Kategori: Vaginala födslar

Inlägg om VAGINALA FÖDSLAR

Under denna kategori hittar DU tips inför vaginala förlossningar och hur du kan förvänta dig att må efteråt. Du får praktiska tips och råd, men också vägledning om du känner att du inte mår riktigt bra.

Fysioterapi inom förlossningsvård handlar om kroppen, om smärta, om positionering och om hur återhämtningen ska vara efteråt. Här är fokus på ditt mående, inte på barnets.

Fokus ligger på vetenskapligt baserade faktatexter, men en del inlägg är mer resonerande och vägledande utifrån beprövad erfarenhet.

Välkommen att läsa!

Vad är skillnaden mellan en buktande slidvägg och ett framfall?

Vad är skillnaden mellan en buktande slidvägg och ett framfall? Min barnmorska sa vid efterkontrollen att jag har en buktande slidvägg, och när jag läser på om symtomen jag har så tycker jag att det stämmer med vad jag läser om cystocele, främre framfall. Vad är skillnaden mellan buktande slidväggar och framfall egentligen?

Läsarfråga

Okej, så här:

Egentligen är en buktande slidvägg och ett framfall samma sak. Det är samma strukturer som buktar/faller och det kan ge upphov till samma symtom. Definitionen av framfall är  typ ”sänkning av en eller fler av vaginas väggar och/eller cervix”. Det finns olika grader av framfall, och i princip är en slidväggsbuktning och ett litet framfall samma sak.

Grejen är bara att ett framfall ofta är en ”kronisk” diagnos; muskler och stödjevävnader i bäckenbotten har sakteligen blivit allt mindre hållfasta och vävnaderna faller med gravitationen nedåt. Den diagnosen/prognosen stämmer i regel inte för nyförlösta.

En återhämtningsprocess

Någonstans har jag läst att 70% av alla vaginalt nyförlösta kvinnor har buktande slidväggar/olika grad av framfall. Men detta skiljer sig drastiskt från den ”kroniska diagnosen” även om symtomen blir helt de samma. För hos en nyförlöst individ kommer  kroppen genomgå en spontan återhämtning, och det som ser ut som ett framfall någon månad efter en förlossning behöver nödvändigtvis inte vara likadant 12 månader efter en förlossning. Men återhämtningsgraden är individuell naturligtvis, och visst finns det kvinnor som får kvarvarande besvär. Men det går inte att avgöra exakt hur bra det kommer läka utifrån hur det ser ut eller känns kort efter en vaginal förlossning. Vissa har jättestora buktningar efter en förlossning, men blir helt besvärsfria en kort tid efter.

Sen kan vi också konstatera att den största riskfaktorn för att drabbas av framfall senare i livet (oftast efter klimakteriet) är att ha fött barn. Det är ju möjligt att besvären som du känt av efter en förlossning liksom predisponerar för att senare få ett “riktigt” framfall.

Jag brukar förklara det så här:

  • Det här är en vagina sedd från sidan (klitoris åt vänster, analöppning åt höger):

││

(Tänk nu att vagina är utrymmet mellan strecken, som är väggarna.)        

  • Och så passerar ett barn, och sträcker ut vaginas väggar JÄTTEMYCKET:

 (<-B E B I S->)

(Tänk nu hur mycket vaginas väggar pressas åt sidorna av en passerande bebis)

  • Då blir slidväggarna rejält utsträckta, och se först ut såhär:

S S

(Tänk något hel-sladdrigt som buktar både hit och dit)

  • Och sen börjar kroppen återhämta sig och då ser vaginalväggarna ur såhär

) (

(Tänk att väggarna är liksom lite överflödigt utsträckta och att tyngdlagen tynger ner så att allting buktar in mot slidan)

Det vill säga, när väggarna är lite sladdrigare än vanligt så finns det utrymme att bukta in, med tyngdlagen liksom.

  • Och med tiden kanske det blir såhär:

││

(Återställda slidväggar, yay!)

  • Eller så här:

│(

(En bakre buktande slidvägg, med tiden räknas detta alltså som en rectocele, och detta kan opereras om det ger symtom)

Eller så här:

)│

(En främre buktande slidvägg som senare klassas en cystocele, och detta opereras också om det ger symtom)

Behandling

Bara för att man konstatera att en slidväggsbuktning övergått i ett mer långvarigt tillstånd innebär det inte att en operation är nästa steg. Ibland är det för att man kanske ändå ska bli gravid och föda igen ganska snabbt. Ibland handlar det om ålder och om att skjuta på en del operationen så länge som möjligt, för att minska risken att behöva göra om dem.

Här kan du läsa om behandling för framfall.

│-│

Ibland kan man ha ett mekaniskt litet stöd som stöttar upp slidväggarna och dess buktningar. Mer om detta har jag skrivit här. 

att “bara” träna upp bäckenbotten

Om dina muskler är svaga och bedöms träningsbara (det vill säga sitter där de ska och inte är sönder efter en förlossning) kan du kanske bli helt besvärsfri “bara” genom bäckenbottenträning. Inte för att träningen i sig lagar slidväggsbuktningen, men för att starka bäckenbottenmuskler liksom lyfter upp hela buktandet och gör att de kommer längre från slidöppningen. Detta ger i sig minskade symtom.

skillnaden mellan en buktande slidvägg och ett framfall

En buktande slidvägg är egentligen ett litet framfall, men med den stora skillnaden att prognosen är att detta möjligen kan försvinna med hjälp av kroppsegen återhämtning och kanske med lite hjälp av bäckenbottenträning. Prognosen är den avgörande skillnaden mellan en svag/buktande slidvägg och ett framfall. Ett framfall är ett mer “kroniskt” tillstånd som behöver åtgärdas kirurgiskt om det ger besvär.

Läs mer på temat:

Hur vet jag om jag har ett framfall?

Hur tar jag hand om mina buktande slidväggar efter förlossningen?

Träning vid framfall

Swishdonation
Om du upplevt att vår blogg varit dig till stor hjälp får du gärna donera! Använd i så fall QR-koden ovan eller Swisha till nummer 1236340384 med valfri summa.
Om du inte kan är det såklart lugnt, du kan istället visa tacksamhet genom att berätta om oss för dina vänner eller dela vår sida på sociala medier. Tack!

Rapporten “Förlossningsvård och kvinnors hälsa i fokus”

Rapporten “Förlossningsvård och kvinnors hälsa i fokus”

Hur Sveriges Kommuner och Landsting ser att kvinnosjukvården behöver förbättras

När jag var i Almedalen träffade jag en kvinna från SKL, Sveriges Kommuner och Landsting. Hon har precis varit med och gjort en rapport som heter “Förlossningsvård och kvinnors hälsa i fokus”, och den var så bra att jag måste skriva om den.

Regeringen och SKL slöt i december 201 5 en överenskommelse om att göra insatser för att förbättra förlossningsvården och kvinnors hälsa. Hittills har det väl gått sådär kan jag tycka, men nedstängning av förlossningskliniker och förlossningskaos. Men,men, det var ju fint att de såg behoven innan krisen, även om inte åtgärderna hann komma i tid.

I alla fall, det ska satsas pengar på kvinnohälsa, och den aktuella rapporten är en del av det undersökande arbete för att ta reda på vad som behöver göras.

Rapporten "Förlossningsvård och kvinnors hälsa i fokus"
Jag och kejsarsnittet med Wilfred 2014

 

 

 

 

 

 

 

 

Deras slutsatser (mitt urval) :

  • Förlossningsvården kan bli mer lyhörd för kvinnors behov och upplevelser.
  • Kunskap finns, trots det drabbas fortfarande många kvinnor av förebyggbara bristningar.
  • Smärttillstånd är vanligare hos kvinnor – mer kunskap behövs.
  • Ett utökat och mer jämlikt stöd i frågor som rör den sexuella- och reproduktiva hälsan
  • Ett ökat fokus på äldre och yngre kvinnors fysiska och psykiska hälsa efterfrågas.

Lite urval av stycken från rapporten:

  • Mellan 10-15 % av alla gravida kvinnor drabbas av depression under eller efter förlossningen, och en mindre andel drabbas också av allvarliga psykiska sjukdomar. Flera intervjuade befarar dessutom att den ökande psykiska ohälsan bland unga kvinnor kan leda till att förlossningsdepressioner blir ännu vanligare i framtiden. Flera experter menar att det är svårt att identifiera kvinnor som fått eller riskerar att få förlossningsdepression på grund av de korta vårdtiderna på BB.
  • De allvarligare bristningarna fördelar sig inte jämnt över landet, och kvinnor födda utom Norden är extra utsatta för risken. I rapporten uppges att en tredjedel av de större bristningarna bedöms vara undvikbara. Utbildningsinsatser riktade till barnmorskor är den viktigaste insatsen för att förebygga allvarliga bristningar.
  • Det pågår projekt där SFOG (Förlossningsläkarnas förening) och LÖF (Landstingens ömsesidiga försäkringsbolag) tar fram utbildningsmaterial.
  • Många kvinnor lever med bristningar som lämnas oupptäckta och obehandlade av vården. De drar sig för att gå till vården med sina problem eftersom bristningar fortfarande anses vara intima och skambelagda. Samtidigt vet inte vårdpersonal hur de ska ställa rätt frågor och göra rätt undersökningar. Både intervjuade patienter och experter vittnar om att det finns vårdpersonal i hela vårdkedjan som inte tar problemet på tillräckligt allvar. Allvarliga bristningar betraktas felaktigt som en naturlig del i förlossningen.
  • En utbyggd primärvård är sannolikt den enskilt viktigaste åtgärden hälso- och sjukvården kan göra för mer jämlik hälsa.
  • Smärttillstånd är vanligare hos kvinnor och mer kunskap behövs. Vården kan bli bättre på att hjälpa kvinnor som lider av olika smärttillstånd så som endometrios, vestibulit och muskuloskeletala smärttillstånd. Det saknas i dagsläget mottagningskapacitet för vestibulit. Sjukskrivning på grund av muskuloskeletala smärttillstånd ökar också, och är idag en av de vanligaste orsakerna till sjukskrivning bland kvinnor.
  • När kvinnor inte får hjälp att hitta fungerande preventivmedel finns risk att de väljer bort preventivmedel helt och hållet. Det är också viktigt att partnern involveras i diskussioner om prevention. Det är viktigt att sexuell hälsa inte är ett område som betraktas som unga tjejers och kvinnors ansvar.

Mina tankar:

Oh yes, äntligen. Det känns så _himla skönt_ att Sveriges Kommuner och Landsting gjort en granskning och kommit fram till något som de flesta känner igen sig i. Inget skönmålande, men däremot framhåller de naturligtvis det goda i de utvecklingsprojekt som faktiskt pågår.

Mer primärvård.

Det här gör mig så infernaliskt glad. I och med att jag finns i primärvården. Och i med att jag upplever att det finns så oändligt mycket potential att göra kvinnosjukvården bättre, bara vi utnyttjar fysioterapeuter inom primärvård mer. Jag blir överlycklig över detta. Jag hoppas bara så innerligt att vi inte blir förbisedda. Det typiska är ju att allting bara riktas till läkare och sjuksköterskor/barnmorskor.

Mer utbildning.

Det krävs naturligtvis mer utbildning, även för fysioterapeuter. Jag hoppas att detta kan bli startskottet till att högskolor och universitet väcks till liv, så att vi ÄNTLIGEN får lite poängkurser i kvinnohälsarelaterade ämnen för oss fysioterapeuter. Kunskapen finns, svenska forskare finns, jag kan på rak arm föreslå minst 5 bra personer som hade kunnat vara lärare på teoretiska och praktiska delar.

Preventivmedelsfrågan känner jag personligen rätt mycket för, även om den inte har med mitt område att göra. Jag kan fortfarande bli tokig på att barnmorskan jag träffade hävdade min MANS rätt att inte behöva använda kondom som preventivmedel, när jag uppgav att jag inte tyckte att jag hade hittat något sätt som passar mig. “Ta en (hormonsprial) för laget”, kändes det som att var hennes budskap. Tack för att “laget” i det här fallet står på min sida och inte pressar mig till preventivmetoder jag inte är villig att ha.

 

Den här rapporten får mig faktiskt att bli hoppfull från topp till tå, och jag önskar så innerligt att det leder till bra, vettiga och angelägna förbättringar ganska snabbt.

 

Mer som jag skrivit om lite samma tema:

Om jag fick bestämma

En mödravårdsdröm

Krisen i förlossningsvården

Försäkringskassan har fel om ohälsa under graviditet

Ilskan över oförmågan att individanpassa BB-vården

 

Läs gärna den här rapporten! Håller ni med mig?

 

 

Nybliven-mamma-tema!

HejhejVardag har Bebisvecka!

Hon är som vanligt briljant och jag ÄLSKAR nättrosebilden. Jag hänkar på och kör nybliven mamma-tema också! Jag ska försöka länka till favoriter med tips och råd, men även lyfta lite läsarberättelser och mina egna upplevelser efter sfinkterruptursförlossningen och kejsarsnittet.

Nybliven förstagångsmamma

Hör finns ett urval av mina inlägg om tiden efter förlossning:

Nybliven mamma och ont. Vad är normalt och vad är inte normalt?

20 tips för att minska risken för ont i kroppen som småbarnsförälder

Råd för dig som spruckit vid en förlossning

Hur tar jag hand om mina buktande slidväggar efter förlossningen?

Återgång till träning efter förlossning, råd och tips

11 råd för dig som har kejsarsnittas

Viktnedgång efter graviditet

Nybliven tvåbarnsmor

Har jag missat något? Följdfrågor om det jag skriver? Hör av er!!

Brittiska läkare varnar inför förlossningar?

Brittiska läkare varnar inför förlossningar?

Dagens lästips är denna artikel!

UK doctors may officially warn women of vaginal birth risks

“At the moment, women considering C-sections are warned about potential risks, like wound infections, blood loss and riskier future pregnancies. But women aren’t warned about the risk of bad tearing during vaginal birth, which can lead to problems in later life.

“They have got leaflets about C-sections, yet most people opt for a vaginal birth and there are no risk leaflets for them,” says Bryan Beattie, an obstetrician in the UK’s National Health Service.

Doctors are now considering a major change. The UK’s Royal College of Obstetricians & Gynaecologists will meet this month to discuss how patient information for many different medical procedures should be altered in light of the court case, and will start trialling them as soon as possible.”

wpid-DSC00873.jpg
Intet ont anande, sommaren 2012

Jag tycker att detta är SÅ intressant. Och hoppas faktiskt att det går igenom sådana förändringar även här i Sverige.

Jag tror inte varningar kommer öka förlossningsrädslan, jag tror att osäkerheten inför att vården möjligen undanhåller information ökar förlossningsrädslan.

Hur tänker du? Behövs mer information om riskerna vid vaginala förlossningar?

SBU:s seminarium i Almedalen

SBU:s seminarium i Almedalen

Okej, här kommer ett bildspäckat inlägg från en trött Mia!

Dagen började tidigt, vid sex ringde min klocka. Jag är hade bestämt mig för att läsa dagens och gårdagens vetenskapliga artiklar innan frukost, i och med att jag hellre ville läsa nöjesläsning på resan. Så först drog jag mig i sängen och läste, sen gick jag ner till hotellfrukost. Aaaaaah, är inte hotellfrukost typ det bästa som finns? Det ser ut som glass med kolasås i skålen, men det är yoghurt med honung.

Sen gick jag upp till rummet och gjorde i ordning mig. Rätt classy, huh? 

Och sen gick jag ner till havet, lyssnade på några favoritlåtar och andades med magen en stund.

Sen drog seminariet igång!

Från höger:

  • Sigurd från SBU (professor)
  • Eva Uustal, förlossningsläkare (och… jag skulle nästan säga kvinnorättskämpe, för det hon gör för kvinnors hälsa är ta mig tusan exakt hur bra och behövligt som helst.)
  • Jag
  • Eva Estling från SKL. (som precis varit med och släppt rapporten “Förlossningsvård och kvinnors hälsa i fokus”) (Jag kommer återkomma till den rapporten, den är värd något eller några egna inlägg…)

SBU:s seminarium i Almedalen 2016

Min rara specialisthandledare Kerstin kom och lyssnade och tog alla de här korten.

(Tack snälla för att du kom, det betydde jättemycket att se ditt vänliga ansikte i publiken!)

Efteråt blev jag intervjuad för en kortfilm som SBU ska göra, samt fick tillfälle att prata mer med mina panelkamrater, några journalister och en del från publiken.

Sen blev det SPÖREGN och jag fick skrota idén om att gå på ett seminarium om ideal och ätstörningar. Lite senare gick jag dock på detta, ett seminarium om ersättningsmodeller inom vården. Intressant, men jag kan ändå bli lite trött på att det alltid, alltid, alltid utgår ifrån läkarnas vardag. Även ersättningsmodellerna som pådyvlas oss kommer från husläkarmottagningar. Läkarbesök och besök hos paramedicinare är inte samma någonstans. Jaja.

Jag tog en sväng i butiker innan jag tog bussen till flygplatsen igen. Blev vittne till ett spännande drama, polisens bombgrupp sökte igenom två misstänkta säckar som lämnats vid ringmuren. Tror det bara var skräp, dock.

Sen läste jag i min bok och väntade på flyget. Det var ett bättre (läs större) flyg på vägen hem, så resan var inte fullt lika läskig.

Möttes direkt av mina älskade grabbar vid tågstationen, och så drog vi till blodcentralen. Vi har fått uppmanade sms i flera veckor och med tanke på sommar och blodbrist kände vi att vi behövde ta tag i saken.

Men det visade att jag hade för låga värden förra gången (jag visste det!) och behövde ta en extrakoll med stick i armen först. Jag hade 126, gränsen är 125. Yaaaay! Tills sommarvikarien stack mig fel i andra armen, och så fick jag inte ge något blod alls ändå… Jaja, Joseph fick ge i alla fall.

Nu har vi lagt barnen, jag ska packa upp och sen ska jag och Joseph dricka te och jag ska prataprataprata om det senaste dygnets alla upplevelser.

Jag har svårt att avgöra, men jag tyckte det kändes som att min insats på seminariet var helt okej. Jag var faktiskt inte särskilt nervös, och det kändes VÄLDIGT roligt och hedrande att vara med.

Det kommer nog komma ett filmklipp från dagen som SBU gör, men antar att de ska ha semester nu. Men lovar att länka när det kommer!

Hoppas ni alla haft en fin dag, det har jag!

Menskoppar

Menskoppar.

Förra sommaren köpte jag en menskopp. Från början var jag extremt tveksam, alltså. Men som “alla” sagt, så efter 2-3 mensomgångar fick jag in snitsen, och sedan dess är vi tajta bundsförvanter, menskoppen och jag.

Efter sfinkterrupturen har jag något förtunnade strukturer i bakväggen, och i slutet av mensperioden tycker jag att jag känner av detta. Att menskoppen liksom trycker på hela vägen mot ändtarmen, inifrån liksom. Är sådant här TMI? Haha, ni som läser vår blogg har väl kanske inte börjat gilla oss på grund av att vi aldrig tar upp känsliga ämnen om snippor, va. I början fick jag lite småångest av den här känslan, men jag har vant mig. Nu använder jag glatt menskoppen menstruationens första dagar, och mot slutet får jag byta till annat skydd av komfortskäl.

En av mina stora förebilder är Lori Forner.

Hon är en kanadensisk fysioterapeut som bor och verkar i Australien, och som bland annat har podcasten “Pelvic Health Podcast” vilket är min absolut favorit bland alla podcaster i hela världen, typ. Hon har skrivit ett blogginlägg om menskoppar vilket jag tycker är väldigt intressant. För det första: även hon, som också har koll på sin underlivsanatomi, hade svårt att få ut menskoppen första gångerna.

Hahaha, det får mig att minnas mina ångestfyllda “grottexpeditioner” de första gångerna. Hon lämnar dock ämnet med en varning: det är inte bra att hålla på att dra och slita ut menskoppar, speciellt för kvinnor som redan har bäckenbottenbesvär.

Min erfarenhet är att de där stora bekymren med att få ut menskoppen enbart var i början, och att det är en easypeasy-grej att göra när en fått in vanan.

Jag tänker faktiskt precis tvärt om.

Jag var lite glad att jag hade mens när jag sprang maran, för jag tänker mig att menskoppen i sig innebär ett litet mekaniskt stöd som jag upplever som positiv.

Jag vill gärna höra era erfarenheter av menskoppar?

Bra? Dåligt? Svårt att få ut? 

Tror ni att själva uttagandet av menskoppar kan vara en dålig sak för bäckenbotten och stödjestrukterna?

 

Mer om mens och menskoppar

Menskoppsuppdatering och nedstämdhet

Menskoppstestning, tveksamt asså.

Menscykeln, smärta, preventivmedel efter graviditet och sfinkterruptur

Menstruation och fysisk prestation

 

 

 

Hur tar jag hand om mina buktande slidväggar efter förlossningen?

Buktar dina slidväggar efter en förlossning?

Hur tar jag hand om mina buktande slidväggar efter förlossningen?

Här kommer tips och råd för att optimera läkning och återhämtning!

Jessicas berättelse

Jessica födde barn för åtta månader sedan. Förlossningen var långdragen och krystskedet var tufft, men i slutänden gick allting ganska bra och barnmorskan sydde bara litegrann. Första dagarna hade Jessica svårt att gå och hon kände sig väldigt svullen och öm. Det gjorde ont att sitta och ont att stå och gå länge. Besvären klingade av, men inte helt. På återbesöket hos barnmorskan konstaterade barnmorskan att slidväggarna buktade lite och att Jessicas knip var svagt.

Veckorna gick

Veckorna gick och Jessica upplevde fortfarande en tyngande trötthetsvärk då hon stod och gick mycket, och ibland tyckte hon att det kändes som att något buktade inne i slidmynningen. Efter ett tag bokade hon en tid hos en gynekolog, och denne konstaterade att det som Jessica upplevde “bara var normalt” och att hon skulle gå hem och knipa och återkomma om besvären inte gått över ett år efter förlossningen.

När Jessica hukade sig ner och tittade med en spegel såg hon en liten rosa bubbla bukta ut i vaginalöppningen. Den syntes bara när hon var i upprätt läge, i liggande försvann buktningen. Jessica kände sig superfrustrerad över att det uppenbarligen är något som förändrats rejält, men  att ingen tog henne på allvar när hon sökte hjälp. Hon föreställde sig att allting skulle trilla ut ur henne och att kände hur hennes identitet, sexualitet och självförtroende blev stukade.

wpid-DSC01934.jpg

Vad var det som hade hänt Jessica?

Slidväggar som buktar är inget ovanligt efter en vaginal förlossning. Slidväggarna har sträckts ut så pass mycket av barnets passage att de är uttänjda och försvagade i sin stödjefunktion. Denna försvagning tillåter att organen som vilar ovanpå bäckenbotten att sacka lite nedåt. Hormonerna som mjukar upp kroppen och förbereder den inför en förlossning medför också en uppmjukning vilket kan bidra till stödjeväggarnas försvagning.

Vilka symtom ger buktande slidväggar?

Buktande slidväggar kan innebära stora, små eller inga symtom alls. Men den förnimmelsen som kan finnas är bland annat en tyngande, buktande känsla kring vaginalöppningen, en molande värk kring bäckenet eller ländryggen, svårigheter att få in en tampong eller att tömma tarmen helt. Symtomen förvärras ofta under dagens lopp.

Hur tar Jessica bäst hand om sina buktande slidväggar?

Som alltid anser jag att skador i underlivsregionen ska omhändertas ungefär som idrottsskador – skador på muskler och stödjevävnader efter en mycket kraftig ansträngning.

Här finns först ett inlägg som handlar om skillnaden mellan framfall och buktande slidväggar.

Här finns vägledning för vad du själv kan göra för att minska dina symtom.

Det kan vara viktigt att hushålla med resurserna och inte trötta ut underlivsstrukturerna helt under dagen. Om Jessica behöver lyfta och bära sitt barn mycket under en dag kanske hon inte dessutom bör gå och handla och bära kassar med tvätt till tvättstugan. På samma sätt bör hon kanske inte kombinera långa barnvagnspromenader som ger ökade symtom med stående matlagning på kvällen.

Undvik förstoppning

Att undvika att bli förstoppad och att tömma tarmen på ett skonsamt sätt kan vara viktigt för att på bästa sätt ta hand om underlivet efter en förlossning. Jessica kan med fördel följa råden här. När Jessica ska börja träna bör hon också välja motionsformer som är skonsamma mot bäckenbotten. Med det inte sagt att hon för alltid behöver vara försiktig med träning.

Här är ett inlägg i en serie om många delar som handlar om att bli stark trots svag bäckenbotten.

Bra återhämtning

Det som är viktigt att veta är att vi ständigt ser buktande slidväggar efter förlossning hos nyförlösta kvinnor. De allra flestas besvär också försvinner av sig själva inom det första året. Precis som huden på magen återhämtar sig och stramar ihop sig kommer underlivets uttänjda vävnader successivt återhämta sig. För dem som inte upplever full symtomlindring finns hjälp att få i form av stödjande hjälpmedel och operationer.

Hur gick det för Jessica?

Jessica är en fiktiv patient till mig, en typisk sådan tjej som jag träffar någon vecka efter hennes återbesök på mödravården. Hon har gråtit hos mig, hon har knipit hos mig. Jag har tjatat om bäckenbottenträning och vi har testat övningar i gymmet. Ett år efter hennes första förlossning mår hon okej. Hon har små symtom vid mens och ägglossning, men knipförmågan är bra och hon vågar nu träna nästan allt hon vill på gymmet. Hon har sex utan besvär och funderar på att skaffa ett syskon till barnet. Hon tänker på att hålla igång magen och använder en pall att ha fötterna på när hon ska bajsa.

Hur tar jag hand om mina buktande slidväggar efter förlossningen?

Buktande slidväggar efter förlossningen läker ofta bort av sig själva. Även om symtomen kan vara både skrämmande och besvärliga till en början brukar de vara successivt avklingande. För de lilla gruppen som får kvarvarande besvär finns hjälp att få. Tyvärr har jag träffat många patienter som tyckt att de behövt kämpa för att få den hjälpen. För dem är ofta mitt råd: var en besvärlig patient. Nöj dig inte med mindre än att ha fått en bra undersökning och en plan för eventuella åtgärder upplagd för dig.

Frågor, funderingar, egna erfarenheter? Berätta!

SBU-rapport om förlossningsskador och Almedalen

bäckenbotten crope

SBU släppte en rapport igår, “Interventioner för att minska risk för analsfinkterskada”, en systematisk översikt över tillgänglig forskning över sfinkterrupturer och hur dessa kan diagnostis

eras och förebyggas. Dessa är deras slutsatser om förebyggande. (OBS, läs hela rapporten om du är intresserad, jag har tagit bort lite sifferangivelser för att göra det mer lättläst!) :

• Det finns begränsat vetenskapligt underlag för att varma, våta kompresser under utdrivningsskedet förhindrar analsfinkterskada med cirka 2,1 procentenheter och med en relativ risk 0,48.

• Det finns begränsat vetenskapligt underlag för att perinealskydd med hands-off-metoden (hand bara på barnets huvud och inte på perineum) jämfört med hands-on (hand på barnets huvud och perineum), förhindrar analsfinkterskador med cirka –2 procentenheter och med oddskvoten 0,35.

• Det finns starkt vetenskapligt underlag för att klipp innan instrumentell förlossning och specifikt sugklocka, minskar risken för analsfinkterskador med cirka 7 procentenheter och med oddskvoten 0,16.

• Det finns begränsat vetenskapligt underlag för att utbildningsprogram som syftar till att barnet föds fram långsamt, att mellangården skyddas genom olika handgrepp och att klipp i mellangården utförs när det är nödvändigt, minskar risken för analsfinkterskador med cirka 2–3 procentenheter, vilket motsvarar en halvering av risken.

• För övriga studerade interventioner är det vetenskapliga underlaget otillräckligt för att bedöma effekt; injektion av hyaloronidas i mellangården, oljor, vax, vaginal massage under graviditet eller förlossning, Epi-No (ballongfödseltränare), funduspressbälte, försenad krystning, bäckenbottenträning (innan och under graviditet), perineal protection device (hjälpmedel som ska fördela trycket över perineum), Ritgens manöver, benstöd under förlossningen och olika förlossningsställningar.

grad4

Allt detta  är ganska lika det som jag kom fram till i inläggsserien Tema: Förlossningsförberedelse, och det om epi-no. Vilket jag ändå blir ganska stolt över. Jag är inte helt dålig på att läsa forskning, haha.

Och när jag ändå är inne och nämner SBU så kan jag berätta att jag blivit medbjuden av just dem till Almedalen i juli för att representera “förlossningsskadade” vid ett seminarium där. Ska bli så kul!! 

En sån intrycksstark dag!

En dag för några veckor sedan var jag på kvinnokliniken/gyn en hel dag och gick med på olika operationer. För sekretessens skull tänker jag inte berätta vilken dag det var, och jag tänker heller inte berätta på vilket sjukhus.

Dagen började med att jag blev uppmött av en överläkare som jag bestämt träff med via mejl en månad i förväg. Hon hade verkat förtroendeingivande och positiv till att ha med mig redan via mejl, vilket alltid är otroligt skönt. Det finns inget värre än att auskultera på någon annans arbetsplats och känna sig som en börda!

Jag fick byta om och strax var vi inne på en operationsavdelning. Hon hade kollat igenom sin och sina kollegors kalendrar och tyckte att det var lämpligast att jag började med ett planerat snitt. Sagt och gjort. Lite hygienrutiner, och sedan stod jag där i operationsrummet. På andra sidan skynket. Det lustiga var att en av  de två opererande läkarna hade en speciell dialekt som jag genast kände igen. Hon förlöste Wilfred!

Jag fick en bra guidning genom anatomin och alla olika lager och jag var fullt upptagen med att ta in informationen, när bebisen plötsligt föddes ut. Herreminje, då började jag smyggråta. Jag hade varit så fokuserad på vävnadslager och anatomi att jag liksom glömt bort syftet med operationen.

Snabbt inpå fick jag gå över till ett annat rum, nu skulle “min” överläkare göra en stor framfallsoperation (främre, bakre och fixa till några muskler i mellangården). Det var eeeeextremt intressant! Kejsarsnitt har jag ändå läst på så mycket om, själva operationen som sådan (nördade ner mig ordentligt innan kejsarsnittet med Wilfred). Men nu fick jag se en massa vävnader med blotta ögat, som jag annars bara sett på bild eller på anatomitutorials. Så blev det sedan under hela dagen, aha-upplevelser och en mycket förstärkt uppfattning av anatomin.

Sedan följde en TVT-operation (en inkontinensoperation) och en omoperation av ett främre framfall, och denna gång skulle de sätta in ett nät. Där emellan lunch. Och dagens avslutades med att jag fick vara med på en skrapning. Intressant det med.

Vid ett tillfälle stod jag och pratade  med en läkare som också skulle vara med på en av operationerna. Hon var nyanställd på sjukhuset och berättade att hon jobbat på kvinnoklinik tidigare, men att hon haft något års uppehåll och därför hade en kort introduktion. Jag kände igen henne. Hon var läkaren som hade hand om mig på BB efter att Wollmar föddes! Den läkaren som jag tvingade att gå hela “the great guided tour” för Joseph i mitt nyopererade underliv, i och med att jag visste att jag skulle vara för skraj för att närma mig det området på mycket lång tid. Hon var en ängel av tålamod, omtanke och pedagogiskhet, upplevde jag det som. Jag började smyggråta igen när hon inte såg, när jag insåg vem hon var. Vi hann inte prata klart, men jag hade gärna velat ge henne en kram och sagt att hon nog hamnat helt rätt på sitt nya jobb.

Läkaren skulle avluta sin arbetsdag med skrivbordsarbete och jag fick sluta redan klockan 15. Då passade jag på att göra av med en annan av mina saker som står på min studieplan, att läsa den här boken:

En mekanisk mamma - Drabbad av förlossningsdepression

 

Jag sträckläste den, och grät mig igenom den också. Jag har inte drabbats av en regelrätt förlossningsdepression, men onekligen finns många likheter till hur jag mådde första tiden med Wollmar. Jag skulle verkligen vilja rekommendera fler att läsa den boken, tror att många nyblivna mammor har beröringspunkter med denna berättelse. Beröringspunkter i sig, att inte känna sig ensam och att få känna sig “normal” är nog välgörande i så många fall. Boken är lättläst och fänglsande och informativ. Tips!

En ooooootroligt informationsspäckad och känslosam dag, på en och samma gång. Jag gick och la mig på kvällen nästan utmattad i både själ och kropp. Så tacksam för att få genomgå den här specialistutbildningen, varje lärandemoment är så otroligt givande.

 

Nya riktlinjer för sjukgymnastik efter sfinkterruptur

Nya riktlinjer för sjukgymnastik efter sfinkterruptur

2012 lanserade riktlinjer för hur fysioterapeuter ska jobba med sfinkterrupturer

En expertgrupp har sett över forskningsläget och satt samman sjukgymnastiska/fysioterapeutiska riktlinjer.
Jag är ju både sjukgymnast och personligt drabbad, så för mig är såklart det här extra intressant. Jag tänkte ge er en liten sammanfattning på icke-fackspråk.

Vad är en sfinkterruptur

grad4

Förlossningsskador i form av bristningar kan uppstå i förlossningskanalen, i mellangården mellan vagina och analen och i själva analsfinktern, den runda muskulatur som omger ändtarmsöppningen.

Gradering

Man graderar bristningarna 1-4 där både grad 3 och 4 involverar sfinktern. Grad 1 och 2 är alltså mindre skador som sys av barnmorskan. En vanlig missuppfattning som man ser att folk skriver på nätet är att de drabbats av en sfinkterruptur “grad 3 och 4”. Man drabbas alltså bara av endera sorten, men båda har liksom samma diagnoskod, så när man läser sin förlossningsjournal kan det för en oinvigd vara svårt att utläsa om det var en 3:a eller 4:a man fått.

Grad 3 delas in i två subgrupper där en partiell grad 3-skada innefattar skada på någon del av den yttre sfinktern och eventuellt en någon del av den inre. Vid en total grad 3-skada är bristningen igenom både hela den inre och yttre sfinktern. En grad 4-skada omfattar även analslemhinnan.

Det finns flera riskfaktorer för sfinkterrupturer; förstföderska, bristande manuellt skydd av mellangården i slutet av krystskedet, bristande uppsikt över mellangården över huvudaget, födelsevikt på barnet över 4 kg, användande av sugklocka eller tång, kvinnans ålder och långt krystskede.
En sfinkterruptur ska opereras på operationsavdelning, inte sys av barnmorska inne på förlossningsrummet. Medicinska riktlinjer säger också att operationen ska genomföras inom de närmsta 12 timmarna. (Jag personligen fick ju vänta 8 timmar vilket helt utan överdrift nog kan klassas som bland de värsta timmarna i mitt liv alla kategorier…)

En sfinkterruptur kan ge kvarvarande besvär som ofrivilligt gasläckage, avföringsinkontinens, smärta vid samlag och smärta i mellangården. Besvär av smärta kan finnas kvar under en längre period och kan förvärras av samlag, långtvarigt sittande eller promenader.

De sjukgymnastiska riktlinjerna innebär nu att man rekommenderar drabbade kvinnor:

  • att påbörja försiktig bäckenbottenträning (knipträning) med fokus på knipfunktionen kring ändtarmsöppningen ungefär en vecka efter förlossningen
  • påbörja kraftfull knipträning (med tillåtelse att det får göra kännas, men det ska vara uthärdligt) efter en månad och sedan fortsätta med daglig träning i 6 månader
  • att inte lyfta tyngre än sitt barn på 4-6 veckor
  • att promenander är tillräcklig träning första 6 veckorna
  • att undvika hopp, löpning och tung styrketräning 3-4 månader efter förlossningen
  • fortsätta med underhållsträning av bäckenbotten och knipförmåga resten av livet

Bäckenbottenträning

Bäckenbottenträning är sjukgymnasters förstahandsval av behandling när det kommer till sfinkterrupturer. Specialinriktade sjukgymnaster kan göra undersökningar och arbeta med specifikt med andra smärtlindrings- eller muskelstimuleringsmetoder när bäckenbottenträning behöver kompletteras med annan behandling.

En kvinna som drabbas av en sfinkterruptur bör få träffa en sjukgymnast redan på BB och sedan helst erbjudas ett uppföljande besök inom två månader och fortsatt utredning/behandling vid behov. Det kan skilja sig åt från landsting till landsting var uppföljningen ska sker (kvinnokliniken på sjukhus eller inom primärvård). Att sjukgymnasten kan utföra en vaginal och anal palpation är nödvändigt för att kunna ge god behandling och individanpassade träningsprogram (och det är här som både jag själv och många andra sjukgymnaster brister, det finns liksom inte med i grundutbildningen och det är ju inget man liksom vill bara testa sig fram med).

Borde vi ha nolltolerans?

Chefredaktören till Fysioterapi, Lois Steen, skriver “Ska vi acceptera kvinnors skador vid förlossning? Det kanske är en enkel poäng, men jag undrar om Sveriges män skulle acceptera att få en skada som gjorde att de inte kunde sitta, gå på toa eller ha sex utan smärta. Om tusentals unga män per år började läcka avföring. Gissa om det skulle leda till en proteststorm?… Är det så inpräntat i oss att acceptera kvinnors skador vid förlossning som en normal del av livet? Det är inte okej”.

Jag är ändå stolt över att vara en del av en yrkeskår som tar upp ämnet och drar vårt strå till stacken för att både uppmärksamma problemet och behandla de drabbade!

Integritets Preferens
When you visit our website, it may store information through your browser from specific services, usually in form of cookies. Here you can change your privacy preferences. Please note that blocking some types of cookies may impact your experience on our website and the services we offer.