Den här kategorin innehåller fysioterapeutisk information om hur du som lider av framfall kan hålla dig aktiv utan att förvärra dina symtom. Mycket handlar om att hålla bäckenbotten stark och hantera belastning och tryckökning i buken med god koordination och teknik. I vissa fall kan du behöva tänka om med belastande träning om du får besvär av det, men ofta kan du göra anpassningar som hjälper dig.
Läs gärna vidare om fysioterapeutiska insatser för framfall! Mer om bäckenbottenträning finns också i en egen kategori.
Inläggen är så långt det går baserade på forskning och vetenskap, i där sådan saknas mer på beprövad erfarenhet. Kom ihåg att inga råd du kan läsa på nätet ersätter en individuell bedömning och behandling.
I detta samlingsinlägg om framfall har vi samlat många av de senaste årens texter på ämnet Botanisera därför gärna och läs i länkarna här nedan. Du kan klicka dig vidare till fler inlägg på bakingbabies och dessutom följa länkarna för att läsa referenserna som finns i många av inläggen.
Har du frågor du inte hittar svar på kan du också ställa dem i kommentarsfältet här nedan. Frågorna kan besvaras här direkt om de bara kräver korfattade och enkla svar. Annars så besvarar vi dem i separata inlägg till hösten. Ta dock gärna och läs och leta lite själv först!
Om du har framfall och inte alls vet hur du ska våga eller börja träna så vill jag rekommendera webbkursen ”Bli stark med svag bäckenbotten”. Det är en träningskurs som sträcker sig över 8 månader och är successivt stegrad mot att bli ”vanlig träning” från att ha startat med ”rehabträning”. Så därför är den en trygg start!
Samlingsinlägg om framfall
Hoppas du hittat mycket matnyttig info! En trevlig och symtomfri sommar önskar vi dig!
Om du upplevt att vår blogg varit dig till stor hjälp får du gärna donera! Använd i så fall QR-koden ovan eller Swisha till nummer 1236340384 med valfri summa. Om du inte kan är det såklart lugnt, du kan istället visa tacksamhet genom att berätta om oss för dina vänner eller dela vår sida på sociala medier. Tack!
”Hur ska man tänka kring prolapsring och löpning? Kan jag springa bara jag är symtomfri med ringen, eller kan det ändå vara dåligt med belastningen som löpningen innebär?”
Läsarfråga
Till att börja med vill jag informera att det här inlägget är 100 % ett resonemang utifrån mina erfarenheter och tankar. Jag har NOLL forskning bakom det jag skriver idag. Jag har ägnat mycket tid åt att leta forskning om träning och löpning med prolapsring och jag hittar ingenting.
Vad är en prolapsring?
Jag vill rekommendera dig att börja läsa här, om begreppet prolapsringar är nytt för dig.
Den underliggande frågan jag tänker mig är detta: Om en prolapsring gör ett bra jobb och tar bort symtomen, finns det då en risk att man belastar bäckenbotten/bäckenorganen för mycket? Löpning eller tyngre träning blir ju inte lättare bara för att man använder en prolapsring. Kan symtomen försvinna men risken med träningen kvarstå?
Här är mitt svar att jag faktiskt inte vet. Men jag vet en rad andra saker.
Du behöver träna och röra på dig för att minska risken för annan sjukdom eller ohälsa.
Löpning måste inte nödvändigtvis innebära en risk för bäckenbotten eller bäckenorganen.
Bäckenbottensymtom kan gå upp och ner över tid ändå
Hur ska man tänka då?
Det beror förstås lite på. En person med en omfattande levatorskada och flera befintliga framfall kanske inte bör springa alls, med hänsyn till risken som finns att symtom förvärras eller debuterar. Men om du har fått en bedömning om att bäckenbotten är rimligt helt, okej stark och att framfallen har en rätt statisk status där de inte förändras så jättemycket beroende på aktivitet – då kan löpning ändå fungera. Jag tänker alltså att rådet är att du ska kunna springa med eller utan prolapsring, men det prolapsringen ger dig mer en mental lättnad och en frihet.
Inga svartvita svar
Jag försöker att aldrig ge svartvita svar med aldrig och alltid individanpassa då det är möjligt. I detta fall kan jag såklart inte ge råd utifrån individiden, jag vet inget mer om frågeställaren. Om du springer, med eller utan prolapsring, bör du alltid följa upp dina symtom. Det enklaste är att göra det inte samma dag eller dagen efter du tränar, utan i backspegeln. Hur mår jag nu, den här veckan, jämfört med motsvarande vecka i förra eller förförra menscykeln? (Om du inte har en menscykel kanske du bara ska kolla tillbaka en eller två månader helt enkelt.) Om du märker att ditt mående och dina symtom är stadigt på samma nivå, löpning till trots – då kan vi anta att nivån av belastning är helt rimlig för kroppen.
Hårda kriterier
En prolapsring som sitter bra ska inte trilla ut, men de får fortfarande röra på sig. Speciellt när du tränar och belastar kroppen och bäckenbotten. Om du märker att du har en välsittande prolapsring i vardagslivet men den konstant sänks under löpning eller annan träning – då får vi också kanske tro att lyftkrafterna inte kan stå emot buktrycksökningen under träning. I det fallet skulle jag också ge råd om minskad träningsvolym/intensitet för att se att prolapsringen hålls in bättre.
Urinläckage och framfall – är symtomen besläktade?
Det här inlägget ska helt ägnas och kopplingen och sambandet mellan ansträngningsinkontinens och framfall. Är dessa två symtom sammankopplade och besläktade? Om man lider av läckage vid ansträngning, har man en större risk att drabbas av framfall? Är urininkontinens en absolut riskfaktor för att andra bäckenbottensymtom kan triggas med tiden? Som med allt annat jag gör så är det inget kort och lätt svar. Men jag ska försöka bringa lite ordning i det hela om det är möjligt.
Ansträngningsläckage
Ansträngningsläckage sker när trycket i buken överstiger vad bäckenbotten kan hålla emot. Resultatet blir då en ofrivillig passage av urin. Ansträngningen kan vara träning, hopp, löpning eller tunga lyft. Det kan också vara så vardagliga saker som att skratta, hosta eller nysa.
Framfall
Den här texten handlar om framfall som berör slidans främre vägg (urinblåsan), bakre vägg (tarmen) eller framfall av livmodern.
Vad vet vi?
Ansträngningsläckage är supervanligt hos individer med kvinnlig anatomi. Vi brukar säga att det drabbar ungefär en tredjedel av alla kvinnor i någon grad. Men det finns också studier så påvisar så mycket som 50 %. Framfall är också vanligt. Här behöver man skilja på två saker. De som har symtom som syns vid undersökning och de som har symtom som de lider av. I de flesta studier så har man sett att det är långt många fler som har någon grad av sänkning av bäckenorganen än vad som faktiskt rapporterar besvär.
Besvär från blåsan kan komma framförallt vid främre framfall. Det klassiska då är att man ha täta kissnödighetsträngningar (inte nödvändigtvis med urinläckage) och att man kan ha svårigheter att tömma hela blåsan. När man reparerar sådana framfall kan det snarare bli så att individen upplever mer besvär av ansträngningsläckage i efterhand. Detta ftersom man har rätat ut vinklarna och urin har lättare att passera. Det verkar från forskning som att framfallskirurgi kan ta bort 50% av all ansträngningsinkontinens men också göra så att ansträngningsinkontinens framträder i 50 % av fallen. Det här tolkar jag som att det inte finns något entydlig orsakssamband mellan framfall och ansträngningsläckage. Även om symtomen delvis har samma riskfaktorer och kan överlappa varandra.
Är urinläckage vid belastning en prediktor för framfall?
Det här är en vanlig fråga. Många som inte har full insikt i hur båda besvären är beskaffade säger ofta ganska kategoriska påståenden om att träning med urinläckage kan leda till framfall. Så enkelt är det faktiskt inte. Jag är 100 % för att nyförlösta eller personer som nyligen genomgått bäckenbottenkirurgi ska undvika belastning om de får minsta lilla symtom på att bäckenbotten blir överbelastad. För i extra sköra skeden i livet kan jag tänka att det finns poänger med att skydda bäckenbotten från belastning, stötar och buktryck som ger upphov till besvär och symtom. Men i övrigt har vi inte evidens för att människor som lider av ansträngningsläckage har en ökad risk att också drabbas av framfall om de fortsätter att träna och utsätta sig för belastning.
Riskfaktorer för det ena och det andra
Att föda vaginalt ökar risken för framfall, och risken kan öka ju fler barn du föder. Kejsarsnitt kan minska risken för framfall. Att få bäckenbottenrehabilitering och att bäckenbottenträna kan minska symtom av små eller medelstora framfall. För att drabbas av urinläckage verkar det i stort räcka med att vara kvinna. Debuten av urinläckage kan komma något tidigare efter vaginala förlossningar. Men med åren jämnar förekomsten av ansträngningsinkontinens ut sig mellan vaginalt och kejsarsnittsförlösta individer. Att ha urinläckage verkar inte vara en ”röd flagga” som påvisar en ökad risk för framfall, men de båda besvären kan finnas samtidigt.
”Jag undrar vad det finns för svensk litteratur kring det som på engelska heter ”urethrocele”? Jag har haft svårt att ens få framfall diagnostiserat men fick till slut litet cystocele bedömt. Mitt största problem som jag själv ser det är dock att det är den delen av främre väggen som är allra närmast öppningen buktar. Den ger migobehag och irritation. Jag känner av hur den förflyttar sig när jag byter ställning. Det står i min journal ”viss rotation av urinröret” och nu tänker jag att det kanske är just detta som i andra länder bedöms som urethrocele?”
Läsarfråga
Hej!
En framåtrotation av urinröret när man krystar är ett tecken på eller riskfaktor för ansträngningsinkontinens och är inte nödvändigtvis samma sak som uretrocele. Vid ansträngningsinkontinens kan blåshalsen sjunka och formen blir mer som en öppen tratt, och när du krystar/hostar/nyser eller på annat sätt får en plötslig ökning av buktrycket så kommer urinröret följa med belastningen nedåt/framåt. En sänkning av urinröret som ligger kvar (alltså inte bara vid krystning) kan vara en uretrocele.
Uretrocele
En liten cystocele
Uretra står för urinröret och cele för sänkning/framfall. Vid en uretrocele kommer de vävnaderna som håller urinöret på plats att få en sänkt stabilitet. Urinröret är då sänkt i vila. En uretrocele kan komma tillsammans med cystocele (som är ett framfall av urinblåsan). Uretrocele kan vara helt symtomfritt, men när den visar sig med symtom kan det handla om urinläckage, ökad kissnödighetsfrekvens och svårigheten att tömma blåsan helt.
Detta bör inte sammanblandas med ureterocele. Det är ett slags sänkning av uretern, ledaren som går mellan njuren och blåsan.
Vilka strukturer misslyckas med sitt jobb?
Urinröret är det rör som leder kiss från blåsan och ut från kroppen. Det som håller urinröret på plats är stödjevävnad, muskler och slemhinnan utanför.
Dessa kan bli försvagade och då blir resultatet att urinröret åker ner från sitt normala läge. Det finns flera riskfaktorer för att detta ska hända. Den vanligaste orsaken är graviditet och förlossning. Ålder spelar också roll i processen, eftersom vävnaderna kan försvagas med tid och ålder. Fetma, kronisk hosta och långvarig förstoppning brukar räknas in som riskfaktorer även här.
Vad är det som händer?
När urinröret åker ner blir det bredare och mer böjt. Det behöver ta vägen någon stans och därmed trycker det in i vaginalväggen. Detta syns som en sänkning av främre vaginalväggen lägre ner än blåsan. Urinröret är ca 4 cm långt, så det är alltså inte särskilt djupt in i slidan en sån sänkning är.
Urinröret kan också sänkas ut genom sin egen öppning. Då är det som att urinrörets ”inre foder” vänds ut och in och sticker ut genom urinrörets yttre öppning. Det ser då ut som en cirkulär utbuktning i urinrörsöppningen.
Behandling av urotrocele
Små urinrörssänkningar ger sällan några symtom och kräver i många fall ingen behandling. Det är viktigt att veta att variationen på normalanatomi är väldigt stor. Det är lika viktigt att veta att man kan få behandling när besvären påverkar ens liv och vardag.
För vissa hjälper enkel behandling (som för alla andra framfallstyper) prolapsringar, behandlings med östrogenkräm, bäckenbottenträning och livsstilsförändringar. Om det inte räcker kan kirurgi vara ett alternativ. Operationen är då snarlik den vid cystocele. Ofta kan man då åtgärda cystocele samtidigt också om det finns ett sådant.
Läsarfråga om uretrocele
Jag hittar, precis som du, nästan ingen svensk litteratur om ämnet. Bara genom utseendet (att det är den främre väggen närmast öppningen som buktar) är inget som med stor säkerhet innebär att du har en uretrocele och inte just cystocele. Men det är ju också möjligt att ha båda delarna, lite eller mycket av varje. Att väggen åker med vid lägesförändring är på ett sätt normalt.
Slidans väggar är inte hårda eller statiska utan ska just röra sig med resten av kroppen. Men jag förstår naturligtvis att det finns olika grader av rörelse. En fråga är om det i ditt fall handlar om rotation av urinröret medan du krystar? Det kan betyda något annat än att den är sänkt i vila också.
Det största problemet, som jag ser det, med prolapsringar är att så få har rätt storlek och rätt variant. De som provar ut prolapsstöd i Sverige är ofta stressade gynläkare som har begränsad tid till utprovningsproceduren.
Det vi vet om prolapsringsbehandling är följande:
Det finns ingen omfattande evidens för symtomlindringseffekten. Vi vet inget om att prolapsringar skulle kunna optimera läkning av framfall.
Det går att använda för alla grader av framfall (litet eller stort)
Det går att använda i alla åldrar.
Framgångsrik behandling av framfall handlar mycket mer om patientens symtom än om vad vårdgivaren ser. Om en individ säger att prolapsstöd hjälper och underlättar, då får vi utgå ifrån att det fungerar tillfredsställande.
Prolapsstöd ska inte vara ensam behandling utan ska gå hand i hand med bäckenbottenträning och rehabilitering i övrigt.
Hur vet du om prolapsringen sitter rätt?
En välsittande prolapsring ger symtomlindring och hjälper dig att träna och hålla dig aktiv. Man vill ofta ha en minsta storleken som fortfarande sitter rätt och bekvämt i slidan när du står upprätt.
En välsittande ring ska inte kännas
Ringen ska inte ge obehag i vagina eller i nedre delen av buken och inte ge smärta någon gång. Det är okej att känna att lättare obehag precis när du för in eller ut ringen, men när den är på plats ska den vara ”tyst”. Du ska också kunna nå in med ett finger mellan ringen och slidans väggar överallt, då vet du att du också kommer kunna få ut den okej.
Testa i liggande
När du ligger får prolapsringen röra sig neråt om du hostar, krystar lite eller håller andan litegrann. När du slappnar av ska den hamna i urpsrungspositionen igen. Om den rör sig för mycket kan du dock behöva en större storlek.
Testa i stående
Det kanske viktigaste testet är hur ringen känns när du står och går. Så ofta har jag hört patienter beskriva hur de fått en ring utprovad, och redan på väg ut genom huvudentrén på byggnaden så har de känt hur ringen sjunkit eller skavt. En bra utprovningsprocedur låter dig gå ett varv i en korridor. Samma sak om du hostar, knyter skorna eller lyfter något tungt – ringen ska inte sjunka mot slidöppningen eller ställa sig på högkant.
Test när du kissar och bajsar
Det kanske är svårt att testa allt detta medan du är och träffar en vårdgivare. Men det är viktigt att det är öppet för att du får återkomma när du levt med din ring ett tag. När du kissar ska ringen också stanna kvar på sin plats. Du ska inte heller få svårt att börja kissa, tömma blåsan eller få en konstig stråle. Vissa prolapsringar är också designade för att hjälpa mot ansträngningsinkontinens, så om något borde en välsittande ring minska symtom från blåsan, inte öka dem. Ringen ska inte heller orsaka svårigheter att tömma tarmen.
Dela gärna med dig av dina erfarenheter i kommentarsfältet!
Vad är det för skillnad mellan ett framfall och en stukad fot? Varför kan en stukad fot läka men ett framfall inte göra det? Visst så har man en högre risk att stuka sig igen, men man säger ju ändå att fotlederna läker? Varför kan man inte resonera på samma sätt med ett framfall och en uttöjning av bäckenbotten?
Det här är en rolig och relevant fråga, tack för den!
Här måste jag igen få hänvisa till de anatomiska grunderna. Framfall uppstår på grund av att funktionen i flera av bäckenorganens stödnivåer är nedsatt. Framfall handlar alltså inte enbart om ligamentstrukturen som släpper ner vävnaderna, utan också om bäckenbottens förmåga, eller bristande förmåga, till lyftkraft. Livmoderframfall är de framfallen som vi tänker att har allra mest påverkan från just ligamenten. Livmoderns ligamentapparat skiljer sig väldigt från vanliga ligament som består av tät bindväv. Livmoderns varianter består av en blandning av lös bindväv och glatt muskulatur och har begränsat stödjande värde. Den stora lyftkraften kommer från bäckenbotten.
Vad är det för skillnad mellan ett framfall och en stukad fot?
Som jag ser det är det två saker främst som skiljer sig åt – tyngdlagsutsattheten och den biomekaniska uppbyggnaden.
Fotledens uppbyggnad
Ett ligament i fotleden är en stabilisator i sidled. Musklerna och ligamenten som omger en fotled är litegrann som plankor i en tunna. Om en planka brister eller töjs ut (?) så kanske tunnan blir instabil och vobblig, men den kan fortfarande ha kvar sin form och grundläggande struktur genom alla andra plankor som finns runtomkring. I fotledsrehab så försöker man delvis öka upp styrkan och stabiliteten i alla andra omkringliggande vävnader, för att de ska kompensera. Och man försöker också genom successivt stegrad belastning stimulera läkning och återhämtning i det skadade ligamentet. Om det bara är utsträckt eller delvis av kan man ofta uppnå en god funktion med rehab. Är det helt av behöver man istället bara hoppas på omkringliggande strukturernas kompensation, ifall det av någon anledning inte blir tal om kirurgi förstås.
(Det här är förstås jättemycket förenklat beskrivet, fotleden består av flera leder mellan olika ben, och ligamenten går inte lika rakt som bräderna i en tunna osv…)
Bäckenbottens uppbyggnad
Bäckenbotten och bäckenorganen är tyngdlagsutsatta. Det är alltså enbart muskler och stödjevävnad som håller bäckenorganen på sina ursprungliga positioner. Det som oftast händer i samband med en förlossning är att muskellagrets slits vidgas, och där finns kroppens ”svaga länk”. När öppningen i muskellagren öppnas upp finns ju också minskat lyftande och bärande stöd. Det är därför som vaginala förlossningar är den största riskfaktorn för framfall. Slitsen i bäckenbottens hästskoform blir aldrig som innan efter en vaginal förlossning. Om du dessutom får muskelskador så kommer bäckenbottens lyftande och bärande kraft minska ytterligare. Om tyngdlagen fortsätter att ligga på, vilken den ju gör, så kommer bäckenorganen risker att sänkas med tiden. Och då kan ligamenten sträckas ut. Om vi jämför fotledens ligament som plankor i en tunna kan bäckenbottens olika muskler jämföras med plankor i ett golv.
Vad är det för skillnad mellan ett framfall och en stukad fot?
Det är stora skillnaden både vad gäller den strukuturella uppbyggnaden, på cellnivå, och på hur de förhåller sig till skelett och tyngdlag.
Varför kan en stukad fot läka men ett framfall inte göra det?
Jag skulle säga att både en stukad fot och ett framfall kan läka. Det händer också att ingen av dem läker. Det är sällan så att framfall liksom ”slurpar upp sig”, men många vittnar om att det går att leva mer eller mindre symtomfritt. Men om man bara ser till strukturen så har fotledens ligament en fast och tät struktur som när den väl är hel är som ett tjockt och stramt gummiband. Livmoderns ligament innehåller också glatt muskulatur och kommer inte kunna vara lika fasta och stabila.
Visst så har man en högre risk att stuka sig igen, men man säger ju ändå att fotlederna läker?
Fotledens ligament kan läka om de är utdragna eller delvis skadade. Många som har buktande slidvägg efter en förlossning kan läka om bara musklerna är utsträckta eller har mycket begränsade skador. Men om du har kvarvarande defekter i mellangården eller en levatorskada är sannolikheten lägre att slidväggarna stunsar upp sig och återhämtar sig ”automagiskt”.
Varför kan man inte resonera på samma sätt med ett framfall och en uttöjning av bäckenbotten?
Man kan inte resonera riktigt på samma sätt, för att det finns för stora anatomiska och fysiologiska skillnader i struktur, uppbyggnad och funktion.
Rehabtanken om successivt ökad belastning
Nu låter jag kanske lite tvär och negativ, och det är inte min mening. Jag är ändå inne på tanken att stödjevävnad och muskler tycker om belastning, och att rehab borde kunna vara positivt för bäckenbottenproblem och framfall. När man rehabar en fotled så utsätter man den för ”optimal belastning”, man vill vara precis i ytterkanten av vad fotleden tål och stimulera en läkning och återhämtning.
Vad gäller bäckenbotten är jag inne på samma linje. Vi gör oss själva en stor otjänst genom att sluta träna och belasta kroppen om vi har framfall. Här har jag resonerat vidare om detta:
”Kan en pessar vara dålig för tarmfunktionen? Jag har en pessarkub som jag 4 månader efter mellangårdsrekonstruktion satt in igen. (Kvarvarande bilateral levatoravulsion.) Min upplevelse är att jag nu oftare har mindre bitar hård avföring igen, som jag knappt hade de föregående 4 månader. Kan pessaren på något sätt vara dålig för tarmfunktionen, eller är det förmodligen snarare min återgång till det mer normala livet som ändrat avföringen?”
Läsarfråga
Bra frågor!
En prolapsring eller pessarkub trycker mot väggarna i slidan. Om passformen inte är optimal kan den trycka och blockera tarmtömningen litegrann. Tarmtömningsproblematik är en av de vanligaste orsakerna till att sluta använda prolapsring. Det här handlar sällan om att det är helt tokigt att använda prolapsstöd över huvud taget, men ofta däremot om att passformen inte är riktigt rätt.
Är prolapsstöd dåligt för tarmtömning?
Nej, när stödet är optimalt utprovat och det finns ett bakre framfall ska prolapsringen vara något som underlättar tarmtömningen. Hos individer med framfall är prolapsringar förknippade med minskning av problem relaterade till tarmen och tarmtömning.
Varför känns det inte bra då?
Om du hade kuben innan mellangårdsrekonstruktionen skulle jag gissa att den inte längre passar. Du kanske fortfarande behöver ett stöd, men troligen en annan form, storlek eller variant. Kanske är det så att om du blivit av med ditt framfall genom kirurgi så är det inte längre lämpligt att du använder prolapsstöd alls.
Läsarfråga om en specifik studie om behandling av och förklaringsmodell till framfall. Se 1) i referenslistan.
”Efter att ha följt dig ett bra tag så är jag så nyfiken på att höra dina tankar om biotensegrity fokuserad terapi som Anna Crowle går i fronten för. Jag hittar inte att du skrivit något om det i alla fall. Länkar till en intervju med henne kring detta. Jag är specifikt intresserad utifrån att jag själv har ett cystocele och helst undviker operation.”
Läsarfråga
Studien du frågar om är alternativ
Den traditionella synen på framfall är att de beror på faktorer som både härrör till bäckenbottens lyftande kraft och stödjevävnadens lyftande och bärande förmåga. Hennes hypotes handlar om att en stram bindväv i bäckenregionen snarare skulle dra ner bäckenorganen och skapa framfall. Det här är inte en vedertagen hypotes och jag har lite svårt att se logiken bakom teorin. Författaren nämner inte alls de vedertagna tre lagren för stöd i bäckenbotten. Hon väljer också att bortse helt ifrån levatorskador och perinealkroppsdefekter som är några av de vanligaste bidragande orsakerna till framfall. Vaginala förlossningar och uttöjning av vävnaderna är också vedertagna och vetenskapligt välgrundade orsaker till framfall. Det är alltså i princip motsatsen mot påståendet att stramhet i bäckenbottens bindväv skulle bidra till framfallsutveckling.
Bakvänt resonemang
Hon beskriver att en patient hade ett ärr i perinealkroppen, en rectocele och behov av att använda fingertricket vid tarmtömning. I detta patientfall drar hon slutsatsen att det är stramhet i ärret om drar ner bakre väggen i slidan. Det som inte nämns är kvaliteten och tjockleken på vävnaderna i perinealkroppen. Det är allmänt känt att om du inte blivit optimalt sydd och saknar stödjevävnad och muskelfästen i perinealkroppen så kan du få rectocele och behov av att använda fingertricket vid tarmtömning. Förekomsten av ett ärr är troligen inte förklaringen till besvären, men de pekar på vad orsaken till besvären är belägen. Jag ser det som att hon resonerar helt bakvänt. Jag tycker heller inte att det går att läsa ut att hon heller undersökt sina patienter just vad gäller missade eller defektläkta mellangårdsmuskler eller levatorskador.
Överspänning i bäckenbotten
Det är däremot vanligt att personer som har framfall blir överspända i bäckenbotten. Man försöker mer eller mindre medvetet lyfta upp det som är sänkt, och utvecklar därför en långvarig krampreaktion i bäckenbotten. Att behandla detta gör ofta att patienterna upplever mindre besvär. Jag skulle gissa att en del av den goda behandlingseffekt hon beskriver är till följd av att patienterna tack vare den manuella behandlingen fått en minskad spänningsnivå i bäckenbotten.
Inte så bra vetenskaplig metod
Det finns ett metodproblem i studien och det är att patienterna i studien undersöktes och behandlades av samma person. Där finns tyvärr en risk för nedsatt tillförlitlighet i studiens resultat. Det korrekta hade ju varit om det var en oberoende person som gjorde undersökningen före och efter behandlingen. Sist i studien erkänns också att patienterna (som var 9 till antalet om jag förstått rätt) inte heller hade tydliga framfallsdiagnoser från början. Så vi vet faktiskt inte ens att patienterna hade konstaterade framfall.
På det hela taget är det en mycket liten studie, med hög risk för bias och byggd på icke vedertagna hypoteser om hur framfall uppstår eller fungerar.
Biotensegrity
För att vara mer rättvis i min förståelse och tolkning av artikeln har jag också läst in mig på just Biotensegrity. Tensegrity innebär att man analyserar struktur och funktion ihop och ser hur stödjevävnaders celler och vävnader kan omedelbart känna av och reagera på mekanisk belastning. Det är här fascia-trenden kommer in. Biotensegrity handlar om att muskler, ben, stödjevävnad, ligament och senor alla är beroende av varandra i ett nätverk. Det här är något av en trend som pågått de senaste åren. Förespråkarna menar att det är revolutionerande nya kunskaper som för evigt kommer förändra hur vi ser på anatomi och rörelsesystemets fysiologi. Kritikerna menar att det här är starka överdrifter och att det finns någon poäng med att fokusera för mycket på just stödjevävnadens egenskaper.
I bäckenbotten tror jag att biotensegrity-tanken är vettig. Jag kan inte riktigt gå in på den avancerade anatomin här och nu. Men jag gjorde det i det inledande inlägget i den här serien. Men även om man kan gifta ihop biotensegrity-tanken och bäckenbotten så anser jag att författaren till den omnämna studien helt missat stora delar av bäckenbottens anatomi. Hon verkar också ha bristande insikt i orsakerna till hur framfall uppstår.
Jag har ett framfall och har träffat fysioterapeut för detta (utomlands). Hon betonade vikten av att använda prolapsring och menade att den inte bara kunde lindra symtomen utan också göra att framfallen återhämtar sig. Hon menade att organen med hjälp av ringen hamnar på en bättre plats och att bindväven då kan dra ihop sig. Alltså att prolapsring kan läka framfallen.
Är det så? Borde inte alla med framfall rekommenderas att använda prolapsring?
Läsarfråga
Prolapsringar
Jag har tidigare skrivit två inlägg om just prolapsringar.
Kortfattat: prolapsringar (kallas pessaries i engelsk litteratur) är mekaniska hjälpmedel som är utformade för att stödja vagina och hålla bäckenorganen i en upprätt position.
Cochrane-rapport
Cochrane har gjort en rapport (2 i referenslistan) om användning av prolapsringar. Cochrane är ett fristående vetenskapligt nätverk som gör rigoröst utförda systematiska översikter över tillgänglig forskning inom olika ämnen. Deras slutsats är att det är osäkert om prolapsringar förminskar framfallsymtom hos kvinnor. Men användning av prolapsring tillsammans med bäckenbottenträning verkar vara mer verksamt.
Nya och svajig, men intressant input
När vi pratar om vetenskap så ska det finns helst sådana där systematiska översikter där flera eller många studier visat samma sak, för att vi ska kunna tänka att vi faktiskt vet saker. Om vi går till frågan om prolapsringar kan hjälpa till att läka något, så verkar det ju inte alls så. Men så har det kommit några ny studier som visat att den genitala hiatusen kan förändras av behandling med prolapsring.
Här måste jag först be dig läsa ett inlägg om genital hiatus om du ska hänga med. Kortfattat så är genital hiatus storleken på slitsen i levator ani. Den slitsen blir större om du nyligen har fött barn.
Här har man sett tendenser till att användning av prolapsring kan bidra med en minskning av slitsens vidd hos personer med framfall. En tänkt förklaring kan vara att prolapsringen minskade det nedåtgående trycket och att belastningen på levatormusklerna blev mindre. Förbättringen gällde dock hos individer som hade hela levatorer. Kanske kan bäckenbotten återhämta sig lättare om man minskar trycket och belastningen på musklerna.
Kan prolapsring läka framfall?
Det ärligaste svaret är nog att vi inte vet. Kanske kan avlastningen som prolapsringar innebär ge en lättnad åt de lyftande och bärande stödjestrukturerna (tänk på båten i dockan) och en förbättrad möjlighet för återhämtning för musklerna. Men om effekten bara blir kortvarig eller om det faktiskt skulle göra någon skillnad på sikt, det vet vi inte. Jag skulle dock aldrig välja att uttrycka det som din fysioterapeut gjorde det, det tycker jag är att lova alldeles för mycket.
Den vedertagna synen på bäckenbotten och bäckenorganens stödjefunktioner är uppdelad i tre nivåer. Den översta/innersta nivån står för upphängningen av livmodern genom ligament och delar av levator ani. En funktionsnedsättning på den här nivån leder till ett framfall av livmodern.
Mittennivån handlar om vaginalväggarna och stödjevävnaden som fäster mot bäckenet. Skador på den här nivån leder till framall av främre eller bakre slidväggarna.
Nivå tre finns längst ner och består av perinealkroppen, muskelfästen och stödjevävnad. Här smälter också alla tre nivåerna samman.
Det finns alltså delar av bäckenbottenmusklerna och stödjevävnad i alla nivåer. Men nivå tre är den sista utposten med lyftande och bärande funktion.
Båten i dockan-teorin
DeLancey och Peggy Norton ligger också bakom ”Båten i dockan-teorin” som syftar till att förklara bäckenbottens inblandning i uppkomsten av framfall. Det som faller nedåt eller utåt är ju inte bäckenbotten, så vilken roll spelar alltså bäckenbottens muskler i det hela?
Föreställ dig en båt som ligger förankrad i en docka. Den har rep som fäster båten mot bryggan. Det kan också finnas vatten under båten för att ge flytkraft och trycka upp båten underifrån. Om vattennivån sjunker eller försvinner helt, kommer repen vara det enda som lyfter eller bär båten uppåt. Så småningom, utan lyftkraften av vattnet, kommer repen inte längre kunna bära tyngden. Det som kommer händer är att båten åker nedåt.
I den här liknelsen är livmodern båten. Bäckenets ligament är rep och bäckenbottens muskler är vattnet under. Så länge bäckenbottenmusklerna finns där med tillräcklig bärande och lyftande kraft kommer ligamenten ha normal spänning. Om vi förlorar integritet och stabilitet i bäckenbottens muskler kommer draget i livmoderns ligament öka. Så småningom kanske de misslyckas att hålla uppe livmodern längre.
Är inte det där för enkelt beskrivet?
Jo! Och det finns alltså en pågående debatt om framfall handlar mest om muskelfunktion eller om stödjevävnadshållfasthet. Det verkar som att ledande forskare anser att den diskussionen är ”som att bestämma vilket blad på en sax som är viktigast”. Muskler och bindväv samverkar för att upprätthålla bäckenorganen på sina normala platser. Normal bäckenorganstöd utgörs av levator ani-musklerna och stödjevävnaden som fäster livmoder och vagina mot bäckenet. Skadade eller svaga muskler möjliggör för bäckenorganen att sjunka. Om stödjevävnaden är för slapp för att hålla uppe organen kommer de också sjunka. Det som är nytt är insikten i att levatorskador ökar risken för framfall kraftigt. Det som möjligtgjort dessa ”nya” kunskaper är 3d-ultraljud och det man kunnat se är att när man kombinerar muskelskador och ligamentsvikt bildas större framfall än om någon av strukturerna ensamt har en funktionsnedsättning. Vid muskelskador spelar skadans omfattning roll. Levator ani hjälper till att skapa en tillstängande och lyftande kraft och när den är skadad ökar också utrymmet där bäckenorganen kan ”trilla ner igenom”.
Stödjevävnadens roll
Livmoderns lyftande och bärande stödjevävnad svarar på de krafter som läggs på bäckenorganen under ökning av buktrycket. Man har sett att ligamenten förlängs mer och tillåter mer sänkning av livmodern hos individer med framfall jämfört med individer utan framfall.
Our website uses cookies from third party services to improve your browsing experience. Read more about this and how you can control cookies by clicking "Privacy Preferences".
