Kategori: Våra graviditeter och förlossningar

Våra graviditeter och förlossningar – här hittar du inlägg hur Mias graviditeter var och upplevdes, hur magen växte och hur våra tankar gick kring de kommande barnen. Kategorin innehåller även förlossningen med Wollmar 2012 och kejsarsnitten med Wilfred 2014 och Waldo 2018. Våra förlossningsberättelser finns beskrivna som egna inlägg från båda oss föräldrar, och vi vill gärna se förlossningarna som just våra, tillsammans. Förlossningen 2012 var lång, kämpig och avslutades med sugklocka – Mia fick en sfinkterruptur. Om detta finns en hel egen kategori av inlägg.

Är du intresserad av förlossningar och kejsarsnitt utifrån en fysioterapeutisk nisch finns det en egen kategori för detta.

Äntligen en bra dag!

Jag har haft en bra dag idag! Jag är så himla glad!

Tabletterna har tagit, jag har bara mått illa innan den började verka på morgonen och på eftermiddagen innan jag hann ta nästa dos.

Och hör och häpna: Jag har orkat träffa 6 patienter! 4 har varit mitt absoluta max sen efter jul. Jag har dessutom kunnat vara trevlig, orkat prata och på det hela taget tagit mitt jobb på allvar.

Det tar inte slut där.

Jag har orkat skriva alla min journaler.

Och varit på stor-ICA och handlat. Jag kunde till och med GÅ från Slussen till Torkel Knutssongatan där ICA ligger, jag behöver inte byta från grön till röd i Slussen och åka till Mariatorget. (För er som inte bor i Stockholm, det är alltså en promenad på ca tio minuter vi pratar om…)

Jag klarade att gå igenom hela ICA utan att få kräkkänslor av något läbbigt i någon disk.

Jag har burit hem en ganska tung kasse, och jag har redan gjort en pastasås med paprika, fänkål, lök och kyckling och lite matlagningsgrädde. Till det kokar jag tortiglioni.

Och jag är inte helt färdig för sängen än. Kanske ska jag vila lite efter maten. Men ikväll ska vi på Svansjön, den nya versionen med killen från Bounce.

Och imorgon ska jag till skolan och träffa min klass igen. Jag ser så himla mycket fram emot det!

Jag är en glad Mia idag!

Det ena värre än det andra

Idag har jag ätit full dos av Lergigan och det har inte haft någon effekt. Likaväl så spydde jag i en snödriva utanför en patients bostad. Känslan av att träffa patienter när man sådär alldeles nykräkt är oslagbar. Inget ger så mycket krydda till tillvaron.

Allvarligt talat så vill jag bli sjukskriven snart om det här inte blir bättre. Det är vidrigt.

Jag har också berättat för min chef idag. Det gick bra. Det blir väldigt råddigt för dem nu, med både införande av vårdval och så flera som kommer försvinna på havandeskapsledigt och mammaledigt. Men hon var glad för vår skull, såklart. Och också bekymrad över att jag inte mår bra.

Jag har också fått en tid på Lungkliniken på KS i Huddinge nu. 13 februari ska jag dit och träffa en läkare. Vad som är värre är att de förutom min kallelse också skickat med tre papper tillhörande ett annat personnummer, en man född 1932. Hur bra känns det för sekretessen? Han hade fått kallelse till blodprov som skulle göras innan besöket, jag undrar om det är meningen att jag också ska göra ett sånt? Och vem har då i så fall fått mina papper?

Jag vet inte, men eftersom jag själv är vårdgivare så tyckte jag att det där misstaget kändes både ganska allvarligt och inte särskilt förtroendeingivande….

Jag har inte orkat tvätta håret på flera dagar. Duscha, visst, men hårtvätt kräver ett större mått av engagemang. Schampoo, skölja, kanske  balsam, skölja, skölja, skölja. Långt himla hår som inte vill torka på flera timmar men som ändå måste borstas och tuktas och friseras någorlunda.

Idag kör jag med torrschampo och virar upp alltihop i en knut. Ikväll eller senast imorgon bitti måste jag göra nåt åt eländet.

Vi var precis på gymmet för veckans styrketräningspass.

Konstaterande: Jag ser ut som en korv. Inte så gravid, men liksom jämntjock. Med ett bäckenbälte som liksom klämmer ihop höfterna och låter magen välla ut lite på sidorna så ser jag riktigt o-het ut.

Dagens fysiologi-fråga: Kan bröstmusklerna få helt annan kapacitet av att brösten växer något ohejdat? Riktigt så här svar i pectoralerna brukar jag inte vara.

Dagens träningsfråga: Hur tränar jag utsida lår utan att få ap-ont i de bakre bäckenfogarna?

Åsikterna från allt och alla

På en del sätt var det nästan skönare när graviditeten inte var så offentlig. Jag antar att det bara kommer bli värre och värre, det här med folks “goda råd” och åsikter om ditten och datten.

Kommentarerna som gäller illamåendet är halvkul.

“Men det där borde ju verkligen ha gått över nu!!”

Jajamensan. Jag vet det med. Nåt annat smart du vill konstatera?

“Men jag vet vad som funkar! Frysta gröna ärtor är bra! Det var det enda jag kunde äta under mina graviditeter!”

Jag tror sannerligen inte på något universalknep. Och käka frysta ärtor finns INTE på min att göra-lista.  Och så länge min graviditet ger mig en kilometerlång lista med saker jag INTE vill eller kan äta, så tänker jag fortsätta äta saker som faktiskt går ner.

Jaja.

På tal om mat så hittade jag ett jättetrevligt recept på en pastagratäng med lax, fänkål och dijonsenap som jag håller på att göra nu. Jag gick till affären för att köpa ägg, fänkål och creme fraiche som skulle vara i. När jag kom hem hittade jag alla övriga ingredienser förutom… pasta.

Det fanns inte på världskartan att jag skulle orka gå till affären en gång till. Så nu gräddar jag en pastagratäng på slattar av all världens olika pastasorter. Spagetti, lasagneplattor och penne.

“Vad fiskaren hade i nätet” kan vi kalla anrättningen. Just detta begrepp kallades matrest-luncherna i Josephs högstadieskola. Så himla ofräscht!! Mouhahahaha. Tror ni Joseph blir glad över middagen kväll?

Besviken

Utan Lergigan i tre dagar försmäktar jag på denna ö.

Igår mådde jag faktiskt okej med illamåendet. Eller – jag mådde inte illa. Trött var jag, jag sov säkert 12 timmar på natten och minst 4 på dagen. Men illamåendet var okej, och då satte vi det verkligen på prov med att låta det gå länge mellan måltiderna och dessutom bara äta nyponsoppa, knäckebröd och morot till lunch.

Men nu ligger jag här med kräk-känslan i halsen och vågar knappt röra på mig för rädslan av att något ska trigga kräkreflexen. Håret är för säkerhets skull uppsatt, det är så jobbigt när man måste kräkas och håret riskerar att komma i vägen.

Tandborstning får kräk-reflexen att retas, liksom floursköljning. Och de stora kalciumtabletterna.

Jag ville att det här skulle vara över nu. Jag vill komma in i det där sköna tillståndet till andra trimestern när man känner sig pigg och fräsch!!

Så. Nu undrar jag om jag ändå ska ta en vecka till med Lergigan. Det går verkligen inte att jobba heltid och bara tänka på illamående hela tiden.

Visst har magsjukor använts som krigsföringsmetod? Det måste ju vara bästa sättet att få en armé ur funktion – att ge dem något tar över alla andra behov och impulser.

Hugaligen. Snälla, låt det här gå över!

Flick- eller pojkfunderingarna

Vi har ju redan 5 smågrabbar i familjen på min sida. På Josephs finns bara små flickor.

Min familj har ju varit ganska tydlig med flickönskemålen. Josephs familj med pojkönskemålen. Det blir ju såklart bra vilket som, ingen är knäpp på det viset.

Min graviditet har so far varit i grunden olik mina systrar och mammas. Ingen av dem har kräkts och ingen av dem har haft ont i bäckenet. Mina systrar var sugna på fräscha saker om gröna äpplen.

Jag har inga direkta cravings, men jag måste säga att jag gillar proteinrik mat. Igår försökte jag få i mig mackor med marmelad till frukost.  Det gick så vansinnigt lånsamt, och gott var det inte. Men idag! Salami-mackor slinker ner som ingenting.

(Ja, jag har frusit salamin innan, jag är väl medveten om livsmedelsverkets rekomendationer…)

Min mamma har fött bara tjejer, mina systrar bara killar. Ändå har de mer gemensamt sett till graviditetssymtom  än vad jag har med någon av dem.

Men jag tänker att kanske, kanske är det ej tjej. Man kanske inte får gissa sånt här själv. (För all tydlighet: Jag blir exakt lika glad om det är en kille.)

Vad tror ni andra?

Bläckfisken…

Vi har alla hört om gravidskalle. Ni vet, när smöret hamnar i garderoben och strumporna i kylskåpet.
Hur som helst har jag inte väntar mig detta förrän åtminstone vecka 25, 30. Jag befarar dock att det kan ha börjat idag:
Mia slog på kranen till diskhon på fullt ös och högsta värme och gick sedan och la sig i soffan. Jag trodde först att hon höll på att fylla upp inför diskning, men efter ett tag börja jag anna oråd och gick fram till diskhon. Ingen vattenfyllning dock utan den bara stod och öste.
“Mia, skulle denna bara stå och spruta?”,
Hon tittar upp och börjar garva hysterisk. “Nej, stängde inte jag av den?”
Jag stänger av och stämmer in i skrattet. Roligt! Eller borde jag blir otrolig?
Kanske var detta bara en biverkan av sirapströttheten. Eller så är det kanske dags för mig att börja växa de där åtta armarna och ögonen i nacken som jag alltid önskat mig…

image
eller kanske räcker det med riktigt långa armar som Mr. Tickle

Lördagspyssel

Att berätta på jobbet om graviditet

image

Japp. Nu har jag pysslat. Vi köpte sängbord förra veckan, så vi hade så fina kartongbitar hemma. Det är helt enkelt en kartongbit som jag klippt till och målat.

image

Om man öppnar ugnsluckan så får man veta nyheten. Imorgon ska vi baka bullar!!

På fredag smäller det!

image

Supersurt! Definitionen av bra gravidgodis.

Hur det gick med kollegorna

Jag har alltså delat upp det här med att berätta på jobbet i fyra steg.

Steg 1. Elin.

Hon fick veta före alla andra, nästan.

Steg 2. De andra kollegorna i hemrehab.

Det var alltså igår. Vi har fredagsmöten varannan vecka men god frukost och lite tid att prata, bara vi sex. Jag berättade för dem där. De blev glada. Såklart. De hade inte misstänkt nåt.

Steg 3. Berätta för  chefen.

Tänker jag göra… på tisdag eftermiddag.

Steg 4. Berätta för alla andra, 25 stycken.

Någonslags bull-fika med en bulle i ugnen-skylt. På fredag.

Japp, så tänker jag mig det!

Tröttheten från avgrunden

Jag har ju ätit Lergigan i snart en vecka. Lergigan Comp innehåller även uppiggande ämnen, vilket måste ha haft väldigt god effekt på mig. Jag minns att Joseph konstaterade det under sin apotekarutbildning, att jag är en sådan som alltid får starka reaktioner av läkemedel. Det är säkert en blandning av någonslags inre kroppskemi och liten kroppsyta totalt sett. Ger man samma dos till alla, så får ju den lilla kroppen en mycket större andel.

Den här veckan har jag faktiskt känt mig PIGG vid några tillfällen. Ni vet den där underbara känslan av att både kunna jobba heldag, komma hem från jobbet OCH laga middag och diska. Helt makalöst efter att i två månader mått som en urvriden disktrasa.

Jag hade tänkt att testa att vara utan Lergigan i helgen. Jag menar, rätt vad det är så har illamående försvunnit. Då vill jag ju gärna veta om det och inte behöver medicineras längre.

Så vid lunch idag lät jag bli att ta dagens andra tablett. Illamåendemässigt har det hittills gått ganska bra.

Men gudars skymning, så trött jag blev.

Vi hade haft två nybesök på förmiddagen vilket alltid resulterar i suuuuuperlånga bedömningsanteckningar och dessutom en rehabplan som är ett eget dokument. Mycket journalskrivning, totalt sett. I vanliga fall skriver jag anteckningar i rask takt, jag räknade kallt med att vara klar med alla dagens journaler vid två idag eftersom jag låtit bli att boka några eftermiddagspatienter.

Klockan tio i tre satt jag fortfarande och stirrade tomt framför mig. Jag hade inte lyckats pressa ur mig ens hälften av det jag borde gjort. Tankarna bara snurrade och snurrade. Kroppen kändes så tung, och armarna på tangentbordet var av bly.

Jag fick bestämma mig för att jag får skriva klart allt på måndag. Och då kom nästa oöverstigliga berg: Byta om.

Och sedan: Ta sig hem.

Jag minns ärligt talat inte hur jag kom hem.

Så vaknade jag upp efter två timmars sömn, hemma i min egen säng. Seg, ja, men kapabel att tänka. Och sen gick vi ut och åt.

image
Försökte vara fredagsfin

image

“Känn din gräns”
Frågan är: Gäller detta bara gravida kvinnor eller är det en allmän uppmuntran tillsammans med piktogrammet?
Ja, det är tur att rekommendationerna finns, så att inte gravida kvinnor häller i sig irländsk mörköl iaf. Inte för att det är någon risk för Mia ändå.

För övrigt var maten hemskt god. Oxfilé för oss båda på Söderkisen.
Mia påstår att om hon har stor aptit för kött och sånt så är det en flicka.
Vad tror ni?

image
Jag började med folsyra när jag slutade med p-piller i september. Nu är burken slut och enligt livsmedelsverket behöver man inte ta tillskott efter första trimesterns slut. Skönt! Nu har jag bara kalcium kvar. Och snart får jag säkert order att ta extra järn.

Mina bästa prylar på morgonpromenaderna

Mina bästa prylar på morgonpromenaderna är numera följande:

Graningekängor. Vattentäta och stryktåliga som tusan. Klarar av mina entimmespromenader i alla väder denna vinter av slask.

Bäckenbältet. En förutsättning för att klara av mina mornar utan att bli som en bechterew-patient….

Och så hörlurarna. Radion, min bästa vän. Morgonpasset har hjälpt mig att fnissa mig ur många illamåendemornar…

image

Jaha, det kom en sån dag också. När kroppen gjorde allt för att skrika till ALLA, kolla, kolla JAG ÄR GRAVID!

I alla fall kändes det så.

När kroppen försöker outa mig

Såhär gick det till.

Jag och Elin hade jobbat på tillsammans på förmiddagen. Kom in till jobbet och gick och tog lunch. Jag var klädd i min vanliga uniform: workerbrallor, pikétröja och tjocktröja av modell större.

Efter lunch, när vi sätter oss i bilen igen för att åka till nästa patient så utbrister Elin: Det ska bli så himla skönt när du berättar för alla!

Jaha, fnissar jag. Visst kan det bli trevligt…

Jo, man allvarligt, säger Elin. Idag vid lunch… Hej Mias bröst, liksom! Det liksom bara blev så mycket, så plötsligt, säger hon bekymrat.

Efter eftermiddagens patienter satt vi båda på ett möte. Efter mötet går vi tillbaks till vårt kontor. Jag funderar lite på morgondagen, jag brukar ju alltid ta min friskvårdstimme på fredagar och träna på jobbets gym. Jag säger dröjande; Elin, jag vet inte, jag tror inte jag kommer träna imorrn. Jag kan inte med att komma hit i trikåer…

Hon utbrister i full chock: NEJ, Gud bevare mig! Nej, nej, nej! Det går inte! Jag vet inte vad som hänt idag, men när vi satt på mötet alltså… Ja… Folk vet ju att du brukar vara ganska vältränad… Dom tror nog att du börjat tappa greppet… äta bullar… Ja, när som helst får du nog frågan i alla fall…

Oj, vad jag har skrattat idag. Mina bröst som liksom får folk att tappa andan av chock på lunchrasten. Och min bullmage som börjar få Elin att bli supernervös för att jag ska bli outad innan jag själv vill berätta…

Ja, för jag har bara berättat för Elin. Det hade varit svårt att dölja för henne. Hon har varit till stor hjälp med det här med att leta efter lämpliga buskage… Ingen annan på jobbet vet, men imorgon tänkte jag berätta för de övriga fyra i min närmsta arbetsgrupp.

Men jag drar mig för att berätta för chefen. Hur man än ser på det så ställer det här ju till saker och ting. Jag vet att man inte kan tänka så, men i alla fall. Och för resten av arbetsplatsen. Hur ska jag göra?

En kollega till mig gjorde en lapp i fikarummet där hon skrev “I maj kommer storken” och så bjöd hon på fika. Jag undrar om jag ska göra en ripoff och helt enkelt skriva en lapp där det står “Storken har bråda tider! I juli kommer han igen!” och bjuda på något ännu godare fika…

Vad tror ni?

Integritets Preferens
When you visit our website, it may store information through your browser from specific services, usually in form of cookies. Here you can change your privacy preferences. Please note that blocking some types of cookies may impact your experience on our website and the services we offer.