Författare: miadfernando

Forskarkalendern: Amning

Gästblogginlägg av Lina Palmér

Hej jag heter Lina Palmér. Jag är barnmorska och lektor i vårdvetenskap vid i Högskolan i Borås.

Jag forskar om amning, främst om amningssvårigheter utifrån ett vårdvetenskapligt perspektiv. Det betyder att forskningen riktas mot kvinnors erfarenheter och uppleveler av att amma och den vård som erhålls i syfte att stärka kvinnors hälsa och välbefinnande samt att lindra lidande.

Alla har vi på ett eller annat sätt kommit i kontakt med bröst och amning. För att vi blivit ammade som små eller att vi själva ammat ett barn. Några har ammat några dagar medan andra har ammat i flera år. Runt om i världen påbörjar kvinnor och barn amning varje sekund. För många av dessa är amning livsviktigt i den mening att det är avgörande för hur livet kommer bli, både hälsomässigt men också meningsmässigt.

Amning upplevs på olika sätt av olika kvinnor.

Så här kan det upplevas:

”Jag känner mig så otillräcklig …. Jag trodde att det inte skulle vara några problem att amma. Jag hade ju den föreställningen att alla kvinnor kan amma och ska amma och så funkar det inte för MIG. Jag undrar vad JAG gör för fel eller vad det är för fel på MIG och MIN kropp …. varför kan inte jag när alla andra kan … Hur ska det bli för oss, mig och mitt barn……..jag känner både ilska och glädje och känslorna svämmar ibland över och känns övermäktiga att hantera. Det var så här det inte fick bli…..”

Det kan också upplevas så här:

”Det är underbart, tycker jag, som att vi två är ett, eller så. Det är lycka tycker jag. Hela situationen är lycka. Jag tycker amningen är mysig. Det är närheten och den lilla nakna kroppen mot min kropp… Amning är så himla mycket liv …….det väcker så mycket tankar om livet”

När amning diskuteras i samhället görs det ofta med fokus på näringsmässiga aspekter, för att förebygga sjukdom hos mamma eller barn eller som något som kan förbättra barnets intelligens. Amning studeras mestadels som en biologisk företeelse.

Ett annat fokus är den offentliga amningens vara eller icke-vara. Här ser vi att amning också kan förstås som en kulturell företeelse.

Det är förmodligen i relation till debatten om offentlig amning som människor i allmänhet har flest åsikter. Det kan handla om hur och var kvinnor ska amma eller inte amma. Hur ofta, hur länge, hur mycket av kroppen som ska få lov att synas. Det blir genast en glödhet fråga med två läger. För eller emot offentlig amning.

Varför blir amning så lätt en glödhet fråga? Varför väcker amning så mycket känslor?

Ni kan själva fundera över vad ni tänker när ni ser en kvinnas bröst – förmodligen tänker ni mat eller sex.

Jag tar i detta inlägg en kvinnas bröst som exempel på en symbol över den dikotomisering av kvinnan som finns i samhället.

En av anledningarna till att amning blir en glödhet fråga är just den dikotomisering av kvinnan som förföljer oss sedan lång tid tillbaka i historien. Tänk på myten om jungfru Maria.

Dikotomisering – vad är det?

Dikotomisering betyder att kvinnan i vår västerländska kultur framställs som ett objekt; som antingen madonnan eller horan; som till för enbart barnet eller till för enbart mannen. Det vill säga till för någon annan än sig själv. Brösten är antingen till för att producera mat till barnet eller för att sexuellt behaga mannen. Den glorifierande och sexualiserande bilden av kvinnan är objektifierande vilket får konskevenser för kvinnors liv och amning.

Vad är det som är speciellt med min forskning?

Jag studerar amning utifrån kvinnors perspektiv med utgångspunkt i ämnet vårdvetenskap. Min forskning tar sitt vetenskapsteoretiska avstamp i en livsvärldsteoretisk ansats med kvinnors amningsberättelser som grund.  Jag använder fenomenologisk och hermeneutisk metod.

Jag ställer frågor som: Vad innebär amning för kvinnor? Vad betyder det för kvinnor när det är svårt att amma?  Amningsrädsla – finns det och vad innebär det? Och hur kan existensfilosofisk och feministisk teori hjälpa mig att förstå amningens existentiella dimensioner?

Min forskning visar att amning är ett komplext fenomen som är mer än enbart en biologisk anpassning eller en kulturell företeelse. Amning berör och väcker existentiella aspekter av att vara kvinna och mamma, både när den är välfungerande och svår.  Min forskning lyfter fram amning som en existentiell företeelse som har betydelse för moderskapet. Amning är alltså något som har betydelse och bär på mening för kvinnan själv.

Amning kan innebära:

  • en existentiell utmaning
  • en existentiell vilsenhet

Amningssvårigheter kan väcka en existentiell sårbarhet hos kvinnan som gör henne utsatt i sin relation till barnet, sig själv och till andra människor i omgivningen. Amningssvårigheter kan innebära en existentiell kris i moderskapet och det krävs en existentiell trygghet i amningsrelationen för att ta sig förbi amningssvårigheter.

För att återknyta till citatet som gavs i inledningen så visar citaten två kvinnors upplevelser av amning som tydligt ger exempel på amning som existentiell företeelse, tankar om livet, relationen med barnet, utmaning, vilsenhet och kris.

Ni har säkert hört talas om förlossningsrädsla, eller hur?

Men amningsrädsla är troligen något okänt för er.

Min forskning visar att Amningsrädsla är en risk vid amningssvårigheter men också en konsekvens av amningssvårigheter. Detta är viktigt att förstå för att utveckla vården av kvinnor som vill amma.

Vi kan inte lämna kvinnor ensamma när amning ska inledas – det krävs ett vårdande som beaktar amning som något som har betydelse för kvinnors liv, både nu och i framtiden.

I amningsrelationen finns en sårbarhet och ett ömsesidigt beroende som har en kraftfull existentiell potential för mamman och barnet. Brösten och amningen är alltså till för kvinnan själv och kan inte enbart reduceras till mat för barnet eller som sexuellt behag för mannen.

Ord som naturligt, enkelt, förgivettaget och något alla kan utan att behöva träna ställer till problem för både kvinnor som vill amma men också för vårdpersonal.

Feministiska och existentfilosofiska glasögon

Med feministiska och existentfilosofiska glasögon belyser jag hur kvinnor som vill amma är utsatta för amningsförtryck som innebär att kvinnor lämnas ensamma att klara amning, att vårdare saknar kunskap om amning samt att det ges otillräcklig och bristfällig vård som handgriplig amningshjälp, motsägelsefulla och dåliga råd, fokus enbart på mjölkproduktion och barnets vikt. Amning framställs ofta som en kvinnas skyldighet gentemot sitt barn men amning bör förstås som en kvinnas rättighet i stället för skyldighet.

För att möjliggöra detta måste vi:

  • skifta fokus från amning som enbart den individuella kvinnans ansvar
  • se det kulturella sammanhanget som ansvariga för kvinnors möjlighet att amma
  • skrifta fokus från en biologisk och ekonomiskt driven vård till ett vårdande som tar sin utgångspunkt i kvinnors perspektiv på amning – amningsberättelsen som etisk kompass i vårdandet.

Det är dags att se bortom statistik och biologiska data kring amning och rikta blickarna mot kvinnans existens, amning-som-levd och amningens påverkan på moderskapet för att förstå kvinnors amningsbeslut och för kunna erbjuda ett vårdande som stärker kvinnor och som möjliggör amning.

Lina Palmér

Universitetslektor i vårdvetenskap och amningsforskare

Högskolan i Borås

Tusen tack Lina för ditt gästinlägg och din viktiga forskning!

Forskarkalendern: Män och fertilitet

Gästblogginlägg av Maja Bodin

Hej!

Jag heter Maja Bodin och i maj disputerade jag med en avhandling om män, fertilitet och graviditetsplanering. Varför ska jag läsa om män på en blogg om kvinnohälsa kanske du tänker? Mitt korta svar är: vi lever alla tillsammans i denna värld och vi påverkar varandras välmående. Oavsett om en kvinna lever ihop med en man eller inte, så är mäns makt och mäns reproduktiva förmåga på många olika sätt involverade i kvinnors mående och möjligheter.

Traditionellt sett har forskning kring reproduktiv hälsa fokuserat på kvinnor.

Ofta med argumentet att ”det ju är de som bär barnen” och därmed även bär störst ansvar. Kvinnor får råd, vård, information och instruktioner om hur de ska leva så sunt som möjligt för att ha en god reproduktiv hälsa och få friska barn. Med detta kommer även bannor, tillsägelser och dängor av dåligt samvete till de som inte ”sköter sig” och tar ansvar för hälsan. Män däremot förknippas oftare med produktion än reproduktion, och deras fertilitet tas ofta förgiven. Detta trots att

1) ofrivillig barnlöshet bland heterosexuella par lika ofta beror på en manlig som kvinnlig faktor, och

2) spermier, precis som ägg och ägglossning, kan påverkas av livsstil och miljöfaktorer.

Det finns idag ingen vårdinstans i Sverige som arbetar hälsofrämjande med mäns reproduktiva hälsa på så sätt som barnmorskemottagningar arbetar med kvinnor. Det blir också tydligt att unga män inte förväntas engagera sig på samma sätt i sin sexuella och reproduktiva hälsa när vi tittar på statistik från ungdomsmottagningar, där endast 13 % av besökarna är män.

Med detta som utgångspunkt ville jag i min avhandling rikta om reproduktionsfokuset från kvinnor till män.

Jag gjorde därför enkätstudier, en interventionsstudie och intervjuer med personer som identifierade sig som män.

Det jag kom fram till var att även om många graviditeter i mitt material angavs som välplanerade var det ganska ovanligt att män ändrade levnadsvanor för att förbättra sin hälsa och fertilitet inför befruktning. Många hade en generell kännedom om att ohälsosamma vanor (som t.ex. att röka, dricka mycket, äta osunt eller ta droger) kunde påverka fertiliteten negativt. Men de hade inte funderat så mycket över just sin egen fertilitet och livsstil. Definitionen av en ”planerad graviditet” var ofta att ett gemensamt beslut har tagits med en partner om att det är dags att börja försöka bli med barn. Ifrån männens håll handlade det oftast inte om så mycket mer. Några pappor hade sympati-ändrat vanor ihop med mamman för att stötta hennes livsstilförändring. Inte primärt för att förbättra sin egen hälsa. Flera män tyckte inte att det kändes relevant att göra en livsstilsförändring innan ett eventuellt fertilitetsproblem hade uppstått.

Skillnader mellan män och kvinnor

Utifrån de här resultaten menar jag att det går att se skillnader kring mäns och kvinnors förhållande till förebyggande och hälsofrämjande åtgärder, och kring ansvarstagande för reproduktiv hälsa. Skillnaden blev också väldigt tydligt i min interventionsstudie (som innebar ett samtal om reproduktion och fertilitet), där det visade sig vara väldigt mycket svårare att få män, än kvinnor, intresserade av att delta i studien. Många förstod inte varför de, som män, var målgrupp för ett sådant samtal.

I min intervjustudie fick jag en mer nyanserad bild av mäns förhållande till familjebildning och fertilitet.

Det är så klart inte bara kön/genus utan även faktorer som klass, utbildning, yrke, var i landet en bor, religion, könsidentitet och relationer som påverkar hur män tänker och agerar. Min slutsats är dock att det finns ett heteronormativt ideal om kärnfamilj och blodsband, som alla är påverkade av och måste förhålla sig till på ett eller annat sätt. Det är viktigt för många att göra saker i ”rätt” ordning i livet, dvs. först utbilda sig, få jobb, fast bostad, bra ekonomi och att hitta den rätta partnern, innan det är dags att få barn. För de män som inte tillskrevs ett manligt kön vid födseln utan har bytt kön i vuxen ålder, och de män som inte lever i heterosexuella relationer, ser möjligheterna att reproducera sig inte likadana ut som för cis-män i heterosexuella relationer. Det medför också en annan medvetenhet och ofta en annan nivå av planering kring familjebildning och graviditet.

Mycket av det jag kommit fram till i min forskning känns nog för många som självklarheter.

Men fråga gärna några män i din närhet hur de tänker kring sin fertilitet. Du lär nog upptäcka att frågan inte alls är så självklar för dem. Vad tänker du om det? Har det någon betydelse för jämställdheten? Spelar det någon roll för hur vi mår?

Jag låter dig suga en stund på den julkaramellen. Hör gärna av dig med dina tankar.

God jul och gott nytt år önskar

Maja Bodin

Leg. Barnmorska, PhD

Tusen tack Maja för ditt gästinlägg och din viktiga forskning!

Åtta veckor efter graviditet och kejsarsnitt

Åtta veckor efter graviditet och kejsarsnitt

Nu har det gått åtta veckor efter graviditeten, och om bara några dagar blir Waldo två månader. Det är så SJUKT att två graviditetsmånader kunde kännas som två år, men två månader med Waldo känns som typ två dagar. Tiden är så skev!

Efter operationen

Mitt ärr är jättesnyggt. Tunnt, knappt ens rött och inte upphöjt alls. På vänstra sidan finns en liten, liten bulle där jag tror att det sitter kvar en liten tråd-fästning. Fram till 6 veckor kunde jag känna av såret/ärret om jag testade nya övningar som var lite för tunga. Efter sju veckor kände jag inga begränsningar alls, men har fortfarande mentala spärrar kvar på hur mycket jag tar i och belastar. Men överlag: nu känns kroppen läkt och kejsarsnittet helt överspelat.

Magen

Asså min mage… Det händer typ ingenting med den. Jag ser fortfarande lite gravid ut och har massor med hud över. Jag har inte nämnvärt delade magmuskler och jag känner mig otroligt stark i magen efter omständigheterna. Det är bara huden och fettet som inte hänger med i återhämtningen den här gången. Kommer det aldrig göra det? Vi får väl se. Jag är ledsen och stressad över det här ibland och jag har LÅNGT kvar innan jag kan återta min normala garderob.

Amningen

Jag har fortsättningsvis inga amningstrubbel och pumpar och donerar även nu. Jag är SÅ TACKSAM över detta.

Bäckenet

Jag har inte ont alls i vardagen och kan nu gå hur mycket jag vill utan att bäckenet säger till. Men om jag gör rumplyft på ett ben märker jag jättestor skillnad på höger och vänster sida. Höger sida har jag haft minst problem med, vänster var min värsta. Men nu har jag aldrig känningar baktill i bäckenet längre, utan det är framtill i symfysen. Gör jag ett enbensrumplyft på vänster ben så känns det i symfysen, men inte när jag gör det på höger. Det lustiga är att under graviditeten så började bäckensmärtan i symfysen, men övergick på slutet till att helt kännas baktill. Nu har utvecklingen gått baklänges. I början efter graviditeten hade jag fortfarande mest ont baktill, men nu känner jag alltså bara av symfysen igen. Jag hoppas att det tyder på att det går åt rätt håll. Eller hoppas och hoppas, jag TYCKER att det känns som att det går åt rätt håll. Jag är märkbart svagare på vänster ben än på höger. Det har jag nog alltid varit litegrann. Men nu när jag gör squats så märker jag att jag omedvetet sktjuter över mer av kroppsvikt

Handlederna

Handlederna är kanske lite bättre? Jag tror faktiskt det! Jag skärpte mig med skenorna ett bra tag och det gjorde susen! Nu har jag mer ont i fötterna istället. Ett gäng kilo mer än vad min kropp trivs med och mycket stående och gående (med bebis i sjal eller bara långa barnvagnspromenader) har kickat igång mina gamla fotbesvär. Suck.

Psykiskt mående

Jag får ett mer och mer balanserat mående, tror jag. Hade en härdsmälta efter att Joseph varit bortrest i fyra dagar för några veckor sedan. Även om allt gick bra under tiden han var borta så gick luften liksom ur mig när han kom hem igen. Men generellt: Jag mår bra!

Att vara fysiskt aktiv

Jag tränar på och upplever att det första gången på typ ett år är riktigt roligt att träna. Waldo följer med mig till gymmet och sover i sin vagn, eller ligger på en matta bredvid mig. Vi tränar på ett sånt där litet och folktomt gym precis nära hemma, det är perfekt just nu. Promenader går bra för bäckenet som sagt, men fötterna är inte riktigt lika glada. Jag börjar bli sugen på att styra upp träningen lite mer, alltså ha något mål framöver. Det ligger alltid närmast till hands att anmäla mig till ett lopp, men jag behöver känna att både bäckenet och fötterna pallar att springa först. Någon annan idé?

Avslagsblödning

Ända fram tills för bara någon dag sedan kom det en skvätt blod, men det verkar ändå vara det absolut sista nu. Så skönt. Nu hoppas jag på många blödningsfria månader under amningen!

Sömn

Waldo äter en del på nätterna, oftast den gång när vi går och lägger oss vid 22, sedan någon gång klockan 2 och nästa gång vid 3-4. Men han har inga vakenperioder på nätterna och gråter aldrig. Överlag upplever jag att det funkar väldigt bra med nattsömnen. Jag försöker se till att ta mig tid att ”sova när bebisen sover” på dagen, men grejen är att jag faktiskt sällan är tillräckligt trött för att somna. Vi har en lyxbebis, jag inser det.

Vardagsrealism utan filter…

Något jag glömt?

Fråga i så fall!

Forskarkalendern: Preventivmedel

Gästblogginlägg av Kristina Gemzell Danielsson

Hej

Jag heter Kristina Gemzell Danielsson. Jag är professor och överläkare i Obstetrik och Gynekologi vid institutionen för Kvinnors och Barns Hälsa, enhetschef för Obstetrik och Gynekologi och överläkare vid Kvinnokliniken, Karolinska Universitetssjukhuset. Jag leder en stor forskargrupp som har sin bas vid Världshälsoorganisationens sammarbetscentrum (WHO center) för forskning kring Human Reproduktion. Jag har också en hedersprofessor vid Hong Kong universitet och har många spännande internationella uppdrag.

Translationell och global forskning

Vår forskning är translationell och global vilket innebär att den omfattar experimentella och kliniska studier med betydelse globalt för att förbättra reproduktiv hälsa för både kvinnor och män i hela världen. Målet för vår forskning är att nå ”from bench-to bed –to the hands of women (och män)”. Dvs inte bara att upptäcka nya metoder för diagnos- och behandling utan också att förebygga ohälsa.

Nya preventivmedel och säkra abortmetoder

Vår mest uppmärksammade forskning rör utveckling av nya preventivmedel med progesteron receptor modulerare, inklusive så kallade ”dagen-efter-piller”. Av oerhört stor global betydelse är forskningen som grundas på studier av Sune Bergström (Nobelpriset 1982) och professor emeritus Marc Bygdeman och rör användning av prostaglandinanaloger för utveckling av medicinsk abort men även för användning inom andra indikationer inom gynekologi och förlossningsvård (till exempel igångsättning av förlossning och blödning i samand med förlossning). Vår forskning har fått en enorm betydelse för att minska mödradödsfall särskilt genom möjligheten till att förenkla behandlingar och att dela på arbetsuppgifter mellan läkare och barnmorskor men även ge kvinnor möjlighet till behandling via internet.

Vår forskning ligger till grund för internationella och nationella riktlinjer och rekommendationer och röner stort intresse även från olika typer av internationell media.

Varför är detta forskningsområde så viktigt?

Effektiva, säkra och accepterade preventivmedel och abortmetoder är en förutsättning för reproduktiv hälsa som också inkluderar frihet från infertilitet (ofrivillig barnlöshet). Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter räknas som en grundläggande mänsklig rättighet av bland annat WHO. De övergripande målen för vår aktuella forskning är att öka kunskapen om livmoderslemhinnans (endometriets) funktion för att utveckla nya behandlingsmöjligheter vid infertilitet och för familjeplanering (säker abortvård och tillgång till preventivmedel).

Infertilitet orsakad av skadad livmoderslemhinna

Den delen av forskningen som fokuserar på infertilitet gäller ett nytt och snabbt expanderande område: diagnostik och behandling vid infertilitet orsakad av ett icke fungerande endometrium. Det primära syftet är att utveckla och implementera möjligheten till stamcellstransplantation för behandling av infertilitet orsakad av ett skadat endometrium (medfödd eller förvärvad skada). De drabbade genomgår ofta upprepade misslyckade IVF-behandlingar (assisterad befruktning). Alternativt sker en defekt implantation som resulterar i missfall. Detta medför påfrestningar och höga kostnader för de drabbade men också för sjukvården och samhället. Av alla unga cancerpatienter överlever idag över 90 procent och denna grupp ökar stadigt. Samtidigt som stora satsningar görs på fertilitetsbevarande åtgärder med avseende på spermier och äggceller finns det än så länge ingen behandling av de skador som eventuellt drabbar endometriet till följd av cancerbehandlingen. Nyligen har endometriestamceller identifierats och teknik för odling av dessa har optimerats i vårt forskningslaboratorium. Vi har visat att stamceller kan isoleras även ur sparsamma vävnadsprover från ett tunt, skadat endometrium och sedan mångfaldigas för att därefter återföras (transplanteras) till det skadade endometriet för att läka (regenerera) detta. I vår provrörsmodell har vi studerat hur dessa stamceller kan leda till regeneration av endometriet så att det blir mottagligt för embryot. För att studera om transplantation av stamceller kan tillåta normala graviditeter och behandling av infertilitet planeras fortsatta behandlingsstudier.

Kunskap om livmoderslemhinna bra för mycket

Ökade kunskaper om endometriet kan också användas för utveckling av nya preventivmedel och abortmetoder. Progesteron (gulkroppshormon) är nödvändigt för implantationen och för den fortsatta graviditeten. Genom att blockera progesteronets effekt hämmar progesteronreceptormodulerare (PRM) endometriets funktion och ökar livmoderns känslighet för prostaglandin. Våra studier av PRM har lett till utveckling av medicinsk abort och till att abortbehandlingen nu kan handläggas av barnmorskor eller av kvinnor själva via telemedicin vilket fått avgörande betydelse i Sverige och globalt. Detta ligger till grund för studierna för att ytterligare öka effektivitet, säkerhet, tillgänglighet och minska mödradödsfall och morbiditet. Varje år mister 100.000 kvinnor livet till följd av en osäkert utförd eller ofullständig abort eller på grund av avsaknad av preventivmedel. Samtidigt känner alltfler kvinnor rädsla för biverkningar av preventivmedel. Vi har först i världen visat att PRM, genom hämning av endometriet, kan fungera som en mycket effektiv östrogenfri preventivmetod eller som “dagen-efter-piller” utan de ovanliga men allvarliga biverkningarna som p-piller kan ge upphov till. Nyligen har vi också visat att PRM har en effekt på bröstvävnad som skulle kunna skydda mot bröstcancer vilket vi nu vill studera i utvidgade studier.

Preventivmedel för män

Det är snart 60 å sedan det första p-pillret godkändes. P-piller innebar en revolution för kvinnor (och män och deras familjer). För första gången kunde kvinnor på allvar styra över sina egna kroppar, sin sexualitet och sina liv. En andra revolution var utvecklingen av hormonspiraler. Detta är idag den mest omtyckta reversibla metoden bland kvinnor. Men fortfarande saknas effektiva alternativ för unga män. I en unik studie studerar vi nu en ny hormonell preventivmetod för män, en p-salva, Studien görs i flera länder med stöd av amerikanska forskningsmedel från NIH.

Innehållet i vår forskning syftar till att förbättra reproduktiv hälsa.

Förutom individuella effekter på fysisk och psykisk hälsa, kan detta också leda till betydande samhällsekonomiska vinster!

Mål för oss är att kunna hjälpa så många som möjligt att kunna styra över sina kroppar och sina liv genom att få hjälp att välja en effektiv preventivmetod som man trivs med. Vi försöker öka tillgången till säkra aborter genom en god abortvård av högsta kvalitet. Ingen ska behöva dö på grund av en osäkert utförd abort. Vårt mål är att personalen som jobbar med dessa viktiga frågor ska vara välutbildade och stolta över sitt arbete och att ingen ska skämmas eller straffas för att de behöver tillgång till preventivmedel, abortvård eller vård av infertilitet eller andra tillstånd som hänger ihop med detta som menstruationsproblem, missfall och endometrios.

På detta sätt jobbar vi för att ge ökad möjlighet till sexuell och reproduktiv hälsa globalt.

Tusen tack Kristina för ditt gästinlägg och din viktiga forskning!

Forskarkalendern: Magmuskeldelning

Gästblogginlägg av Marin Eriksson Crommert

Hej!

Jag heter Martin och är sjukgymnast och forskare på Universitetssjukvårdens forskningscentrum i Örebro. Jag forskar på delade magmuskler efter graviditet. Eller, egentligen är det ju lite fel att säga så, alla har delade magmuskler, även de som aldrig varit gravida. Även män. Men jag forskar på dem som har fått en ökad delning av magmusklerna efter sin graviditet.

Forskningsstudie om delade magmuskler

Jag är en del i en forskargrupp som i ett forskningsprojekt undersöker hur delade magmuskler hänger ihop med olika fysiska och psykologiska faktorer, t.ex. muskelfunktion, fysisk aktivitetsnivå och rörelserädsla. Vårt mål är att öka kunskapen kring fenomenet med delade magmuskler och försöka få vägledning i hur vi egentligen bör behandla delade magmuskler. Bland annat har vi precis avslutat en stor datainsamling där vi mätt delningens bredd och tjockleken av magens muskler i vila och under olika övningar med ultraljud hos drygt 140 kvinnor. Nu väntar analys av det materialet och vi kommer även att gå vidare och göra djupintervjuer med drabbade kvinnor och försöka öka förståelsen för hur det är att ha delade magmuskler.

Vad är egentligen delade magmuskler?

Alla har en senstruktur som delar våra magmuskler mitt fram på magen, vilket bland annat är det som gör att vissa kan stoltsera med ett sexpack. Under en graviditet tänjs dock den här senstrukturen och musklerna i magen ut i samband med att magen växer. För det allra stora flertalet återgår bredden på senan till någonstans i närheten av bredden innan graviditeten. Men för andra kvarstår ett ökat avstånd, en ökad delning. Ofta märker de som har en ökad delning att magen ”tältar” eller blir spetsig när de försöker göra vissa magövningar. Utifrån vad som finns publicerat idag ligger det inom normalvariationen att kvinnor som fött ett barn har ca 1 cm bredare avstånd mellan musklerna jämfört med de som aldrig varit gravida.

Är delade magmuskler ett problem?

Men spelar det någon roll då? Är delade magmuskler ett problem? Svaret är nog ett tydligt ja om man frågar de som är drabbade. Men det är faktiskt inte lika lätt att svara om man bara ska utgå från den vetenskapliga litteraturen. Anledningen till det är för det första, att det finns försvinnande liten mängd forskning på området. För det andra drar olika studier delvis motsägande slutsatser. Mätningen av delningen sker på olika ställen på magen och den sker med olika mätmetoder (fingerbredd, ultraljud etc.) i de olika studierna. Det gör det svårt att jämföra och försöka få någon helhetsbild. Om något, så pekar dock dagens vetenskapliga underlag på att det inte finns något tydligt samband mellan en ökad delning och t.ex. ländrygg- och/eller bäckensmärta.

Inte bara smärta

Smärta är ju naturligtvis en viktig aspekt, men kanske är det lite för enkelspårigt att endast fokusera på den. I alla fall bara på ländrygg- och bäckensmärta vilket ofta har varit fokus i forskningsstudier. En välfungerande kontroll av stabiliteten i ländrygg och bäcken är ett resultat av ett komplicerat system som involverar styrka, uthållighet och koordination av de flesta musklerna i bålen. Inklusive diafragma och bäckenbotten. Det är mycket möjligt att det finns andra möjliga konsekvenser av en nedsättning någonstans i detta system förutom smärta. Många av de kvinnor som deltagit i vårt projekt har i förbifarten angett t.ex. känslor av obehag i magen. Eller känsla av bristande kontroll av musklerna i magen. Det är upplevelser som inte riktigt låter sig beskrivas som smärta. Därför kommer de inte fram vid frågor om smärta. Jag hoppas mycket att de intervjuer vi ska genomföra kommer att kunna lyfta fram sådana aspekter. Det skulle göra att vi i framtiden kan utvärdera och fråga efter symtom och aspekter som upplevs som viktiga för de som är drabbade.

Inte bara bredd

Det börjar också komma fram andra mått på delningen som kanske kan vara bättre än just ett fast mått i vila. Ett sådant mått är framtaget av en australiensisk/amerikansk forskargrupp. Det tar hänsyn till om senstrukturen på magen är spänd (uttänjd) eller slack när magens muskler arbetar. Teorin är att en spänd struktur skulle vara mer fördelaktig och bl.a. minska ”tältningen”. Det måttet involverar dock en mätning av den faktiska längden av senstrukturen fram på magen, t.ex. med ultraljud, och den mätningen är relativt svår att göra.

Vår pågående studie

I vår studie kommer vi att undersöka om det går att ta fram liknande mått, som tar hänsyn till bredden av delningen i både vila och i anspänt läge, men som samtidigt är lättare att utföra än att mäta den faktiska längden. Djupet av delningen är ytterligare ett sådant mått som kanske skulle kunna ha betydelse. Det tar vi även med i studien. Med mer relevanta mått ökar vi chanserna att viktiga aspekter av fenomenet med delade magmuskler inte missas på grund av okänsliga utvärderingsmått. Något som eventuellt skulle kunna leda till felaktiga slutsatser.

Är det kört om man har delade magmuskler?

Som jag beskrivit finns inte särskilt mycket bevis forskningsmässigt för någonting när det gäller delade magmuskler. Inga studier visar att en viss typ av träning är bättre än någon annan. Inte heller finns stöd för att man helt och hållet ska undvika en viss typ av övningar för att inte förvärra delningen. Tvärtom talar det bristfälliga underlaget om att det inte händer så mycket med bredden på delningen efter 12 månader efter förlossning. Jag tror dock inte att det ska tas som ett tecken på att man som drabbad inte kan göra något. Bland de drygt 140 kvinnorna i vår forskningsstudie finns många exempel på de som har tränat upp sig och lyckats få god, t.o.m. mycket god funktion, i sina mag- och ryggmuskler.

Inte vara rädd att träna och röra på sig.

Det finns preliminära resultat från forskningsstudier som visar att det kan vara av betydelse hur man koordinerar sina muskler. Alltså i vilken ordning och hur mycket de olika musklerna i magen aktiveras. Det verkar lovande och vi kommer i vår studie kunna titta närmare på den aspekten. Men jag tror att det viktigaste rådet i dag är att inte vara rädd att röra på sig. Börja att göra övningar/aktiviteter som man märker inte förvärrar eventuella besvär och som går att utföra utan att magen ”tältar”. Sen ska man stegra gradvis. Ta hjälp av en professionell person, t.ex. sjukgymnast/fysioterapeut, om man känner att man vill ha hjälp, guidning och stöd i sin träning. Förhoppningsvis kommer vi snart kunna ge mer säkra råd på hur/vad man ska träna och vilka som eventuellt kanske behöver annan åtgärd som t.ex. kirurgi.

Tusen tack Martin för ditt gästinlägg och din viktiga forskning!

Forskarkalendern: Graviditetskomplikationer

Gästblogginlägg av Helena Strevens

Hej!

Jag heter Helena Strevens och arbetar till vardags som överläkare vid Kvinnokliniken på Skånes Universitetssjukhus. Främst jobbar jag på Specialistmödravården i Lund, som jag är ansvarig för. Det är ett fantastiskt givande arbete att få hjälpa gravida kvinnor till så fina graviditeter och förlossningar som möjligt. Att övervaka riskgraviditeter, för att upptäcka risker och komplikationer tidigt, förebygga vissa komplikationer, och behandla andra. Vårt mål med verksamheten är givetvis friska mammor och friska barn. Kring graviditetskomplikationer och deras handläggning finns redan mycket kunskap och erfarenhet, som vägleder oss till de bästa handläggningsbesluten. För trygga graviditeter och förlossningar. Men det finns också områden där vi saknar kunskap, eller behöver mer. Forskningen om detta engagerar mig mycket.

De vanligaste graviditetskomplikationerna: högt blodsocker och/eller högt blodtryck i graviditeten

De vanligaste graviditetskomplikationerna: högt blodsocker och/eller högt blodtryck i graviditeten, är de som engagerar mest. Vi följer upp våra resultat av de handläggningsmodeller vi har idag, och förfinar sedan utifrån resultaten, såväl upptäckt och förebyggande so behandling av vanliga komplikationer. När man gör små justeringar i behandlingen, kan det vara svårt att påvisa skillnader i behandlingseffekten. Därför behöver vi också samarbeta med andra kliniker för att studera stora patientmaterial. En sådan stor nationell studie som vi deltar i är CDC4G-studien  som vill visa om det föds färre stora barn i Sverige efter det att man infört nya diagnoskriterier för graviditetsdiabetes överallt i landet. Man bör också i studiematerialet kunna se om det finns regionala skillnader i resultat mellan olika landsändar som vi kan lära oss av.

Intressant pilotstudie

En mycket intressant pilotstudie om just graviditetsdiabetes som pågår för närvarande är DIAPRIME-studien som vill visa oss om det går att detektera eventuella skillnader i hur vissa gener uttrycks hos foster som utsätts för högre blodsockernivåer från mamman under graviditeten. Det låter kanske väldigt invecklat, och det är inte enkelt att göra sådana undersökningar. Med nya teknologiska metoder går det att undersöka små fria DNA-fragment från fostret som cirkulerar i mammans blod och se vilka delar av arvsanlaget som fostret använder eller har ”knäppt på” användningen av. Detta är ett nytt spännande forskningsområde som kallas ”epigenetik”. Vi undersöker hur arv och miljö kan samspela, och hur genomslaget  av våra arvsanlag påverkas av till exempel sockertillgång eller andra ämnen i vår miljö.

Högt blodtryck under graviditeten

Den svåraste formen av detta tillstånd kallas ”preeklampsi”, havandeskapsförgiftning. Om detta behöver vi också förfina våra metoder att upptäcka komplikationernas förekomst och progress tidigt. Vi forskar på olika sätt att göra denna monitorering på ett säkert sätt och lättillgänglig för alla. Njurarnas förmåga att filtrera partiklar av en viss storlek blir påverkad väldigt tidigt i sjukdomsförloppet. När celler i njurarnas filtrerande blodkärl svullnar, och cellernas porer blir mindre. Därför kan man använda känsliga markörer av njurfuktionen för att övervaka sjukdomens utveckling; det gäller att veta precis när det är mest optimalt att förlösa den gravida kvinnan, innan hon löper risk att bli allvarligt sjuk men inte för tidigt så att barnet blir alldeles för tidigt fött. Med bra ”timing” mår både mor och barn väl.

Graviditetsklåda

En annan ovanligare graviditetskomplikation kallar vi ”graviditetsklåda” i dagligt tal. Den korrekta benämningen är ”intrahepatisk cholestas”. Namnet betyder att gallsyror ansamlas eller stasas inuti levern. ”Hepar” betyder lever. Ett annat ord för tillståndet är ”hepatos”. Under graviditeten ställs stora krav på levern, och ibland blir den sämre på uppgiften att bryta ned gallsyror, som då ansamlas i levercellerna. Gallsyror är retande, och leverceller kan skadas så att gallsyror läcker ut i blodet. Har man samtidigt av någon anledning en sämre barriärfunktion i moderkakan som vid graviditetsdiabetes eller havandeskapsförgiftning kan gallsyror läcka över till barnet. Det tror vi kan utgöra en risk för barnet. Vi forskar för närvarande på om vissa bakterier i tarmfloran kan hjälpa till med nedbrytningen av gallsyror under graviditeten.

Bakterier

Rent generellt har vi börjat intressera oss alltmer för de bakterier vi lever tillsammans med. Vi är beroende av en gynnsam tarmflora, för att hålla god hälsa. Även bakteriefloran i vagina kan vara av betydelse för till exempel hur motståndskraftiga vi är mot olika vaginala infektioner. Slidkatarr, såkallad ”bakteriell vaginos”, kan uppkomma om det blir en felaktig balans av vaginalflorans bakterier. En överväxt av ogynnsamma bakterier sker, vilket ger flytningar och sveda. Obalans gynnar även vaginala svampinfektioner. Vissa av de ogynnsamma bakterierna kan också spela en roll vid förtida värkarbete och förlossning, ”förtidsbörd” eller ”prematurbörd”, som också är en av de viktigaste graviditetskomplikationerna vi behöver forska mera om för att alla barn ska få bäst möjliga start i livet och inte födas för tidigt.

Spännande vår 2019

Under våren 2019 kommer vi att få första resultaten från pågående kliniska prövningar av ett nytt antibiotikafritt preparat mot vaginala infektioner. Både mot slidkatarr, ”bakteriell vaginos” i en studie och mot vaginal svampinfektion i en annan studie (pHyph-länk). Det är angeläget att utveckla antibiotikafria behandlingar! Alltfler mikroorganismer utvecklar resistens mot antibiotika och mot antimykotika, det vill säga även läkemedel mot svampinfektion. Svampinfektioner är vanliga under graviditet. Det vore en fördel om en behandling fanns, som inte drev på resistens, som garanterat skulle vara ofarlig för graviditeten, och som inte påverkade andra mikroorganismer i kroppen. Själv är jag mycket spänd på resultaten i samtliga pågående studier! Min förhoppning är att vi kan förbättra ytterligare för alla ”babies baking” därute!

/Helena

Tusen tack Helena för ditt gästinlägg och din viktiga forskning!


Forskarkalendern: Klipp vid förlossning

Gästblogginlägg av Sophia Brismar Wendel

Hej!

Jag heter Sophia Brismar Wendel och arbetar som förlossningsläkare på Danderyds Sjukhus i Stockholm. Min passion är forskning för ett bättre (under)liv efter förlossningen. Det är vad jag önskade mig själv och andra också långt innan jag fick barn. Jag har två söner, den första född med akut snitt och den andra vaginalt. Från början var jag inriktad på att bli opererande gynekolog och inriktade mig mest på att operera kvinnor med bl a inkontinens- och prolapsbesvär. Vartefter tog livet andra vändningar och jag blev förlossningsläkare. Det blev självklart att försöka förebygga problem redan vid förlossningen istället. Under några år som jag arbetade i Norge fick jag följa en annan forskare och förlossningsläkare, Katariina Laine.  Hon införde framgångsrikt ”det finska greppet”, snedklipp och andra delar av ett helt koncept som minskade stora bristningar, ffa sk sfinkterskada runt om i Norge (1). Hon arbetade på uppdrag av motsvarande Socialstyrelsen tillsammans med en grupp andra läkare och barnmorskor med effektiv hands-on utbildning på plats.

Intresse för klipp!

När jag kom tillbaka till Sverige 2011 märkte jag att nästan inget av det som pågått i grannlandet hade uppmärksammats i Sverige. I tillägg kom registerstudier från Finland och Nederländerna. Dessa visade att kvinnor som födde barn med sugklocka och snedklipp hade långt färre sfinkterskador än de utan klipp (2-4). Här i Sverige fanns (och finns) ett problem med alldeles för många sfinkterskador och ett väldigt varierande förhållningssätt till förebyggande snedklipp (se bild). En del anser att klipp gör mer ont efteråt än en spontan bristning, medan andra tycker att det är effektivt och lättare att laga. Andel klipp vid sugklockeförlossning hos förstföderskor varierar därför mellan 10% och 79%. Intressant nog varierar också andelen sfinkterskador vid samma typ av förlossning mellan 0% och 23%, även om resultaten har blivit lite bättre det senaste året (Graviditetsregistrets årsrapport 2017).

Det behövdes en bra studie

Jag kom fram till att vi behövde en bra studie av hur man ska undvika stora bristningar vid sugklockeförlossning, och specifikt om snedklipp var bra eller inte. Efter två år av inläsning, förberedelser och planering sökte jag tillsammans med kollegor ekonomiskt stöd från Vetenskapsrådet för en vetenskapligt korrekt studie av snedklipp vid sugklockeförlossning hos förstföderskor. Glädjande nog fick vi ett stort anslag och kunde starta projektet EVA-studien. Det står för Episiotomy in Vacuum Assisted delivery, en randomiserad mulitcenter studie.

Eva-studien

Vi har startat EVA-studien på Danderyds Sjukhus, Falu Lasarett, Helsingborgs Lasarett. Vi kommer att starta i december på Akademiska Sjukhuset Uppsala och i januari på Södersjukhuset. Fler sjukhus är på väg in. Det första målet är att drygt 700 kvinnor som föder sitt första barn med sugklocka ska vara med i studien. Studien innebär att vi jämför rutinmässigt snedklipp mot att försöka undvika klipp helt. För att få helt lika grupper, där endast klipp eller ej skiljer sig åt, lottas kvinnorna till endera behandlingsstrategin. Lottningen sker enligt vetenskaplig metodik och kvinnan får alltid bedövning och perinealskydd. Om klipp ska läggas ges extra lokalbedövning. Läkaren kan i vissa situationer frångå lotten förstås. Fördelen för kvinnan som är med i studien är att hon får en gedigen uppföljning. Vi följer upp alla deltagare och deras barn dels i Graviditetsregistret och Svenskt neonatalt kvalitetsregister (SNQ) och dels med frågeformulär om allt kring bäckenbotten, smärta, förlossningsupplevelse, livskvalitet och sexliv i totalt fem år efter förlossningen. Man kan kontakta forskargruppen om man har besvär efter förlossningen och får då snabbt hjälp av oss. Efter 6-12 mån får man också komma på återbesök. I Stockholm görs en speciell uppföljning på Bäckenbottencentrum av gynekologer som är specialiserade på bäckenbottenkirurgi. Bäckenbotten och underlivet undersöks med bl.a. 2D- och 3D-ultraljud, mätningar och kniptester för att kartlägga eventuella skador. Dessa resultat blir banbrytande eftersom vi vet alldeles för lite om hur förlossning med sugklocka respektive snedklipp påverkar underlivet. Man får ju som patient också ett fint tillfälle att få väldigt bra hjälp, om man har besvär.

Förhoppningar för framtiden

Jag hoppas att ännu fler sjukhus vill ansluta sig och driva studien, så att vi snabbt får svar på frågan om rutinmässigt snedklipp hjälper mot sfinkterskada vid sugklockeförlossning och hur det påverkar underlivet på sikt jämfört med att försöka undvika klipp men sannolikt få en spontan bristning av varierande storlek. Om du själv vill vara med i studien, kontakta gärna oss eller prata med din barnmorska på mödravården!

Referenser

  1. Decreasing the incidence of anal sphincter tears during delivery.
  2. The effect of a mediolateral episiotomy during operative vaginal delivery on the risk of developing obstetrical anal sphincter injuries.
  3. The effectiveness of mediolateral episiotomy in preventing obstetric anal sphincter injuries during operative vaginal delivery: a ten-year analysis of a national registry. I
  4. Vacuum-assisted deliveries and the risk of obstetric anal sphincter injuries-a retrospective register-based study in Finland. BJOG : an international journal of obstetrics and gynaecology.

Tusen tack Sophia för ditt gästinlägg och din viktiga forskning!

 

Forskarkalendern: Gynekologisk cancer

Gästblogginlägg Anna Wikman

Vem är jag?

Jag heter Anna Wikman, är filosofie doktor i hälsopsykologi och docent i klinisk psykologi. Jag arbetar som forskare vid Institutionen för Kvinnor och Barns Hälsa på Uppsala Universitet. Jag disputerade år 2009 vid University College London i England, på en avhandling som handlade om posttraumatisk stress, depression och återhämtning efter hjärtinfarkt. Min forskning har därefter fokuserat på hur människor mår psykiskt efter att man själv eller någon närstående har drabbats av sjukdom, och under de senaste åren specifikt i samband med en cancerdiagnos. Utöver mitt arbete som forskare arbetar jag som psykoterapeut. Läs mer om den psykoterapi som bedrivs inom min verksamhet här.

Cancerbaksmällan

Det som jag fastnat för i mitt forskningsarbete är vad som händer sen, efter en cancer sjukdom. Det här är en tid när det på något sätt kanske förväntas av omgivningen att allt ska bli ”som vanligt” igen och att man kommer tillbaka till livet så som det var innan. För en del är detta kanske problemfritt, men för andra är denna process mycket svårare. Begreppet som UngCancer myntat, ”Cancerbaksmällan”, tycker jag beskriver väl utgångspunkten för min egen forskning. Begreppet handlar om livet efter ett cancerbesked – som många gånger inte blir som man tänkt sig. Cancer är en sjukdom som kan lämna både fysiska och psykiska ärr som tar lång tid att läka. Läs mer om Cancerbaksmällan här 

Gynekologisk cancer – En undanskymd diagnos

Gynekologisk cancer drabbar de kvinnliga könsorganen, det vill säga livmoder, äggstockar och de yttre könsorganen. Nära 3000 kvinnor diagnosticeras varje år i Sverige, varav ungefär 250 är yngre kvinnor som är under 40 år vid diagnos. Bland kvinnor är gynekologisk cancer den största diagnosgruppen efter bröstcancer. Trots detta uppmärksammas diagnosgruppen sällan. Kanske har det att göra med sjukdomens känslomässiga laddning eller att det handlar om en tabubelagd del av kvinnokroppen?

Forskningsläget

Studier som inkluderar kvinnor i alla åldrar visar på högre nivåer av känslomässigt lidande, högre grad av påverkan på kroppsuppfattning och mer sexuella problem hos kvinnor med gynekologisk cancer jämfört med andra diagnosgrupper. Vanliga problem som beskrivs bland dessa kvinnor är depression, ångest, rädsla för återfall och död, och negativt påverkad självkänsla, sexualitet och kroppsuppfattning. Yngre kvinnor har visats ha särskilt hög risk för psykisk ohälsa i samband med en gynekologisk cancer. Trots detta finns det i dagsläget väldigt lite forskning som fokuserar just på denna yngre grupp kvinnor som drabbas. Jag tycker att det är väldigt viktigt att även belysa problematiken bland yngre kvinnor, som kanske möter andra typer av utmaningar, tex infertilitet, än äldre kvinnor som drabbas.

Hur mår kvinnor efter avslutad behandling i Sverige?

SAGA enkäten

För en tid sedan genomfördes en landsomfattande enkätstudie (SAGA enkäten) där vi bjöd in kvinnor som drabbats av en gynekologisk cancer mellan 2008 och 2016 för att undersöka mående och stödbehov. Vi fick svar från 337 kvinnor av de 646 som bjöds in till att besvara enkäten. De flesta som svarade hade behandlats för livmoderhalscancer och medelåldern vid diagnos var 32 år. Resultaten från enkäten var väldigt målande om hur kvinnor mår och vilka stöd behov som finns. För att ta del av den vetenskapliga artikeln kontakta mig på anna.wikman@kbh.uu.se.

Psykologiska reaktioner

I SAGA enkäten svarade en mycket stor andel kvinnor (85%) att de upplevt psykiska besvär relaterade till cancersjukdomen och behandlingen, bland annat rädsla för återfall, ångest, nedstämdhet, rädsla för döden, påverkad sexualitet, fertilitetsoro och en förändrad kroppsuppfattning. Det är viktigt att också komma ihåg att hur man reagerar på en cancersjukdom ofta kan påverkas av vad man tidigare varit med om i livet. I den här studien hittade vi tex att mer än en tredjedel av kvinnorna hade haft psykiska besvär tidigare i livet och att nästan hälften hade upplevt andra särskilt svåra händelser tidigare i livet. Kvinnor med dessa erfarenheter med sig i bagaget visade sig vara i ännu högre risk för psykiska besvär efter den gynekologiska cancern.

Behov av stöd

Många av de som upplevt psykiska besvär efter cancersjukdomen svarade även att de upplevt ett behov av stöd för dessa besvär. Av dem som sökt stöd för sina besvär hade bara 76% fått det, och en tredjedel av dessa beskrev dessutom att stödet varit allt för undermåligt. När vi analyserade svaren på varför man inte sökt stöd för sina besvär eller varför man inte fått stöd fann vi bland annat att kvinnorna upplevt att de inte visste vart de kunde vända sig, att det var för svårt att ta tag i att söka stöd själva, att förtroendet för vården var lågt, att det helt enkelt inte fanns stöd tillgängligt eller att det stöd man fått var otillräckligt.

Utmaningar

Trots att det är etablerat att många cancerpatienter har behov av professionellt stöd i form av psykologisk eller i vissa fall psykiatrisk behandling varierar tillgången till cancerrehabilitering i landet. I dagsläget saknas tydliga riktlinjer för strukturerad psykosocial uppföljning och stöd efter avslutad behandling för gynekologisk cancer vilket reflekteras i resultaten av SAGA enkäten. Återkommande bedömning av psykosociala rehabiliteringsbehov är utgångspunkten för att rätt åtgärder ska kunna sättas in i rätt tid. En stor utmaning är dock tillgång till resurser. Därför behövs mer kunskap kring vilken typ av stöd kvinnor som haft gynekologisk cancer önskar, hur detta stöd på bästa sätt kan utformas, och inte minst hur man kan leverera stödet så att så många som möjligt får tillgång till det. I det ingår även att få bättre kunskap om hur vi tidigt kan identifiera de som är i särskild risk för att drabbas av psykiska besvär.

Delta i en intervjustudie om erfarenheter och behov av stöd efter avslutad behandling för gynekologisk cancer

För att kunna tillgodose behoven av stöd hos kvinnor som drabbas av en gynekologisk cancer behövs mer forskning! Jag arbetar med ett flertal studier inom området, och genomför just nu en intervjustudie som syftar till att på djupet utforska kvinnors behov av stöd efter avslutad behandling. I studien försöker jag besvara frågor som hur behoven har sett ut, vad har vården kunnat erbjuda, har det hjälpt, vad har saknats, och vad skulle kvinnor önska från eftervården?

Vi söker svar på många viktiga frågor och vi letar fortfarande efter fler deltagare till studien.

Studien riktar sig till kvinnor som var 40 år eller yngre vid diagnosen, som har avslutat cancerbehandling (men som kanske fortfarande går på kontroller) och som upplevt ett behov av stöd och vill berätta om detta för oss. Vi genomför telefonintervjuer för att det ska vara enkelt att delta.

Intresserad av att delta?

Kontakta mig på anna.wikman@kbh.uu.se så kan jag berätta mer om studien!

Tusen tack Anna för ditt gästinlägg och din viktiga forskning!

Forskarkalendern: Kejsarsnitt

Gästinlägg av Susanne Hesselman

Jag heter Susanne Hesselman och delar min arbetstid mellan att jobba som förlossningsläkare på Kvinnokliniken i Falun med en forskartjänst på Centrum för Klinisk forskning i Dalarna. Förra året försvarade jag min avhandling om komplikationer efter kejsarsnitt.

Kejsarsnitt är en av världens vanligaste operationer som utförs i världen. 2015 uppskattades det att 30 miljoner kvinnor blev förlösta med kejsarsnitt. Det innebär att mer än var femte förlossning sker med kejsarsnitt. Kejsarsnitt kan vara en livräddande operation men kan också innebära risker för mor och barn.

Långsiktiga komplikationer för modern

I min forskning har jag studerat främst långsiktiga komplikationer för modern efter kejsarsnitt genom svenska hälso- och kvalitetsregister. Svenska register innebär en unik möjlighet att studera samband mellan olika faktorer för hela befolkningen. Man kan på så sätt undersöka en kvinnas hälsotillstånd utifrån vad som skett under hennes tidigare graviditeter och förlossningar.  Jag har bland annat tittat på hur ärrbildning i uterus och i buken efter kejsarsnitt medför ökade risker vid efterföljande förlossningar och hur det kan försvåra nya bukoperationer. I en studie fann vi att 37 % av kvinnor förlösta med kejsarsnitt hade sammanväxningar i buken. Detta jämfört med 10 % av kvinnor med enbart tidigare vaginal förlossning. Förekomst av sammanväxningar ökade med antal kejsarsnitt.  Högre ålder, fetma och infektion i samband med kejsarsnittet var också kopplade till sammanväxningar. I de flesta fall har sammanväxningar ingen betydelse. I ett annat arbete fann vi dock att tidigare kejsarsnitt och sammanväxningar fördubblade risken för skada på urinblåsan vid ny kirurgi. Det var också en ökad risk att tarm och urinledare skadades. Dessa skador läker oftast okomplicerat men en av tio får en så kallad fistel (falsk gång) vilket kan innebära stort lidande för kvinnan.

Små risker men vanlig operation

De absoluta riskerna för allvarliga komplikationer av kejsarsnitt kan tyckas små, framförallt i länder där operationen kan göras säker. Eftersom kejsarsnitt är en så vanlig operation i världen idag så får det stor betydelse både för samhället och för den enskilda kvinnan och familjen.

Svårigheten att tolka samband

Samband mellan saker säger inget säkert om orsak och verkan. Det kan finnas förväxlande eller bakomliggande faktorer som är den egentliga orsaken. Om barn förlösta med kejsarsnitt mår sämre vid födelsen kan det bero på att ”stressade” foster under förlossning oftare blir förlösta med kejsarsnitt. Med stora databaser kan man också hitta slumpmässiga samband som egentligen inte har med varandra att göra och det är lätt att gå vilse. Det roligaste med registerforskning är att försöka klura ut olika metoder för att ”mäta” samband rätt och att ha en biologisk förklaringsmodell bakom slutsatser. Ett sätt är att samarbeta med biomedicinska forskare och för att testa förklaringar och samband både i register och på ”labbet”. Ett spännande och viktigt område som jag fördjupar mig i nu är att studera hur läkemedel påverkar graviditeten och förlossningen. Läkemedelsanvändning har ökat kraftigt under graviditet de senaste åren. Hittills är risker för fostermissbildningar mest studerat, och det är mindre utforskat vad läkemedel har för skyddande eller skadande effekter hos den gravida kvinnan.

Tusen tack Susanne för ditt gästinlägg och din viktiga forskning!

 

Forskarkalendern: IBS

Gästblogginlägg av Elisabet Johannesson

Hej! Mitt namn är Elisabet Johannesson. Jag är fysioterapeut och i maj i år disputerade jag på irritable bowel syndrome (IBS) och fysisk aktivitet. Magtarmfunktion är inte det vanligaste arbetsområdet för fysioterapeuter. Allt började 2005 när jag hade varit färdig fysioterapeut i ett år. En läkare som arbetade på samma sjukhus som jag behövde en fysioterapeut till en forskningsstudie om fysisk aktivitet vid IBS. Fysisk aktivitet är redskapet man har som fysioterapeut och IBS var för mig okänt och spännande. Jag anmälde intresse och blev ”fysioterapeuten” och arbetade deltid i projekten. Senare blev resultatet av projektet en vetenskaplig studie som fick mycket uppmärksamhet eftersom den var den första av sitt slag. Jag anmälde mig som doktorand vid Göteborgs universitet och fortsatte att forska på ämnet. Det drog ut på tiden eftersom jag hela tiden arbetat deltid och har hunnit bli mamma till två barn men i våras blev alltså avhandlingen klar!

Det här inlägget innehåller en kort bakgrund och en sammanfattning av vad jag kom fram till med min forskning.

IBS är en vanlig mag-tarmsjukdom som ger smärta och/eller obehag i magen samtidigt med störda avföringsvanor. Det finns inget test som visar om man har IBS. Diagnosen sätts med hjälp av diagnoskriterier. Symtomen är besvärande och begränsar personer som har IBS i deras vardagliga aktiviteter. IBS kan också påverka livskvaliteten negativt. Det finns idag ingen behandling som botar IBS och de flesta läkemedel riktar sig mot att minska besvären. Det finns andra former av behandlingar som har effekt som till exempel hypnos, kognitiv beteende terapi och IBS-skola. Alla har de begränsad tillgänglighet för individerna. Kunskapen om fysisk aktivitet vid IBS var begränsad. Därför syftade forskningen till att undersöka om det fanns något samband mellan IBS och fysisk aktivitet och hur personer som har IBS upplever fysisk aktivitet och effekterna av fysisk aktivitet. Det gjordes genom att använda flera olika metoder både genom att mäta med frågeformulär och genom att intervjua personer med IBS.

Träning ger effekt på sikt

I den första studien förbättrades patienterna som ökade sin fysiska aktivitet efter 12 veckor med avseende på IBS-symtom jämfört med en grupp som inte förändrade sin fysiska aktivitet. En större andel av patienterna i den gruppen försämrades istället i sina IBS-symtom. Vid en långtidsuppföljning var patienternas IBS-symtom bättre jämfört med innan de var med i den första studien. Även andra symtom var förbättrade som ångest- och depressionssymtom samt trötthet och livskvalitet. Patienterna skrev i en dagbok att de var fysiskt aktiva fler timmar per vecka. Vanliga aktiviteter som de skrev om i dagboken var promenader, motionsgymnastik och cykling. Sedan intervjuades några av de personer som deltagit i de första studierna. Intervjuerna analyserades med två olika metoder. Den första var en kvalitativ innehållsanalys som gav tre teman. Varje tema hade tre olika underteman.

  • Inom temat mag-tarmsymtom; Att normalisera avföringsvanor, Att uppleva förändringar i smärta och Att hantera gas och uppblåsthet.
  • Symtom utanför mag-tarm; Rörlighet, styrka och smärthantering, Stresshantering och Stabilisera energi.
  • Livskvalitet; Övervinna svagheter, Stimulans och distraktion och Stärkande av jaget.

Den andra metoden som användes för att analysera intervjuerna var en mer tolkande analys framkom två huvudteman. Det första temat är att patienterna har krav på hur fysisk aktivitet ska vara, motivationen till att vara fysiskt aktiv.  Det andra temat är att patienterna själva har olika förmågor att utföra fysisk aktivitet, deras möjligheter till fysisk aktivitet i vardagen.

IBS kan komplicera

Det visade sig att personer med IBS har liknande motiv och hinder till fysisk aktivitet som andra personer. Symtomen vid IBS komplicerar det hela och alla aktiviteter påverkar inte symtomen positivt utan man kan behöva pröva sig fram till vilka aktiviteter som funkar med de symtom som man upplever.

Måttligt ökad fysisk aktivitet är bra!

Sammanfattningsvis kom vi fram till att måttligt ökad fysisk aktivitet förbättrar magtarmsymtomen vid IBS. På lång sikt har personer som ökat sin fysiska aktivitet chanser att förbättra magtarmsymtom men även kring-symtom som trötthet, ångest och depression. Detta gör ökad fysisk aktivitet till ett behandlingsalternativ vid IBS. Upplevelsen av effekterna vid fysisk aktivitet är viktiga såsom patientens krav på och möjlighet till fysisk. Kunskap om patienternas upplevelser och resurser är nyckeln till att på ett framgångsrikt sätt kunna coacha personer med IBS till ökad fysisk aktivitet.

Tusen tack Elisabet för ditt gästinlägg och din viktiga forskning!