Kategori: Mia

Mia

Mia Fernando är född 1986 och uppvuxen i Stockholm. Träffade Joseph nyåret 2004/2005 och flyttade hösten 2005 ner till västkusten för att bo närmare Joseph. Mia och Joseph gifte sig sommaren 2007. Bor sedan 2008 i Stockholm och har två barn födda 2012 och 2014.

CV

  • Grundexamen i sjukgymnastik 2008 från Sahlgrenska Akademin vid Göteborgs universitet.
  • Magisterexamen i klinisk medicinsk vetenskap vid KI, 2012
  • Fristående kurser i bland annat genusmedicin, idrottsmedicin och idrottspsykologi.
  • Genomgår nu min treåriga utbildning för att bli specialist inom ”Obstetrik, gynekologi och urologi”.
  • I början av 2016 bytte jag yrkestitel från sjukgymnast och är numera legitimerad fysioterapeut.

Mia Fernando

Är motionärslöpare och läser helst böcker, dricker kaffe och äter choklad på min fritid. =)

Postpartumkroppsresan del 10

Mitt i någon slags hormonsväng och mitt uppe i en massa före-jag-ska-börja-jobba-igen-stress så har jag gått och blivit lite otacksam till kroppen. Jag är FRUSTRERAD över att kroppens återhämtning ändå går så långsamt den här gången. Eller över att det som är nu kanske är ”kroppens nya grej”. Jag har SÅ MYCKET att vara tacksam över, jag vet det. Men ändå, ni vet hur det är. Jag är lite ledsen över att min kropp fortfarande inte helt känns som hemma.

Kroppen

När jag klagar på kroppen så gäller det utseende, mest. Jag vill inte prata om det, jag är inte stolt över det. Men jag tycker att det är FÖR stor skillnad mellan kroppen efter två barn och kroppen efter tre barn. Jag tycker, rent känslomässigt, att den skillnaden inte är helt reko.

Amning och hormoner

Vi har slutat amma! Det hände för en vecka sedan och var helt odramatiskt. Det är ungefär samma historia med Wollmar (äldsta barnet) och Waldo (bebisen), vid 9 månader har de blivit så förtjusta i mat att dagamningen försvunnit och vid 10-månader går det lika gärna att erbjuda lite vatten och napp på natten. Wilfred (mittensonen) ammade rätt mycket mer fram tills att han en dag (också vid 10 månader) abrupt slutade amma över dagen, och vägrade så pass att jag fick köpa att min bebis inte ville längre.

Detta avslutade kapitel i livet kan summeras så här: Jag har initialt alldeles för mycket mjölk. Alla inblandade mår bra av att jag donerar mjölk de tre första månaderna. Bara jag inte använder någon konstig bh så har amningsperioderna inte inneburit några konstigheter eller komplikationer alls. Och mina barn har slutat amma helt utan drama.

Detta, mina vänner, har jag vett nog att vara väldigt, väldigt tacksam över.

Bäckenet

Efter 15 kilometers löpning, första långpasset efter att Waldo föddes.

Jag har haft ont i bäckenet en gång som jag vet om den senaste månaden. Det var kvällen efter att vi varit på Liseberg hela dagen. Jag skulle också alldeles strax få mens, så det kan också ha inverkat. Annars? Helt smärtfritt. Jag kunde till och med springa 15 kilometer utan en tillstymmelse till bekymmer under Öckerö-vistelsen. Igen – jag är väldigt, väldigt tacksam.

Handlederna

Jag har inte så ont längre, men känner av att handlederna är sköra och att jag har tappat SÅ MYCKET STYRKA. Jag är ibland lite fundersam över hur det kommer gå att börja jobba, eftersom jag använder händerna väldigt mycket i jobbet. Nästa månadsrapport får ni veta, för jag börjar nämligen ta mina första patienter på TISDAG! Aaaaah!!

Jobb

Nästa vecka smäller det. Storbarnen börjar skola och förskola igen, Joseph tar över rodret här hemma med Waldo och jag börjar jobba med patienter igen. Jag har ju inte direkt ”slutat att jobba” någonsin den här föräldraledigheten, med två bokmanus som blivit böcker, massor med föreläsningar, bloggen, kursen jag läste i höstas osv osv. De två böckerna är alltså en som jag skrivit tillsammans med två barnmorskor och en läkare kommer i tryck senare i höst och Kejsarfödsel-boken som har vi lansering för nästa vecka! Men att börja med patienter igen känns stort och omvälvande, eftersom jag nu gör det i egen regi, inhyrd på Klinik och med eget avtal med Region Stockholm.

Trötthet

Från ett av sommarens kvällsdopp

Vi sover bra. Är vi trötta nu så här efter åtta veckors familjesemester så beror det 1) på att vi går och lägger oss för sent och 2) pga att det ska bli skönt med termin och rutiner igen. Men vi ska inte skylla på Waldo, alls.

Hur mår du?

Gravid, ogravid, vill bli gravid? Berätta!

Läs mer på Bakingbabies

Min väg till att starta eget

Ni vet ju en del om mig och min yrkesmässiga historia, men för ganska länge sen fick jag en fråga av en följare om jag inte kunde berätta mer om mig väg till att bli egenföretagare. Och visst kan jag det!

Först ett frö…

Tankarna på att ”bli egen” har funnits hela tiden under min specialistutbildning. Det är nämligen så att om du är färdig specialistfysioterapeut kan du ansöka om landstingsavtal inom ”specialicerad fysioterapi” och egen hand jobba med patienter men till landstingskostnad. Jag hade egentligen inga mer konkreta planer förrän det hände några saker som jag inte uppskattade på min arbetsplats under hösten 2018 och även under 2019. Det blev startskottet för de mer konkreta planerna om att säga upp mig.

En kollega!

Emma är en annan specialistkollega som jobbat på helt andra mottagningar än mig, men som jag känt litegrann under flera år. Vi började tillsammans drömma om att starta en helt egen klinik ihop. När vi sedan var gravida med BF med bara några månaders mellanrum kändes det som att det var läge att börja planera lite mer konkret. Sen kom verkligheten ikapp oss lite. Jag är helt ny som egenföretagare och vi båda är småbarnsföräldrar. Vi insåg att vi kanske inte förmår att starta en helt ny och egen klinik just nu. Vi började istället planera för att hitta någonstans att hyra in oss.

Startskottet gick vid mejlet ovan

När jag fick min specialisttitel i oktober 2018 var det dags att börja skrida till handling. Jag började med att lyssna massor på Skatteverkets podd, för att mentalt närma mig att starta eget. Vi började leta efter kliniker som vi var intresserade av, och som också skulle kunna ta emot oss båda. Vi gick och besökte ett gäng olika kliniker och fastnade tillslut för Arena Rehab vid Globen. Strax innan jul 2018 skickade jag in mina papper till Skatteverkat och startade min enskilda firma.

När vi hade lokal var det dags

Nästa steg, när vi väl hade lokalen färdig, var att börja ansökningsprocessen till Region Stockholm om avtal. Det var en rätt meckig ansökningshistoria som också tog många månader innan det blev färdigbestämt. Men i juni fick jag mitt avtal och blev redo för att starta nu till hösten!

Allt det praktiska

Under våren har jag tagit så många olika jobb jag (och Waldo) bara har kunnat, för att få igång ett bra startkapital. På inköpslistan stod dator, journalsystem, patientförsäkring, webbokningssystem, arbetskläder, patientundervisningsmaterial osv osv. Det är många bitar som ska på plats innan man är redo för att ta emot sin första patient! Jag är fortfarande inte helt i hamn med alla tusen olika system jag måste vara inne i för att få hela samspelet med Region Stockholm att funka, och jag jobbar på det nästan dagligen nu för att få allting klart tills driftstarten om några veckor.

Min nya verklighet

Som det ser ut nu kommer jag vara på mottagningen och träffa patienter tre dagar i veckan. En dag i veckan är flexibel mellan patientarbete via hembesök (till nyförlösta eller nyopererade med smärtor eller besvär, gravida med så mycket besvär att de inte kan komma till mottagningen), eller föreläsnings/konsultarbete. En dag i veckan är framöver helt tillägnad bloggen och tillhörande arbete. Det ska bli en oerhört stor lättnad att inte behöva driva bloggen på fritiden.

Jag tror att det är hela storyn?

Har jag missat något viktigt i berättelsen? Fråga gärna!

Mer om mig (yrkesmässigt)

Jag får regelbundet frågor från kollegor över landet hur de kan gå till väga för att kunna jobba mer med kvinnohälsa. Jag ÄLSKAR dessa frågor, för det visar på ett så tydligt intresse. Vi behöver ju så förtvivlat bli fler!

Mia Fernando

Bakgrunden till kvinnohälsaintresset

Att jag överhuvudtaget kom in på att jobba med kvinnohälsa är ”tack vare” min egen förlossningsskada. Jag satt där nyförlöst och hade så oändligt många frågor, och upplevde inte att svaren jag fick var tillräckligt bra eller omfattande. Jag insåg att jag i min egen profession kunde se till att förse både mig själv och andra med svar. Och på den vägen är det.

Här finns en del av min historia

Ett tipsinlägg för dig som fysioterapeut och vill lära mer om kvinnohälsa

Min yrkesmässiga historia

Jag blev färdig sjukgymnast 2008 och fick mitt första jobb på ett äldreboende. När det begav sig var alltså yrkestiteln sjukgymnast, nu har vi ju bytt. Jag trivdes rätt bra men AVSKYDDE att hålla på med rullstolar och rollatorbromsar. Jag är oteknisk till tusan och det hände regelbundet att jag låste in mig i patients dusch med en rullstol och skiftnyckel och grät. Jag hade ett vikariat, det tog slut och jag hamnade i primärvården istället. Primärvård, det är den slags vårdnivå som är som vårdcentraler. I Stockholm är rehabmottagningar och vårdcentraler skilda åt, men jag vet att på många platser i landet sitter de ofta ihop rent organisatoriskt.

Teamarbete

Mina första år i primärvård jobbade jag tillsammans med en arbetsterapeut i ett hemrehabteam och åkte hem till patienter som nyligen kommit hem från sjukhus. Det var en supermysig tid. Jag och min kollega Elin hade toppentrevligt och patienterna rejält tacksamma över att få hembesök och allmänt härliga. Sen blev jag gravid och skrev i samma veva klart min magisteruppsats. Den handlade om teamarbete och gränsdragning mellan sjukgymnast och arbetsterapeut i ett hemrehabteam. I samma veva började jag känna mig ”klar” med hemrehabjobbet och så gick jag på gravidledigt och föräldraledigt. Under förlossningen med första barnet fick jag en sfinkterruptur, fick träffa en kollega på gyn på SÖS och började leka med tanken på att jag själv skulle vilja göra något liknande.

Tillbaks till jobbet första gången och hem igen…

När jag skulle tillbaks till jobbet drabbades jag typ av en kris. Jag skulle jobba inne på mottagningen och trivdes inte helt. Jag funderade allvarligt på att byta bana helt. I samma veva fick jag kontakt med en annan sjukgymnast på en annan mottagning och vi jobbade fram ett koncept, en kurs i ”Introduktion till träning för nyblivna mammor” som riktade sig till nyblivna mammor med ont i kroppen, förlossningsskador eller inkontinensbesvär. Jag var själv gravid igen och kände att jag hade hittat ett område jag brann för. Så kom gravidledighet och föräldraledighet nummer två. Jag drog igång en Facebooksgrupp och körde gratis barnvagnsträning i Tanto under en termin och började under tiden Wilfred sov läsa allt mer forskning om träning, förlossningar, nyblivna mammor och sånt.

Och så jobb igen

När jag kom tillbaks till jobbet andra gången var jag mer beslutsam: nu ville jag bli riktigt himla bra på kvinnohälsa! Jag gjorde studiebesök två halvdagar på kvinnokliniken/gyn hos en kollega på Karolinska. Jag fick kontakt med en specialistsjukgymnast inom området som också jobbar inom primärvård precis som jag gjorde, och bestämde mig för att försöka bli specialist. Jag skickade in min specialiststudieplan till Fysioterapeuterna med världens bästa Kerstin som handledare. Jag bytte också yrkestitel till fysioterapeut i den här vevan. 

Bloggen en stor del

Det har inte funnits några kurser i mitt specialistämne förrän ganska nyligen. Under hösten 2017 åkte jag regelbundet till Göteborg och Sveriges första kurs inom området obstetrik, gynekologi och urologi för fysioterapeuter! Så kul! Bloggen har länge varit min stora drivkraft till att inhämta kunskap. Jag läser, läser, läser och skriver, skriver, skriver. Plöjer studier, artiklar och följer poddar och andra internationella fysios. Det är så roligt, och att ni läser och frågar saker är en stor källa till inspiration. Jag hade aldrig orkat utan er!

Specialistutbildningen

Under 2018 blev min specialistutbildning officiellt avklarad och jag fick min specialisttitel. Under samma år firade jag 10 år inom yrket, det är faktiskt mer än vad jag trodde att det skulle bli. Och nu älskar jag det jag gör en aaaaning för mycket för att tänka på att byta bana. 

Imorgon kommer ett inlägg om min väg till att bli egenföretagare!

Mitt socialamediegäng

Jag tycker om att se mig i ett sammanhang, och jag tycker om att ha kollegor. Nu tror jag att den här rubriken låter som att vi är tajtare än vad som är sant. Men så här. Jag har lite olika andra personer inom blogg/instagramvärlden som jag följer, gillar, inspireras av och tar råd och stöttning ifrån.

Hej hej vardag

HejhejVardag är Louise Winblad och min partner in crime och medförfattare för både Mammaroll och Snippkontroll och vår kommande bok Kejsarfödsel Mammaroll och snittkoll. Med Louise bollar jag många frågor som har att göra med att driva business som bloggare.

Knivlisa är också en sådan person som jag tycker mycket om, och när vi väl träffas på sociala tillställningar är hon ofta min go to-person för att vara trygg i influencer-världen.

DittbarnochDu-Paulina

Paulina är hon till vänster =)

Paulina och jag ”sågs” först i en facebookgrupp för bloggare, började följa varandra och har träffats en gång i verkliga livet. Med meningen ”med ena foten i forskningen och den andra i vardagen” hade hon min fulla uppmärksamhet redan när jag surfade in på hennes blogg första gången. Sedan dess har hon lanserat onlinemagasinet ”Dittbarn&Du”, en kunskaps- och inspirationsbank om barnets sociala och känslomässiga utveckling och föräldraskap. Vi har inte supermycket kontakt, men jag gillar Paulina och inspireras av henne.

DoulaEmma eller Förlossningspodden-Emma

Emma känns som en vän sedan länge, men är egentligen en rätt ny bekant. Jag gillar Emma supermycket och skulle verkligen vilja träffa henne mycket mer. Hon är klok som en bok och den ödmjukaste jag vet, men också en av dem så verkligen vet när det är på sin plats att bli arg. Hon kan också konsten att bli arg i sociala medier, det blir aldrig kris och skandal, utan hon kan leverera ilska på ett konstruktivt sätt.

FysioEmma

Här är fina Emma på releasefesten för hennes bok Gravidkraft

Tvärt emot det flesta andra på den här listan, träffade jag först IRL och sedan blev vi även socialamedierhomies. Emma har länge varit den jag bollar arbetsrelaterade klurigheter med. Hennes konto på instagram utstrålar professionalism, energi och lugn, på ett sätt som jag kan avundas. Nu till hösten blir vi riktiga kollegor då vi börjar hyra in oss på samma mottagning och också planerar en massa kul ihop!

Skitkerstin

Skitkerstin heter egentligen Jennie och kontot kallas som det gör, eftersom Kerstin är Jennies stridsalterego. Jennie har genomgått en traumatisk förlossning inklusive sfinkterskada och har opererats för rectusdiastas och också en kvarvarande bäckenbottenskada, precis som jag. På instagram för hon kvinnors och livmoderbärares talan på ett humoristiskt och bjussigt sätt. Jennies röst i ”kvinnokroppskampsvärld” är oerhört viktig. Ärlig och viktig.

Hanna Öhman

Hanna är en förlossningsskadesyster som råkat mer illa ut än de flesta. Ändå lyckas hon driva en blogg som är utpräglat positiv och levnadsglad. Förutom att projektleda sin egen hälsa (vilket är ett hårt jobb med operationer, stomi och mycket smärtor) så är Hanna också med aktivt och driver förlossningsskadefrågan framåt på många sätt. Hanna har också precis fått sitt andra barn.

Återhämtningsbloggen-Johanna

Johanna är en fysioterapeut som i verkliga livet jobbar på min före detta arbetsplats konkurrent/grannmottagning. Hon har två barn och driver återhämtningsbloggen, en blogg som uppstod som motreaktion mot hälsohetsen i sociala medier/bloggvärlden. Bloggens grundfokus ligger på återhämtning, både fysisk och psykisk, med ett extra hjärta för ätstörningsproblematik. En bra blogg!

Jag hoppas att ni med den här listan får några nya godingar att följa.

Nu kanske ni också ser något mönster i vad jag gillar. Har ni några förslag till mig?

Postpartumkroppsresan del 9

Nu har Waldo varit lika länge på utsidan som han var på insidan. Jag tycker att det känns så skevt, det här med tiden. Dels: Har vi inte haft Waldo alltid? Vad knäppt det är att veta att vi inte ens hade honom förra sommaren. Men också: Va, han föddes ju IGÅR?

Kroppen

Jag har jag kommit till någon slags ”aha, så här är nog kroppen nuförtiden”-status och det känns okej. Jag hoppas kanske fortfarande på lite mer återhämtning av maghuden och tror kanske inte riktig på att det här är min slut-steady state-vikt. Men kroppen fungerar och det hela känns helt okej.

Magen

Jag gjorde en story-grej på instagram häromdagen, om magmuskeldelningar och visade hur man känner efter en delning. Mitt slutresultat verkar vara yttepyttelite mer än efter Wilfred, ca 2 fingersbredder över naveln och en under. Det som är skillnaden nu är nog precis i navelhöjd, där är det lite bredare än förut. Det är inget som medför någon som helst funktionsnedsättning för mig.

Amning och hormoner

Nu är det nog sista sucken för dag-amningen. Bara för några veckor sedan ammade han ändå någon eller några gånger per dag, men nu de senaste gångerna vi har testat har han bara bitits och sedan inte alls varit intresserad. På natten ammar han fortfarande två gånger. Jag måste snart vänja mig av med att bara ha amningslinnen och uppknäppningsbara/uppdragbara tröjor över och kan återgå till vanlig bh och hela garderoben. Känns både kul och lite ledsamt. Jag har verkligen haft oförskämt lite amningsstrul alla gångerna och det har verkligen varit mysigt.

Bäckenet

Jag vågade mig på att springa intervaller då vi var på Gotland, och då hade jag känningar i ena bäckenleden första två intervallerna. Sen försvann det, och det straffade sig heller inget efteråt. Hurra!

Handlederna

Efter en veckas intensiv högläsning (Tack regnig vecka på Gotland) så har vi läst igenom fem böcker, varav en var första Harry Potter-boken. Det har varit såååå mysigt, men mina handleder och tummar tackar ej. Det ser inte ut som att den kommande veckan kommer bli sådär mycket bättre, så… ja…

Jobb

Nu är Joseph hemma och jag kan allt mer lämna över alla barnen till honom och sticka iväg stunder och få lite jobbat. Och även om det är semestertider och vi är allra mest lediga, så finns det vissa saker som jag bara inte kan lämna ogjorda. Framförallt förberedelser inför uppstarten av jobbet i augusti. Inom två veckor borde jag ha fått löst det så att det kommer finnas bokningsbara tider att hitta vid ”boka tid”-fliken här på bloggen.

Trötthet

Semester och vi föräldrar tar sovmorgon varannan dag. Sovmorgon till åtta, Waldo kan ju gärna ta morgon innan sex och storgrabbarna är ju också redo för typ förmiddagsmellis då. Men ju mer vi får sova, desto tröttare blir vi. Sådär semestersega, liksom. Ändå rätt najs.

Hur mår du?

Gravid, ogravid, vill bli gravid? Berätta!

Läs mer på Bakingbabies

Postpartumkroppsresan del 8

Alltså, nu är Waldo redan åtta månader och det börjar kännas som evigheter sedan jag var gravid. Och ändå är det fortfarande en resa i den här kroppen. Det händer grejer, det förändras grejer och jag vet inte riktigt när jag helt kommer ha landat. Att vara gravid och postgravid är verkligen inte helt olikt en pubertet – det har med hormoner att göra och ingen vet riktigt hur det ska sluta…

Börjar ändå se fram emot att jobba igen. Här är mina nya arbetskläder!

Kroppen

Nu är håravfallet slut, jag tappar normala mängder igen och har en fin liten stubbåker av rågblont hår som sticker upp längs med hela hårfästet. Det är än så länge helt okej, men lagom till att jag kommer börja jobba igen kommer jag vara i galen-professor-stadiet med håret. Jag ser inte sådär jättemycket fram emot just det. Jag har ett gäng kilon kvar tills vikten innan den här senaste graviditeten, men väger nu ungefär som jag vägde innan Wollmar föddes. Det känns okej. Magen har fortfarande en ”påse” av lös hud och jag tror inte att den någonsin kommer dra ihop sig. Det är också okej. Vi har varit sjuka i omgångar de senaste två månaderna, så jag har inte fått ihop särskilt mycket träning och det känns lite trist. Hade hoppats känna mig starkare vid det här laget. Men sommaren kommer kanske som en räddning, både vad gäller sjukor och just tid till träning.

Magen

Jag tycker att magmusklerna svarar bra på träning, när jag väl tränar. Som sagt, huden är en annan sak. Den kommer aldrig bli som förr. Jag och min lilla mag-bulldeg får förlika oss med varann.

Bild på baby shower-tårtan jag gjorde till Louise häromveckan

Amning och hormoner

Waldo ammar 1-2 gånger per natt och 2-3 gånger per dag fortfarande. Men jag märker av att kroppen domineras av mina vanliga hormoner och inte av amningshormon nu. Jag har haft mens flera gånger, känner av PMS-dippar och under-mens-självkritiken och allt annat. Mensen är också mer än någonsin. Jag brukar alltså ha en ganska modest mens, men nu börjar jag känna att om det ska vara så här så kommer jag behöva äta järntillskott regelbundet. Hade ett akut menskoppsöverfyllnads-moment mitt när jag var med både Wilfred och Waldo på BVC häromdagen. Tror sköterskan eventuellt tyckte att jag var lite konstig när jag mitt från ingenstans bara utropade ”Här, ta Waldo, jag MÅSTE gå på toaletten”.

Bäckenet

Egentligen så länge jag kan minnas har jag fått värk i bäckenlederna när jag haft influensa eller större förkylningar på gång. Alltså när andra får muskelvärk så får jag bäcken-ont. Jag är i smärtfri i bäckenet till vardags, men i början av den här senaste mastodontförkylningen fick jag ont vänster bäckenled så pass att jag haltade lite igen. Det höll bara i sig en dag, som tur var. Nu kan jag nog promenera och springa ”hur långt som helst” igen. Jag längtar efter mitt första ”långpass”, är sugen på 15 kilometer snart!

Handlederna

Handlederna och tummarna börjar jag ge upp om. Kommer jag aldrig bli bra? Det kommer säkert bara bli sämre över sommaren också, för jag kommer ICKE kunna låta bli att läsa böcker för barnen, eller för mig själv för den delen. Och att hålla i böcker är min mest provocerande sak. Vi planerar att börja läsa Harry Potter för barnen och jag ÄR SÅ PEPP. Vi kommer vara en vecka i en stuga utan el och vatten, så då är högläsning på kvällarna den stora planen.

Jobb

Maj månad innehöll mina mest utmanande moment jobbmässigt, både totalt sett och ur perspektivet ”jobba med barn”. Jag hade fyra inplanerade föreläsningar, varav en var i Växjö och en i Jönköping. Att ta tåget på morgonen, föreläsa mitt på dagen och sedan ta tåget hem är ju lite av en utflykt även med bara mig själv. Men det gick toppenbra. Och föreläsningarna var så roliga! Och Waldo gjorde succé som sovbebis medan jag föreläste. Bara en av de fyra gångerna blev den som anlitat mig tvungen att gå ut en stund med honom. Nu är det sommarledigt för oss alla, och när jag börjar jobba igen är det Joseph som är föräldraledig. Det kommer faktiskt kännas som en lyx!

Trötthet

Förutom att jag varit sjukt himla sänkt av en förkylning och bihåleinflammation i två veckor nu så tycker jag att energinivåerna annars är bra. Waldo sover bra generellt. Han hade någon vecka runt när han fick tänder när han började bajsa på nätterna igen, det kändes ju lite onödigt.

Hur mår du?

Gravid, ogravid, vill bli gravid? Berätta!

Läs mer på Bakingbabies

Köp signerad Mammaroll och Snippkontroll till Mors dag!

Ge bort världens bästa bok till den blivande eller nyblivna mamman på Mors Dag. Har hon inte redan boken kommer det GARANTERAT vara den bästa Mors Dag-presenten.

Pris

Frakten går på 60 kr, så boken blir din för 200 kr inklusive frakt. Vill du istället komma till Årsta och hämta upp kan vi kanske ordna det med (men med tre barn och massa kalas i maj så är vi inte superflexibla), då blir boken din för 140 kr. Du också önska ett personligt meddelande i boken, signerat av mig!

Skriv en kommentar med att du vill köpa, och uppge en mejladress som jag kan nå dig på. Jag mejlar betalningsinstruktioner, du betalar och skriver vilken hälsning du vill ha i. Jag behöver ha beställningen senast 20 maj för att (om Postnord sköter sig…) kunna se till att boken landar hos dig innan Mors Dag den 26 maj.

Vi hörs!

Sprid och tipsa gärna vänner! <3

Ett halvår postpartum

Kan vi bara ta en sekund och fundera över detta sjuka: Ett halvår postpartum? NÄR försvann all denna tid?

Magen och kroppen

Jag hade en dag i mars, då jag skulle jobba och klädde mig i jobbkläder och sminkade mig och ba ”JAG KÄNNER MIG SNYGG!”. Det var en sån fantastisk känsla och det var så ENORMT länge sen. Jag tror att det ganska exakt var ett år sedan, faktiskt.

Det här var i april förra året, och det var på en jobb för SKL-dag och jag vet att jag kände mig bekväm, välklädd och snygg. Det var nog typ sista gången för graviditeten.
Det här var nu, första gången jag verkligen kände att jag trivdes med mitt utseende igen.

Kalla mig ytlig, men det gjorde SÅ MYCKET att bara få landa i den där känslan av att trivas i kroppen igen.

Sen gick det några veckor, och så började postpartum-håravfallet Allan ge sig till känna. Det är inte sååå farligt, men det gör ändå något med mitt utseende. Att inte ha riktigt samma ansiktsform/hårfäste som vanligt. Jag ser inte heller fram emot perioden av att se ut som en galen professor med yviga småhår som en gloria runt pannan.

Amningen

Amningen rullar på som tidigare, men nu äter Waldo en eller två måltider med annat, men ammar som måltidsdryck. Så jag tror egentligen inte alls att jag ammar mindre än tidigare.

Bäckenet

Jag har insett en sak: Jag kan inte promenera med Waldo i sjal, även om det aldrig har gjort direkt ont medan jag burit och gått. Det är en belastning som troligen medverkat till att jag har haft så ont i bäckenet, så pass länge. Jag har helt fått övergå till att ta vagn vid lämningar och hämtningar. Däremot fungerar sjalbärande hela arbetsdagar (med pauser såklart), bara de inte innebär för mycket gående. När jag slutat överbelasta bäckenet så så har det blivit mycket bättre. Jag har nu kunnat springa en mil och har nog inte haft värk egentligen på hela Waldos femte månad.

Handlederna

Jag tänker inte på handlederna länge, mer än om jag suttit och läst eller sytt för hand mycket. Då blir jag trött och får lite ”varningssignals-ont”. Hade jag gått över den gränsen hade det nog varit lätt att provocera igång smärtorna igen.

Jobb

Waldos femte månad har varit jobbintensiv. Vi har snittat på två hela arbetsdagar i veckan minst, utöver allt jag gör här hemma med blogg och bokskrivande. Jag tror inte att det har varit dåligt alls, för någon av oss. Min erfarenhet av våra tidigare bebisars femte månader är att det är en månad av frustration och närhetsbehov. Waldo har behövt vara väldigt lite frustrerad, för han har ju suttit ihop med mig i sjalen väldigt mycket. Och ändå går hans utveckling i rasande takt framåt, han sitter själv korta stunder och står på alla fyra och gungar. Men resten av terminen kommer vara lugnare nu! Det ska bli skönt, det med!

Trötthet

Just nu har både jag och Waldo haft en förkylning med massa hosta, med uppvak och störd sömn för oss båda. Så nu är jag lite mör. Men annars? Helt okej.

Mens?

Ingen mens än, men har haft lite förkänningar av värk i livmodertrakten och sånt som får mig att känna att det kanske är på g? Jag vet inte. Har fått tillbaka mensen vid typ 8 månader de andra gångerna så jag hoppas det dröjer lite till.

Hur mår du?

Gravid, ogravid, vill bli gravid? Berätta!

Varför Mia blev fysioteraeput

wpid-img_20150127_135721.jpg

Ja, hur var min resa till att bli fysioteraeput?

Jag har alltid älskat att läsa, Jag mår otroligt bra av att läsa, koka samman information till ett sammanhang och presentera det tydligt för mig själv i form av anteckningar, mind maps, bilder eller flödesscheman. Jag har ALLTID gillat skolan. Det är något som får mig att känna mig i balans när jag har en pågående process av inlärning, det är så jag är skapad. Sedan jag gick ur gymnasiet har jag alltid pluggat, i någon form.

En äkta pluggis

Under alla skolår har jag kunnat sammanställa allt inför prov och tentor till en bunt papper med sammanfattande material, för att min studieteknik varit att sammanställa detta. För mina klasskompisar har det inneburit att jag kunnat langa plugghjälp till allt och alla… Jag fick en gång ett brev av en vän som raddade upp vilka av alla hans betyg han hade mig att tacka för… Jag vet inte om det stämmer, men jag tror ni som läser bloggen förstår nu varför jag bloggar som jag gör.

Det lönade sig

Jag gick ut gymnasiet med nära 20.0, jag tror att det var 19.7 eller nåt. Det som inte var full pott och MVG var matte C. Jag kan arbeta hårt för att få bra betyg i matte. Men det går inte alls lika lätt som allt annat. De flesta betyg kan jag verkligen inte minnas att jag jobbat hårt för.  Jag hade valt samhällsprogrammet, eftersom jag redan då visste att teorier, sammanhang och språk är min bästa sida. Inte matte och naturämnen.

Jag hade ingen som helst tanke på att plugga något ”medicinskt”.

Jag var fullt inställd på jurist, sökte och kom in.

Men. Jag hade dragits med ätstörningar en period i tonåren, inte så farligt till en början. Men det blommade ut till en träningshets/anorexihärva och jag fick behandling ganska snabbt inpå. Jag insåg i detta sammanhang att jag inte skulle må bra av ett yrkesval som var just grundat på ”karriär” och prestation. När jag i samma veva träffade Joseph som pluggade till apotekare som som kunde prata sig varm och kroppen, läkemedel och sjukdomar började jag fundera på fysioterapeut (då sjukgymnast). Ett yrke som knappt ens har en karrärsstege och som har väldigt ”hands on” arbetsuppgifter tilltalade mig. Arbetsdagar som har tydlig början och slut.

En riktningsändning

Det blev en ganska abrupt omstyrning av riktning i livet. På några månader sökte jag sjukgymnastprogrammet i Göteborg och flyttade till Öckerö där Joseph bodde. Hans program fanns bara i Göteborg (apotekarutbildning med en forskningsinriktning). Ville vi bo nära varandra var det läge att jag flyttade till honom.

Jag hade aldrig gått själv hos en fysioterapeut innan jag började plugga till en. Inte heller dade jag någon bakgrund inom elitidrott eller ens lagidrott som många andra i klassen. Jag hade en problematisk relation till min egen kropp men ett hejdundrans studiehuvud.

Var jag för ung?

Med några års åldrande och yrkeserfarenhet kan jag själv tycka att jag var för ung när jag började plugga. Fördelen är nu att jag fortfarande är hyfsat ung och börjar bli rejält erfaren. =)

Hamnade i äldrevården

Mitt första jobb var på ett äldreboende, något som jag vantrivdes med enormt. De gamla var oerhört rara, men elände vilket ensamt och tungt jobb det var många gånger. Jag fick jobb inom primärvården ganska exakt ett år efter min examen och har faktiskt jobbat för samma arbetgivare, men på lite olika mottagningar, ända sedan 2009.

Kvinnohälsanischen

I primärvården där jag jobbat i 10 år möter vi normalt personer med besvär från alla olika kroppsdelar, och både kroniska och akuta besvär. Unga och gamla. Sedan Wollmar föddes 2012 har jag ju valt att nischa mig allt mer mot kvinnors hälsa och är ju också specialistfysioterapeut sedan en tid tillbaka.

Ett nytt kapitel

Jag mår väldigt bra i både kropp och psyke sedan många år, även om jag har ett fortfarande i stort har ett prestationsbaserat självförtroende. Men nu är jag också sugen på nya utmaningar!

Jag har sagt upp mig!

Det har varit en process som mognat fram under flera år. Men nu har jag startat eget, och jag har sagt upp mig. I höst kommer jag börja träffa patienter igen, men som privatpraktiker med landstingsavtal (om allt går vägen!) . Jag kommer inte jobba heltid med patientarbete utan också lägga faktiskt tid på den här bloggen, på föreläsandet, bokskrivandet och andra konsulttjänster. Jag älskar att träffa patienter, men jag älskar också det andra.

En mer rimlig belastning

Som trebarnsmamma kan jag inte driva en blogg (som ett heltidsjobb) på fritiden, jobba som fysioterapeut 100% och ta andra uppdrag på tid som inte finns. Det går inte. Jag är så glad (och lite skrajsen) över de nya utmaningarna som väntar!

Vems ansvar är det att förändra egentligen?

Det finns så oändligt mycket påhittade rätt och fel kring våra kroppar

Det är rätt att vara smal.
Det är fel att vara tjock.
Det är fel att vilja vara smal.
Det är fel att inte trivas som tjock.
Det är fel att inte vilja vara smal.
Det är rätt att gå ner alla sina mammakilon fort.
Det  är fel att banta.
Det är fel att vilja börja träna för att komma i form (läs=bli smal)
Det är rätt att börja träna ”bara för att bli stark”.
Det är fel att inte älska sin kropp som den blev efter en graviditet eftersom de nyss producerat ett mirakel.
Det är ändå fel att gå omkring och se nyförlöst ut i flera månader

Alla är olika

Jag brukar ofta mantra för mig själv ”varför skulle folk börja fungera lika dant för att de blivit föräldrar, vi var ju inte lika till att börja med”, och när jag ser på det så inser jag att det inte finns något rätt, eller fel, och vi aldrig kommer komma fram till någon konsensus om detta (eller om något annat som har med typ barn att göra…).

Att skämmas över vantrivsel i kroppen

Inför att Waldo skulle födas hoppades jag

  1. att jag skulle acceptera postpartumkroppen bättre den här tredje gången.
  2. att jag inte skulle skämmas över min eventuella vantrivsel i den där konstiga nyförlösta degkroppen.

Det gick bättre, men inte helt o-skavigt

Det har gått bättre, faktiskt. Jag känner inte att jag nödvändigtvis måste bli smal igen för att duga på något vis. Men jag känner mig helt enkelt inte riktigt hemma i en kropp som… inte känns som min. Det är ändå någon slags obekväm känsla av att känna att hela garderobsinnehållet sitter fel och fult. När jag känner mig ful blir jag, ytligt nog kanske, hindrad i att vara social och att ta för mig i livet.

Går det att tänka rätt?

Jag tänker att vi inte får skuldbelägga kvinnor för att de vill kunna känna sig självklara i sin kropp, känna sig hemma och trygga, ÄVEN om den viljan kommer lite hastigt efter en förlossning.

Sedan är ju detta ändå symtom på sjuka ideal och allt annat i vård värld som drar en massa knäppa likamedtecken mellan snygg=smal=framgångsrik=lycklig etc.

Vem behöver ta ansvar?

Vi behöver bekämpa och förändra idealen, men på individnivå blir det kanske på bekostnad av det egna välmåendet? Eller är det bara själviskt, för att man då lägger över ansvaret på ”någon annan”? Kan vi alla göra något för att förändra? Hur?

Offentliga personer har större ansvar

Som jag ser det har offentliga personer ett större ansvar. Inte i att vara förebilder, direkt, men i att inte spä på kroppshetsen. Jag tänker att det faktiskt är oansvarigt av nyblivna influencermammor som redan postar supervackra bilder av sig själva, att också bidra med hets kring viktnedgång postpartum.

Jag bara tänker med tangenter här

Jag vet inte riktigt vart jag ville komma med det här inlägget. Mest bara ventilera tankar. Hur tänker du?

Om du upplevt att vår blogg varit dig till stor hjälp får du gärna donera! Använd i så fall QR-koden nedan eller Swisha till nummer 1236340384 med valfri summa. Om du inte kan är det såklart lugnt, du kan istället visa tacksamhet genom att berätta om oss för dina vänner eller dela vår sida på sociala medier. Tack!