avhjälps med att använda trosskydd och smörja med babyolja.
Gynläkare upptäckte även en levatorskada nyligen där ena sidan är försvagad och andra sidan blivit överspänd. Jag släpper in luft i sidan ibland och känner mig ostabil i bäckenet. Det har blivit bättre sen jag slutade med knipövningar, det blev för spänt helt enkelt. I perioder har besvären stört mig men tänker sällan på det nu.
Min vardag är otroligt begränsad, jag fick ”bara” en grad 2 pga klipp där musklerna inte syddes ihop. Efter att ha sökt hjälp gång på gång pga smärta i 6 år fick jag äntligen en diagnos. Jag har svårt med vardagssysslor, kan inte promenera längre än 15 minuter, vi funderar på att flytta ifrån huset då jag blir helt slutkörd och sängliggandes efter pyssel med huset. Gråter ofta och är livrädd att jag inte ska orka stå ut med smärtan och livet fram tills mina barn blir stora. Innan var jag otroligt aktiv, stark och vältränad. Väntar på operation nu så lever på hoppet om att bli bättre.. Önskar att jag hade vetat om det här innan jag födde vaginalt
Varför kan man inte upptäcka en levatorskada vid förlossningen och när/hur diagnosticeras den då? Är det en sak som man vill undersöka och utesluta om man besväras av urinläckage efter en förlossning?
Hej!
Det kommer en hel serie om levatorskador med start här alldeles strax, då kan du läsa mycket mycket mer. Levatorskador skiljer sig från andra bristningar genom att det inte uppstår ett tydligt sår, det är en skada som ligger på djupet i vävnaderna och är osynlig. När man gjort studier där man undersökt alla nyförlösta har man också fått så pass många “falska” svar (att det ser ut som att det är en levatorskada, men som inte syns/finns kvar vid upprepad undeersökning), så man kan helt enkelt inte få riktigt tillförlitliga besked med rådande undersökningsmöjligheter förrän det gått en viss tid. Alla nyförlösta har nämligen en uttönjning av muskeln precis där skadan också sitter hos de som får skador, så det är snudd på omöjligt att särskilja “normalt utsträckt” mot skadad muskel.
Det är såklart viktigt att veta om man har en levatorskada. Det är dock mycket stor sannolikhet att ha urinläckage efter graviditet/förlossning även utan levatorskada.