Kategori: Feminism

Feminism

En blogg om kvinnohälsa

En blogg om kvinnohälsa kan nog inte existera utan att avhandla en del orättvisor och ojämlikheter som finns i vårt samhälle. Skeva ideal och uppfattningar om kvinnokroppen påverkar kvinnors hälsa. Faktumet att det kvinnliga könet länge inte haft något rumsrent namn har bidragit till den skam som omger sjukdomar och besvär som drabbar kvinnor. Vi är inga skolade feminister, men vi kan vara med och belysa vissa feministiska perspektiv på hälso-sjukvård och samhället i stort.

Feminism är en viktig del av oss.

När det gäller fysioterapi och feminism är mottot:

”Jag tränar för att det känns bra och det gör mig stark och snabb och fantastisk.”

Träning och motion har inget med ideal att göra.

Med fokus på kvinnors upplevelser av att föda barn

Med fokus på kvinnors upplevelser av att föda barn

Jag har läst avhandlingen ”Förlossningsrädsla – med fokus på kvinnors upplevelser av att föda barn” av Christina Nilsson. En oerhört intressant avhandling, som jag uppfattar har lite samma ton som den avhandling som Lina Palmer skrivit om amning utifrån ett existentiellt perspektiv. Båda  liksom osar av respekt för kvinnor och deras upplevelser, vilket kanske är något som jag allra mest efterlyser generellt inom vården.

Så här skriver författaren i introduktionen:

”Den svenska förlossningsvården är medicinskt säker, mödra- och spädbarnsdödligheten ligger på en låg nivå i ett internationellt perspektiv. Varför finns det ändå kvinnor som är rädda för att föda? Den medicinska tryggheten finns, men har barnaföderskor också andra behov? Kan vården medverka till negativa förlossningsupplevelser? Vilka behov har födande kvinnor om vi frågar dem? Frågorna ledde sedermera till ett intresse för barnaföderskans livsvärld, en magisteruppsats och till föreliggande avhandling.”

Jag känner henne inte, men jag älskar henne för det här: ”har barnaföderskor också andra behov?”. Så vettig frågeställning.

Förlossningsrädsla

I resultatet så beskrivs förlossningsrädsla som ”att förlora sig själv som kvinna i en ensamhet”. Här tänker jag på Emma som jobbar som doula, hur mycket hennes jobb utgörs av att inte låta den födande förloras i en ensamhet. I avhandlingen står också detta:

”Att som kvinna förlora sig själv innebär för både förstföderskan som står inför sin första förlossning och för omföderskan att självkänslan i relation till barnafödande rubbas, att bilden av sig själv som barnaföderska samt förtroende och tillit till den egna förmågan att föda barn förändras… Lyckas inte detta rubbas självkänslan och en känsla av misslyckande vänds inåt som ger känslan av att vara svagare och sämre än andra kvinnor”

Här tänker jag igen på parallellen till amning och existens, hur det beskrivs att amningssvårigheter också kan påverka identiteten som mamma. När amningen upplevs svår kan det trigga igång en krisreaktion som försvårar moderskapet. Jag skrev mer om detta här. Det finns så mycket i barnafödande och amning som verkligen kan trigga igång kriser hos oss!

Rädslan efteråt

En tidigare förlossning kan av en kvinna med (kvarvarande/förvärrad/nydebuterad) förlossningsrädsla skapa känslor av att inte ha varit på plats i förlossningsrummet och en känsla av att ha en ofullbordad förlossningsupplevelse. Det här känner jag igen från SÅ MÅNGA förlossningsskadade jag träffat. Med ”att inte vara på plats i förlossningsrummet” menas alltså  en känsla av att vara utanför, utan att till fullo kroppsligen medverka i förlossningen, och en känsla av att saker bara händer. Om känslan av kontakten med barnet som ska födas förloras, förlorar också förlossningen sin innebörd och mening. Den ofullbordade förlossningsupplevelsen omfattar känslor av ensamhet, tomhet och förlust samt en upplevelse av att inte själv föda barnet, utan en känsla av att bli förlöst. Att själv vara på plats innebär också en upplevelse av att barnmorskan också är där, är stödjande och närvarande och tillgänglig.

Sambandet mellan förlossningsrädsla och förlossningsupplevelsen

Ett år efter förlossning hade 15 % av kvinnorna i studien rädsla vid tanken på eventuellt kommande förlossningar. Ett år efter förlossning var också sambandet mellan förlossningsrädsla och upplevelsen av en tidigare förlossning som negativ starkare. Det var alltså inte för alla som intrycken och känslorna bleknade, så länge det fanns en ”eventuellt ytterligare förlossning” i världsbilden.

I ett längre tidsperspektiv

I avhandlingen  nämns att ”förlossningsrädslan läker” men också att rädslan minskar i betydelse då graviditet och barnafödande inte längre är något på tapeten. Ärren efter tidigare svåra förlossningsupplevelser kan kan fortfarande smärta om det blir berörda av något som påminner om de gamla upplevelserna. Sammanfattningvis skriver författaren att ”varje förlossning är en berättelse som lever kvar, förlossningsrädsla är sammanbunden med den barnafödande tider och förlossningsupplevelserna är centrala livserfarenheter”. Det här perspektivet är så viktigt.

Väcker vidare tankar

Författaren ställer en rad frågor i diskussionsdelen som är superintressanta.

Denna avhandlings resultat indikerar dock att det är viktigt att problematisera förlossningsrummet utifrån frågeställningar som: Är det så att företeelser, händelser och upplevelser i förlossningsrummet skapar förlossningsrädsla och därmed ett onödigt lidande hos kvinnor? Lämnas kvinnor alltför ensamma i förlossningsrummet? Har vi en alltför ensidig fokusering på de medicinska/biologiska aspekterna av förlossning? Har barnaföderskorna reducerats till objekt? Vem har makten över förlossningsrummet?”

Det här tycker jag är så otroligt viktiga frågor. I min egen förlossningsupplevelser har jag definitivt händelser som skedde inne på förlossningsrummet som jag upplever som traumatiska. Ensamheten är absolut en av de sakerna, ensamhet mest som i frånvaron av närvarande barnmorska.

Kliniska implikationer

Avhandlingen är ju skriven av en barnmorska och forskningsresultatet riktas till barnmorskor och andra aktörer inom förlossningsvården, med rekommendationer om att skapa förutsättningar för både medicinsk och känslomässig trygghet under förlossningen, att vården måste individanpassas och att kvinnor måste få påverka sin egen vård. Samt att barnmorskor måste få möjligheten att finnas till för kvinnor under förlossningen. 

Vad tänker du när du läser detta? Berätta!

Kroppsuppfattning, kroppsförakt och mammakroppen

Kroppsuppfattning, kroppsförakt och mammakroppen

Kroppsuppfattning, kroppsförakt och mammakroppen

Mitt sätt att hantera tankeproblem som jag inte kan få rätsida på bara genom att tänka själv, är att läsa forskning. Det är långt ifrån alltid som det ger någon rätsida på mina tankar, men det hjälper mig ofta att inte känna mig ensam.

Just nu klurar jag mycket på kroppsuppfattning, vår samtids kvinnoideal och vad det gör med oss.

En kvinnas kroppsuppfattning anses i medicinsk forskning vara en psykologisk sammanställning av biologiska, psykologiska och sociala influenser. Kroppsuppfattningen påverkas under hastiga och omfattande förändringar under graviditet och tiden  och kan försvåras av den parallella processen av att också bli förälder. Under graviditeten är det både accepterat och förväntat att en kvinna ska gå upp i vikt, men inte att en kvinna ska ha kvar vikten efteråt. De sociala elementen i kroppsuppfattningen innebär att den blir uppblandad med moraliska värderingar. Detta har bland annat setts i studier där kvinnor tycker att det är okej att gå upp i vikt på magen där fostret är, men inte att det är okej att samtidigt få mer vikt på armar och ansikte. Det har också i studier visat sig att gravida upplever att första trimestern är jobbig rent kroppsuppfattningsmässigt,  midjan blir bredare, utan att graviditeten verkligen syns.

Efter förlossningen uppfattar kvinnor att de inte längre har någon ursäkt för att frångå kvinnoidealet och detta kan öka risken för psykisk ohälsa hos kvinnan.

Depression och psykisk ohälsa

En annan aspekt på detta som forskningen visar är kvinnor uppfattar att viktuppgången under graviditeten på ett sätt är naturen som vinner över kroppskontrollen och att kroppen på så sätt kan upplevas främmande. Så fort bebisen fötts upplever kvinnorna att samhället kräver att de ska återta kontrollen över sina kroppar. Detta upplevs som både stressande och skrämmande för många kvinnor. Genom detta synsätt blir kroppen ett projekt som skulle arbetas på och kontrolleras. För vissa blir pressen att kontrollera kroppen  ännu större efter förlossningen, än det var innan graviditeten ens. Detta har visat sig hos både förstföderskor och omföderskor.

Det finns en rad studier som pekar på att kroppsuppfattning kan spela en roll i utvecklingen av depression under och efter graviditet. Kroppsmissnöje kan alltså öka risken. Det handlar inte om drastiska ökningar, men om kvinnan har svårt att acceptera de förändringar som graviditeten medför finns ett samband. Det finns också studier som tyder på motsatta påverkansförhållanden – att depression påverkar kroppsuppfattning till det sämre.

Kroppsuppfattningen tangerar även andra ämnen så som identitet och livsroller.

Studier visar att kvinnor som uppfattar att de graviditetsrelaterade förändringarna är inkompatibla med andra (köns- och genus)roller. Att vara en sexualpartner och upplevelsen av att vara attraktiv påverkas av kroppens förändringar under och efter graviditet. Dock visar flera studier att kvinnor fascineras av kroppens funktionella anpassningar under graviditeten.

Hälso- och sjukvårdspersonal bör vara medvetna om den sociala press som ligger på kvinnor gällande kravet på att ha en perfekt kropp.

Vi alla behöver fundera på hur detta kan påverka hälsan för gravida och nyblivna mödrar.  En stor andel anställda inom vården rapporteras att inte vilja diskutera vikt och kroppsuppfattning på grund av brist på kunskap och risk att det uppfattas som kränkande. Forskningen visar dock att det är mindre stigmatiserande att fokusera på en hälsosam kroppsuppfattning (hälsosam diet, livsstil och fysisk aktivitet) än att faktiskt prata om vikt. Det bedöms som positivt om hälso- och sjukvårdspersonal kan lära sig att prata om kroppsuppfattning mer än BMI.

Påverkan från andra kvinnor så som mamma, systrar och vänner påverkar också kroppsuppfattningen mycket. Systrar och bästa vänner påverkar mer än mödrar, och vänner mest av allt. Kroppsjämförande i nära relationer påverkade kvinnors kroppsuppfattning mer än vad man kan tro och kan skapa missnöje med den egna kroppen. En kan inte välja sin mamma eller syster, men en kan väl välja sina vänner.

Föräldrar, vänner och media alla påverkar kroppsmissnöje och risken att utveckla ätstörningar.

Sociokulturella influenser (media) påverkade kroppsmissnöje signifikant. Även föräldrars viktprat hör ihop med ätstörningar hos tonårsflickor och att mödrar går på diet hör ihop med döttrars extrema viktkontrollbehov. Under inga omständigheter hörde familjens viktprat och dieter ihop med bättre mående hos flickorna.

Kroppsuppfattning, kroppsförakt och mammakroppen

Graviditet är socialt accepterat, att vara tjock är det inte. Gravidkroppen uppfattas vara utanför kvinnans kontroll och påverka kvinnans identitet och roll. Samhället sänder blandade och förvirrande signaler där gravida kroppar möts med både positivitet och avsmak. Kvinnors uppfattning om gravidkroppen påverkas av det sociala stigmat mot övervikt och de karaktärsdrag som anses höra ihop med fetma (lathet, dålig karaktär etc). Socialt konstruerade kroppsideal skapar behet av kroppskontroll för att hantera rädslan för övervikt och tillhörande sjukdomsrisker. På något sätt hamnar graviditetsrelaterad viktuppgång att tangera denna rädsla. Media och nära relationer påverkar alla en kvinnas kroppsuppfattning och kroppsångest. Att inte kommentera om och prata om vikt och mat är en viktig faktor för att bidra till hälsa för tonårsflickor, säker för fler av oss. Vårdpersonal bör prata mer kvinnor om kroppsuppfattning och kroppsmissnöje och inte bara stirra sig blinda på vikt, BMI och kilon.

Hur kan vi inom vården påverka det här till det bättre? Hur påverkar vi alla idealen?

Referenser:

A tale of two ruptures

A tale of two ruptures

Hans

När jag fortfarande jobbade med ”vanliga” patienter träffade jag ett tag en man som genomgått en knäoperation. Vi kan kalla honom Hans. Hans hade haft knäartros länge och kunde knappt gå, så tillslut beslöts det att han skulle få ”byta knäled”. Sagt och gjort, han opererades en dag i mars och kom tillbaks till mig någon vecka efter operationen.

Till en början hade Hans jätteont och hade svårt att motivera sig till rehaben, men det är ganska väntat. Knäoperationen är ofta smärtsamma, och fysioterapeutens roll är ofta att peppa patienten att jobba en del över sin bekvämlighetsgräns.

Symtomen

Hur mycket vi än tränade kunde Hans inte få till någon sträckning i sitt knä. Jag lockade, pockade, lyfte, tryckte, drog och hejade. Ingen effekt

I april dök Hans helt plötsligt inte upp på våra bokade tider, men i maj kom han igen. Vi träffades sporadiskt under hela sommaren, men jag tyckte att rehaben gick märkvärdigt långsamt. Ett tag tänkte jag att det var för att han inte gjorde sina hemövningar, men vid flera tillfällen bad jag honom uppsöka en läkare eftersom jag misstänkte att det var något med operationen som misslyckats.

Hans gick till flera läkare men alla hänvisade tillbaks till mig. Vi skulle bara fortsätta träna. 6 månader efter operationen hade vi inte fått någon progress alls vad gällde hans knäfunktion, och tillslut gick en ortoped med på att kolla efter ordentligt.

Rupturen

Den stora senan på framsidan av knät, den som samlar alla framsidan av lårets muskler och som är ansvarig för sträckning i knäleden, var totalt av.

Vi hade kunnat träna i ÅR utan att det hade skett någon förbättring.

På någon vecka var Hans omopererad, och på några veckor såg vi framsteg igen.

Misstänkt anledning till att läkarna inte tog honom på allvar när vi flaggade för att någonting inte var som det stämde:

Hans är alkoholmissbrukare. Han missade ungefär varannat av alla sina besök, och det är svårt att veta om han någonsin gjorde sina hemövningar.

True story.

wp-image-1870868559jpg.jpg

Sanna

Låt oss ta en annan sann med avidentifierad historia.

Här är berättelsen om Sanna.

Sanna har fött två barn vaginalt. Vid första förlossningen fick hon en sfinkterruptur och hon syddes ihop av en läkare direkt efter förlossningen. Sanna var hyfsat besvärsfri efter detta ändå, men tyckte att hon fick konstiga tyngdkänslor i underlivet efter mer fysiskt ansträngande dagar. Sanna blev gravid med barn nummer två och tyckte att besvären förvärrades en del under graviditeten. Hon ville helst inte föda vaginalt igen, men fick inget gehör när hon försökte få till en dialog om kejsarsnitt. Efter andra förlossningen sas det allt ”allt gick bra” och att man bara behövde sy några stygn.

Tio månader efter andra barnets födelse kommer Sanna till mig. Då har hon konstaterade både främre och bakre framfall, och har blivit hänvisad till fysioterapeut för att få hjälp att knipträna.

Symtomen

Sanna har svårt att hålla fisar, ibland avföring. Hon har besvärande tyngdkänsla av vardagliga aktiviteter och hon kan inte leka med sina två barn som andra mammor gör. Hon vågar inte gå till gym eller springa, saker som hon tidigare tyckte om att göra.

Hon kniper, och kniper, och kniper. På tre månader lyckas vi inte få till någon direkt förbättring, vare sig det gäller muskelfunktion eller hennes upplevda symtom.

Rupturen

Tillslut säger jag ifrån, tycker att det är slöseri med hennes tid att hon ska knipträna sig blå utan att få effekt. Hon bokar en tid till en annan gynekolog. Som konstaterar att ALLA muskler som kan vara av i bäckenbotten, är av.

Vi hade kunnat träna i ÅR utan att det hade skett någon förbättring.

Sanna får sedan vänta i ett halvår på att någon ska göra en bedömning av om hennes muskler går att lappa ihop.

Misstänkt anledning till att läkarna inte tog henne på allvar när vi flaggade för att någonting inte var som det stämde:

Hon var kvinna.

***

Lite svinn får man räkna med!

Vad trodde du skulle hända, du har fött ett barn, det är klart du inte kommer se ut som vanligt där nere igen!

Du är bara bitter. Tänk positivt istället!

 

A tale of two ruptures

Båda dessa är historier är baserade på sanna patientfall, men  namn och detaljer är ändrade för att skydda integriteten.

Vad får du för tankar när du läser det här?

Hur förändrar vi inställningarna?

Dela gärna det här inlägget, den här diskussionen behöver spridas!

 

Det finns inget ”xxx is the new skinny”

Det finns inget ”xxx is the new skinny”

Ibland får jag anledning att gå tillbaks till äldre inlägg jag skrivit och revidera. När det gäller forskning får jag ofta bara uppdatera med vad de nyaste rönen säger, och ibland ändra mina tips och råd utifrån det, Men ibland får jag också inse att det på ett gäng år runnit en del vatten under broarna även för mig, på åsiktsfronten. Så är det med dagens inlägg. 2015 skrev jag ett inlägg med titeln ”Träningsglädje, träningsfeminism och att vara stark istället för smal.” Jag tänker så pass olika idag, att jag helt tog bort inlägget.

Men kontentan var ändå ”jag gillar mina ben för att jag kan springa med dem” och en fundering kring hur vi ska göra för att framtida generationers kvinnor inte ska känna att kroppens värde sitter i utseendet mätt efter en idealbildsmåttstock? Utan istället kan värdera sin kropp och sig själva efter funktion? Och att grundmåttstocken där är : lever du, så fungerar kroppen på åtminstone några sätt och då är du all right.

Jag har väl egentligen inte ändrat mig om det.

Dels är kärlek till kroppen och rörelseglädje typ mitt hela syfte med det jag gör med mitt jobb. Att kroppen fungerar på ett sett som gör att du kan känna god livskvalitet är verkligen grunden till allt jag vill förmedla.

Men angående det här med att bli stark istället för smal

Jag tror inte att jag gillar det. Det är i grunden inget fel på att vara varken smal eller stark. Men det är att alla såna här klyschor kommer med en hype. Kvinnor ska vara starka och muskulösa.Att sträva efter att vara stark istället för smal innebär för många att du ändå jobbar för ett visst definierat utseende. Vi byter ett potentiellt orealistiskt eller ohälsosamt ideal mot ett annat. Märk väl nu, jag VET att man kan vara superhälsosam och supervältränad. Men dessa två är inte alltid synonymer. Det finns alltid diken att trilla ner i.

Och varför ”det nya smala”?

Om vi ska försöka skrota smal/hälsohetsidealet i ena änden så blir det väl inte sådär superlyckat att vi försöker skapa ett nytt, ersättande ideal? Vi borde inte behöva sträva efter ett idealutseende oavsett om det är smal eller stark. Jag vet att det är orealistiskt, ideal kommer väl finnas så länge det finns människor.

Det jag hoppas att jag förmedlar

Jag hoppas att jag genom den här bloggen kan förmedla vägar till rörelseglädje och ett förhållningssätt till kroppen som handlar om respekt för den i dessa grundutförande. Och så mycket om att visa på vägar att kunna återfå så mycket av möjlig funktion som möjligt, även om det kan verka svårt.

 

wp-1465069356022.jpg
Dagen då jag kunde springa maraton fyra år efter att jag drabbats av en sfinkterruptur. Aldrig har jag älskat min kropp som då!

 

Oförmågan att individanpassa BB-vården

Oförmågan att individanpassa BB-vården

Jag har genomgått en traumatisk vaginal förlossning och ett planerat och väldigt bra kejsarsnitt. Jag står inför att göra ett ytterligare snitt och det får mig att börja tänka litegrann på hur det har varit. Och tänkandet får mig att bli arg över oförmågan att individanpassa BB-vården.

Eftervården efter vaginala förlossningen

Efter den vaginala förlossningen då jag fick en sfinkterskada följdes jag faktiskt upp en hel del. Det kändes ganska bra när det begav sig, men mindre bra när jag fem år senare fick svart på vitt att läkaren som sytt ihop mig efter förlossningen misslyckats fatalt med att få ihop musklerna i min bäckenbotten. Eftervården på BB lämnade dock en hel del att önska. Jag kände mig särbehandlad på ett negativt sätt på grund av min skada. Ingen verkade förstå hur ont jag hade, ingen ville prata med mig om skadan och ändå möttes jag av oförstående när jag behövde hjälp att hämta mat längre bort i korridoren.

Eftervården efter kejsarsnittet

Eftersom det var en bukoperation som gjorts, så fanns liksom en medicinsk föreställningsvärd om hur mycket smärta och besvär jag kunde förväntas ha. Därför fick jag hela tiden adekvat smärtlindring, väl avvägda råd om hur jag skulle ta mig an den något konvalecenta kroppen och på det hela taget en bra vård.

Varför så stor skillnad?

Jag hade LÅNGT mycket mer ont efter den vaginala förlossningen än efter kejsarsnittet. Jag skojar inte, det gjorde så djävulskt ont. Och visst fick jag smärtlindring, men det var ändå lite grann med någon slags misstro som de där tabletterna delades ut.

Jag vill nästan skrika:

Hur kan det komma sig att BB-vården inte inser att det kan göra mer, eller i alla fall minst lika, ont att spricka en massa och genomgå en underlivsoperation i samband med en förlossning, som det gör att genomgå en bukoperation? 

Jag vet att det är väldigt individuellt det här med smärta.

Jag skulle välja bukoperationen framför underlivsoperationen alla dagar i veckan, om jag ställdes inför detta val. Möjligen så spelade skräcken och oron en väldigt stor roll när det kom till sfinkterrupturen. Att smärtan förstärks när ens värsta mardröm besannats. Och inför kejsarsnittet var jag ganska laid back, och därför förstärktes inte heller smärtupplevelsen på samma sätt. Nu har jag genomgått en till bäckenbottenoperation sedan dess, och jag ska snart genomgå ett kejsarsnitt till. Jag får alltså en ytterligare chans att jämföra dessa i smrätintensitet och -dignitet. Återkommer med rapport!

Häromdagen blev jag arg!

En person i min närhet födde barn ganska nyligen, och förlossningen var lång och förhållandevis komplicerad. Hon fick inga stora muskulära skador, men däremot nytillkommen bäckensmärta i främre bäckenleden från själva förlossningen. Och den smärtan GÖR SÅ ONT. Hon kan knappt stå, gå, lyfta sitt barn eller vända sig i sängen. Jag träffar ju regelbundet patienter med såna här besvär. Ofta får de lida ganska lång tid efter förlossningen. När min vän bad om mer smärlindring på återbesöket på BB frågade barnmorskan vad hon skulle göra med den. ”Sälja den på Sergels Torg”, hade hon god lust att svara då.

När man inte passar in i någon mall

Den kvinnan passar inte in i mallen för a) sfinkterskadade eller b) kejsarsnittsförlösta. Och då verkar BB-vården helt plötsligt stå helt perplex. Men va, du kan ju inte ha så där ont?  Kvinnor verkar fortfarande misstros för att bara vara gnälliga/sjåpiga när presenterar symtom som inte passar in i mallen för hur en nyförlöst kvinna förväntas må. Jag FÖRSTÅR INTE hur svårt det ska vara att liksom ta en person på allvar, som berättar att den inte mår bra.

Det är ett strukturproblem

I Sverige har vi det så organiserat att det faktiskt inte finns någon som riktigt har i uppdrag att bry sig om mamman så fort barnet är ute. BVC ska ha koll på barnet, och MVC har på pappret ansvar för den nyförlösta kvinnan fram tills några månader efter förlossningen. Men, vad ska de göra? Mäta blodtryck och blodsocker, en gång till? Och på BB vill de ju som bekant ha en ganska stor ruljans, där kan du inte stanna för din egen rehabilitering, direkt. (Här hävdar jag att det ska finnas remissvägar direkt till fysioterapeut för kvinnor som drabbas illa av förlossningar/kejsarsnitt, men det är ju kanske bara mitt eget, privara korståg…)

Det här är en feministisk fråga.

Aldrig någonsin skulle en man som i princip var oförmögen att gå skickas hem från sjukhus utan att ha fått en remiss i handen, läkemedel att ta och en rekommenderad kontaktväg genom vården för fortsatt uppföljning. Rätta mig gärna om jag har fel, men jag tror ändå att det är så.

En förstagångsgravid mage från 2012 som gärna hade sluppit både sfinkterskada och efterföljande kejsarsnitt…

Försäkringskassan har fel om ohälsa under graviditet

Försäkringskassan har fel om ohälsa under graviditet

Nu är jag ju sjukskriven på grund av smärtor som jag fått i samband med min graviditet, så egentligen ska jag väl inte klaga. Men jag fattar verkligen inte Försäkringskassans resonemang kring just ohälsa kring graviditeter. Jag vet att Försäkringskassan har en pott pengar att fördela, och att de säkert försöker fördela dessa pengar rättvist och enligt konstens alla regler. Jag ska inte klaga på pengarna, på ersättningsnivåerna, på hur besluten fattas. Men det som blir knasigt är underlaget till hur besluten ska fattas.

Saxat från Försäkringskassans hemsida, om graviditeter:

Kan jag få sjukpenning?

Om du blir sjuk och har nedsatt arbetsförmåga får du sjukpenning på samma sätt som du skulle fått om du inte var gravid.

Men normala graviditetsbesvär som till exempel ryggont och trötthet räknas inte som sjukdom och ger därför inte rätt till sjukpenning.

Så långt är jag med

Blir du sjuk under en graviditet så kan du vara sjukskriven. Men ”normala graviditetsbesvär”? Vad är egentligen det? När är inte ohälsa inte ohälsa, bara för att det infaller under graviditet?  Försäkringskassan definierar sjukdom, ohälsa och hälsa på ett sätt som är förlegat, och de följer inte världshälsoorganisationens definition av begreppen. Vilket är väldigt konstigt, är det inte? Något som nästan är ännu konstigare att det är extremt ovanligt att bli sjukskriven efter en förlossning/snitt, trots att det finns personer som drabbas av ohälsa i samband med just barnafödandet.

Försäkringskassan har fel om ohälsa under graviditet
Jag bjussar inte på sfinkterruptursbilder, men de hade varit mer adekvata i sammanhanget…

Vad har graviditeter och förlossningar för inslag av ohälsa egentligen?

  • Graviditeter kan vara starten på långvariga smärttillstånd i ländrygg och bäcken. Ju mer du biter ihop och kör på som vanligt, desto svårare blir det att få en lösning på problemen.
  • Förlossningar leder till bestående skador på kvinnor, skador som i det akuta skedet gör kvinnan med konvalecent än efter vilken annan operation som helst.
  • Urin- och analinkontinens efter förlossningar är ofta behandlingsbara. En nyförlöst kvinna som samtidigt måste fokusera hundraprocentigt på att ta hand om ett spädbarn kan i vissa fall inte både sköta sin egen rehab och barnets skötsel.
  • Stor blodförlust i samband med förlossning är inte heller en sjukdom, men kan göra att kvinnan blir sjukligt trött och matt.
  • Skador på muskler, leder och nerver i samband med kejsarsnitt och förlossningar är fortfarande skador på just muskler, leder och nerver, även om de sker genom det naturliga förlopp som barnafödandet anses vara.

Jag kan fortsätta länge med min lista.

Jag hävdar fortfarande att så länge en stor statlig myndighet har denna syn på kvinnor, graviditeter och förlossningar, kommer vi inte komma särskilt långt med de förändringar som vi behöver.

Gör er hemläxa

När jag nästa gång träffar någon som påstår att graviditeter inte är en sjukdom kommer jag svara ”det är för all del inte skottskador heller”. 

Snälla, snälla Försäkringskassan. Gör er hemläxa och läs lite modern teori om begreppen hälsa, ohälsa och sjukdom. Återkom med uppdaterade riktlinjer om hur gravida, nyförlösta och förlossningsskadade kvinnor ska behandlas.

Tack på förhand.

wp-1463489094442.jpg

Eftervård, hysteriska kvinnor och patientmakt

Eftervård, hysteriska kvinnor och patientmakt

När jag får frågor om vad jag personligen tycker är problemet med kvinnosjukvården hamnar jag ofta i dessa tre begrepp.

Vad är problemet med eftervården?

Att den inte finns! Att kvinnor föder barn, och sedan tycker man att den reproduktiva uppgiften är klappad och klar för den gången. Och kvinnan, som inte ansågs sjuk som gravid till att börja med, ska minsann inte komma dragandes med några besvär postpartum. Barnet är ju ute, nu ska hon vara en kompetent och glad mamma. Arbetsför när det väl är dags, kontinent nog för att var en glad motionär, och gärna sugen på sex en kvart efter att moderkakan slunkit ut.

Jag tänker att detta både är ett kulturellt och ett politiskt problem. Man kan inte riktigt skylla problemet på vården – för ingen äger frågan. Mödravården har inte uppdrag att ta hand om kvinnors ohälsa postpartum på det sättet. Gynekologer på stan har minst sagt bristfälliga kunskaper om muskelskador i bäckenbotten och de funktionsnedsättningar som kan drabba kvinnor. Svaret ”men det ser så fint och normalt ut” är inte ett okej svar, när en kvinna söker för en funktionsnedsättning. Ändå är det nog det mest mantrade svaret på barnmorskemottagningar och gynekologmottagningar dit nyförlösta kvinnor söker sig.

Mödravårdens uppdrag

Mödravårdens uppdrag är att stödja processen under graviditeten, stärka det friska och förebygga och lindra ohälsa under graviditet och förlossning. Det finns, om jag förstått det rätt, inte ens i deras uppdrag egentligen att ta hand om omfattande ohälsa efteråt. Och det här är ju en rest från det förflutna, tänker jag. Från en tid när man inte fattade att defektläkta muskelskador efter en vaginal förlossning kan behöva sys om, eller kräva långsiktig fysioterapeutisk behandling. Eller från en tid när man inte fattade att en bukoperation som ett kejsarsnitt är, kan klassas som ungefär vilken annan operation som helst. Det vill säga en operation som man inte bara *vips* blir återställd ifrån bara för att operationen också innebar att det nyss var ett barn som lämnade en livmoder.

Hysteriska kvinnor

En del av problemen med kvinnosjukvården är fortfarande att kvinnor inte anses vara adekvata. Jag tycker att det framgår ganska tydligt att det här exemplet som jag lånar av en förlossningsskadad medsyster:

Jag hade gått till gynekologen då jag lider av inkontinens, tyngdkänsla och oförmåga att tömma tarmen. Sittandes mellan benen på mig säger gynekologen ” ja, fast jag kan inte alls förstår varför du upplever att du har besvär, det ser så fint ut. Man får faktiskt räkna med att underlivet ser lite annorlunda ut efter att man fött barn”. I journalen skrev hon sedan ”jag får intrycket av att en stor del av patientens identitet kretsar kring den upplevda förlossningsskadan”. Jag sökte inte för utseendeproblem, jag sökte för fysiska funktionsproblem. Det kändes ungefär som att bilmekanikern skulle säga att bilen är fin i lacken när jag lämnat in den för att den inte startar.

Hur svårt ska det vara att lyssna?

Alltså, det är extremt få människor som söker vård för att få en utseendebedömning. Vare sig av underliv, postpreggomagar eller annat. Hur kan det komma sig att så många vårdare ha så mycket knäck i lurarna att de inte förstår att vi söker för funktion? Kvinnor är inte icke-adekvata hysteriska känslovarelser som bara bryr sig om utseende. Newsflash!

Varför får kvinnor så lite information efter förlossningen?

Ganska länge har det varit på grund av att det inte funnits adekvata svar på kvinnors frågor. Bristen på kompetens är fortfarande markant på sina håll. Jag vet en kvinna som sökte vård efter en sfinkerskada som inte läkt riktigt bra, som till enda svar efter en bedömning var att hon skulle undvika att lyfta tungt. HUR kan det vara ett okej svar att ge till en tjugofemårig kvinna? Men grejen är att det måste finns kompetent personal som också har tid att gräva vidare lite. Vad vill hon använda kroppen till? Hur stark är hon i bäckenbotten? Hur stark kan hon bli? Sitter musklerna där de ska? Svaret på frågan är varför kvinnor får så lite information efter förlossningen handlar både om kompetens, tid och resurser. Och här vill ju jag hävda att fysioterapeuter kan sitta inne med många av svaren. Ge oss tid och resurser inom kvinnosjukvården, så lovar jag att det här blir bättre!

Patientmakt

Jag tror att otroligt mycket ligger i patienternas händer. Jag skulle personligen aldrig rekommendera någon att förlösas på en klinik där man inte satsat på att att personalen ska ha genomgått bäckenbottenutbildning.se (snälla skaffa en certifiering på detta!). Jag skulle heller inte gå på nitlotten (igen) att gå till en ”gynekolog på stan” (det vill säga en känd och välrenommerad klinik) och tro att den jag träffat jag gör en vettig bedömning av min bäckenbottenstatus när hen säger att allt ser fint ut, fast jag ändå har en stark magkänsla själv av att något inte står rätt till. Jag tänker att vettiga och bra vårdgivare tyvärr måste överbelastas (i systemet, inte personligen!) tills det med all önskvärd tydlighet framgår att resurserna måste finnas och räcka till. Att det får framgå när vårdgarantin inte kan hållas på grund av övermycket patientinflöde till de tappra själar som kämpar på, på det fåtal fantastiska bäckenbotten-specialist-enheter som finns i vårt land. Och att det inte är okej med halvtaffliga svar till ”den moderna kvinnan” som söker vård. Kvinnor idag vill kunna träna för att det är härligt och ha sex på sina egna villkor. Jag kan tänka mig att 50-talskvinnan kanske stod där hemma vid spisen och ändå godmodigt men med sorg accepterade att läcka fisar och att sex inte kändes som förr. Men tiderna har förändrats och vården måste inse att svaren som man kunde ge till en kvinna för 20 år sedan inte gör sig idag.

Politik?

Jag kan tänka mig att förlossningsvården kommer bli en angelägen valfråga i år. För den väcker så mycket känslor och engagerar både kvinnor och män. Och även om jag såklart unnar förlossningsvården alla förbättringar i världen så tror jag att det är två andra saker som lika angeläget behövs:

  • Attitydförändring. Ett paradigmskifte på hur vården ser på kvinnors hälsa.
  • Eftervård som följer kvinnan fram till så god hälsa som bara är möjligt.

Jag är ingen politiskt aktiv person och vete tusan vad jag ska rösta på. Men det parti som adresserar dessa båda frågor (och har rimliga åsikter om ”allt annat”) får min röst.

Kvinnlig könsstympning

Kvinnlig könsstympning

Om du inte kallar dig feminist, så kan du antingen sluta läsa nu, eller erkänna för dig själv att det är dags att bli feminist. Du kanske tycker att det pågår mer eller mindre petitesslika debatter inom svensk feminism, vad vet jag. Men nu kommer det här inlägget handlar om könsstympning, och både du och jag behöver förstå att världen är rutten.

Grundläggande fakta

200 miljoner kvinnor världen över är könsstympade. De flesta flickor är mellan 4 och 11 år när könsstympningen äger rum. I Sverige uppskattas att ca 38 000 kvinnor redan är könsstympade. Håll i hatten nu: upp emot 60 000 flickor står i riskzonen att bli könsstympade. Räknat per capita har vi högst antal drabbade kvinnor i hela EU.

Kvinnlig könsstympning är ett kulturellt uttryck och en tradition. Det är inte en religiös handling och sedan har utförts i  i 2000 år. Tvärt emot vad jag trodde så är detta inte bara ett afrikanskt problem. Även stora delar av mellanöstern och indonesien har också denna tradition.

Bild härifrån

I Sverige har vi flest drabbade bland kvinnor från Somalia, Eritrea, Etiopien och Sudan.

Hur görs själva stympningen?

Själva stympningen kan utföras på lite olika sätt. Den mildaste formen omfattar borttagning av klitoris yttre delar. Den andra graden omfattar att klitoris och de inre blygdläpparna skärs bort. Och i tredje gradens stympning så tas alla yttre könsdelarna bort och vaginalöppningen förminskas till ett litet, litet hål genom att alltihop sys ihop. Det finns också en fjärde grad som kan vara andra sorters stympning, prickning, ristning, skrapning eller att något frätande medel används. Ingreppet sker ofta av personer utan medicinsk eller anatomisk utbildning, utan bedövning och utan sterila redskap. Dödligheten efter ingreppet är 10%. I brist på lämpligare material blir flickorna ibland ihopsydda med törntaggar eller djursenor.

Varför?

Syftet är att den kvinnliga sexualiteten ska styras. Det kan vara ett sätt att försäkra sig om att kvinnan ska vara oskuld när hon gifter sig. Hos en del ska alltså det första äktenskapliga samlaget ska paja ihopsyningen. Hos andra verkar det vara så att penetrerande samlag aldrig riktigt blir möjligt. En del kvinnor i vissa länder och landsända blir också ihopsydda igen efter varje gång de fött barn.

Ett brott mot barn

Könsstympning är våld och brott mot barn. Det kan naturligtvis ge allvarliga konsekvenser både psykiskt, fysiskt och socialt. Drabbade barn har stor risk att utveckla posttraumatisk stress, fobier, depression, ångest och fysisk generaliserad smärta.  När flickan kommer in i puberteten och vuxen ålder kommer hon ha ökad risk för UVI:er, samlagssmärta, ärrbesvär och infektioner. De kvinnor som är nästan helt ihopsydda kommer ha en så pass liten stråle när de kissar att det tar mycket lång tid. Mensblod kan inte rinna ut som vanligt utan kvinnan behöver ofta pilla ut klumpar med koagulerat blod. Det kan blir svårt i sociala sammanhang. Duscha på skolidrotten, känsligt att vara länge på skoltoan, rädsla för att bli utpekad som annorlunda… såna där saker som är svåra för vilken tonåring som helst blir ju EXTRA jobbiga för dessa tjejer.

Kvinnoförtryck

Könsstympning är ett kvinnoförtryck. Budskapet blir att kroppen inte är din egen. Jag vill slå ett slag för dessa två informativa hemsidor www.hedersfortryck.se och www.dinarattigheter.se samt för en nedladdningsbar folder ”Våga se”.

Du som jobbar inom skola eller med barn på olika sätt borde verkligen ta till dig den här informationen!

 

Feminism, amning och skuldbeläggande

Feminism, amning och skuldbeläggande

Jag återkommer ibland till det här med att mata barn, amning och feminism. Det är ett otroligt intressant ämne!

WHO och alla stora barnläkar-sammanhang rekommenderar exklusiv amning för barn upp till sex månader, och som komplement till annan föda amning upp till två år. Jag vet att när det kommer till nätdiskussioner så går det ofta hett till när det ska debatteras huruvida amning faktiskt är bäst eller inte. De allra flesta forskare OCH kritiker menar ändå att det faktiskt finns vetenskapliga bevis för att amning har fördelar. Sedan hur stor skillnaden detta faktiskt gör för individen är ett omdebatterat ämne. Trots detta följer i princip alla stora sjukhus och vårdorganisationer WHO:s rekommendationer och promotar i första hand amning när det kommer till val av näringskälla för spädbarn.

Feministisk kritik

Feministisk kritik menar att amningsförespråkandet sker på bekostnad av att kvinnor skuldbeläggs så fort de väljer något annat än just amning. Amningsförespråkandet är organiserat på sådant sätt att kvinnor inte ens får känslan av att det finns ett bra alternativ till amning. Det ”bästa” alternativet helt definieras utifrån hälso-sjukvårdens perspektiv och inte utifrån kvinnans eget mående. Kvinnoförtryck är en social konstruktion som finns även underförstått i hälso- och sjukvård och framförallt i ett medicinskt patriarkalt system där kvinnor antas ha sämre utgångsläge för att förstå och tolka både sig själv och sin omgivning, just därför att de är kvinnor. Forskning tyder på det en del sjukvårdspersonal uppfattar att kvinnor som väljer att inte amma gör ”irrationella och outbildade” val. När vården lägger fokus på amningens biomedicinska och nutritionella fördelar och inte på mammans välmående har ett tydligt ställningstagande gjorts – barnets väl prioriteras före moderns. Detta bidrar till idealbilden av en osjälvisk moder som ammar sitt barn utan att be om något som återgäld. Detta trots att det finns forskning som visar på att de allra flesta förstagångsmödrar som ammar, tycker att amning upplevs smärtsamt, onaturligt och krävande. Amning har i flera studier visats uppfattas som konstant krävande och utan någon större belöning för kvinnan själv samt att det kan ske en ”loss of self”.

Hur kan det blir bättre?

Citat:

”In caring for families in maternal child settings, clinicians must provide care that balances optimal infant nutritional needs with the psychological needs of the mother . Breast feeding promotion as it is currently practiced oppresses maternal choice and voice in infant feeding decisions, thus acting to instil perceived feelings of guilt. In light of this, it is critical that the traditional hierarchical relationship that is employed by nurses and other health care providers when providing breast feeding education and support is shifted to a collaborative partnership between the woman and care provider.” (1)

”By establishing a relationship and being present and open to discussing implications and concerns related to breast feeding and maternal well-being, clinicians are facilitating exploration of women’s understanding, needs, and experiences related to breast feeding” (1)

Flytta fokus!

Fokus behöver flyttas från varför kvinnor bör amma sina barn, till att istället ligga på hur det ska kännas när en amning är välfungerande. Kvinnor som inte vill amma bör uppmuntras att själva bestämma hur de vill använda sina kroppar, istället för att anses vara själviska. Vårdgivare som träffar kvinnor med spädbarn bör centrera och fokusera frågan om hur barnet får till sig mat utifrån hur mamman själv ser på saken. Kvinnans behov och upplevelser måste gå i första rummet.

”However, breastfeeding will not truly be fair to women until it represents a true choice for all women, regardless of race or class. Breastfeeding advocacy should include working for policies to promote the physical, social, and economic welfare of both the mother and the child, and avoid any negative effects for women who choose to breastfeed. Breastfeeding research should examine not only the biomedical aspects of breastfeeding but the sociocultural context as well. Breastfeeding support must go beyond information and encouragement to include political action that values women’s productive and reproductive work, women’s bodies, and their choices, and ultimately promotes and supports the value of children and families of all kinds.” (3)

Okej, shoot! Ge mig dina tankar och reflektioner!

Referenser:

  1. Infant feeding and maternal guilt: The application of a feminist phenomenological framework to guide clinician practices in breast feeding promotion.
  2. Expressing yourself: a feminist analysis of talk around expressing breast milk.
  3. Is breastfeeding fair? Tensions in feminist perspectives on breastfeeding and the family.

Feminism och kvinnosjukvård

Feminism och kvinnosjukvård

Det här inlägget om feminism och kvinnosjukvård är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. Det finns inte särskilt mycket litteratur om hälso- sjukvård ur ett feministiskt perspektiv. När jag råkar läsa något sådant blir jag så himla glad! Det här är inget inlägg med en bra inledning och ett klastchigt slut, mer ett gäng lösa trådar av tankar. I ett system som är min vardag och min inkomstkälla är det ibland svårt att lyfta blicken och granska omvärlden kritiskt men ändå konstruktivt. Ni får gärna tänka med mig!

Ett stycke en studie om amning fick mig att haja till

”As feminism highlights the patriarchal oppression of women, consideration of the role of the healthcare system in perpetuating power inequity is of importance. As a historically male dominated profession, medical practice has been cited as talking control of the female body with the institution of medicine being designed in a way that enforces sexism and disempowerment of women…Of greatest importance is the role of the medical system in stripping women of their status of having the capacity to reason and make competent decisions…However, the dominant medical discourse that women are too uneducated to make decisions for themselves, and thus should not have control over health related decisions, still predominates….” (1)

Det här stämmer ju!

Det här får något att klicka till inom mig. Det är så mycket med det här resonemanget som stämmer. Kring hur kvinnor inte anses vara adekvata nog att ta informerade beslut om sina egna förlossningar. Kvinnor som söker till akuten för endometriossmärtor som inte är av denna värld som bara anses gnälliga och känsliga. Kvinnor som behöver vård som skickas hem med en klapp på axeln. Med detta feministiska tänkande i bakhuvudet kan du om du orkar skumma  igenom den här artikeln om ”Mänskliga rättigheter i förlossningsvården” från ”Jordemordern”  och den här artikeln från The Telegraph om ”Concent in childbirth is a joke”.

Offentlig hälso- sjukvård i patriarkatets tjänst

Hälso- sjukvårdspersonal, speciellt i de lägre lönespannen, är mestdels kvinnor. I alla fall i Stockholm är 60 % patienterna inom slutenvården kvinnor. 57 % av alla sjukvårdsbesök står kvinnor för. En feministisk hälso-sjukvård kan inte finnas utan jämställdhet och rättvisa. Vårdens fokus borde ur ett feministiskt tankesätt i så fall sträva efter att ge mest uppmärksamhet till dem som historiskt sett fått minst vård och haft mest ohälsa. Är det så i svensk sjukvård idag? Nej. Vi har ett välfärdssystem som belönar vårdgivare som tar korta och okomplicerade vårdmöten som inte kräver många återbesök. Sett ut det här perspektivet är att vara en kvinna en riskfaktor för att få ojämlik vård. Kvinnor är mer sjukskrivna än män i alla yrkesgrupper. Även om det finns studier som säger motsatsen, så verkar det som att kvinnor lider mer av långvariga smärtbesvär än män. Att bara jobba med flummiga begrepp som ”allas lika värde” verkar inte göra någon större skillnad i svensk sjukvård. Att komma från en annan kultur eller vara i en socioekonomiskt utsatt grupp är också en sak som kan påverka vården du får till det sämre. Både som arbetsgivare och som vårdproducent är hälso-sjukvård inte i dagsläget en möjliggörare för jämlikhet.

Citat igen

”Reproductive autonomy is central to women’s welfare both because childbearing takes place in women’s bodies and because they are generally expected to take primary responsibility for child rearing… Unfortunately, such autonomy is a low priority for most societies, or is anathema to their belief systems altogether. This situation is doubly sad because women’s reproductive autonomy is intrinsically valuable for women and also instrumentally valuable for the welfare of humankind.” (2)

Inget kan lyfta kvinnors plats i hälso-sjukvården som att fokusera på deras autonoma ställning inom reproduktiv hälsa. Kvinnor ska ha rätt att fatta alla relevanta beslut som har med reproduktion att göra. Reproduktion (eller beslut om att undvika reproduktion) sker inne i en kvinnas kropp. Det kommer fortfarande vara mestadels kvinnan som tar ansvar för ett (eller flera) barn som föds. Att fokusera på en välfungerande kvinnosjukvård där kvinnans röst och autonomi står som absolut första prioritet har möjlighet att förändra saker och ting till det bättre.

Så tänker jag.

Hur tänker du

Om du upplevt att vår blogg varit dig till stor hjälp får du gärna donera! Använd i så fall QR-koden nedan eller Swisha till nummer 1236340384 med valfri summa. Om du inte kan är det såklart lugnt, du kan istället visa tacksamhet genom att berätta om oss för dina vänner eller dela vår sida på sociala medier. Tack!