Kategori: Joseph, Mia och barnen

Joseph, Mia och barnen

Familjen Fernando

I den här kategorin hittar du högt och lågt, vitt och brett om oss – Joseph, Mia och barnen. Vi driver den här sidan som en blogg och utöver kvinnohälsa som är ett stående tema så lär du som läsare känna oss. Det här är en levande blogg och vi vill ha det så.

Vi skriver om livet, vardagen, föräldraskapets högpunkter och lågvattenmärken och om resor och andra saker vi företar oss. Vi är hemskt vanliga, men många beskriver också bloggens styrka att den just har en blandning av innehåll.

Vi är hemskt glada om ni vill läsa och följa! Vi finns också på instagram och på senare tid har vardagsbetraktelserna kommit att hamna där i stor utsträckning.

Livet som trebarnsförälder – Waldo 7 månader

Waldo

Nu är det fart på bebisen (även om jag inser att jag förmodligen kommer att skriva samma sak alla månaderna framåt)! Sedan början av maj har Waldo krupit på riktigt och sedan dess har han fått upp farten mer som mer. Och om en trodde att krypa inte räckte så har han börjat att resa sig upp mot personer och saker för att komma upp och stå. Känns som det finns risk att han kommer att återupprepa det som en kan läsa i min mammas anteckningar från när jag var en bebis:
”6 mån – jag tar mina första krypsteg.”
”7 ½ mån – jag kryper obehindrat och reser mig upp mot möbler”
”8 ½ mån – jag tar mina första steg”
”10 mån – jag springer”

Vi får väl se hur det går, men jag kan inte riktigt säga att jag ser fram emot en 10 mån som springer, så han måste inte gå i mina fotspår.
Annars är det bra framfart inom pratandet med. Det är fullt med ”baba”, ”mama”, ”nana”, ”yaya” mm. En kan även ana att han kommunicera med ”ord” genom att till exempel göra samma ljud och gester när han vill ha vatten vid måltiderna.

Wollmar och Wilfred

Nu verkar det ha lossnat för både W1 och W2 att det är både roligt och framför allt gosigt att ha ett bebissyskon. De gullar både med honom ofta, vill bära honom och Wolmar har till och med slutat att bry sig när Waldo dreglar på honom. Det är väldigt mysigt när de är på rätt humör och Waldo är så förälskad i sina storasyskon. OJ va han ser upp till dem!

Sömn

Nätterna har nu faktisk börjat att bli riktigt skapliga. Wilfred kommer allt som ofta inte till oss längre och när han gör det så sover han på en madrass på golvet vid sidan om mig. Waldo ammar fortfarande men inte lika mycket som förut (se nedan) och han är sällan vaken mitt i natten. Däremot går han fortfarande gärna upp i ottan, vilket är någon gång mellan 4 – 6. På en riktigt bra helg morgon så lyckas jag få honom att somna om efter ca 30 minuters arbete för att få sova ända till strax innan 7.

Mat

Matmässigt fortsätter han att vara ett litet matvrak som äter gröt till frukost, 1 banan och ½ avokado till mellanmål, lättare lunch, eftermiddagsmellanmål och sedan en ganska stadig middag ofta bestående av samma saker som vi äter fast mosat. Han är även en riktig kämpe när det kommer till att äta macka och fixar att få större bitar bröd som han kan hålla och bita/gnaga av det han vill och tugga och svälja. Utöver detta så ammar han ungefär 3 gånger på dagen och 2 på natten fortfarande. Han älskar att dricka vatten, han tycker verkligen att det är sååå festligt att få dricka ur pipmugg.

Föräldrarna

Vi har haft en ganska bra månad där det varit hyfsat lugnt på arbetsfronten. Vi fick till och med möjligheten till en dejt, där mormor tog de stora barnen och vi med lillskrutten kunde gå på långpromenad, gå på restaurang och äta frukost i lugn och ro. Det påminde oss sååå mycket som tiden när vi bara hade Wollmar. Nu går vi in för slutspruten innan sommarledigheten börjar och vi får en lång som härlig sommar tillsammans!

Ni andra med bebisar, hur har ni det?

Sju månader postpreggokropp

Kroppen

Alltså, det här är med kroppsuppfattning. När jag var nyförlöst hade jag en slags bubblande panikkänsla över att ha en helt främmande kropp som inte alls kunde kännas igen som min. Nu är jag tillbaka i en kropp som känns igen, men jag får jobba med att nyetablera mig i den. Vad är fortfarande föränderligt och vad kommer vara så här nu, efter tre barn? Jag har svårt att veta vad jag har för klädstorlek och jag har väldigt svårt att klura ut vad jag vill ha för slags badkläder i sommar. Håravfallet har börjat lugna sig och jag har nog utan att överdriva tappat 50 % av allt mitt hår. Har kapat av det nu.

Magen

Magen är också ett kapitel för sig. Jag har konstig känsel på ena sidan av magen, som inte stör förrän vid beröring. För då gör endast lätt beröring ont. Det intressanta är, att när jag får träningsvärk i magmusklerna däromkring, så blir det någon slags förstärkning av min andra smärtupplevelse. Jag tolkar det som att det är smärtsignalering inom samma dermatom som på något sätt ger en pluseffekt. Men jag vet inte. Det stör inte så mycket, utan är mer ”kropps-konstigt”.

Amningen

Alltså, den här symbiosen mellan mig och Waldo. För en månad sedan hade vi börjat mer med mat för Waldo, men jag kände att jag fortfarande ammade lika mycket. På en månad har hänt så mycket med Waldo, och då även med mig. Han äter en stadig frukost, lunch och middag och något eller några mellanmål. Där emellan ammar han nu 2-3 gånger per dag och 1-2 gånger per natt. Det innebär VÄLDIGT mycket glesare amning, mindre bröst och… ta Da! Återkomst av mens. Tillbaks i hela den snurran med toppar och dalar, hud som beter sig annorlunda och humör som lever litegrann sitt eget liv.

Bäckenet

Jag är smärtfri i stort. Kan springa och promenera obegränsat, men jag fick alltså välja bort att bära Waldo under promenader till fördel för att smärtan skulle ”läka ut”, verkar det som. Det jag har kvar är att det gör jätteont att ligga på rygg på hårt underlag, när bakre bäckenlederna får tryck på sig. Och av någon anledning gör det ont att krypa.

Handlederna

Handlederna är inte bra, dock. De blev liksom sämre nu bara sista veckan igen. Jag tror att det är mitt myckna pysslande som triggat igång det. Wilfred fyller år snart och vi ska ha temakalas. Jag har svårt med alla slags långvariga grepp verkar det som, oavsett om det är bebis, pocketbok eller sax och pensel.

Jobb

Waldos sjätte månad var väldigt lugn på jobb-fronten och det var njutigt. Jag har haft en del att göra med böckerna som är på gång, men jag har inte haft så mycket jobb borta hemifrån. Det har varit mysigt att kunna fokusera på att njuta och gå långa barnvagnspromenader i vårvädret. Nu i maj har jag mina sista jobbuppdrag tillsammans med Waldo och jag är en liten aning nervös. Han är större, mer motoriskt utvecklad och kanske mer mammig/blyg nu än för någon månad sedan. Jag tror att det kommer gå bra, men kanske vara något mer jobbigt än tidigare. Han har varit en riktig glidar-bebis att jobba med hittills.

Trötthet

Faktiskt, att få ungefär hälften så många amningsuppvak på nätterna är ju UNDERBART. Jag sover bra, tycker jag!

Mens?

Ja, som jag nämnde förut så har mensen återkommit. Det är okej. Sju månader postpartum är tidigare än annars, men med ett Waldo-matvrak så är det knappast en överraskning.

Hur mår du?

Gravid, ogravid, vill bli gravid? Berätta!

Läs mer på Bakingbabies

Mias historia om löpning efter förlossningsskada

Just nu är jag verkligen mitt uppe i att försöka återta löpningen som min vardags-motions-form, men efter den här tredje graviditeten upplever jag det mycket svårare än efter de tidigare graviditeterna. Det beror just nu på hur graviditeten och tiden efter var gällande smärta i bäckenlederna, och ingenting på hur mina bäckenbotten mådde eller mår. Så jag kan återkomma med ett mer rapporterande inlägg om hur återgången till löpning varit med tanke på smärtan. Men idag tänkte jag skriva om löpning och bäckenbotten – min historia.

Ignorance is bliss

Ledordet för min löpningshistoria efter mina två första graviditeter är litegrann ”ignorance is bliss”. Jag har ju varit fysioterapeut hela tiden, och hyfsat insatt ändå i ämnet kvinnokroppen. Men det är ändå efter 2014 som jag inhämtat de flesta av mina kunskaper. Det som jag gjort efter båda mina graviditeter är alltså inget jag skulle 1) göra om 2) rekommendera för någon annan. Knappt ens för någon som är nyförlöst heeeelt utan komplikationer. Och då menar jag alltså mer som att jag inte visste då vad jag vet nu. Och för nytillkomna läsare:

  • Jag är fysioterapeut och har god förmåga att avläsa kroppens signaler och bedöma muskelstyrka och funktion.
  • Sedan mina egna graviditeter har jag alltså träffat närmare tusen patienter efter graviditet och förlossning och gör vaginala undersökninar i mitt arbete. När jag fick mitt första barn jobbade jag inte så, och visste inte det jag vet idag.
  • Med tanke på det jag vet i dagsläget får påståendet ”ignorance is bliss” stå för att det ju faktiskt gick att göra som jag gjorde. Med mina erfarenheter från arbetet vet jag att det precis lika gärna hade kunnat gå riktigt, riktigt dåligt också.

Jag började springa typ på dagen 4 månader efter sfinkterrupturen

Jag hade kniptränat, tyckte mig vara besvärsfri, och de enda råden jag hade fått var att avstå tyngre träning de första fyra månaderna. Jag började springa direkt när de restriktionerna släppte. Jag vill minnas att jag sprang 4 kilometer första gången. Hyfsat långt, och hyfsat snabbt. Jag hade kniptränat, bålstabilitetstränat och känkontrollstränat under hela hösten.

Jag.Skulle.Inte.Råda.Någon.Av.Mina.Patienter.Till.Det.

Nu tycker jag att det låter lite dumdristigt, nästan. Men samtidigt: Kvinnor har i regel adekvata känslor och upplevelser jag sina kroppar. Jag kände nog ändå att min kropp skulle palla det. Och jag hade rätt.

Wollmar föddes i slutet av juli 2012

Den nittonde december skrev jag ett inlägg om när jag var på gymmet och sprang på löpband. Jag minns det där så väl, jag var så ARG på kroppen på att den varit skadad och ville verkligen, verkligen att den skulle hålla.

När Wollmar var 10 månader sprang jag min första mil. Vi var lediga 10 veckor tillsammans, och jag tror att vi turades om att springa varannan dag. I augusti strax över ett år efter förlossningen sprang vi Midnattsloppet tillsammans. Några veckor senare blev jag gravid igen, och slutade ganska snabbt springa eftersom det började gå så förgrymmat långsamt och eftersom jag fick känningar i bäckenet.

Löparåret 2014

Det är här det andra knäppa kommer in i bilden. Jag är uppenbarligen rätt hetsig av mig. Restriktionerna efter ett kejsarsnitt är att avvakta med mer intensiv träning tills 6-8 veckor efteråt. Typ på dagens 6 veckor efteråt att Wilfred föddes med planerat snitt så sprang jag 5 km. Jag blir så trött på mig själv när jag skriver det här, för jag skäms typ. Jag sitter typ hela dagarna och ber mina patienter sluta hetsa med för högintensiv träning, för snabbt. Och så vet jag ju att jag gjort typ värre grejer själv. Mer exakt hur jag gick till väga under sommaren 2014 har jag beskrivit här. Jag baserade mitt upplägg ganska mycket på detta. Jag sprang alltså Midnattsloppet igen det året, på dagen 3 månader efter att Wilfred föddes. Suck. På hösten sprang jag Tunnel Run, det var jätteroligt och mer logiskt okej.

Efter Wilfreds förlossning har jag ju kunnat fokusera mer ostört på knip, rehab, bålstabilitet och löpning

2015 blev det därför ett Göteborgsvarv och ett Midnattslopp. 

2016 blev det Stockholm Marathon. Här är lopprapporten och här är en jämförelse mellan maran och en förlossning. 

2017 blev det Lidingöloppet, bara några veckor innan jag sedan genomgick en rekonstruktions-operation för bäckenbotten. Mina problem har som sagt aldrig gett sig uttryck under eller efter löpning.

Mias historia om löpning efter förlossningsskada

Jag vet fortfarande inte svart på vitt om min bäckenbotten mår helt bra av min löpträning. Jag läcker aldrig när jag springer (eller ja, efter typ 2 mil och om jag är kissnödig och hostar kan det passera någon droppe) och får aldrig några tyngdkänslor eller liknande. Det har jag aldrig fått, ens innan jag gjorde bäckenbottenrekonstruktionen.

Rädsla som hinder?

Att inte riktigt förstå vidden av sina skador kan vara en bra grej? Jag träffar dagligen kvinnor som tangerar att övertänka sina symtom, och som får ta sig an en KBT-approach för sig själva för att våga återta aktiviteter som vi båda logiskt kan se att deras kroppar ska klara av. Samtidigt så är min egen löparhistoria inte sådär super-föredömlig. Ni ska veta att jag har skärpt mig så mycket nu den här tredje gången.

Alltså:

Min postpartums-löpnings-historia är något jag helst inte pratar om, eftersom jag skäms lite över att jag är ett extremt dåligt föredöme som inte levde som jag lär. Jag hade alltså blivit bekymrad om någon av mina patienter började med samma hetsiga upplägg. Jag vet att det finns kvinnor som inte har några besvär efter en förlossning, men det är ju knappast de som kommer till mig som patient.

For the record, här finns mina rekommendationer:

Om föräldraskap

Det här har varit det som förvånat oss mest i föräldraskapet

Omställningen att bli föräldrar

Det som förvånade oss mest med att bli föräldrar var hur otroligt starka känslor det skapar. Och att känslorna är inte enbart positiva, alltid. Vi älskar våra barn och skulle göra vad som helst för dem, så oroa er inte nu. Men vi hade aldrig kunnat föreställa oss att de också skulle kunna driva fram våra egna absolut sämsta sidor på ett sånt väldigt effektivt sätt. Det finns ingen annan människa som kan driva oss till vansinne som våra barn kan. Vi skulle aldrig bli frustrerade och arga på samma sätt, av vad någon annan gör. Vi blir extremt sällan arga på varandra, och vi är inga personer som ofta hamnar i konflikter med kollegor eller andra medmänniskor. Men barnen kan driva fram en sån ENORM frustration, som vi inte riktigt var bekanta med att vi hade inom oss tidigare. Är det bara vi?

Barnen ser hela registret

Vi älskar dem över allt annat, och vi låter inte frustrationen och ilskan ta överhanden på något för barnen negativt sätt. Men de ser oss bli arga, upprörda och stressade och vi försöker så pedagogiskt vi kan förklara för dem när det händer, eller strax efteråt. Vi tänker att barn behöver vet att hela känsloregistret finns och att det är okej att inom sunda spann ge utlopp för sina känslor.

Men, ja. Det som förvånat oss mest som föräldrar är hur arga vi kan bli. Haha.

Förebilder och inspiratörer inom föräldraskap

När det kommer till förebilder inom föräldraskap går vi nog båda mest till våra egna föräldrar. Mia vill gärna pyssla med barnen som hennes mamma gjorde med henne och hennes systrar. Det är lite tråkigt, för våra två stora älskar verkligen inte att pyssla. Mia tycker att det är viktigt att skapa ”magiska” barndomsminnen, hon jobbar mycket med stämningen hemma vid olika specialla tillfällen. Eller gör vardagliga tillfällen speciella. Från mina föräldrar har vi mycket hämtat en generositetsinställning – det ska alltid finnas utrymme för matgäster, och att ha barnens kompisar över är bara en förmån.

Svårt att härma av andra?

Annars känns det i stort sett svårt att inhämta råd och kunskap från andra när det kommer till föräldraskap. Det är ju bara vi som är vi, och det är bara vi som har våra barn. Våra svårigheter är ju utifrån våra egna svagheter som individer och föräldrar, och våra barn är ju sina egna personer med allt vad det innebär. Vi har några kompisfamiljer som fungerar ganska lika oss, och dessa blir ju inspiratörer på ett mer vardagligt plan. Det handlar inte om att vi har vänner som några stora föredömen på piedestaler, utan mer som medkämpande. ”Jaha, de löste det där problemet så där, vad smart!”.

Vad i ditt föräldraskap är mest utmanande eller förvånande?

Köp signerad Mammaroll och Snippkontroll till Mors dag!

Ge bort världens bästa bok till den blivande eller nyblivna mamman på Mors Dag. Har hon inte redan boken kommer det GARANTERAT vara den bästa Mors Dag-presenten.

Pris

Frakten går på 60 kr, så boken blir din för 200 kr inklusive frakt. Vill du istället komma till Årsta och hämta upp kan vi kanske ordna det med (men med tre barn och massa kalas i maj så är vi inte superflexibla), då blir boken din för 140 kr. Du också önska ett personligt meddelande i boken, signerat av mig!

Skriv en kommentar med att du vill köpa, och uppge en mejladress som jag kan nå dig på. Jag mejlar betalningsinstruktioner, du betalar och skriver vilken hälsning du vill ha i. Jag behöver ha beställningen senast 20 maj för att (om Postnord sköter sig…) kunna se till att boken landar hos dig innan Mors Dag den 26 maj.

Vi hörs!

Sprid och tipsa gärna vänner! <3

Hur vi får barnen att smaka på ny mat

Vi är ofta mer personliga på instagram, och vårt konto där har också ganska stor fokus på vår vardagsmat, mat-temaveckorna och vad barnen äter av allt vad vi lagar. Där fick vi en fråga för ett tag sedan

Frågan löd:

”Det här kanske ni har svarat på många gånger, men hur pratar ni med barnen om att smaka? Om att de kan välja något bara på bordet? Hur peppar ni er själva när de bara äter grönsaker och bröd flera dagar i följd? Ni verkar ha en härlig inställning till mat och jag skulle uppskatta lite inspiration/tips från er”.

Vi planerar och tänker mat utifrån någon slags tallriksmodell, med kolhydrater, protein och grönsaker.

För vår egen del försöker vi hålla på tallriskmodellen med varje lagat mål, men för barnen ser vi det som en cykel över tid. Vi har ganska stort förtroende till barnens egna kroppar, att kroppen över tid ser till att den får allt den behöver. Bara vi erbjuder bra mat generellt. Vi är helt nöjda med att barnen ibland bara äter kolhydrater, vissa dagar bara äter av proteinkällan och en del dagar bara äter grönsaker. Över tid får de i sig hela kostcirkeln och motsvarande en tallriksmodell, fast det är utsmetat över två veckor.

Till exempel har barnen haft lite svårare att få sådana där riktiga ”protein-ätar-dagar” då vi ätit mer vegetariskt i perioder veckor. Helt plötsligt började Wilfred be om ägg till frukost. Det ser vi som ett kvitto på en högfunktionell kropp som ser till att han får i sig allt den behöver.

Vi försöker också alltid att ha det ganska odramatiskt kring att smaka.

De MÅSTE smaka innan de får uttala sig om att något är äckligt, men måste inte smaka rent generellt. Regeln handlar alltså om rätten att uttala sig. Ofta kör vi mut-metoden. Typ barnet tar en portion pasta, men vägrar grönsaker, sås, proteinkälla. Om barnet då vill ha en till portion pasta måste han då först smaka på något av det andra. Det räcker med att smaka pyttelite, men ändå. Otroligt ofta kommer de då på att de nog visst ville ha sås till nästa portion, etc. Ibland mutar vi också med att ”om du smakar på detta så får du efterrätt”. ”Efterrätten” är oftast någon festligare frukt till vardags.

Äter de typ ingenting alls, eller något som vi bedömer som alldeles för lite, då avslutar vi måltiden utan tjat. Sedan dukar vi av, de får leka en stund. När det gått tillräckligt lång stund för att de inte ska dra parallellen ”jag-äter-inget-till-middag-och-då-får-jag-något-godare-istället” så brukar vi göra smörgåsar och frukt till dem.

Att inte komma för hungrig till matbordet

Vi ser ofta att måltiderna blir mer kaosartade om barnen är FÖR hungriga när måltiden börjar. På veckodagar får de ofta börja med morotsstavar eller andra grönsaker i soffan, medan de lyssnar på något från SR barnradio. När de inte är utsvultna verkar de ha bättre strategier själva för att klara av att smaka och testa.

Att vara med och laga

Vi har i vardagen sällan tid/ork att ha med barnen aktivt i matlagningen, men däremot låter vi dem nästan alltid smaka av maten. Vi ber dem om hjälp att smaka av såsen på en tesked. De har också utvecklat en riktigt bra känsla för sås. ”Den behöver mer syra” kan vår sexåring svara. Om de redan smakat under tillagningen så har de svårare att dissa maten när den väl står på bordet.

Vi har tryggheten av att vi vet att våra barn äter bra på förskola/skola

Att kunna vara avslappnad kring vad barnet äter eller inte äter handlar ju mycket om att veta att de faktiskt inte far illa på något sätt alls av att äta lite sämre/mindre någon dag då och då.

Vi testar ju och lagar mycket ny mat. För att barnen ska känna sig trygga i detta blandar vi sällan ihop alla ingredienserna innan servering, utan låter barnen plocka ut det de kan tänkas äta. Säg att vi ska äta nudlar, wokade grönsaker, sås och nötter. Då låter vi barnen får nudlar, färska och icke-wokade grönsaker och nötter. Vi är också väldigt öppna för att barnen får äta ketchup på typ vad som helst. Om det är en smak som gör dem trygga att smaka och äta sig mätta på en ny rätt så gör det oss ingenting.

Hur ser du på barn och mat? Tips, tricks eller svårigheter?

Livet som trebarnsförälder – halvår med Waldo

Waldo

Farten ökar med vår lilla Do-do. Den senaste månaden känns det som att det har hänt hur mycket som helst. Motoriskt sett är han huuur nära som helst till att börja krypa. Jag vet att det eventuellt kan dröja lång tid innan han verkligen gör det, men han är också i ett läge där han faktiskt skulle kunna vara i full färd redan om en vecka. Vad menar jag? Jo, han ligger bra på mage, kan vända sig till och från rygg. När han är på mage så lyfter han sig upp på händerna och jobbar järnet för att komma dit han vill. Höger och vänster snurr funkar finfint, men oftast kommer han inte dit han vill, alltså framåt. Det motoriska programmet blir lite fel och han skjuter sig baklänges istället. Några gånger har han krupit några steg på armbågarna (typ militärkryp) framåt, men inte mer. Han kommer även upp på alla fyra ganska ofta och står och gungar.

Redo att krypa
Jag kan sitta ganska bra också.

Med maten går det också bra. Mia ammar för fullt, men vi märker att det inte räcker längre. På kvällen vill han verkligen ha en ”stadig” portion gröt (dvs. 2 msk grötpulver, 4 msk vatten, 1 tsk olja, 1 kub bröstmjölks-is och några tsk aprikospuré). Kan äter även smörgåsrån själv, brödbitar ibland, banan, apelsin och lite olika sorters mat (ris, potatis, kyckling, fisk mm). Ibland känns det inte som att det finns någon botten i pojken.

Mums!

Wollmar och Wilfred

De stora barnen blir större och större. Deras förhållningssätt till minstingen har inte förändrats märkbart på den senaste månaden. Möjligtvis så busar de lite mer med honom i och med att han skrattar vid titt-tut-lekar och ibland kan det vara ganska skoj för de stora med. W1 och W2 har börjar återuptäcka Duplo den senaste tiden och det är något som Waldo kan vara med på. De bygger och leker. Han ligger bredvid, raserar ibland och smakar sedan på diverse klossar. Alla nöjda! Vi försöker främja duplolekandet framför smålegolekandet (pga småbitar och bebisar, ni vet) och har därför köpt ett stort lass nytt (begagnat) duplo.

Sömn

Under 1½ vecka har Waldo varit förkyld. Det har inneburit lite jobbigare nätter. Men han har klarat det förhållandevis bra, hans storebröder i samma ålder tog förkylningarna mycket värre. Nu har det varit några nätter med mer amning och två riktigt jobbiga ”jag-kan-inte-andas-med-näsan-och-kan-inte-heller-suga-på-nappen”-nätter. Första natten efter att förkylningen släppte sov han från 18:30 – 03:45 utan att vakna eller amma. Det var nice!

Mat

Vora måltider rullar på. Men vid middagarna är det en förälder som inte får äta helt ostört utan behöver agera bläckfisk och mata en hungrig Waldo samtidigt. På grund av detta har Mia matat Waldo innan jag kommit hem från jobbet, för då kan han sitta med och knapra själv på ett smörgåsrån som ”efterrätt”. De stora barnen är såklart mycket avundsjuka på de där rånen. Livet är orättvist! 😛

Jag pottränar en del också, fast jag bajsar hellre på mattan.

Föräldrarna

Den senaste månaden har varit mycket arbetsintensiv för oss båda. Jag har haft mycket deadlines på jobbet, med lönesamtal, utvecklingssamtal och en massa workshops och inspektioner (= sena dagar). Jag har också påbörjat att lämna över en del av mina ansvarsområden och då kräver det lite extra arbete för att hinna med. Mia har haft fullt upp med uppdrag och dagar med SKL, SBU, Socialstyrelsen och fristående föreläsningar och personliga mejlrådgivningar. Vi har även byggt på lotten med hjälp av underbara vänner och så nu vill vi bara andas ut och ha några lugna veckor! Nu hoppas vi på fint väder, bra vårsådd och slut på förkylningar och en paus från jobbiga faser.

Ni andra med bebisar, hur har ni det?

Ett halvår postpartum

Kan vi bara ta en sekund och fundera över detta sjuka: Ett halvår postpartum? NÄR försvann all denna tid?

Magen och kroppen

Jag hade en dag i mars, då jag skulle jobba och klädde mig i jobbkläder och sminkade mig och ba ”JAG KÄNNER MIG SNYGG!”. Det var en sån fantastisk känsla och det var så ENORMT länge sen. Jag tror att det ganska exakt var ett år sedan, faktiskt.

Det här var i april förra året, och det var på en jobb för SKL-dag och jag vet att jag kände mig bekväm, välklädd och snygg. Det var nog typ sista gången för graviditeten.
Det här var nu, första gången jag verkligen kände att jag trivdes med mitt utseende igen.

Kalla mig ytlig, men det gjorde SÅ MYCKET att bara få landa i den där känslan av att trivas i kroppen igen.

Sen gick det några veckor, och så började postpartum-håravfallet Allan ge sig till känna. Det är inte sååå farligt, men det gör ändå något med mitt utseende. Att inte ha riktigt samma ansiktsform/hårfäste som vanligt. Jag ser inte heller fram emot perioden av att se ut som en galen professor med yviga småhår som en gloria runt pannan.

Amningen

Amningen rullar på som tidigare, men nu äter Waldo en eller två måltider med annat, men ammar som måltidsdryck. Så jag tror egentligen inte alls att jag ammar mindre än tidigare.

Bäckenet

Jag har insett en sak: Jag kan inte promenera med Waldo i sjal, även om det aldrig har gjort direkt ont medan jag burit och gått. Det är en belastning som troligen medverkat till att jag har haft så ont i bäckenet, så pass länge. Jag har helt fått övergå till att ta vagn vid lämningar och hämtningar. Däremot fungerar sjalbärande hela arbetsdagar (med pauser såklart), bara de inte innebär för mycket gående. När jag slutat överbelasta bäckenet så så har det blivit mycket bättre. Jag har nu kunnat springa en mil och har nog inte haft värk egentligen på hela Waldos femte månad.

Handlederna

Jag tänker inte på handlederna länge, mer än om jag suttit och läst eller sytt för hand mycket. Då blir jag trött och får lite ”varningssignals-ont”. Hade jag gått över den gränsen hade det nog varit lätt att provocera igång smärtorna igen.

Jobb

Waldos femte månad har varit jobbintensiv. Vi har snittat på två hela arbetsdagar i veckan minst, utöver allt jag gör här hemma med blogg och bokskrivande. Jag tror inte att det har varit dåligt alls, för någon av oss. Min erfarenhet av våra tidigare bebisars femte månader är att det är en månad av frustration och närhetsbehov. Waldo har behövt vara väldigt lite frustrerad, för han har ju suttit ihop med mig i sjalen väldigt mycket. Och ändå går hans utveckling i rasande takt framåt, han sitter själv korta stunder och står på alla fyra och gungar. Men resten av terminen kommer vara lugnare nu! Det ska bli skönt, det med!

Trötthet

Just nu har både jag och Waldo haft en förkylning med massa hosta, med uppvak och störd sömn för oss båda. Så nu är jag lite mör. Men annars? Helt okej.

Mens?

Ingen mens än, men har haft lite förkänningar av värk i livmodertrakten och sånt som får mig att känna att det kanske är på g? Jag vet inte. Har fått tillbaka mensen vid typ 8 månader de andra gångerna så jag hoppas det dröjer lite till.

Hur mår du?

Gravid, ogravid, vill bli gravid? Berätta!

Varför Mia blev fysioteraeput

Ja, hur var min resa till att bli fysioteraeput?

Jag har alltid älskat att läsa, Jag mår otroligt bra av att läsa, koka samman information till ett sammanhang och presentera det tydligt för mig själv i form av anteckningar, mind maps, bilder eller flödesscheman. Jag har ALLTID gillat skolan. Det är något som får mig att känna mig i balans när jag har en pågående process av inlärning, det är så jag är skapad. Sedan jag gick ur gymnasiet har jag alltid pluggat, i någon form.

En äkta pluggis

Under alla skolår har jag kunnat sammanställa allt inför prov och tentor till en bunt papper med sammanfattande material, för att min studieteknik varit att sammanställa detta. För mina klasskompisar har det inneburit att jag kunnat langa plugghjälp till allt och alla… Jag fick en gång ett brev av en vän som raddade upp vilka av alla hans betyg han hade mig att tacka för… Jag vet inte om det stämmer, men jag tror ni som läser bloggen förstår nu varför jag bloggar som jag gör.

Det lönade sig

Jag gick ut gymnasiet med nära 20.0, jag tror att det var 19.7 eller nåt. Det som inte var full pott och MVG var matte C. Jag kan arbeta hårt för att få bra betyg i matte. Men det går inte alls lika lätt som allt annat. De flesta betyg kan jag verkligen inte minnas att jag jobbat hårt för.  Jag hade valt samhällsprogrammet, eftersom jag redan då visste att teorier, sammanhang och språk är min bästa sida. Inte matte och naturämnen.

Jag hade ingen som helst tanke på att plugga något ”medicinskt”.

Jag var fullt inställd på jurist, sökte och kom in.

Men. Jag hade dragits med ätstörningar en period i tonåren, inte så farligt till en början. Men det blommade ut till en träningshets/anorexihärva och jag fick behandling ganska snabbt inpå. Jag insåg i detta sammanhang att jag inte skulle må bra av ett yrkesval som var just grundat på ”karriär” och prestation. När jag i samma veva träffade Joseph som pluggade till apotekare som som kunde prata sig varm och kroppen, läkemedel och sjukdomar började jag fundera på fysioterapeut (då sjukgymnast). Ett yrke som knappt ens har en karrärsstege och som har väldigt ”hands on” arbetsuppgifter tilltalade mig. Arbetsdagar som har tydlig början och slut.

En riktningsändning

Det blev en ganska abrupt omstyrning av riktning i livet. På några månader sökte jag sjukgymnastprogrammet i Göteborg och flyttade till Öckerö där Joseph bodde. Hans program fanns bara i Göteborg (apotekarutbildning med en forskningsinriktning). Ville vi bo nära varandra var det läge att jag flyttade till honom.

Jag hade aldrig gått själv hos en fysioterapeut innan jag började plugga till en. Inte heller dade jag någon bakgrund inom elitidrott eller ens lagidrott som många andra i klassen. Jag hade en problematisk relation till min egen kropp men ett hejdundrans studiehuvud.

Var jag för ung?

Med några års åldrande och yrkeserfarenhet kan jag själv tycka att jag var för ung när jag började plugga. Fördelen är nu att jag fortfarande är hyfsat ung och börjar bli rejält erfaren. =)

Hamnade i äldrevården

Mitt första jobb var på ett äldreboende, något som jag vantrivdes med enormt. De gamla var oerhört rara, men elände vilket ensamt och tungt jobb det var många gånger. Jag fick jobb inom primärvården ganska exakt ett år efter min examen och har faktiskt jobbat för samma arbetgivare, men på lite olika mottagningar, ända sedan 2009.

Kvinnohälsanischen

I primärvården där jag jobbat i 10 år möter vi normalt personer med besvär från alla olika kroppsdelar, och både kroniska och akuta besvär. Unga och gamla. Sedan Wollmar föddes 2012 har jag ju valt att nischa mig allt mer mot kvinnors hälsa och är ju också specialistfysioterapeut sedan en tid tillbaka.

Ett nytt kapitel

Jag mår väldigt bra i både kropp och psyke sedan många år, även om jag har ett fortfarande i stort har ett prestationsbaserat självförtroende. Men nu är jag också sugen på nya utmaningar!

Jag har sagt upp mig!

Det har varit en process som mognat fram under flera år. Men nu har jag startat eget, och jag har sagt upp mig. I höst kommer jag börja träffa patienter igen, men som privatpraktiker med landstingsavtal (om allt går vägen!) . Jag kommer inte jobba heltid med patientarbete utan också lägga faktiskt tid på den här bloggen, på föreläsandet, bokskrivandet och andra konsulttjänster. Jag älskar att träffa patienter, men jag älskar också det andra.

En mer rimlig belastning

Som trebarnsmamma kan jag inte driva en blogg (som ett heltidsjobb) på fritiden, jobba som fysioterapeut 100% och ta andra uppdrag på tid som inte finns. Det går inte. Jag är så glad (och lite skrajsen) över de nya utmaningarna som väntar!

Vems ansvar är det att förändra egentligen?

Det finns så oändligt mycket påhittade rätt och fel kring våra kroppar

Det är rätt att vara smal.
Det är fel att vara tjock.
Det är fel att vilja vara smal.
Det är fel att inte trivas som tjock.
Det är fel att inte vilja vara smal.
Det är rätt att gå ner alla sina mammakilon fort.
Det  är fel att banta.
Det är fel att vilja börja träna för att komma i form (läs=bli smal)
Det är rätt att börja träna ”bara för att bli stark”.
Det är fel att inte älska sin kropp som den blev efter en graviditet eftersom de nyss producerat ett mirakel.
Det är ändå fel att gå omkring och se nyförlöst ut i flera månader

Alla är olika

Jag brukar ofta mantra för mig själv ”varför skulle folk börja fungera lika dant för att de blivit föräldrar, vi var ju inte lika till att börja med”, och när jag ser på det så inser jag att det inte finns något rätt, eller fel, och vi aldrig kommer komma fram till någon konsensus om detta (eller om något annat som har med typ barn att göra…).

Att skämmas över vantrivsel i kroppen

Inför att Waldo skulle födas hoppades jag

  1. att jag skulle acceptera postpartumkroppen bättre den här tredje gången.
  2. att jag inte skulle skämmas över min eventuella vantrivsel i den där konstiga nyförlösta degkroppen.

Det gick bättre, men inte helt o-skavigt

Det har gått bättre, faktiskt. Jag känner inte att jag nödvändigtvis måste bli smal igen för att duga på något vis. Men jag känner mig helt enkelt inte riktigt hemma i en kropp som… inte känns som min. Det är ändå någon slags obekväm känsla av att känna att hela garderobsinnehållet sitter fel och fult. När jag känner mig ful blir jag, ytligt nog kanske, hindrad i att vara social och att ta för mig i livet.

Går det att tänka rätt?

Jag tänker att vi inte får skuldbelägga kvinnor för att de vill kunna känna sig självklara i sin kropp, känna sig hemma och trygga, ÄVEN om den viljan kommer lite hastigt efter en förlossning.

Sedan är ju detta ändå symtom på sjuka ideal och allt annat i vård värld som drar en massa knäppa likamedtecken mellan snygg=smal=framgångsrik=lycklig etc.

Vem behöver ta ansvar?

Vi behöver bekämpa och förändra idealen, men på individnivå blir det kanske på bekostnad av det egna välmåendet? Eller är det bara själviskt, för att man då lägger över ansvaret på ”någon annan”? Kan vi alla göra något för att förändra? Hur?

Offentliga personer har större ansvar

Som jag ser det har offentliga personer ett större ansvar. Inte i att vara förebilder, direkt, men i att inte spä på kroppshetsen. Jag tänker att det faktiskt är oansvarigt av nyblivna influencermammor som redan postar supervackra bilder av sig själva, att också bidra med hets kring viktnedgång postpartum.

Jag bara tänker med tangenter här

Jag vet inte riktigt vart jag ville komma med det här inlägget. Mest bara ventilera tankar. Hur tänker du?

Om du upplevt att vår blogg varit dig till stor hjälp får du gärna donera! Använd i så fall QR-koden nedan eller Swisha till nummer 1236340384 med valfri summa. Om du inte kan är det såklart lugnt, du kan istället visa tacksamhet genom att berätta om oss för dina vänner eller dela vår sida på sociala medier. Tack!