PTSD efter förlossning
Min psykologkollega skrev ett viktigt gästinlägg här i somras – “Jag var så dålig på att föda“. Den texten handlar om verklighetsglappet som kan uppstå efter en traumatisk förlossning. Jag tänkte återknyta lite till det och skriva om posttraumatisk stress efter förlossning.
Posttraumatisk stress efter förlossning
Det finns grader av traumatisering. Den svåraste graden kallar man för “Posttraumatiskt Stresssyndrom”. På engelska heter det post traumatic stress disorder, PTSD. För att kunna diagnostiseras med just PTSD ska man dels ha upplevt en händelse där man tror att man själv eller någon annan ska dö eller en händelse där den fysiska integriteten är hotad.
PTSD-symtom kan sedan ge sig uttryck i bland annat:
- att du återupplever händelsen i mardrömmar eller intensiva tankar
- att du undviker saker som påminner en om händelsen
- att du får psykiska symtom så som ökad irritabilitet
- Symtomen ska finnas mer än en månad och orsaka signifikant nedsatt förmåga att leva som vanligt.
Förlossning= trauma?
Graviditeter och förlossningar är ju helt vanliga inslag i samhället och i individers liv och skiljer sig från de flesta andra traumatiska händelser på många sätt. Det kan ju vara en otroligt positiv upplevelse för många. Dessutom är graviditeter och förlossningar ofta planerade och förutsedda.
Ändå säger forskningen att en viss andel av alla födande upplever sin förlossning som traumatisk. Detta trots att det reella procenttalet för livshotande förlossningar för mamma och/eller barn är ungefär 1% (siffran är från Storbrittanien, gissningsvis är det ganska lika i Sverige). Användnande av sugklocka eller tång ger en ökad risk för att händelsen ska bli traumatisk. Även akuta kejsarsnitt kan uppfattas så.
Dock kvarstår faktumet att många kvinnor med helt normala vaginala förlossningar ändå upplever förlossningen som ett trauma. 2-6% av alla kvinnor som genomgått en förlossning uppnår diagnoskraven för PTSD de första sex månaderna.
Riskfaktorer
Riskfaktorerna för att bli drabbad av denna värsta form av traumatisk stress, PTSD, är tidigare depression och ångest och komplikationer under graviditeten. Man har också sett att en annan riskfaktor är en missmatchning mellan förväntningarna på förlossningen och utfallet av förlossningen. Man har sett att kvinnor som önskat föda med kejsarsnitt men ändå fött vaginalt har en ökad risk för en traumatisk upplevelse. Detta förklarar man med att en önskan att föda med kejsarsnitt kanske är grundat i en förlossningsrädsla. Att vara med om en traumatisk förlossning ökar risken för att även nästa förlossning kommer upplevas så.
Kvinnor som har upplevelse av sin förlossning som traumatisk känner rädsla, frustration och en känsla av maktlöshet och chock under själva händelsen, och ångest, en känsla av främlingsskap och får flashbacks efteråt.
Det som är nästan viktigast att förstå i sammanhanget är att det inte handlar om förlossningen som sådan, den kan ha sett bra ut på pappret. Utan den handlar om individernas egna subjektiva upplevelser av händelseförloppet, som avgör om förlossningen skapar en traumatisk stress. Kvinnans personlighet och sociala faktorer kan påverka utfallet; social isolering, generell ångest samt vissa personlighetsstöriningar ökar risken för PTSD.
Även partnern kan bli drabbad
Även partnern som stått vid kvinnans sida under förlossningen kan få långlivade psykiska besvär efter en traumatisk upplevelse av förlossningen.
Man har sett att diagnoskrav 2, det vill säga upplevelsen av intensiv rädsla, är mycket viktigt för att utveckla en PTSD efter förlossning. Man kan alltså ha upplevt rädslan för att någon ska dö, utan att reagera med kraftiga känslomässiga negativa responser. Då minskar risken för PTSD. Känslan av otillräcklighet, skräck för kontrollförlust och oron att personalen ska tappa greppet över situationen är vanligt förekommande hos dem som får PTSD efter förlossningen. Andra faktorer som bidrar är ovänlig personal, känslan av hjälplöshet, inadekvat information, brist på medkännande och ett ökande antal medicinska ingrepp.
Att må psykiskt dåligt efter en förlossning
Om jag går till min egen förlossning med Wollmar så upplevde jag delvis diagnoskriterie 1, det vill säga att jag var helt övertygad om att någon av oss skulle dö. Trots detta vet jag att jag inte hade någon intensiv känsla av rädsla eller skräck. Det var ju till och med på grund av att vi var så lugna och tillitsfulla som både jag och Joseph i efterhand kunde känna att vi borde ha reagerat annorlunda, så hade kanske förlossningen slutat med ett kejsarsnitt och inte med en sfinkterruptur. Den känslan i sig var en av de sakerna som vi fick bearbeta hos kuratorn efter förlossningen.Att jag har negativa känslor för min vaginala förlossning har egentligen inte att göra med själva förlossningsförloppet i sig, utan hör ihop med att få en sfinkterruptur och skador för livet.
Forskningen stödjer påståendet att om man inte har några specifika förväntningar på förlossningen minskar risken för att man upplever den traumatisk. Likaså kan man ju anta att den god och tillitsfull allians med personalen på förlossningen kan minimera risken. Ändock finns en procentsatser av kvinnor som drabbas trots avsaknaden på de kända riskfaktorerna.
Jag var en glad och förväntansfull förstföderska som trodde mig själv om stordåd, och förlossningsvården om kvalitetsvård, som ändå fick en traumatisk upplevelse av förlossningen.
Livskvaliteten påverkas
Förutom en obehaglig känsla kring förlossningen kan en traumaupplevelse också påverka kvinnans vilja att skaffa fler barn och hälsa under eventuella graviditeter. Relationen med partner och bebis kan också påverkas negativt. Mamman kan få negativ inverkan på sin förmåga att knyta an till barnet. Dessa symtom verkar dock höra ihop mer med förlossningsdepression än traumatiska stressreaktioner. Därför är det viktigt att ta sin förlossningsupplevelse på allvar. Vänd dig till det sjukhus där du födde och be om en kuratorskontakt, eller fråga om psykologhjälp via BVC.
Jag vet att vi har flera läsare som haft besvärliga (eller regelrätt vedervärdiga) förlossningar och tider efter dessa. Många av er verkar ha kommit ut på andra sidan helskinnade. Vad tror du att har haft en skyddade inverkan mot att upplevelsen av förlossningen ska ha gett traumatiska stressreaktioner?
Behandling
I Sverige verkar många kvinnor falla mellan stolarna när det kommer till posttraumatisk stress. BVC verkar vara bättre på att fånga upp mer depressiva symtom och mående som är förknippat med föräldraskap och anknytning. Forskningen gällande bästa behandlingen för posttraumatisk stress efter förlossning är inte entydig, men det verkar som att det viktigaste är att kvinnan genom den vård och behandling hon erbjuds upplever att hennes egna subjektiva upplevelse tas på allvar. Berätta gärna om era bra och mindre bra erfarenheter av detta i kommentarerna!
Bristen på validering
Min erfarenhet är också att födandes traumatiska erfarenheter också kan reduceras till att just “bara” vara hennes subjektiva upplevelse. Många upplever att ingen vill ta ansvar för det som kändes negativt eller traumatiskt. Det här kan i sig vara en tuff känsla att hantera. Här har jag inga bra tips. Det sitter ofta långt inne för vårdgivare att erkänna fel eller brister. Ibland är det värt att kämpa för ett “erkännande” och ibland är det sundaste att inte lägga energi på det, för att det faktiskt är lönlöst.
PTSD efter förlossning
Dela gärna med dig av erfarenheter och tankar i kommentarsfältet.
Referenser
- Predictors of postpartum post-traumatic stress disorder in primiparous mothers
- The influence of women’s preferences and actual mode of delivery on post-traumatic stress symptoms following childbirth: a population-based, longitudinal study
- Predicting posttraumatic stress disorder after childbirth.
- Predicting posttraumatic stress disorder after childbirth.
- Partner experiences of “near-miss” events in pregnancy and childbirth in the UK: a qualitative study.
- Childbirth and criteria for traumatic events.
- Antenatal Fear of Childbirth as a Risk Factor for a Bad Childbirth Experience
- Maternal childbirth experience and time in labor: a population-based cohort study
- Fatherhood and high-risk pregnancy: a scoping review
- Risk for trauma-related distress following difficult childbirth: Trajectories of traumatic intrusions across 2 years postpartum
- Identifying women with postdelivery posttraumatic stress disorder using natural language processing of personal childbirth narratives
Jag är en av de som drabbats av konstaterad PTSD efter en förlossning. I mitt fall berodde det på att barnmorskorna utsatte mig för flera övergrepp. Inte för att det fanns lite tid,
eller handlade om något akutläge eller så, de bara valde att göra det ändå. Hade annars kunnat haft en positiv förlossningsupplevelse eftersom inga komplikationer uppstod, smärtan var hanterbar och förloppet relativt kort. Lagstiftning, auroraplanering och förlossningsbrev var inget barnmorskorna brydde sig om, de gjorde som de ville med mig. Och cheferna har bara ryckt på axlarna åt det. Sekunden mödra- och förlossningsvården började ana att de själva orsakat skadan vände de mig ryggen.
Jag blir berörd och ledsen av det du berättar. Det går ju inte att få ogjort men jag önskar dig god återhämtning.
Jag är också en av dom som drabbats av PTSD efter förlossning. Inte för att något var akut hos mig eller så utan det är kopplat till vad personalen gjorde utan samtycke mot mig.
Skulle man fråga personalen så hade jag en helt normal förlossning och gjorde det helt bra.
Kanske mest det som är provocerande att det som var värsta dagen i hela mitt liv för att personalen inte lyssnade på mina Nej och jag vill inte ses som normalt för dom.
Detta gör mig mest orolig och funderar på hur mycket personalen gör utan samtycke eftersom dom säger att min förlossning var en helt normal förlossning.