Kategori: Mia

Mia

Mia Fernando är född 1986 och uppvuxen i Stockholm. Träffade Joseph nyåret 2004/2005 och flyttade hösten 2005 ner till västkusten för att bo närmare Joseph. Mia och Joseph gifte sig sommaren 2007. Bor sedan 2008 i Stockholm och har två barn födda 2012 och 2014.

CV

  • Grundexamen i sjukgymnastik 2008 från Sahlgrenska Akademin vid Göteborgs universitet.
  • Magisterexamen i klinisk medicinsk vetenskap vid KI, 2012
  • Fristående kurser i bland annat genusmedicin, idrottsmedicin och idrottspsykologi.
  • Genomgår nu min treåriga utbildning för att bli specialist inom ”Obstetrik, gynekologi och urologi”.
  • I början av 2016 bytte jag yrkestitel från sjukgymnast och är numera legitimerad fysioterapeut.

Är motionärslöpare och läser helst böcker, dricker kaffe och äter choklad på min fritid. =)

Köp signerad Mammaroll och Snippkontroll till Mors dag!

Ge bort världens bästa bok till den blivande eller nyblivna mamman på Mors Dag. Har hon inte redan boken kommer det GARANTERAT vara den bästa Mors Dag-presenten.

Pris

Frakten går på 60 kr, så boken blir din för 200 kr inklusive frakt. Vill du istället komma till Årsta och hämta upp kan vi kanske ordna det med (men med tre barn och massa kalas i maj så är vi inte superflexibla), då blir boken din för 140 kr. Du också önska ett personligt meddelande i boken, signerat av mig!

Skriv en kommentar med att du vill köpa, och uppge en mejladress som jag kan nå dig på. Jag mejlar betalningsinstruktioner, du betalar och skriver vilken hälsning du vill ha i. Jag behöver ha beställningen senast 20 maj för att (om Postnord sköter sig…) kunna se till att boken landar hos dig innan Mors Dag den 26 maj.

Vi hörs!

Sprid och tipsa gärna vänner! <3

Ett halvår postpartum

Kan vi bara ta en sekund och fundera över detta sjuka: Ett halvår postpartum? NÄR försvann all denna tid?

Magen och kroppen

Jag hade en dag i mars, då jag skulle jobba och klädde mig i jobbkläder och sminkade mig och ba ”JAG KÄNNER MIG SNYGG!”. Det var en sån fantastisk känsla och det var så ENORMT länge sen. Jag tror att det ganska exakt var ett år sedan, faktiskt.

Det här var i april förra året, och det var på en jobb för SKL-dag och jag vet att jag kände mig bekväm, välklädd och snygg. Det var nog typ sista gången för graviditeten.
Det här var nu, första gången jag verkligen kände att jag trivdes med mitt utseende igen.

Kalla mig ytlig, men det gjorde SÅ MYCKET att bara få landa i den där känslan av att trivas i kroppen igen.

Sen gick det några veckor, och så började postpartum-håravfallet Allan ge sig till känna. Det är inte sååå farligt, men det gör ändå något med mitt utseende. Att inte ha riktigt samma ansiktsform/hårfäste som vanligt. Jag ser inte heller fram emot perioden av att se ut som en galen professor med yviga småhår som en gloria runt pannan.

Amningen

Amningen rullar på som tidigare, men nu äter Waldo en eller två måltider med annat, men ammar som måltidsdryck. Så jag tror egentligen inte alls att jag ammar mindre än tidigare.

Bäckenet

Jag har insett en sak: Jag kan inte promenera med Waldo i sjal, även om det aldrig har gjort direkt ont medan jag burit och gått. Det är en belastning som troligen medverkat till att jag har haft så ont i bäckenet, så pass länge. Jag har helt fått övergå till att ta vagn vid lämningar och hämtningar. Däremot fungerar sjalbärande hela arbetsdagar (med pauser såklart), bara de inte innebär för mycket gående. När jag slutat överbelasta bäckenet så så har det blivit mycket bättre. Jag har nu kunnat springa en mil och har nog inte haft värk egentligen på hela Waldos femte månad.

Handlederna

Jag tänker inte på handlederna länge, mer än om jag suttit och läst eller sytt för hand mycket. Då blir jag trött och får lite ”varningssignals-ont”. Hade jag gått över den gränsen hade det nog varit lätt att provocera igång smärtorna igen.

Jobb

Waldos femte månad har varit jobbintensiv. Vi har snittat på två hela arbetsdagar i veckan minst, utöver allt jag gör här hemma med blogg och bokskrivande. Jag tror inte att det har varit dåligt alls, för någon av oss. Min erfarenhet av våra tidigare bebisars femte månader är att det är en månad av frustration och närhetsbehov. Waldo har behövt vara väldigt lite frustrerad, för han har ju suttit ihop med mig i sjalen väldigt mycket. Och ändå går hans utveckling i rasande takt framåt, han sitter själv korta stunder och står på alla fyra och gungar. Men resten av terminen kommer vara lugnare nu! Det ska bli skönt, det med!

Trötthet

Just nu har både jag och Waldo haft en förkylning med massa hosta, med uppvak och störd sömn för oss båda. Så nu är jag lite mör. Men annars? Helt okej.

Mens?

Ingen mens än, men har haft lite förkänningar av värk i livmodertrakten och sånt som får mig att känna att det kanske är på g? Jag vet inte. Har fått tillbaka mensen vid typ 8 månader de andra gångerna så jag hoppas det dröjer lite till.

Hur mår du?

Gravid, ogravid, vill bli gravid? Berätta!

Varför Mia blev fysioteraeput

Ja, hur var min resa till att bli fysioteraeput?

Jag har alltid älskat att läsa, Jag mår otroligt bra av att läsa, koka samman information till ett sammanhang och presentera det tydligt för mig själv i form av anteckningar, mind maps, bilder eller flödesscheman. Jag har ALLTID gillat skolan. Det är något som får mig att känna mig i balans när jag har en pågående process av inlärning, det är så jag är skapad. Sedan jag gick ur gymnasiet har jag alltid pluggat, i någon form.

En äkta pluggis

Under alla skolår har jag kunnat sammanställa allt inför prov och tentor till en bunt papper med sammanfattande material, för att min studieteknik varit att sammanställa detta. För mina klasskompisar har det inneburit att jag kunnat langa plugghjälp till allt och alla… Jag fick en gång ett brev av en vän som raddade upp vilka av alla hans betyg han hade mig att tacka för… Jag vet inte om det stämmer, men jag tror ni som läser bloggen förstår nu varför jag bloggar som jag gör.

Det lönade sig

Jag gick ut gymnasiet med nära 20.0, jag tror att det var 19.7 eller nåt. Det som inte var full pott och MVG var matte C. Jag kan arbeta hårt för att få bra betyg i matte. Men det går inte alls lika lätt som allt annat. De flesta betyg kan jag verkligen inte minnas att jag jobbat hårt för.  Jag hade valt samhällsprogrammet, eftersom jag redan då visste att teorier, sammanhang och språk är min bästa sida. Inte matte och naturämnen.

Jag hade ingen som helst tanke på att plugga något ”medicinskt”.

Jag var fullt inställd på jurist, sökte och kom in.

Men. Jag hade dragits med ätstörningar en period i tonåren, inte så farligt till en början. Men det blommade ut till en träningshets/anorexihärva och jag fick behandling ganska snabbt inpå. Jag insåg i detta sammanhang att jag inte skulle må bra av ett yrkesval som var just grundat på ”karriär” och prestation. När jag i samma veva träffade Joseph som pluggade till apotekare som som kunde prata sig varm och kroppen, läkemedel och sjukdomar började jag fundera på fysioterapeut (då sjukgymnast). Ett yrke som knappt ens har en karrärsstege och som har väldigt ”hands on” arbetsuppgifter tilltalade mig. Arbetsdagar som har tydlig början och slut.

En riktningsändning

Det blev en ganska abrupt omstyrning av riktning i livet. På några månader sökte jag sjukgymnastprogrammet i Göteborg och flyttade till Öckerö där Joseph bodde. Hans program fanns bara i Göteborg (apotekarutbildning med en forskningsinriktning). Ville vi bo nära varandra var det läge att jag flyttade till honom.

Jag hade aldrig gått själv hos en fysioterapeut innan jag började plugga till en. Inte heller dade jag någon bakgrund inom elitidrott eller ens lagidrott som många andra i klassen. Jag hade en problematisk relation till min egen kropp men ett hejdundrans studiehuvud.

Var jag för ung?

Med några års åldrande och yrkeserfarenhet kan jag själv tycka att jag var för ung när jag började plugga. Fördelen är nu att jag fortfarande är hyfsat ung och börjar bli rejält erfaren. =)

Hamnade i äldrevården

Mitt första jobb var på ett äldreboende, något som jag vantrivdes med enormt. De gamla var oerhört rara, men elände vilket ensamt och tungt jobb det var många gånger. Jag fick jobb inom primärvården ganska exakt ett år efter min examen och har faktiskt jobbat för samma arbetgivare, men på lite olika mottagningar, ända sedan 2009.

Kvinnohälsanischen

I primärvården där jag jobbat i 10 år möter vi normalt personer med besvär från alla olika kroppsdelar, och både kroniska och akuta besvär. Unga och gamla. Sedan Wollmar föddes 2012 har jag ju valt att nischa mig allt mer mot kvinnors hälsa och är ju också specialistfysioterapeut sedan en tid tillbaka.

Ett nytt kapitel

Jag mår väldigt bra i både kropp och psyke sedan många år, även om jag har ett fortfarande i stort har ett prestationsbaserat självförtroende. Men nu är jag också sugen på nya utmaningar!

Jag har sagt upp mig!

Det har varit en process som mognat fram under flera år. Men nu har jag startat eget, och jag har sagt upp mig. I höst kommer jag börja träffa patienter igen, men som privatpraktiker med landstingsavtal (om allt går vägen!) . Jag kommer inte jobba heltid med patientarbete utan också lägga faktiskt tid på den här bloggen, på föreläsandet, bokskrivandet och andra konsulttjänster. Jag älskar att träffa patienter, men jag älskar också det andra.

En mer rimlig belastning

Som trebarnsmamma kan jag inte driva en blogg (som ett heltidsjobb) på fritiden, jobba som fysioterapeut 100% och ta andra uppdrag på tid som inte finns. Det går inte. Jag är så glad (och lite skrajsen) över de nya utmaningarna som väntar!

Vems ansvar är det att förändra egentligen?

Det finns så oändligt mycket påhittade rätt och fel kring våra kroppar

Det är rätt att vara smal.
Det är fel att vara tjock.
Det är fel att vilja vara smal.
Det är fel att inte trivas som tjock.
Det är fel att inte vilja vara smal.
Det är rätt att gå ner alla sina mammakilon fort.
Det  är fel att banta.
Det är fel att vilja börja träna för att komma i form (läs=bli smal)
Det är rätt att börja träna ”bara för att bli stark”.
Det är fel att inte älska sin kropp som den blev efter en graviditet eftersom de nyss producerat ett mirakel.
Det är ändå fel att gå omkring och se nyförlöst ut i flera månader

Alla är olika

Jag brukar ofta mantra för mig själv ”varför skulle folk börja fungera lika dant för att de blivit föräldrar, vi var ju inte lika till att börja med”, och när jag ser på det så inser jag att det inte finns något rätt, eller fel, och vi aldrig kommer komma fram till någon konsensus om detta (eller om något annat som har med typ barn att göra…).

Att skämmas över vantrivsel i kroppen

Inför att Waldo skulle födas hoppades jag

  1. att jag skulle acceptera postpartumkroppen bättre den här tredje gången.
  2. att jag inte skulle skämmas över min eventuella vantrivsel i den där konstiga nyförlösta degkroppen.

Det gick bättre, men inte helt o-skavigt

Det har gått bättre, faktiskt. Jag känner inte att jag nödvändigtvis måste bli smal igen för att duga på något vis. Men jag känner mig helt enkelt inte riktigt hemma i en kropp som… inte känns som min. Det är ändå någon slags obekväm känsla av att känna att hela garderobsinnehållet sitter fel och fult. När jag känner mig ful blir jag, ytligt nog kanske, hindrad i att vara social och att ta för mig i livet.

Går det att tänka rätt?

Jag tänker att vi inte får skuldbelägga kvinnor för att de vill kunna känna sig självklara i sin kropp, känna sig hemma och trygga, ÄVEN om den viljan kommer lite hastigt efter en förlossning.

Sedan är ju detta ändå symtom på sjuka ideal och allt annat i vård värld som drar en massa knäppa likamedtecken mellan snygg=smal=framgångsrik=lycklig etc.

Vem behöver ta ansvar?

Vi behöver bekämpa och förändra idealen, men på individnivå blir det kanske på bekostnad av det egna välmåendet? Eller är det bara själviskt, för att man då lägger över ansvaret på ”någon annan”? Kan vi alla göra något för att förändra? Hur?

Offentliga personer har större ansvar

Som jag ser det har offentliga personer ett större ansvar. Inte i att vara förebilder, direkt, men i att inte spä på kroppshetsen. Jag tänker att det faktiskt är oansvarigt av nyblivna influencermammor som redan postar supervackra bilder av sig själva, att också bidra med hets kring viktnedgång postpartum.

Jag bara tänker med tangenter här

Jag vet inte riktigt vart jag ville komma med det här inlägget. Mest bara ventilera tankar. Hur tänker du?

5 månader sedan graviditeten

Magen och kroppen

Det går ju, som jag skrivit om så många gånger tidigare, så mycket långsammare den här gången än tidigare för mig att komma tillbaka till min ogravida kroppsform. Efter Wollmar kom jag in i mina vanliga jeans efter typ två veckor, efter Wilfred kanske två månader. Nu är Waldo fem månader och ÄNTLIGEN har jag kunnat börja nosa lite på min vanliga garderob. Det är faktiskt roligt att kunna börja botanisera lite bland kläder som jag verkligen tycker om.

Jag har aldrig ont från ärret, men den konstiga mag-känseln är fortfarande kvar. Tror dock att det minskar både i intensitet (att lika lätt beröring känns som smärta) och i storleken på området som känns knasigt.

Amningen

Amningen rullar på, helt utan knöligheter i stort. Om man inte tänker att natt-amning är ett knöl i sig. Våra bebisar har aldrig förstått sig på det där med att fyra-månaders bebisar inte behöver äta på natten längre. Waldo äter 3-4 gånger per natt fortfarande. Zzzzzz…

Bäckenet

Jag har ingen direkt värk längre. Och jag kan springa nu! Jag har sprungit fem kilometer några gånger och sju km vid ett tillfälle. Har liksom känt mig tung och stum i bäckenlederna i slutet, men det har inte straffat sig med smärta efteråt alls. Lite stelhet på kvällen efteråt bara, men det är knappt så det känns. Däremot så märker jag i kroppen när det blir för mycket gående och bärande. Säg att jag går lämningsrundan med båda barnen på 45 på morgonen, en promenad med Waldo i vagn på en timme och sedan hämtningsrundan på 45 minuter på eftermiddagen. Då gör sista hundra metrarna på hemvägen ont. Men när jag får vila går det oftast över snabbt. Så jag tycker att det överlag verkligen går åt rätt håll. Även om det känns lite seeeegt.

Handlederna

Jag har ingen värk längre, men är ”skör”. Bokläsning är fortsatt värst och när jag och barnen lagt flera timmar på högläsning i flera dagar är jag väldigt, väldigt trött i handlederna igen och handleden/tummens basled svullnar. Så tröttsamt, men det blir bättre.

Håravfallet

Jag minns inte riktigt hur länge det pågått, men minst en månad tror jag. Jag tappar så enormt mycket hår. Om jag sovit med håret utsläppt måste jag först gå och borsta ur håret innan jag går och äter frukost, för annars kommer jag ha tappa hår i kaffet, på mackan, smöret och överallt. Jättestörigt. Jag minns att det har varit så här både de andra gångerna också, och att jag förvånats över hur mycket hår jag kunnat tappa utan att faktiskt bli skallig.

Jobb

Jag och Waldo jobbar på. ”Vi” har några olika sorters jobbuppdrag varje månad nu fram till sommaren och det känns så roligt. Waldo är fortsatt en grym bebis att ha med. Nöjd och glad och pratig med människor runt omkring när han är vaken och sover i sjal när han är sömnig. Jag förstår att det är nedräkning på tiden då han kommer vara en sådan lätt följeslagare. Men när han blir en sån röjig storbebis som helst bara vill tömma skåp och välta papperskorgar, då kommer Joseph istället vara föräldraledig och kan foka helt på bebis-Waldo-röjarRalf. Och innan dess har vi en lååång ledig sommar tillsammans!

Trötthet

Jag känner mig något mindre trött nu än för en månad sedan. Tror inget egentligen att det är någon större förändring med nattsömnen eller så, men jag kanske får mer dagsljus?

Hur mår du?

Gravid, ogravid, vill bli gravid? Berätta!

Kvinnors osynliga anledningar till att sitta i kollektivtrafiken

Kvinnors osynliga anledningar till att sitta i kollektivtrafiken

Jag satt på tunnelbanan på vägen hem. Väldigt trött och lite ledsen över en grej som hänt. Tunnelbanan hade varit sen, det var överfullt, men det fanns ett ledigt säte. Jag sjönk ner och drog upp telefonen. Sjönk ner i min digitala värld, kollade bloggen, Facebook, instagram. Scrollade runt, slappnade av.

Plötsligt bröts den brusiga tunnelbanetystanden av en typ 60-årig kvinnas stämma. ”Jag förstår inte att de där unga tjejerna ska sitta där, på handikappplatserna… Tänk att de tycker att de får sitta där och titta ner i sina telefoner… Inget hyfs har de…”

Upprört, agiterande, högljutt.

Hon hade hamnat några rader bort, ståendes, men riktade tydligt sin blick emot mig och tjejen bredvid. Tydligen satt vi på handikappsätena.

Jag reste mig, naturligtvis. Jag har (just nu) ingen anledning att kräva en sittplats. Jag jobbar med det jag gör, och jag ställer mig gärna upp om någon mer behövande behöver sitta.

Men jag hade god lust att ta till orda. Det här hade jag gärna sagt:

HÖR NU UPP  NOGA, DAMEN. 

Har du någonsin hört talas om graviditeter? Tidiga graviditeter? 

En kvinna är nämligen gravid LÅNGT innan det syns. Hon kan få bäckensmärta tidigt. Hon kan få lågt blodtryck och yrsel precis lika tidigt. En alldeles nygravid kvinna har alla skäl i världen att få sitta.

Har du någonsin hört talas om mens?

Om kvinnor som får mens som niagarafall? Har du hört talas om kvinnor med superkraftiga menssmärtor? Unga kvinnor som söker gynakuten för att de inte står ut?

Har du någonsin hört talas om unga kvinnor som har fått missfall och som kan känna sig ömma i dagar efteråt?

Har du någonsin hört talas om kvinnor som gjort abort och som kan ha värk efteråt?

Har du någonsin hört talas om kvinnor som har bäckensmärta i flera år efter en förlossning?

Har du någonsin hört talas om förlossningsskador och smärtor och tyngdkänsla som kan göra att en kvinna som fött barn tycker att det är outhärdligt att stå långa stunder?

Har du någonsin hört talas om unga kvinnor som har ont i kroppen, överhuvudtaget?

Det finns MÅNGA olika osynliga anledningar till att sitta i kollektivtrafiken

Det finns lika väl medelålders typer som ser sportiga och vitala ut som har knäartros.  Medelålders män med diskbråck. Unga män med pungbråck. Men i den här bloggen fokuserar jag på KVINNOHÄLSA och det jag tänkte ryta till om idag.

Till kärringen på tuben

DU VET INGENTING OM NÅGON ANNANS HÄLSA UTIFRÅN VAD DU SER PÅ TUNNELBANAN.

Du kan inte uttala dig om någon annans hälsa utifrån ålder, men en kvinna i fertil ålder har MÅNGA ANLEDNINGAR att få sitta på tuben.

Tack för mig,

 

Snart ett år efter min bäckenbottenrekonstruktion

Snart ett år efter min bäckenbottenrekonstruktion

Att vara gravid, föda barn och gå igenom postpartumperioden är sannerligen en resa. Kroppen genomgår så himla mycket förändringar, och en del blir aldrig som förut. Min resa är ju långt ifrån klar än! Vart jag landar med kropp och hälsa efter den här sista graviditeten är fortfarande okänt. Men den här tiden förra året fick jag lite av ett avslut på den resan som började när mina värkar kickade igång en sommarnatt 2012. För ett år sedan fick jag äntligen genomgå en operation som skulle laga min bäckenbotten igen, efter skadorna jag drabbades av när Wollmar föddes.

Jag kan inte helt och hållet utvärdera slutresultatet av operationen, eftersom jag blev gravid ganska exakt tre månader efter den och har varit gravid sedan dess. Min bäckenbotten har inte älskat den här graviditeten.

Men jag bloggade en hel del under den aktuella perioden, och jag tänkte göra ett samlingsinlägg.

Varför behövde jag opereras?

I det här inlägget kan ni läsa om när jag besökte läkaren och mina skador kunde konstateras. 

”Jag har ju sökt vård förut. Jag har varit hos gynekolog. Jag har varit på uppföljning på sjukhuset jag födde. Alla säger ”åh, det SER SÅ FINT UT”….Det var inget superlångt besök, det var inte tusen krångliga undersökningar eller utredningar. Jag träffade en trevlig läkare som ställde relevanta frågor, lyssnade, kollade igenom min förlossningsjournal. Sedan gjorde hon en noggrann men liksom tidseffektiv undersökning. Jag blir ju naturligtvis typ som alla andra i det här läget och bli osäker på att jag uppfattat helt hundra rätt, men så här:

Så här är läget:

Transversus perinei är av. Sfinktrarna är inte hela. Det är en reva i puboanalis som gör att min ändtarm också kan svaja i sidled. Utöver att den inte heller får stöd från perinealkroppen och sfinktrarna. Jag har intakta levatorer och inga framfallstendenser.”

Orolig inför operationen?

I detta inlägg skrev jag om mina tankar inför operationen, men också om mina förhoppningar:

  • ”Jag hoppas på att kunna få ett mer normaliserat tidsspann mellan att jag känner att jag behöver bajsa, och att jag faktiskt måste bajsa nuuuu.

  • Jag hoppas på att kunna få en mätbar förbättrad bäckenbottenstyrka, mätt med Aquaflex-koner.

  • Jag hoppas på att kunna släppa en del oro för vad som kommer hända med min bäckenbotten med ålder och med lite tyngre träning.

  • Jag hoppas kunna vara med avslappnad med att sluta med imodium inför och under en eventuell kommande graviditet och amning. Men jag är fullt beredd att fortsätta med imodium livet ut utöver det. Jag vet att det finns andra som förhåller sig skeptiska till det, men jag och min mage trivs verkligen med imodium.”

Operationsdagen

På operationsdagen publicerade jag en låtlista, vilket jag tror säger ganska mycket om min sinnesstämning. 

Sedan kom ett gäng inlägg av mer dagbokskaraktär

På återbesök

Jag har varit på ett återbesök hos läkaren som opererade mig. Där kunde man se att mycket hade blivit mycket helare, men att den externa sfinktern fortfarande inte gått att fåt ihop helt. Det, tillsammans med den interna sfinktern som inte alls går att laga, är fortfarande ett problem för mig. Men jag tror annars att min bäckenbotten är oändligt mycket stabilare och har bättre förutsättningar att åldras med grace tillsammans med mig, haha.

Om du önskar veta mer?

Bland annat dessa inlägg/inläggsserier förklarar ämnet förlossningsskador och dess konsekvenser. Mer läsning finns också om du använder sökfunktionen här på bloggen.

 

Om du upplevt att vår blogg varit dig till stor hjälp får du gärna donera! Använd i så fall QR-koden ovan eller Swisha till nummer 1236340384 med valfri summa.
Om du inte kan är det såklart lugnt, du kan istället visa tacksamhet genom att berätta om oss för dina vänner eller dela vår sida på sociala medier. Tack!

Mina bästa studieteknikstips

Mina bästa studieteknikstips

Jag tror att ni som läsare vet hur mycket jag läser, pluggar och bearbetar information, va? Jag har nämnt det en gång tidigare, att mitt studiehuvud också är anledningen till att jag bloggar.  Jag har faktiskt anmält mig till en högskolekurs nu till hösten, men vi får se om det är en rimlig tanke alls… Så här inför terminsstarten tänkte jag dela med mig av mina bästa studietekniktips så här i terminsuppstartstider.

  • Läs med papper och penna

Det är enbart nöjesläsning jag kan läsa utan en penna i hand. Ska jag läsa för att lära måste jag få anteckna, göra marginalanteckningar, stryka under och markera. Inte ens på vanliga möten kan jag ta in information utan att ha en penna i handen. Där behöver jag dock inte anteckna, men lyssnar av någon anledning ändå bättre om jag får typ klottra.

Tips: Papper och pennor i olika färger.

  • Att skriva är att lära

Det jag antecknat kommer jag sedan vilja renskriva. Ska jag bara korvstoppa in information till ett prov räcker detta ofta för mig, att ha hört det, antecknat det och sedan renskrivit det. Då sitter det.

Tips: Långvarigt sittande dödar

  • Att sammanfatta är att förstå

För mig är riktiga kunskaper sådana som jag förstår, inte bara sådant jag lärt mig. Om jag sammanställer information från flera olika källor får jag en ökad förståelse och kan se fakta i olika dimensioner.

Tips: Gruppera information under underrubriker, med olika färg, i faktarutor. Separera olika saker tydligt för dig själv, och sammanfatta dem sedan med att hitta sammanhanget mellan de olika grupperna av information.

  • Att förklara är att sätta i sammanhang

När jag har antecknat, renskrivit och sammanfattat börjar mina kunskaper mogna inom mig. Kan jag sedan förklara dem på ett lättfattligt och pedagogiskt sett vet jag att kunskaperna sitter. Kunskaper som jag bara sammanfattat men inte kan förklara på vanligt språk blir sällan riktigt användbara för mig. Här kommer bloggen in. Jag skriver och skriver om. Jag förklarar, ni ställer frågor. Här slår mina kunskaper rot.

Tips: Hitta en kursare eller vän att återberätta dina kunskaper för. De kunskaper som du formulerat i talade ord kommer också sitta.

  • Att bearbeta får det att sjunka in

Jag tror att ni märker av detta. Ibland går det liksom ”skov” in teman på bloggen, när jag inte riktigt kan sluta skriva om ett visst ämne. Det är för att det maler i mig. Jag tänker och bearbetar och vrider och vänder på ämnet. Ibland kan det vara som att myntet trillar ner efter det fjärde, femte inlägget jag skrivit om ett ämne. Såna här tankar får jag under promenader och löpturer, ganska sällan annars.

Tips: Ta en tankepromenad, eller sov på saken. Låt kunskaperna möbleras in i hjärnbarken i god tid.

  • Att se saker från olika perspektiv gör att kunskaperna sätter sig

Att skriva om saker på bloggen är ett slags blottläggande. Här måste jag visa ”så här tänker jag” och ibland svarar ni ”Fast såhär tänker jag!”. Att vidga mina perspektiv får mig att antingen omvärdera eller stadfästa mina kunskaper. Inget är så nyttigt som en sista tankeomgång. Eller ja, sista och sista. Förhoppningsvis slutar jag väl aldrig.

Tips: Hitta en ”critical friend” eller läs bloggar/böcker/artiklar med helt vitt skild syn på ditt område. Du kanske blir frustrerad, men det kommer vara nyttigt.

Jag och Elvira, min bästa critical friend, i regnväder

Hur lär du dig bäst? Har du något tips att dela med dig av?

 

Om du upplevt att vår blogg varit dig till stor hjälp får du gärna donera! Använd i så fall QR-koden ovan eller Swisha till nummer 1236340384 med valfri summa.
Om du inte kan är det såklart lugnt, du kan istället visa tacksamhet genom att berätta om oss för dina vänner eller dela vår sida på sociala medier. Tack!

10 saker ni inte visste om mig (Mia)

10 saker ni inte visste om Mia

  • Jag hatar att ha långa naglar

Jag skyller ofta på jobbet, där får och kan jag inte ha långa naglar på grund av hygien- och smittspridningsregler. Men  jag blir egentligen helt förfärad av människor som jobbar med händerna/människor/mat som har långa naglar. Jag tycker att det är äckligt så jag vill kräkas. Sanningen är också att mina naglar jag EXTREMT mjuka och heller inte går att få långa. Så, för den sakens skull valde jag en yrkesbana som passar mina naglar som handen i handsken.

  • Vill egentligen bara titta på typiskt tjejiga och jättetöntiga serier.

Tillsammans kollar jag och Joseph på mest kriminalserier. Alla i kategorin ”spännande serier med rätt mycket drama och en del våld”. En tredjedel av avsnitten sitter jag och grejar med mobilen, eftersom jag inte pallar att titta alls när det är läskigt. Då säger jag till Joseph ”Nu tittar inte jag”, och så får han återberätta handlingen istället. Får jag välja själv tittar jag på supernsälla, lite töntiga och typiskt tjejiga serier. Gilmore Girls, typ.

  • Jag tål inte ordet ”fulgråta”

Jag avskyr ”styrkekramar” och ”gofika” och en massa andra ord. Men fulgråta får mig att nästan bli ilsken. Såhär tänker jag. Att om du verkligen behöver gråta så kommer du gråta utan minsta tanke på att vara ful eller fin. Gråt är en sådan innerlig känsloyttring som liksom inte får utseendeladdas. Om du av någon anledning kan sitta och snyfta värdigt och peta med en silkesnäsduk i ögonvrån, ja, då kanske du möjligen är lite rörd. Gråter du så gråter du, punkt.

  • Havregrynsgröt får mig att känna mig fattig och miserabel

Men barnen får havregrynsgröt varje morgon…

Vad äter ni till frukost? Jag äter ALLTID SAMMA, men i perioder Ett tag var det müsli och yoghurt. Nu är det ALLTID två mackor med smör och ost. Jag har försökt med havregrynsgröt, men jag pallar inte eländet. Det får mig att känna mig som ett fattigt barn på 1800-talet, hur lyxigt jag än försöker toppa gröten.

  • Har inga problem att äta smågodis innan frukost och tårta till frukost

Jag äter alltid samma frukost ja. Men om jag fick välja helt fritt från hälsopekpinnar och tandtroll skulle jag äta tårta till frukost. Det bästa är en tårta som blivit över från ett kalas och liksom stått en dag extra… Någon liten lakritsbit eller syrlig sak kan liksom också funka att ”väcka till mig” om det ändå står en överbliven godisskål framme. Jag tycker att många säger att de inte tål sött till frukost, men för mig är det bara någon slags disciplinär åtgärd att inte göra det.

  • Jag vill alltid sova i sängen längst från dörren

Det här är en vana jag själv inte var medveten om förrän Joseph konstaterade det. När vi flyttar, sover borta, på hotell eller någon annan stans, då väljer jag ALLTID sängen längst bort från dörren. Omedvetet. Vet faktiskt inte varför. Lättast är väl att tro att det har att göra med någon trygghetstanke, men jag är ju sällan rädd/orolig, så jag vet inte.

  • När jag gick i lågstadiet var det en kille i en annan klass som kallade mig ”kinesen” för att han tyckte att jag hade sneda ögon.

Jag har inte direkt ”o-sneda” ögon, och tror kanske att det var ett mer framstående drag som barn. Men det komiska är att när jag och Joseph började prata om våra uppväxter framkom att vi båda hade varit med om EXAKT samma ret. Är vi lite äktenskapslika, tro?

  • Älskar människor, men bara en och en eller möjligtvis högst tre åt gången.

Jag har aldrig trivts på öppna förskolan eller typ i mammagrupper. Grupper, mingel och att hänga med folk på fest är inte min grej. Vem ska jag prata med, liksom? Jag blir liksom extremt osäker och känner mig ofelbart sjukt ointressant som person i såna sammanhang. Jag träffade en kurator en gång som gav mig världens bästa knep: Hitta en person, ta reda på något om den och fortsätt sedan fråga, fråga, fråga. Jag älskar faktiskt det knepet. Dels får jag lära mig en massa nytt (allt jag vet om orkidéer har jag lärt mig av en dam i ett sådant sammanhang) , dels får det mig att framstå som en trevlig person (alla älskar att prata om sig själva, typ). Och jag behöver aldrig känna mig så fel. Problemet med det här sociala knepet är att jag ändå måste få tag i EN person att prata med. Jag avskyr att hänga i grupp…

  • Är väldigt sällan arg, men ganska ofta ledsen

Jag och Joseph bråkar nästan aldrig, men jag bråkar visserligen på/med barnen då och då. Men det är ju inte den slags bråk som liksom går djupt in i mig. Eller jo, ibland gör det ju det. Men ja, ni fattar. Jag gråter däremot JÄTTEOFTA. Säkert ”fult”, varje gång, om vi nu ska vara såna. Fast nu när jag skrev det här så kom jag på att det här visste ni nog redan. Meh.

  • Jag vantrivs med bebistiden

Det är väl bara att erkänna det nu redan innan det börjar. Jag älskar naturligtvis våra barn, och har gjort det även när de var bebisar. Om det inte vore att jag av naturen vore en mjölkko (och att jag tycker att det vore dumt att inte amma om det nu kommer så lätt för mig) så skulle det egentligen varit lämpligare om Joseph var den som var föräldraledig under spädbarnstiden. Jag tycker att det är infernaliskt trist. Och i och med att jag inte trivs jättebra på typiska föräldraledighets-aktiviteter så… Ja, förbered er på att skicka små pepp och hejarop under hösten.

Berätta något jag inte vet om dig!!

 

Mina tankar om att vara personlig vs. privat

Mina tankar om att vara personlig vs. privat

”Vad är privat för dig? Vad vill du hålla för din allra närmaste?”

Vad är privat?

För mig är det väldigt få saker som är riktigt, riktigt privata. Jag vet inte om det innebär att jag är en människa utan något större djup? Jag har ofta så pass nära till mina känslor om saker att det sällan är lönt att försöka dölja dem. Och typ kroppsrelaterade saker vet ni ju att jag är ganska oblyg om.

Vad är känsligt?

Mina mer innerliga och djupa åsikter är mer känsliga för mig. Säg att jag skriver ett blogginlägg där jag skriver och förklarar min ärliga åsikt om någonting, då blottar jag också strupen. Jag skulle tycka att det är jobbigare att någon skrev att jag hade fel i min åsikt, än att någon skulle skriva att jag är ful, typ.  Vilket ibland är lite problematiskt, i och med att jag bloggar och uttrycker åsikter titt som tätt. Ni märker det nog inte, för det behöver inte vara något som någon ens förstår att är lite känsligt. Men ibland är jag rätt hudlös kring vanliga åsiktsblogginlägg.

Vad ska hållas privat?

Ni kommer nog märka det tydligt när lilla bebisen kommer, att vi kommer vara mer öppna om den än vad vi är om Wollmar och Wilfred. Vi har skrivit om, och visat barnen här på bloggen fram tills att de fyllt två år. Upp till den åldern tänker vi att barnen bara kommer bli glada över att livet blivit dokumenterat här. Men sedan när de blir större värderar vi deras integritet rätt högt. De ska inte behöva vara ”Snipp-Mias barn”, liksom.

Att vara en öppen bloggare

Jag kan alltså i princip vara hur öppen som helst kring saker som andra tycker är privata. Saker som många andra tycker är mer ”personligt” (typ åsikter) är mitt känsligaste. Jag känner mig så otroligt skakad ända in i hjärteroten när någon ifrågasätter en djupt rotad åsikt jag har. Och inte på så vis att jag inte är beredd att förändra mig och mina åsikter om jag har fel, utan… det bara är så. Mitt djupaste jag är mitt tänkande jag, där mina åsikter finns. Där jag formulerar mig kring min världsbild och självuppfattning.

Vad är känsligast för dig? Hur yttrar detta sig? 

Om du upplevt att vår blogg varit dig till stor hjälp får du gärna donera! Använd i så fall QR-koden nedan eller Swisha till nummer 1236340384 med valfri summa. Om du inte kan är det såklart lugnt, du kan istället visa tacksamhet genom att berätta om oss för dina vänner eller dela vår sida på sociala medier. Tack!