Kategori: Förlossning och kejsarsnitt

Förlossning och kejsarsnitt

Inlägg om att föda barn

Under denna kategori hittar du inlägg om hur kejsarsnitt går till, tips inför vaginala förlossningar och hur du kan förvänta dig att må efter något av dessa. Du får praktiska tips och råd, men också vägledning om du känner att du inte mår riktigt bra.

Fysioterapi inom förlossning och kejsarsnitt handlar om kroppen, om smärta, om positionering och om hur återhämtningen ska vara efteråt. Här är fokus på ditt mående, inte på barnets.

Fokus ligger på vetenskapligt baserade faktatexter, men en del inlägg är mer resonerande och vägledande utifrån beprövad erfarenhet.

Välkommen att läsa!

Graviditet efter tidigare bäckenbottentrauma

Läsarfråga

”Jag är gravid igen, 4 år efter förra förlossningen och 3 år efter rekonstruerande kirurgi där muskler i bäckenbotten syddes fast igen. Jag har kronisk smärta i underlivet som ett resultat av allt detta och läkare har sagt att jag aldrig kan bli helt återställd styrkemässigt i bäckenbotten.
Jag oroar mig för att graviditeten kommer vara en stor belastning för bäckenbotten och kommer förvärra allt ytterligare. Jag kommer få planerat snitt och har förstått att också detta kan permanent försvaga bål/bäckenbotten.
Hur bäckenbotten- och båltränar jag bäst under graviditeten och efter ett snitt? Hur stor belastning på bäckenbotten utgör graviditeten? Hur läker kroppen efter ett snitt? Vad ska man tänka på?”

Graviditet efter tidigare bäckenbottentrauma

Frågeställaren har inte bara en fråga, utan många, och jag ska försöka dela upp och svara på dem så gott det går. Men grunden här måste vara: det är individuellt. Olika bäckenobttentrauman till att börja med, olika individer läker olika, graviditeter är olika osv. Svaren här blir enormt generella.

Hur påverkas bäckenbotten av en graviditet?

Bäckenbotten påverkas av graviditeten i sig av tre separata, men sammanhörande, fenomen:

  • Hormonell påverkan. Redan tidigt under graviditeten får du höga halter av de hormon som mjukar upp strukturerna kring bäckenet för att förbereda kroppen inför förlossning. Genom dessa hormon blir bäckenbotten ibland ”svajigare”.
  • Viktuppgång – en viktuppgång sätter högre tryck på bäckenbotten, och den får en allt tyngre motstånd ju längre graviditeten fortgår. Om du kan påverka din viktuppgång kan det bäckenbottenvänligt att göra det.
  • Förstoppning – hormonerna gör också att kroppens glatta muskulatur jobbar annorlunda än annars, vilket hos många resulterar i förstoppning. Förstoppning, och att krysta mycket vid tarmtömning, är en känd faktor på negativ bäckenbottenpåverkan. Om inte enbart fibrer och mycket vätska hjälper dig, se om du behöver använda exempelvis inolaxol för att hålla avföringen mjuk.

Av dessa tre saker är det alltså främst avföringskonsistensen du aktivt kan påverka i störst utsträckning. Undvik att vara förstoppad under längre perioder, helt enkelt.

Kommer ett kejsarsnitt permanent försvaga bål och bäckenbotten?

Naturligtvis är alla operationer ”planerad vävnadsskada” och naturligtvis kan saker hända under en operation som gör ingreppen mer eller mindre komplicerade. Men i min uppfattning så är det extremt sällan som bukmusklerna får någon permanent skada genom kejsarsnitt. Dessutom – många tränar upp sig så otroligt mer noggrant efter sina snitt att jag faktiskt tror att flertalet faktiskt får bättre bålstabilitet efteråt än vad de hade innan graviditeten ens. Bäckenbotten hålls ju liksom utanför själva snittet, så jag tror inte att påverkan på bäckenbotten blir större än vad graviditeten i sig medförde.

Hur tränar jag bäst under graviditeten?

Du ska i första hand se till att bäckenbotten är så stark som du kan. 30 knip om dagen är vår slarviga grundrekommendation, men annars rekommenderar jag helst TÄT-appen. Om du upplever det som enklast tycker jag att du med gott samvete kan träna bäckenbotten enbart i sittande eller liggande under graviditeten, men klarar du stående övningar är det naturligtvis bra också.

Bålträning under graviditeten ska vara förhållandevis lågintensiv, men ändå ”ge något”. Det viktigaste för bäckenbotten anser jag är att du inte håller andan medan du tränar. Jag kan inte ge några mer specifika råd på distans, men läs gärna fler inlägg här på bloggen om ämnet. 

Jag brukar ha ett bäckenbottensperspektiv på alla träningsråd jag ger, så både vad gäller graviditets- och postpartumträning hänvisar jag till andra inlägg, bland annat dessa:

Graviditet efter tidigare bäckenbottentrauma

Det finns inte jättemycket forskning på detta tema, men de studier jag hittar verkar förhållandevis eniga om att första graviditeten/förlossningen oftast medför den största skadan, och sedan förvärras inte besvären så himla mycket för de flesta. En studie sammanfattar det så här:

”A second pregnancy and delivery do not seem to have a major effect on bladder support and/or levator function.”

Kvinnors upplevelse av bäckenbottendysfunktion är ofta att en ytterligare graviditet och förlossning är rejält skrämmande. Inte ens efter en ytterligare vaginal förlossning är det hundraprocentigt säkert att besvären förvärras. Om kvinnan får genomgå en riktigt bra, trygg och varsam vaginal förlossning kan bäckenbotten skyddas mot ytterligare skada. Ovanstående påstående gäller alltså levatorskador och sänkning av blåshalsen. Vad gäller framfall vet vi att risken ökar ju fler barn du föder vaginalt. 

Jag vet att frågeställaren ska genomgå ett kejsarsnitt, ovanstående meningar är alltså riktade till läsare som väger mellan vaginal förlossning eller snitt. Ett kejsarsnitt skyddar mot de flesta bäckenbottenrelaterade riskerna, men medför ju en ”planerad vävadsskada” på magen istället. Ingen kan tala om vad som är rätt för dig, du, din magkänsla och din barnmorska måste resonera er fram till vad som är bäst för dig. Jag rekommenderar också läsning här!

Sfinkterrupturer

För sfinkterrupturer, speciellt grad 4-bristningar är dock forskningen mer tveksam, där verkar sannolikheten att spricka mycket igen vid en upprepad vaginal förlossning vara ungefär lika stor som sannolikheten att få en sådan bristning som förstföderska (=7 procents risk att spricka lika mycket igen,  jämfört med en 6-procentig risk att få en sfinkterruptur vid första förlossningen).

Gravid efter bäckenbottentrauma/operation

Det du ska tänka på är att hålla igång magen och träna bäckenbottensäkert både under och efter graviditeten! Ta hand om dig själv på alla sätt du kan. Det finns saker som ligger utanför din makt att påverka, men troligtvis och förhoppningsvis får du må bra genom allt. Om du behöver hjälp och vägledning rekommenderar jag att du tar kontakt med en fysioterapeut som är duktig på kvinnohälsa.

Och till frågeställaren – jag önskar dig en superbra graviditet och en allt igenom bra postpartum-återhämtning. Det är du värd! 

Referense

Klipp vid förlossningar

Episiotomier

”Jag skulle gärna vilja läsa mer om klipp vid förlossning. I vilken kategori faller detta inom vården? Operation/skada/bristning? Hur påverkas bäckenbotten av detta? Hur ska en tänka kring återhämtning och rehab efter ett klipp?”

Den här frågan ställde en läsare, och jag ska försöka svara!

Vad är ett klipp?

Ett klipp är en åtgärd som sker under vissa vaginala förlossningar om det blir bråttom med att få ut barnet eller om det uppstår något krångel när barnet ska komma ut. Förr i tiden gjorde man ofta klipp för att minska risken för större skador och för att man trodde att klipp läkte bättre än spontana bristningar. Klippen fick med tiden riktigt dåligt i rykte när man insåg att de inte riktigt uppfyllde sitt syfte. Sedan dess har användandet av klipp minskat, men framförallt har utförandet också förändrats. Nuförtiden sätts klippen oftast snett åt sidan. Om vaginalöppningen i riktning mot ändtarmen är ”klockan sex” sätts klippet 45-60 grader åt sidan, alltså runt omkring ”klockan 4” eller ”klockan 8”. Vid förlossningar där man använder sugklocka kan ett klipp minska risken för sfinkterskador, men annars finns ingen evidens för att klipp minskar risken för större skador.

Hur kategoriseras ett klipp?

Ett klipp motsvarar oftast en grad 2-bristning då det både involverar hud och muskler.. Ett klipp är en förhållandevis stor skada som kan ge problem om den inte sys rätt. Du ska få bra med bedövning både innan ett klipp och när klippet sedan sys. Ett klipp kan också vara svårare att sy ihop bra och ge upphov mer ärrbildning än en spontan bristning.

Hur påverkas bäckenbotten av detta?

Det är som vid andra bäckenbottenskador – det beror på. Om du fått ett klipp med rätt vinkel, som sytts ihop bra och som läkt fint behöver du inte lida alls av ditt klipp i efterhand. Men ett dåligt sytt klipp med mycket ärrvävnad kan ge problem.

Återhämtningen efter ett klipp

Återhämtningen efter alla vaginala förlossningar är otroligt individuell. Det en kvinna förstås allra helst kan önska sig en är en vaginal förlossning utan vare sig klipp eller bristningar. Värk och samlagssmärta är några av komplikationerna som kan uppstå av stram ärrvävnad. Om musklerna inte sys bra efter ett klipp kan du även få funktionsbortfall i dessa muskler i bäckenbotten. Då blir du svag, kan inte knipa dig starkare och kan få symtom såsom nedsatt förmåga till orgasm, öppenhetskänsla och kortare mellangård.

Generellt skulle jag ge samma råd till en klippt nyförlöst kvinna som till en kvinna med en förlossningsbristning samt mina mer generella råd om återhämtning och rehab efter graviditet.  För att förstå hur själva skadeläkningen går till rekommenderar jag denna inläggsserie: Serie om muskelskador.

Om det inte känns bra efter första tidens återhämtning då?

Om får besvär av ditt klipp som inte går över under det första halvåret-året efter förlossningen kan du söka vidare hjälp. Då behöver man undersöka om alla dina muskler sitter där de ska och om ärrvävnaden ser okej ut. Det går att i efterhand sy ihop muskler som inte lagades vid förlossningen genom en ny operation.

Referenser:

Tankar om förlossningssmärtlindring

Det här är ett gästinlägg. Jag råkade vid någon annans instagramkonto se en skärmdupad twittertråd och blev helt till mig av innehållet. Jag mejlade tjejen bakom tweets:en och fick möjligheten att ta in henne som gästbloggare. Det här är så intressant! Det är ett helt annat perspektiv på förlossningar från en professionsinriktning som är i allra högsta grad delaktig, men som sällan kommer till tals i förlossningsfrågor.

Hej!

Jag heter Alicia Edin och arbetar till vardags som narkosläkare på Norrlands Universitetssjukhus i Umeå, där jag gör min specialisttjänstgöring i anestesi och intensivvård. Till mina arbetsuppgifter hör att träffa patienter som ska genomgå operationer för att planera och genomföra smärtlindring och narkos samt att behandla patienter som av olika anledningar drabbats av akut (eller ibland kronisk) smärta. Som narkosläkare träffar man patienter i alla åldrar med många olika typer av skador och smärta, vilket gör det till ett fantastiskt spännande och roligt arbete. Ofta upplever jag att vi kan göra stor skillnad med ett bra bemötande och en smärtlindringsplan som är väl förankrad hos patienten. Men det är också många gånger ett svårt arbete där medicinska risker med olika typer av preparat och metoder måste vägas mot nyttan för den enskilda patienten. Sådana överväganden tränar jag på varje dag.

Väntar andra barnet

I höstas blev jag gravid med familjens andra barn och det är som blivande omföderska jag skriver det här inlägget. Vid inskrivningen på MVC får många blivande föräldrar skriftlig information kring graviditet, förlossning och föräldraskap, så även jag. I boken, som hette ”Att vänta barn på nytt” fanns ett utförligt kapitel om smärtlindring vid förlossning. Där gjordes det klart att det i första hand var upp till mig som kvinna att välja den smärtlindringsmetod som jag tyckte passade mig bäst, om det alls ”behövdes”. Genom god förberedelse och andningsteknik kunde man komma långt. Därefter beskrevs en lång rad olika metoder, mer eller mindre vetenskapligt förankrade, med förväntade effekter och biverkningar: Akupunktur, TENS, sterila kvaddlar, avslappning, massage, lustgas och ryggbedövning, för att nämna några. När det gällde ryggbedövning kunde jag läsa att värkarbetet kan dämpas, det kan orsaka tillfälliga blodtrycksfall, man kan få klåda, muskelkraft och krystkänsla försämras och att fler förlossningar avslutas med sugklocka. Som tur var fanns någonstans också informationen att smärtlindringen är effektiv. Lustgas beskrevs som helt ofarligt för mamman och barnet och sterila kvaddlar ”gör ont att lägga, men det är en sekundlång smärta som de flesta upplever som värd att utstå eftersom den efterföljande smärtlindringen är så effektiv”. Det var mycket information, och den var detaljerad. Detta förväntades jag alltså ta ställning till och värdera för att komma fram till vilken typ av smärtlindring som passade mig bäst?

Var det inte det som var mitt jobb som narkosläkare?

Vems är ansvaret?

Det blev uppenbart för mig att den akuta smärta som kvinnor upplever under en förlossning, som i de flesta fall måste karaktäriseras som svår, behandlas helt annorlunda än hos andra patientgrupper. Ansvaret att välja smärtlindring ligger här inte på mig som narkosläkare utan på mig som födande kvinna, med effekten att jag som kvinna också, indirekt, får ta ansvar för konsekvenserna av mitt val, dvs eventuella komplikationer och biverkningar. Det är ett ansvar som vi inte utsätter någon annan patientgrupp för. Informationen som ges är helt omöjlig för någon utan specifik medicinsk kompetens att ta ställning till. Hur ska man veta att tillfälliga blodtrycksfall förekommer vid ALL typ av effektiv smärtlindring och enkelt kan behandlas, om man inte är just narkosläkare eller -sköterska? Eller att en del av informationen som ges är direkt felaktig? Ryggbedövning av den typ som vanligtvis används vid förlossningar i Sverige idag har i stora studier inte visat sig öka risken för varken förlängt värkarbete eller instrumentell förlossning (sugklocka). Vad gäller lustgas är användningen vid förlossningar ytterst begränsad ur att globalt perspektiv och välgjorda studier där säkerheten för barnet utvärderas saknas helt.

För mycket och för lite information

I min yrkesroll skulle jag aldrig få för mig att rapa upp samtliga negativa konsekvenser av morfin, NSAID, ryggbedövningar eller för den delen generell anestesi för en patient som är i uppenbart behov av min hjälp. ”Bara så att du vet är det vanligt med andningsuppehåll, men det är upp till dig att välja!”. Det är ju mitt ansvar att föreslå en lämplig smärtlindring, om det finns ett behov, och mitt ansvar om det skulle uppstå komplikationer.

Ingenstans i informationen diskuteras heller de potentiella riskerna med att helt avstå eller försena medicinsk smärtlindring, trots att det t ex upprepade gånger är visat att effektiv smärtlindring under förlossningen är kopplat till lägre nivåer av stresshormoner hos mamman. Det finns också indikationer i flera studier på att smärtlindring leder till lägre risk för depression efter förlossningen. Övriga effekter vet vi väldigt lite om, eftersom välgjorda studier saknas.

Sterila kvaddlar…

Och att sterila kvaddlar överhuvud taget är ett begrepp i modern förlossningsvård är för mig fullkomligt oförståeligt. Det är som att erbjuda patienten med bruten arm på akutmottagningen en snyting på näsan för att lindra smärtan från den första skadan. Det fanns en tid då vi hade mycket lite att erbjuda födande kvinnor i form av smärtlindring och då hade kvaddlarna säkert en plats, men så är inte fallet längre. Sterila kvaddlar förekommer inte heller någon annanstans inom den moderna sjukvården, helt enkelt eftersom vi anser att vi har mycket bättre alternativ.

Är födande kvinnors smärta annorlunda?

 Varför är det okej att behandla födande kvinnors smärta annorlunda än alla andras? Varför ger vi inte dem samma kvalificerade rådgivning som resten av våra patienter? ”Det kommer att göra väldigt ont. Vi kan inte ta bort smärtan men vi har säkra metoder för att lindra den. All smärtlindring för har för- och nackdelar, men idag anses ryggbedövningar vara det bästa vi kan erbjuda, för vi anser det inte längre att det är etiskt rimligt att föda barn utan smärtlindring, om man inte absolut önskar det.” (Precis som vi inte anser att det är okej att bli opererad utan anestesi eller narkos längre, det slutade vi med på 1800-talet).

Jag tror att svaret är mångbottnat och har många samhällsstrukturella orsaker, men är värt att fundera på.

När jag födde mitt första barn för sju år sedan var jag färdigutbildad läkare, men utan specifik narkoserfarenhet. Jag fick samma information som alla andra, med varningar om förlängt värkarbete, sugklocka och blodtrycksfall. Jag bestämde mig för att aldrig låta någon sticka mig i ryggen, rädd för vad som kunde hända med det ”naturliga förlossningsförloppet” och rädd för att vara en mamma som inte hade förberett mig tillräckligt utan behövde smärtlindring. Efter en lång och besvärlig latensfas föreslog en klok barnmorska en tidig ryggbedövning, något som jag vägrade. Jag födde sedan med enbart lustgas som smärtlindring och fick mycket uppskattning för att jag hade gjort det så bra. Jag tror att jag hade agerat annorlunda om informationen hade sett annorlunda ut och jag tror att jag hade haft en helt annan förlossningsupplevelse.

Förberedelse, delaktighet och information

Förberedelse, delaktighet och information är självklara delar i modern sjukvård och ska så vara. Sverige har en fantastisk mödra- och förlossningsvård som är tillgänglig för alla och gratis. Men är det verkligen rimligt att smärta behandlas så olika, beroende på vem som upplever den? Ska inte alla patienter ha rätt till samma kvalificerade rådgivning och planering av sin smärtbehandling inför förväntat svårt smärtsamma tillstånd? Jag tycker det.

Stort tack Alicia för ditt gästinlägg och dina kloka tankar!

Evidens för spinning babies?

”Spinning babies” och liknande koncept handlar om att optimera fostrets placering inuti magen för att underlätta förlossningen. Man menar att mammans rörelse och hållning samt vanor kan påverka hur bebisens placerar sig. Man använder sig av balans, tyngdlagen och rörelser som kan utföras redan under graviditeten. Förespråkare menar att man rätt vald metod kan vända bebisar som ligger fel och förenkla förlossningen för bebisar som ligger rätt. Konceptet är inte nytt, men den mest kända förespråkaren är kvinnan som ligger bakom det varumärkesskyddade begreppet ”Spinning babies”. Om jag förstått rätt är hon också till yrket fysioterapeut. Jag har därför vid flera tillfällen blivit uppmanad att skriva om detta. Jag har vid lika många tillfällen letat studier om ämnet och inte hittat något.

Det finns fortfarande inte särskilt mycket randomiserade och kontrollerade studier om ämnet, och därför kan vi egentligen inte säga vare sig bu eller bä om konceptet. Fungerar det? Det finns otaliga vittnesmål både i Sverige och internationellt om att det ska vara positivt. Men VET vi det? Nej. Det svåra med förlossningar är ju att du som individ är just det, en individ. Utfallet av din förlossning kan vi aldrig jämföra med någon annans, och eftersom vi inte kan vrida tillbaks klockan och jämföra ditt eget utfall med dig själv med/utan en viss metod så blir det svårt. Tills vi har studier med tillräckligt stora gruppen att jämföra har vi ingen evidens. Det som däremot står kanske klart är att metoden som sådan inte är farlig eller dålig, och därför är det ju helt fritt att testa (det finns vissa restriktioner som hör ihop med sjukdom och graviditetskomplikationer, kolla upp dessa om du är intresserad).

Hur ska det funka?

Teorin är att stödjevävnadsapparaten som hör till livmodern kan bli för kort och stram och därför inte ge livmodern och bebisen däri optimala förutsättningar för att växa, ta plats och lägga sig rätt. Man tänker sig at användning av specifika övningar ska töja på dessa ligament så att allting lägger sig mer optimalt i förhållande till bäckeningången och bäckenutgången. Övningarna utförs om jag förstått rätt en gång i veckan till en början och allt tätare mot slutet. Det handlar om sekundrar och inte om några långa träningspass.

Vad ska jag tro?

Min uppfattning är att detta är något du kan välja att tro på, eller inte. Jag tror att positioneringsövningar kan påverka viss smärta och ibland bebisars läge. Men grejen är också att bebisar jobbar hårt själva på att hamna rätt.  Forskningen som finns idag kan varken påstå att övningarna kan ge något magiskt resultat. Det verkar dock heller inte dåligt eller farligt.

Kan ligament stretchas?

En av teorin bakom dessa övningar och positioner verkar handla om att man med fördel kan stretcha ligamentet som avgör livmoderns placering i förhållande till bäckeningången. Det är detta som får mig att bli skeptiskt. Ligament är inte särskilt stretchbara och får snarare skador om de sträcks över 6 procent av sin längd. Övningarna som instrueras i koncept som spinning babies är så pass små, mjuka och utförs så pass sällan att de troligen inte har någon aktiv påverkan på ligamenten alls. Om ligamenten kring livmodern skulle kunna stretchas utan att skadas, vill vi verkligen ha dem förlängda? Jag tänker att bebisen inuti den växande livmodern nog skapar en ganska stor kraft som trycker på ligamenten som det är. Ligament kan bli för korta av trauma eller av onormal anatomi. Det finns livmödrar som inte har den ”vanliga formen” och där kommer kroppen anpassa ligamenten till att passa livmodern. I dessa fall är min uppfattning att det dock är livmoderns annorlunda form som potentiellt kan påverka graviditet och förlossning, och inte ligamenten i sig. Det finns ingen forskning om hur specifikt livmodersligament påverkas av stretch.

Kan bäckenet påverkas?

Bäckenet består av en ”skelettskål” med hål i botten och toppen. Där igenom ska barnet passera när det ska födas. När förlossningen startar är det bra om bebisen är optimalt placerad inför att gå igenom denna passage. Kan spinning babies påverka bäckenet? Jag har mycket svårt att tro detta. Bäckenet har leder som i ogravida förhållanden knappt ska ha någon rörlighet alls. Det som begränsar bäckenledernas rörelse är otroligt starka och tjocka stödjevävnadsstrukturer. Jag tror helt enkelt inte att du med övningar som berör magen påverkar dessa enormt starka stödjestrukturer. Dessa mjukas dock upp automatiskt en aning under graviditet och möjliggör en eftergivlighet i bäckenet under förlossning. Bäckenet som sådant är väldigt varierat I storlek och form mellan olika individer. Även när det gäller bäckeningången och -utgången skiljer sig form, storlek åt. Snäva öppningar i endera riktningen kan försvåra förlossning. Min kliniska övertygelse är att detta inte är påverkningsbart med några ytter krafter, om det inte är så kraftigt att det innebär trauma (som kan skapa en symfysruptur).

Kan man påverka bebisen?

Under en vaginal förlossning med normalt förlopp ska bebisen rotera enligt ett visst monster för att ta den lättaste vägen ut. Det handlar om att bebisens bredaste del ska möta bäckenets vidaste platser i rätt stund. Dessa rotationer börjar oftast när själva förlossningen är i aktivt skede.

Den forskning som jag har lyckats hitta kan dock inte stödja påståendet att någon viss position eller övning skulle påverka bebisens placering eller rotation vid förlossningen. Det finns dock heller ingen forskning som säger att det skulle vara dåligt att testa. Liksom det finns förespråkare för övningar/rörelser/positioner med teoretisk påverkan på bebisens position så finns det också de som menar att det är oetiskt att förespråka detta, då det kan skapa skuld hos dem som upplever att de ”misslyckats”. Över nittio procent av alla bebisar kommer placera sig rätt och rotera ”normalt” när det väl är dags, även om de legat tokigt i slutet av graviditeten.

Referenser:

Överspänd bäckenbotten och förlossningar

Överspänd bäckenbotten och förlossningar

Bäckenbotten, anspänningsgrad och förlossning

”Stämmer det att risken för skador på bäckenbotten under förlossning om man spänner sig? Skulle pundendusblockad eller EDA kunna minska risken för skada”

”Kan man knipträna sig till en för spänd bäckenbotten?”

”Varför blir överspänd muskler svaga?”

”Har någon med överspänd bäckenbotten ökad risk att skadas vid förlossning?”

Det trillar med regelbundenhet in frågor som dessa, och jag tänkte samla dem och ge ett så enkelt och tydligt svar jag kan.

Stämmer det att risken för skador på bäckenbotten under förlossning om man spänner sig? Skulle pundendusblockad eller EDA kunna minska risken för skada?

Att smärtlindra bäckenbotten med pundendusnervblockad  är en metod som används under och efter vaginala förlossningar och vid mindre operationer. Bäckenbottens hela känselinput kommer från pundendusnerven, vilken kommer ut från korsbenet. Nerven grenar sedan ut sig till klitoris, bäckenbottenmusklerna, blygdläpparna, vaginalöppningen, mellangården och analsfinktrarna. En blockering av nerven gör att varken motoriska eller sensoriska signaler går fram. Metoden kan därför användas vid förlossningens senare steg för att lindra smärtan eller för att hjälpa bäckenbotten att slappna av. Det tar ungefär 5-10 minuter innan full effekt uppnås och lindringen håller sedan i 20-60 minuter.

En komplikation av blockaden kan vara att krystfasen förlängs eftersom kvinnan kan ha svårt att trycka på med bäckenbotten. Det finns dock studier som tyder på att både pudendusblockader och epiduraler kan verka skyddande mot levator ani-skador. Detta talar för att en smärtlindrings-inducerad avslappning i bäckenbotten kan öka tåligheten för passiv stretch, och därför skydda mot skada. Epiduraler har i äldre studier visats ökar risken för att man kommer behöva använda sugklocka (och därmed sekundärt kunna öka risken för förlossningsskador), men nyare studier verkar inte längre påvisa samma samband. Det kan handla om utveckling av både sammansättning av läkemedlet och nyare teknik. Ifall epidural ger mer utdraget förlossningsförlopp är fortfarande lite osäkert, det kan ju vara så att epiduraler också ges till kvinnor med långdragna förlopp för att de ska orka med. Behovet av dylik  smärtlindring som ska föregås av en vettig analys av förloppet, behovet och möjliga risker med behandlingen. Precis som med allt annat.

Något som är intressant i sammanhanget är det  kommersiellt tillgängliga redskapet ”epi no” eller ”ani ball” som används för att töja ut vagina de sista veckorna av en graviditet. Forskningen är trevande kring detta, och absolut inte samstämmig. Jag själv skrev ett förhållandevis kritiskt inlägg om ämnet här. Men en del tänker  att en uttöjning av bäckenbotten innan förlossning hjälper till och minskar risken för skada.

Knipträna sig till en för spänd bäckenbotten? Varför blir överspänd muskler svaga?

Här vill jag ta avstamp i lite teori kring spända muskler och tonus. Tonus är begreppet vi använder för anspänningsgrad i muskler i vila, och hyper- och hypotonus anger en över eller underspänning. Hypertonus är normalt ett sjukligt tillstånd som vi använder mest i sammanhang som har att göra med neurologisk sjukdom, där nervsystemets styrning av musklernas grundspänning  är felaktig. Detta ses hos Parkinson-patienter som får kugghjulsliknande rörlighet eller hos personer med cerebral pares som får spastisk och ofrivilliga rörelser. Bäckenbottens överanspänning är inte alls neurologiskt betingad på samma sätt hos de allra flesta, utan handlar mer om en överaktivitet i musklerna som är omedvetet viljemässig. I en fysioterapeutisk vardag benämner vi ofta muskler som överspända, förkortade, strama  och ibland överaktiva. Det behöver inte vara alls samma sak. En bäckenbotten som är överspänd är ofta aktivt spänd, medan strama muskler på lårets baksida mer är för korta och gör ont vid stretch.

Om tonus har att göra med muskelns anspänningsgrad i vila, har ”stramhet” mer att göra med muskelns passiva längd. En muskel med normalt tonus har en lagom anspänningsgrad i vila och kan viljemässigt spännas och anpassa sin anspänning efter kravet som läggs på den.  Du kan alltså tala om för din muskel att ”starta” och ”stoppa”, med en adekvat kraft i den aktuella aktiivteten. För högt tonus medför att din muskel kanske varken kan ”starta” eller ”stoppa” i och med att den redan håller på att jobba för fullt, även om du är i vila. Och eftersom den kör på ständigt, kanske den heller inte har något utrymme att anpassa sin spänningsgrad till aktiviteten du sysslar med.

Tonus

Hos en frisk person med ett välfungerande nervsystem (dvs de flesta av oss) bör bäckenbottens vilotonus vara avslappnat i liggande läge, med en viss låggradig grundaktivering så snart vi sätter eller ställer oss upp, och en mer höggradig anspänning när vi gör något mer högintensivt.

Hos personer med smärttillstånd, som har varit med om smärtsamma samlag eller av annan mer eller mindre känd orsak kan bäckenbottne liksom ”haka upp sig” på att stänga till alla kroppsöppningar. Ständigt och jämt. Då blir det en höggradig anspänning när det inte är adekvat att ha en sådan, utan de kanske finns både i vila och som grundaktivering.

Bildresultat för bakingbabies överspänning

Överspänd bäckenbotten

En överspänd bäckenbotten kan orsakas av en rad olika orsaker, ofta som ett försvar mot trauma eller smärta. Det händer också att vi inte kan veta om överspändheten är orsak eller verkan till ett smärttillstånd.

Om du aldrig släpper ner bäckenbotten mellan knipen, eller alltid går omkring med din bäckenbotten för högt anspänd, kan du ”knipa dig till en överspänd bäckenbotten”.

För att muskler ska fungera optimalt behöver de vara både starka och flexibla. En muskel som generellt är okej stark men överspänd kommer funktionellt sett att verka som en svag muskel. Flexibiliteten för att hantera buktrycksökning, lägesändringar och olika aktiviteter blir nedsatt så att muskeln inte reagerar på ett adekvat sätt. Därför kan en överspänd bäckenbotten ge upphov till viss inkontinens eller överdriven känsla av kissnödighet, svårt att tömma tarmen eller göra att samlag blir smärtsamma. Ibland är vaginism, vestibulit och vulvodyni åkommor som hör ihop med ett för högt grundtonus i bäckenbotten, men det är ofta inte enda besväret.

En överspänd bäckenbotten behandlas inte i första hand med knipövningar, utan med avslappning och ibland triggerpressur.

Överspänd bäckenbotten ökad risk för skador?

Forskningsmässigt sett verkar det inte som att bäckenbottens styrka påverkar utfallet av förlossningen. Både kring myten att en ”stark bäckenbotten kan försvåra förlossningen” och studierna som gjorts, så tycker jag dock att det finns en viss begreppsförvirring. En stark bäckenbotten underlättar kanske förlossningen, men gör en stram/spänd bäckenbotten verkligen det? Varför skulle annars pundendusnerv-blockader minska risken för skador?

Att ha en stark bäckenbotten kan kanske antingen underlätta eller försvåra en förlossning. Bäckenbotten är den muskelplatta som lyfter ändtarmen, vagina och urinblåsan. När du föder måste musklerna i bäckenbotten slappna av, för att låta barnet passera genom vaginalkanalen. Att ha en stark bäckenbotten ger ingen motsättning mot att kunna slappna av under en förlossning. Men en överspänd bäckenbotten som du inte riktigt kan reglera ner spänningen i, kan möjligen försvåra.

Kvinnor med högre viloaktivitet i bäckenbotten kan få en längre krystfas än de som kan reglera ner spänningsgraden i bäckenbotten enligt den enda studie jag har hittat som fokuserat på just detta. Det finns en rad studier som inte påvisar något samband mellan en stark bäckenbotten och en svårare förlossning. Observera alltså att vi särskiljer mellan starka och överspända bäckenbottnar!

Det här är alltså ett långt resonemang men mycket få tydliga  svar.

  • Stämmer det att risken för skador på bäckenbotten under förlossning om man spänner sig? Jag tror att det är fördelaktigt att aktivt slappna av i bäckenbotten under förlossningen, ja.
  • Skulle pundendusblockad eller EDA kunna minska risken för skada? Ja, eventuellt kan smärtlindring minska risken för levatorskador.
  • Kan man knipträna sig till en för spänd bäckenbotten? Om du under en längre tid spänner din bäckenbotten alldeles för mycket, ja.
  • Varför blir överspänd muskler svaga? De blir funktionellt sett svaga på grund av att de är oflexibla.
  • Har någon med överspänd bäckenbotten ökad risk att skadas vid förlossning? Vi vet inte.

Berätta oändligt gärna hur du som läser tänker!!

Referenser

Att komma över förlossningsrädsla

Att komma över förlossningsrädsla

Att bemöta och behandla förlossningsrädsla

Rubriken antyder att förlossningsrädsla är något som går att ”komma över”, vilket låter som något lätt. Det är egentligen inte alls min mening. Men med all respekt till dina rädslor – alla slags rädslor går att bemöta och förmodligen minska i dignitet. Så om du är beredd att söka och ta emot hjälp kan din förlossningsrädsla säkerligen också underlättas.

Det viktigaste först

Det första steget i att hantera rädslan är att sätta fingret på vad du är rädd för. De olika rädslorna bemöts naturligtvis på olika sätt. Rädslan kan vara något du tagit till dig efter att ha hört eller läst om andras upplevelser, något som blivit till skräckhistorier för dig. Ibland kan oron vara en del av en mer generell ångest. Ibland är rädslan en frukt av ett personligt trauma eller tidigare övergrepp. Ibland kan också rädslan höra ihop med en depression under graviditeten. Dessa olika bakomliggande faktorer kan behöva tas i beaktning. Ibland genom samtal med barnmorska, ibland genom terapi eller läkemedelsbehandling för ångest eller depression. Ta dig själv på allvar och våga sök hjälp!

Aurorasamtal

Inom det svenska mödravårdssystemet finns ofta ”Auroramottagningar” som är specialiserade på förlossningsrädsla och samtal med kvinnor och deras partners. Dessa mottagningar kommer kvinnan i kontakt med efter att barnmorska på MVC remitterat dit. Besöken är ofta förhållandevis långa samtal, ibland upp emot fem tillfällen. Syftet är bland annat att komma fram till en skriftlig planering som kvinnan kan känna sig nöjd och trygg med. Sedan ska alla som träffar kvinnan under förlossningen kunna ta del av denna planering och följa den.

Svenska siffror säger att de flesta kvinnor som går på speciella förlossningsförberedane samtal på grund av förlossningsräsla är nöjda med samtalen, men många har kvar sin rädsla även efter att de fött. I en svensk studie har man sett att många som fått behandling för förlossningsrädsla fortfarande har kvar den 7-14 år efter förlossningen, vilket tyder på att den behandling som idag ges inte är sådär jätteeffektiv.

Det finns också psykologer inom Mödra- och barnhälsovården som du kan komma i kontakt med gratis via MVC/BVC. Dessa arbetar med blivande eller varande föräldrar för barn mellan 0-6 år och är specialister på psykiska besvär eller oro under graviditet och tidigt föräldraskap.

Hur ska du bemöta din förlossningsrädsla?

Här kommer mina tips!

  • Skäms inte för hur du mår

Det är otroligt vanligt att vara förlossningsrädd och du är inte en sämre människa för att du hyser alla dessa tankar och känslor. Du är en tänkande individ som vill det bästa för dig själv och ditt barn. Var stolt över det!

  • Prata om hur du mår.

Prata, prata, prata. Verbalisera dina känslor tillsammans med din partner, dina vänner och din barnmorska. Ju bättre du kan sätta ord på rädslorna, desto lättar blir de att hantera. Om du går på bokade samtal med en professionell, ta med din partner på åtminstone ett av samtalen. Om du inte upplever att stödet du får via mödravården räcker kan du också ta hjälp av en KBT-terapeut. Detta är dock tyvärr något du får göra privat.

  • Hitta en trygg barnmorska

Våga öppna upp för din barnmorska och be att höra hennes funderingar kring det du lyfter fram. Känner du att ni inte passar bra personkemiskt, be om möjligt att få byta. När du får förtroende för din barnmorska kommer du uppleva att råden och planeringen blir mycket tryggare för dig!

  • Gå en förlossningsförberedande kurs

Här är alla olika, både vad gäller behov, intresse och ekonomi. Jag tror inte att en förlossningsförberedande betalkurs är nödvändigt för alla och envar , men för de som har möjlighet kan det absolut vara bra. Hör dig för och läs recensioner om vilken kurs som kan passa er bäst.

  • Anlita en doula

En doula är en kvinna som arbetar med ge stöd till den födande kvinnan och hennes närmaste under graviditet, förlossning och den första tiden efteråt. En doula har inget medicinskt ansvar, hennes mål är att bidra till en trygg förlossningsupplevelse. Detta är en tjänst som kostar pengar naturligtvis, men var oavsett ekonomisk möjlighet öppen för tanken att ta in extra stöd – kanske har du jättestor nytta av att ta med en vän?

  • Behöver du undvika skräckhistorier?

Läs inte på Familjeliv (och BakingBabies kanske)  och påminn dina vänner och bekanta att allt du behöver höra just nu är lättsamma förlossningshistorier.

  • Behöver du hårda fakta?

Lär dig allt du kan om normalförlopp under förlossningar, statistik och försök skilja mellan faktiska och föreställda risker.

  • Lär dig slappna av på kommando.

Lär dig andas djupt och långsamt. Läs böcker, lyssna på avslappningsinspelningar eller gå en kurs i avslappningsteknik. Lär dig att reglera spänningsgraden i kroppen, det är enormt energikostsamt om du inte kan slappna av mellan värkarna vid en vaginal förlossning. Du behöver din energi, se till att om möjligt kunna bespara dig själv från ”onödig” energiförlust.

  • Acceptera att förlora kontrollen

Du kommer inte kunna kontrollera allt under förlossningen, men det behöver inte betyda att du är helt maktlös. Tänk över de stretegier du kan ha för att känna kontroll i en svår situation. En del upplever att styra en TENS-apparat ger dem något kontkret, styrbart att fokusera på. Och kom ihåg att personalen garanterat har sett och hört allt – så det finns inget i din kontrollförlust som kommer chocka dem i alla fall.

  • Ta för givet att du kommer spricka

Det är bättre på att förbereda dig mentalt på att du kommer spricka, åtminstone någonting litet. Det du kan förbereda dig på är att kräva att bli bra bedövad, undersökt och ihopsydd.

Kejsarsnitt som utväg

Ingenstans i den här serien har jag tagit upp ”kejsarsnitt som utväg” för förlossningsrädsla. Varför? Därför att jag inte lägger någon värdering i huruvida du ska förlösas via snitt eller vaginalt. Jag lägger heller ingen värdering i att faktiskt ”lyckas” överkomma rädslan så pass att du genomgår det du var rädd för. Det jag önskar förmedla är att du ska lyssna på dig själv. En del rädslor mår du bra av att överkomma, en del rädslor mår du bra av att få undvika. Jag kan inte säga någonting om hur det är för dig som läser detta. Rädsla för smärta under förlossningen och rädsla för fysiska skador är de vanligaste orsakerna att önska kejsarsnitt. En del som genomgår samtal för förlossningsrädsla får trots allt en negativ förlossningsupplevelse och önskar kejsarsnitt nästa gång. Att genomgå en förlossning verkar i studier inte minska rädslan för de flesta tidigare förlossningsrädda.

Att komma över förlossningsrädsla

En del vill ha hjälp och stöd för att komma över förlossningsrädslan, och får också precis den hjälp de behöver. De finns studier som tyder på att förlossningsrädsla i sig är förknippat med längre förlossningsförlopp och akuta kejsarsnitt. Om du därför upplever att din rädsla faktiskt är behandlingsresistent kan det faktiskt bli ett medicinskt skäl att istället planera in ett kejsarsnitt.

Syftet med den här serien har varit att ge lite input så att du själv kan tänka kring din rädsla. Jag ville också ge lite förslag på eventuella åtgärder. Vart dina tankar och dina eventuella åtgärder tar dig och din rädsla, det vet jag inget om.

Berätta gärna! Kom först och främst ihåg – jag hejar på dig!

Swishdonation
Om du upplevt att vår blogg varit dig till stor hjälp får du gärna donera! Använd i så fall QR-koden ovan eller Swisha till nummer 1236340384 med valfri summa.
Om du inte kan är det såklart lugnt, du kan istället visa tacksamhet genom att berätta om oss för dina vänner eller dela vår sida på sociala medier. Tack!

Alla inlägg i serien:



Vad är kvinnor rädda för?

Vad är kvinnor rädda för?

Vad består förlossningsrädsla av?

Om din första förlossning var lätt oroar du dig för att den andra ska bli mycket värre. Om din första förlossning var hemsk tänker du att den andra kommer bli en upprepning av den första. Och om det är första gången kommer dina tankar snudda vid varje worst-case-scenario du kan tänka dig. Det finns kanske alltid något att oroa sig för.

Förlossningsrädsla är inte en sak, och det som skrämmer den ena kvinnan skrämmer inte den andra.

När kvinnor beskriver sina rädslor kan källorna till oro och rädsla ofta grupperas in under olika rubriker.

  • Rädsla att inte hinna fram till förlossningssjukhuset i tid
  • Rädsla att inte få plats på förlossningsavdelningen
  • Rädsla för att få komplikationer under förlossningen som riskerar barnets hälsa
  • Rädsla över att barnet inte ska födas friskt
  • Rädsla för att behöva genomgå behandlingar som kvinnan själv inte vill ha (kejsarsnitt, epidural, sugklocka etc)
  • Rädsla för själva smärtan
  • Rädsla för att inte älska barnet eller automatiskt veta hur det ska tas hand om
  • Rädsla för en förlust av integritet/värdighet
  • Rädsla för det okända och att tappa kontrollen
  • Rädsla att misslyckas
  • Rädsla för att spricka

Rädslor att prata med barnmorskan om

Närvarande barnmorska och partner som båda ger gott stöd är en återkommande faktor som verkar påverka förlossningsupplevelsen till det bättre. Det här med barnmorskenärvaron har ju varit något av ett återkommande problem inom svensk förlossningsvård, men håller det kanske på att bli bättre? Smärtan under förlossningen verkar sällan vara en faktor som påverkas den födandes upplevelse av förlossningen.

Rädsla för vad som kommer hända inne på förlossningen, oavsett om det gäller att komma i tid, få plats, behandlingarna du kan tänkas ha behov av eller att få behålla värdighet och integritet kan du med fördel prata igenom noggrant med din barnmorska. Du kan också be om ett samtal med en barnmorska specialiserad på förlossningsrädsla, ofta på en så kallas auroramottagning. Där finns ofta ytterligare insatser i form av planering som faktiskt brukar efterföljas.

Rädsla för smärta upplever många att minskas av inpräntade och väl inövade tekniker för andning och avslappning, dessa kan du få extra utbildning i på de betalkurser som finns ute på marknaden. Dessa redskap ger dig ett konkret handlande genom smärtan, vilket fungerar oerhört väl för en del. Men du ska också veta att det inte ligger någon värdering i att hantera smärta på ett visst sätt. Det är heller inget nederlag att behöva all smärtlindring som finns tillgänglig!

Kontrollbehov och förlossningar

Om du är en person som är van att kunna planera i detalj och som trivs med att ha stor kontroll kan en förlossning vara en utmaning. Ingen kommer exakt kunna förutspå vad som kommer hända, oavsett hur väl ni förbereder er. Kom ihåg att prata igenom med din partner eller andra som ska vara med på förlossningen hur du vill bli bemött och stöttad, och kom ihåg att de som jobbar inne på förlossningen har sett och hört allt. Du kommer garanterat inte kunna chocka någon.

Rädsla för att spricka är också en sådan där oro som är svårhanterbar innan. Ingen kommer kunna garantera dig en bristningsfri förlossning. Det kan hända att du klarar dig utan en skråma, och det kan hända att du spricker mycket. Här brukar jag vilja förmedla: oavsett vad som händer så finns det hjälp att få. Prata igenom den här rädslan med din barnmorska, det ligger i deras yrkeskunskaper att hjälpa dig att få en trygg och säker förlossning.

Rädsla för att barnet inte ska må bra är naturligtvis jobbig. Den här rädslan är fruktansvärd, men kom ihåg att om det något förlossningsvården kan så är det att ha barnets hälsa i fokus. Under förlossningen kommer barnets värden mätas oändligt många gånger, och finns det något som avviker kommer adekvata insatser sättas in.

Vad är kvinnor rädda för? Vad är du rädd för?

Vad som skämmer din förlossningsrädda kompis behöver inte vara samma sak som gör att du ligger vaken på nätterna. Att själv hitta orsaken till din egen oro hjälper dig att komma ett steg närmare att bemöta och överkomma din oro.

Har du några egna erfarenheter? Berätta gärna!

Alla inlägg i serien:



Studier om förlossningsrädsla

Vad säger forskningen om behandling för förlossningsrädsla?

Att vara gravid och att bli mamma anses vara en anpassningsprocess som inte alltid går problemfritt. Graviditeten kan innebära en del förväntan, en del stress och en del ren och skär rädsla. Delarna behöver naturligtvis inte vara lika stora, och just nu handlar dessa inlägg just om rädslan.

Hur många lider av förlossningsrädsla?

Förlossningsrädsla verkar återfinnas hos mellan 10-20% av alla kvinnor beroende på definition. Förlossningsrädsla kan ju vara allt från ett obehag till en fobisk rädsla som i princip omöjliggör ett visst förlossningssätt.  Förlossningsrädsla är starkt associerat med tidigare negativa förlossningsupplevelser. Det verkar förhållandevis entydigt i forskningen att mödravården bör fokusera på att fånga upp kvinnors tidigare negativa erfarenheter av förlossningar. Något som kan verka motsägelsefullt är att förlossningsrädsla dock är betydligt mer frekvent förekommande hos förstföderskor. En positiv tidigare förlossningsupplevelse (som tack och lov är rätt vanligt ju!) är en skyddande faktor för förlossningsrädsla.

Behandling för förlossningsrädsla

Problemet med en avsaknad av en jättetydlig och enhetlig definition gör att det också kan vara svårt att tolka resultaten av studier som handlar om behandling för förlossningsrädsla. En studie där forskarna undersökte effekten av patientutbildning om graviditetsacceptans, identifikation med mödrarollen och förlossningsrädsla såg de att förlossningsrädslan minskade och acceptancen ökade, men att utbildningen inte påverkade identifikationen med mödrarollen. Detta är den slags utbildning som inte normalt finns i mödravårdsprogrammet utan får sökas i form av förlossningsförberedande kurs utanför den rutinmässiga mödravården. En annan pilotstudie har visat att en förlossningsförberedande kurs med mindfullnessinslag minskade rädslan hos kvinnor. Det finns flera studier som stödjer just detta, att utbildning och emotionellt stöd har potential att minska behovet av kejsarsnitt samt risken för en traumatisk upplevelse av förlossningen.

Måste inte vara en dyr kurs

Att överhuvudtaget prata explicit om förlossningsrädsla och oro med vårdpersonal har visat sig sänka nivån av förlossningsrädsla hos kvinnor. Även om det ”bara” handlar om vanliga samtal med barnmorskan på mödravården. Stödet från mödravården har visat sig vara viktigt hos alla, men extra viktigt hos kvinnor som har lågt socialt stöd.

Studier om förlossningsrädsla

Forskningsmässigt verkar det alltså finnas stöd för att förlossningsrädda kvinnor får hjälp av bra samtal med barnmorska och ibland även externa kurser i förlossningsförberedande syfte. Utfallet verkar dock handla om  hur många som faktiskt föder vaginalt efter behandling/stödinsatser. Det finns inte jättemånga studier som följt upp rädslan efteråt. En studie som jag läst visade på att de flesta förlossningsrädda faktiskt fortsatte att vara det 7-14 år efter förlossningen. Förlossningsrädsla kan lindras genom samtal, planering och stöd. Samtidigt verkar de behandlingsformer som finns idag inte löser problematiken helt.

Har du några egna erfarenheter? Berätta gärna!

Följande dagars inlägg kommer innehålla mer praktiska tips! Stay tuned!

Alla inlägg i serien:



En serie om förlossningsrädsla

En serie om förlossningsrädsla

”Ibland vill jag hänvisa gravida kompisar till BakingBabies men drar mig för det på grund av att jag inte vill spä på en förlossningsrädsla”.

Ibland får vi kommentarer som denna, och jag kan inte annat än hålla med till en viss del. Allt här är inte relevant för alla. Alla inlägg om förlossningsskador är inte riktade till alla gravida. Alla inlägg om bäckensmärta under graviditet är inte heller intressanta för alla. Vi kan inte driva en blogg om kvinnohälsa som alltid är intressant, för exakt alla kvinnor där ute.

Jag kan heller inte ta ansvar för dig som läser. Om du inte mår bra av att läsa här måste jag lägga ansvaret på dig att sluta läsa. Vi måste få fortsätta skriva.

Vad gäller förlossningsrädsla är det också svårt.

För jag har flertalet läsare och många vänner som tydligt gjort klart för mig att fakta och statistik snarare lugnar än skrämmer. Att skriva om att si och så många procent som drabbas av skador kan snarare vara en viktig faktor att bemöta rädsla.

Jag kan därför inte ha ett ”förlossningsrädslo-filter” på den informationen jag sprider. Jag vet i ärlighetens namn inte vad som skrämmer eller lugnar dig. Det enda jag vet är att det som skrämmer dig eller mig troligtvis inte är samma sak som för någon annan.

Nej, vi kan inte sluta prata om det.

Hur gärna vi än vill annat kommer barnafödande fortsätta vara slitsamt och riskabelt för kvinnokroppen. Men om vi kan garantera kvinnor att vi kommer tro på den när de berättar att de inte mår bra samt att vi kommer göra vårt allra bästa för att de ska få må bra igen, då tror jag att vi kanske kan minska förlossningsrädslan.

Vad skapar förlossningsrädsla?

Att vara förlossningsrädd är vanligt! Siffrorna skiljer sig något åt, men vissa studier visar på att upp till en femtedel av alla kvinnor är förlossningsrädda. Man skiljer ofta på förlossningsrädsla hos förstföderskor och hos omföderskor. Hos förstföderskor ser man att det ofta finns faktorer som kan påverka förekomsten av rädsla – psykisk ohälsa, övergrepp, generellt nedsatt hälsa eller bristande socialt stöd. För omföderskor är rädslan oftare förknippad med tidigare negativa förlossningsupplevelser. Katastroftänkande kan vara den främsta prediktorn för förlossningsrädsla, och att katastroftänka om smärta kan också bidra till att smärta faktiskt upplevs värre. Att inte tolerera att utsättas för okontrollerbara situationer kan också vara en faktor som bidrar till förlossningsrädsla. Forskningen om förlossningsrädsla har fått kritik för att den konstruerar rädslan in i en medicinsk kategori, där man letar orsaker hos kvinnan istället för hos kvinnosjukvården/mödravården.

En födande som känner sig säker och tryggt omhändertagen kommer i större utsträckning få en positiv förlossningsupplevelse, även om hon skulle drabbas av någon komplikation. Sambandet är även motsatt, en födande som genomgår en okomplicerad förlossning kan få en negativ upplevelse om hon inte upplevt sig säker eller omhändertagen. I en norsk studie var det 3,5 % av förstföderskorna och 9,6 % av omföderskorna som önskade kejsarsnitt när de fick frågan under graviditeten. För förstföderskorna som önskade kejsarsnitt kunde man se samband till förlossningsrädsla, depression och ålder över 35. För omföderskorna var det tidigare kejsarsnitt eller tidigare negative förlossningsupplevelser som påverkade. Ingenstans i forskningen hittar jag att andra människors historier skulle vara den stora påverkansfaktorn för förlossningsrädsla.

Har du några egna erfarenheter? Berätta gärna!

Dagarna som följer här kommer inlägg om behandling, tips, råd och mina tankar.

Referenser:

  1. Does antenatal education reduce fear of childbirth?
  2. The relationship between childbirth self-efficacy and aspects of well-being, birth interventions and birth outcomes
  3. Self reported fear of childbirth and its association with women’s birth experience and mode of delivery: A longitudinal population-based study
  4. Prevalence of childbirth fear in an Australian sample of pregnant women
  5. Prevalence and associated factors of fear of childbirth in six European countries
  6. Effectiveness of a Mindfulness-Based Childbirth Education pilot study on maternal self-efficacy and fear of childbirth.
  7. A Randomized Controlled Trial of a Psycho-Education Intervention by Midwives in Reducing Childbirth Fear in Pregnant Women
  1. Reproduction, fear of childbirth and obstetric outcomes in women treated for fear of childbirth in their first pregnancy; a historical cohort.
  2. Potential mechanisms in fear of birth: The role of pain catastrophizing and intolerance of uncertainty.
  3. Women’s preference for caesarean section and the actual mode of delivery – Comparing five sites in Norway.
  4. Definitions, measurements and prevalence of fear of childbirth: a systematic review.
  5. Preference for cesarean section in young nulligravid women in eight OECD countries and implications for reproductive health education.
  6. The effect of an elective cesarean section on maternal request on peripartum anxiety and depression in women with childbirth fear: a systematic review.
  7. Preventing traumatic childbirth experiences: 2192 women’s perceptions and views.
  8. Factors related to a negative birth experience – A mixed methods study.

 

Alla inlägg i serien:

Att vara någons förlossningsstöd

Att vara någons förlossningsstöd

En dag trillade det in en fråga som jag tyckte var spännande. En tjej skriver och berättar att hon ska vara med på sin väns förlossning, och undrar vad hon ska förbereda sig på för att vara bästa möjliga stöd. Här kommer mitt svar! 

En fysioterapeuts perspektiv

Om den här frågan ställts till en barnmorska eller en doula hade svaret möjligen sett annorlunda ut. Du kan alltså från början läsa det här svaret med vetskapen om att det här inte är ”det enda” svaret som omfattar allting. Som alltid ska du alltså läsa med vett och sans och källkritik. 

Vad vill du uppnå?

Svaret på frågan kommer också att bli lite olika beroende på vad du vill uppnå. En trygg förlossning? En bra upplevelse? Minska risken för skador? Minska smärtan? Såklart att en trygg förlossning med hanterbar smärta, inga skador och en bra upplevelse är det vi önskar för alla. Min poäng är att en insats som minskar smärtan kanske inte har effekt på att minska risken för skador. Det finns alltså en rad olika möjliga åtgärder, med en rad olika syften. 

Att minska risken för skador

Det här kan inte vara ditt ansvar som medföljande, utan det är den utbildade personalens ansvar. Om du dock vill vara insatt rekommenderar jag läsning här: Att förebygga bristningar. En del i att förebygga bristningar handlar om att styra tiden och förloppet, alltså att förlossningen varken ska bli för seg eller för snabb. Man kan använda förlossningsställningar till att påverka detta. Det här är ju naturligtvis inte ditt ansvar, men du kanske vill vara påläst för att hänga med i varför barnmorskan rekommenderar det ena eller det andra.

Åtgärder för att hitta lugn och trygghet

Åtgärder för att smärtstilla

Här finns ingen “one size fits all”, en del födande vill inte få någon som helst beröring. Men manga födande vittnar också om det magiska trycket från någons händer på rätt plats, vid rätt tidpunkt. Det bästa är att du som medföljande kan öva på några massagetekniker innan de är skarpt läge. Benämn de olika massagegreppen och ställena på något sätt som ni båda kan minnas. Då kan den födande kanske be om någon specifik hjälp. Det finns fler klipp på youtube, men här är ett förslag.

Kanske ska du också vara den som värmer vetekuddar eller håller koll på TENS-sladdar. TENS kan man ibland hyra från fysioterapeuter, man kan också köpa eller hyra maskinen direkt från företaget.

Tips för dig

  • Fråga inte så mycket. Kolla in kroppsspråk och mimik. Ge vatten med sugrör om hon verkar torr i munnen. Håller hon andan? Gör en egen lång djupandning och se om hon följer med. Guida henne till avspänning i axlar och nacke genom att lägga en tung hand mot axeln. Skapa fotstöd om hon sitter på sängkanten.
  • Undvik kanske  att prata och rör henne mellan värkarna. 
  • Om du börjar känna dig stressad, orolig eller överväldigad själv: Kliv tillbaka lite. Den du stöttar kommer definitivt känna av ditt känslotillstånd. Ta en nypa frisk luft en minut och kom tillbaka igen med nya krafter. 
  • Glöm inte mellanmål! Även om den födande inte kan äta så blir inget bättre av att du tappar geisten på grund av för lågt blodsocker. Kanske ska du gå ut för en sekund och snabbt äta något. 

Det här är mina tips och tankar

Du som läsare sitter garanterat på bra tips om do’s and don’ts. Dela med er! <3

Tips på vidare läsning:

Vad ska jag skriva i mitt förlossningsbrev

Om du upplevt att vår blogg varit dig till stor hjälp får du gärna donera! Använd i så fall QR-koden nedan eller Swisha till nummer 1236340384 med valfri summa. Om du inte kan är det såklart lugnt, du kan istället visa tacksamhet genom att berätta om oss för dina vänner eller dela vår sida på sociala medier. Tack!