På BakingBabies hittar du svar på dina frågor! Om graviditeter, bäckensmärta, bäckenbotten, inkontinens, framfall och mycket mer. Fokus ligger på att ge dig information som förbättrar din livskvalitet och på at ge dig praktiska råd och teoretisk bakgrund till varför en del saker i kroppen är som de är.
Informationen här kan aldrig ersätta en individuell bedömning av en fysioterapeut, men kanske kan du här hitta inspiration och mod att söka hjälp för dina besvär!
De flesta inlägg är vetenskapligt baserad och har referenser i slutet. Övriga inlägg är baserade på beprövad erfarenhet.
I november skrev jag i ett annat sammanhang om boken ”Allt män har rätt till” av Kate Manne. Den boken älskade jag förbehållslöst. Det är en fantastisk och lättillgänglig genomgång av hur kvinnohat färgar livet för både män och kvinnor. Det är också den andra boken på samma tema av Kate Manne. Av en slump läste jag ”Allt män har rätt till” före den första boken ”Duktig Flicka”.
Jag hade nog föreställt mig att jag skulle skriva en text om båda böckerna. Ni är många följare som vill höra mina tankar om de böcker jag läser. Men om ”Allt män har rätt till” vill jag egentligen bara tillägga: Läs den!
Duktig flicka är en bok som jag har mer att säga om. Kanske mest för att jag inte är odelat positiv. Vi skulle kunna säga så här: Det bästa i boken är det svenska förordet, skrivet av Elsa Kugelberg. Hon sammanfattar bokens budskap kort och koncist.
” I Duktig Flicka definierar Kate Manne misogyni som en patriarkatets polismakt, den del av systemet som tillrättavisar kvinnor som inte stannar på den plats de tilldelats. Om sexismen är ideologin som de patriarkala normerna lutar sig mot, är det misogynin som ser till att det efterlevs”.
Misogynin är patriarkatets polismakt
Kate Manne är professor i filosofi och boken är långt ifrån en instruktionsmanual. Hon använder de abstrakta tänkandet från filosofin för att belysa problematiken. Manne belyser kvinnohat från många olika håll och beskriver det som ett socialt och politiskt fenomen med psykologiska, strukturella och institutionella yttringar. Det återkommande temat är att de regler som kvinnor har att förhålla sig till är att en kvinna enligt den misogyna ”polismakten” är skyldig att förse män med sex, omsorg och obetalt hushållsarbete och att avstå från maskulint kodade förmåner och privilegier.
Bara nu och här
Jag upplever det som att analysen flyter lite i ”nu och här”. Kate Manne analyserar den amerikanska samtiden och aktuella händelser. Hon skapar dock ingen djupare förankring i historien (varför är det som det är ?) och ger heller ingen vägledning till framtiden. I bok nummer två (Allt män har rätt till) läser jag mellan raderna att detta kommer sig av att Kate vid författandet av Duktig Flicka var rätt desillusionerad och inte hade så hög tilltro till förändring.
Mäns våld mot kvinnor
En tankegång i boken som fascinerar mig är diskussionen om mäns våld mot kvinnor. Det förekommer att man pratar om mäns våld mot kvinnor som avhumaniserande. Att kvinnor utsätts för våld för att de anses vara andra klassens människor. Manne argumenterar istället för att kvinnohat är så etablerat att ingen avhumanisering behöver ske. Det räcker med att vara kvinna för att bli utsatt för våld. Våldet uppstår ofta när kvinnor avviker från normen om at vara givare av omsorg, sex och obetalt arbete.
Men ack så tråkig
Ni hör, boken har fascinerande och givande resonemang och argumentationer. När jag skriver ihop det så här så tänker jag att jag kanske gillar boken ändå? Men grejen är att den här boken kanske ändå är en av de tråkigaste böcker jag läst. Hon gör något som jag ogillar brutalt – hon skriver så långt och krångligt att det blir oläsbart. Jag är van att läsa akademisk litteratur (måhända inte filosofisk sådan, dock…) men den här boken blir nästan ogenomtränglig för mig.
I boken ”Allt män har rätt till” är språket helt annorlunda. Jag gissar att hon fick feedback om detta till bok nummer två. Det är lite synd att ingen sa till henne lite tidigare att ”ingen kommer komma förbi första kapitlet om du inte skriver enklare”. Det är inte bara språket som är svårt att ta sig igenom, det är själva bokens upplägg. Det finns ett överväldigande antal fotnoter som stör läsupplevelsen enormt. Jag tänker mig att hon hade kunnat skapa en hemsida med länkar för vidare läsning. Eller en blogg, där fotnoternas innehåll hade kunnat få utrymme. Eller, det kanske hon redan har? Jag har inte kollat!
Mina tankar om ”Duktig flicka – Misogynins logik”
Summa summarum – bokens nerkokade innehåll är viktigt och fascinerande. Det är synd att det är så oerhört tungt paketerat. Om du ska läsa någon bok av Kate Manne vill jag i första hand rekommendera ”Allt män har rätt till”. Känner du därefter att du, med hjälp av djupare resonemang och fotnoter, vill gräva dig vidare kan jag rekommendera ”Duktig Flicka – Misogynins logik”.
Följande frågor fick jag av en följare för ett tag sen. Det är en väldigt kö på fråge-inläggen, jag tror att frågeställaren väntat i kanske fyra månader. Men den som väntar på något gott… ?
Önskan om att bedriva alternativ vård
1. Jag är väldigt intresserad av naturläkemedel och naturmetoder och har en känsla av att fysioterapi är det inom den moderna sjukvården som ligger närmast det alternativa. Stämmer det tycker du?
Jag vet faktiskt inte. Som legitimerad fysioterapeut är du ålagd att jobba evidensbaserat. Det innebär att de metoder du använder måste vara forskningsbaserade och ha vetenskapligt bevisad effekt. Det betyder att du inte kan rekommendera naturläkemedel eller metoder som inte har påvisats vara effektiva i studier. Det finns ett visst fönster för att jobba enligt metoder som har något mindre evidensvärde, det vill säga det som fungerar bra enligt ”beprövad erfarenhet” men det kan inte vara grunden till ditt yrkesutförande. Du kan annars förlora din legitimation och därmed rättighet att utöva yrket.
Behöver jobba enligt evidens
Jag har också svårt att se att det kommer fungera att vara anställd fysioterapeut och jobba med naturläkemedel och naturmetoder. Däremot finns det ju behandlingsmetoder så som akupunktur, basal kroppskännedom och annat som jag kan tänka mig att ”gifter sig bra” med vissa ”alternativa filosofier”, så pass att du kanske kan arbeta enligt någon evidensbaserad och mer fysioterapeutiskt gängse metod på arbetet, och ändå ha kvar ditt intresse för alternativmedicin ” på fritiden”.
Kan fysioterapi bota?
2. Jag är intresserad av att bota och inte trycka undan symtom. Kan fysioterapi bota?
Det här är en svår fråga. Det finns absolut patienter som kan bli besvärsfria genom fysioterapi, men jag har ändå svårt att säga att jag ”botar” människor genom mitt jobb. Ofta är sjukvård dessutom ett samarbete mellan flera olika personer och professioner. I min verksamhet kan patienterna behöva både mina insatser, kanske en operation, en samtalskontakt och fortsatt träning livet ut. Kommer jag ha ”botat” dem som faktiskt blir besvärsfria? Nja. De som blir bra blir det oftast på grund av eget hårt arbete, och med lite hjälp på traven av oss professionella runt omkring.
Det bästa och det sämsta
3. Vad är det bästa och sämsta med jobbet som
fysioterapeut?
Det bästa är patienterna. Det ger otroligt mycket att jobba som fysioterapeut, och många patientbesök lämnar mig med mer energi än jag hade innan. Det sämsta är ju de gånger jag inte räcker till, eller helt enkelt inte kan motsvara någons förväntningar. Någon som verkligen hoppas på att få symtomlindring eller uppnå besvärsfrihet genom den fysioterapi jag kan erbjuda, men där vi inte lyckas komma i mål. Det kan vara väldigt tungt. Jag skulle också säga den psykosociala arbetsmiljön som offentliganställd, att den ekonomiska pressen och stressen är så hög att det är svårt att bedriva vård av tillräckligt hög kvalitet.
Hur behöver man vara?
4. Hur bör man vara som person för att passa
detta yrke?
Du behöver till att börja med gilla att plugga. Utbildningen är tuff och kräver mycket av dig som student. Ute i arbetslivet behöver du vara en ”människo-människa” som får energi av att träffa många nya människor och som klarar att ställa om inför varje nytt patientbesök. Ibland behöver du vara tröstande, ibland sträng, ibland glättigt peppande och ibland konstruktivt utbildande. Det går inte att bemöta alla patienter på samma sätt, på ett sätt måste du vara en kameleont som läser av situationen i varje patientmöte. Om du har svårt att läsa av andra människor har jag svårt att se att du kommer trivas som fysioterapeut.
Varför blev du fysio?
5. Varför valde du detta yrke och finns det
någon baksida med det som du inte anade fanns?
Jag valde fysioterapeutyrket för att jag ville jobba med kroppen, alltså inte i betydelsen av att nödvändigtvis ha ett fysiskt arbete – utan kroppen intresserar mig. Att jag sedan trillade in i kvinnohälsa-nischen handlade om att jag själv fick en förlossningsskada och insåg behoven. Nackdelen nämnde jag ovan – de ekonomiska och organisatoriska förutsättningarna för yrket är sällan optimala. Jag minns också att jag som ny fysioterapeut blev lite chockad över att alla patienterna hade ONT. På utbildningen pratade man så mycket om andra symtom och funktioner, och jag upplevde att jag var ganska dåligt förberedd för att möta människor i kris och med stora smärtproblem.
Frågor om att jobba som fysioterapeut
Har ni fler frågor, ställ dem i kommentarsfältet!
Ni kollegor som läser får gärna besvara samma frågor, mina svar är nog inte den enda sanningen!
Det här är ett ämne jag funderat på mycket. Jag vill börja med att be er läsa den här texten som ett försök till ödmjukt utforskande. Jag vill lära mig mer och jag vill tänka med er och jag har inte tolkningsföreträde i ämnet. Ämnet för dagen handlar om hälsobranschen och rasism och jag vill otroligt gärna ha era tankar i kommentarsfältet.
Vi har problem
Vi har ganska stora problem inom hälsobranschen. De flesta som tränar på gym och motionsanläggningar är kvinnor, men utrustningen är fortfarande i stor utsträckning anpassad efter standardmannen, 180 cm lång. Kvinnor är inte standard och får vara träningsmiljöerna lite på nåder, fortfarande.
En grupp som i ännu mindre utsträckning finns på gym och motionsanläggningar är svarta och bruna kvinnor. Kvinnor med slöja, kvinnor som inte talar svenska, kvinnor som ser ”icke-svenska” ut. Hade man frågat gymägarna hade de SÅKLART sagt att alla är välkomna. Men problemet är att fitnessbranschen är minst lika påverkad av systemisk rasism som alla andra branscher.
Den smala, vita kroppen som norm
Samhället likställer fitness med smalhet. Det här funderade jag över redan i texten jag publicerade häromdagen. Fitnessvärlden har alltid lyft fram den smala, vita kroppen. Kroppar som inte matchar in på idealet har lämnats utanför. Om du tvivlar så rekommenderar jag dig en snabb bildgoogling på ”träning”. Du behöver scrolla ganska långt för att se en svart kvinna.
Handen på hjärtat:
När såg du en reklam för sport/träningsartiklar med en kvinnan som inte var urtypisk västerländsk senast?
När var du senast på ett träningspass där instruktören var svart eller brun?
Hur många på träningsanläggningen där du tränar är uppenbart icke-svenskar?
Var kommer det här ifrån?
Det här kommer från långt tillbaka i vår historia. Människosynen som grundlades redan under kolonialiseringstiden menade att svarta och bruna människor var lata och feta. Människor som inte lever upp till samhällets normer för skönhet blir även i nutid stämplade som lata och omoraliska. Dessa två tankesätt påverkar synen på svarta och bruna kvinnor än idag. Dagens samhälles fettfobi är historiskt förankrat i både rasism och klassism.
Skillnad mellan ord och handling
Många upplever att tillgången till träningsanläggningar är begränsad på grund av mer eller mindre uttalade diskriminerande faktorer. Man skapar barriärer när det enbart är vita, smala kvinnor som är idealbilden för fitnesskulturen. Även om man i tanken menar att alla är välkomna så blir verkligheten att många icke-vita inte upplever sig välkomna till gym, yogastudios och gruppklasser.
Vi ser ständigt ungefär samma slags person som tränare, PT och gymbesökare. De är oftast icke-vita. Fitnessbranschen tilltalar i stort och tillgodoser inte behoven och önskemålen hos minoritetsgrupperna i Sverige. Bristerna gör att man inte visar att man ser, hör och vågar låta minoritetsgrupper representeras i sammanhanget. Om målgruppen är smala, vita kvinnor kommer man också frysa ut alla andra som kommer in i sammanhanget. Fettfobi, rasism och tillgänglighetsutmaningar fortsätter att styra bort människor från träningsanläggningarna.
När icke-vita kvinnor ges utrymme inom fitnessindustrin är det ofta med ”exotiska” utseenden som ändå stämmer överens med det eurocentriska skönhetsidealet – ljus hy och rakt eller vågigt hår. Det finns naturligtvis enstaka undantag. Men det räcker uppenbarligen inte. Det måste finnas svarta och bruna kvinnor i ledning och i form av instruktörer och ledare för att träningsbranschen ska bli inkluderande.
Kan vi hjälpas åt?
Det kanske måste börja med att vi erkänner problemet och ser hur problemet vidmakthålls. Och vi måste alla fundera över det här med tillgänglighet och behov. Hur skapar vi platser och tillfällen där det är välkomnande och bekvämt?
Hur kan träningsbranschen bli mer inkluderande för personer av olika hudfärg och storlek?
Få av oss sitter i den positionen att vi själva kan anställa eller lyfta fram icke-vita kvinnor på de gym vi besöker. Men vi kan alla göra något.
Gå på träningsevent som har en mångsidig grupp talare och instruktörer.
Köp träningskläder från företag som bryter de rasistiskt grundade normerna.
Lyft fram och följ träningsprofiler som är marginaliserade.
Lägg dina pengar på verksamheter som ligger i linje med dina värderingar. Välj om möjligt gym- och motionsanläggningar efter hur inkluderande de är.
Tro på berättelserna om rasism. Får du höra någon berätta om rasism de upplevt – ifrågasätt inte och säg inte ”men det måste ha varit ett undantag”. Bara för att du själv inte ser det betyder det inte att det inte finns.
Jag har en fråga om omoperation av grad 2-bristning. Jag fick en stor bristning grad 2 vid min förlossning. Läkare har gjort bedömningen att jag behöver en omoperation för att bli av med besvären som jag har och för att få en längre mellangård. Jag behandlar nu med östrogenkräm. Jag funderar på att göra en anmälan till LÖF samt privat försäkringsbolag. Vad kan jag förvänta mig?
Vad du tror om min omoperation samt östrogenbehandling, hur lång är processen att få operation samt hur ser prognosen ut för läkandet?
Läsarfråga
Operation för att laga mellangården
Utan att undersöka dig eller läsa din journal kan jag förstås inte garantera att jag har rätt – men jag uppfattar det som att din grad 2-bristning blivit ”defektläkt”. Det kan innebära att musklerna som brast vid förlossningen inte läkt ihop som de skulle. Att din mellangård är kort kan då innebära att de muskelfästen som ska sitta ihop under huden i mellangården helt enkelt saknas. Jag vet inte exakt vilka besvär du har. Det är rimligt att försöka laga de muskler som fortfarande är skadade eftersom de inte kan hitta tillbaks till sig själva på egen hand ifall du har besvär som kan förklaras av de defektläkta musklerna. Med en defektläkt mellangård saknas liksom ”navet” i bäckenbotten och du kan känna av en slags instabilitet och få andra symtom.
Östrogenkräm
Torra slemhinnor på grund av amnings handlar om en relativ östrogenbrist och liknar alltså den östrogenbrist vi kan få i klimakteriet. Torrhet i slemhinnorna kan ge samlagssmärta, urinvägsbesvär och en ökad benägenhet till irritation. Du nämner skavkänsla och jag antar att östrogenkrämen är tänkt att minska skavet framförallt. Att få en bra slemhinnestatus innan en operation är viktig för läkningen efter operationen.
LÖF
LÖF är ett kapitel för sig. Jag tycker absolut att du ska testa att anmäla till LÖF och hoppas på det bästa, men jag tror faktiskt inte att det kommer gå vägen. De ska ju ersätta vårdskador, alltså skador som har skapats genom vård eller skador som hade kunnat undvikas genom alternativ vård än den du fått. De flesta får höra av LÖF att deras förlossningsskada är en naturlig del av födandet och att de, trots kvarvarande defekter, blivit adekvat sydda.
Min egen historia inkluderar en sfinkterskada, missade eller defektläkta muskler och en omoperation 5 år sendare. Jag fick detta utlåtande från LÖF: ”Vi har gått igenom ärendet tillsammans med en medicinsk rådgivare inom gynekologi och obstetrik. Vi bedömer att behandlingen du fick var medicinskt motiverad och utfördes på ett korrekt sätt och enligt vedertagen metod. Skadan du anmält hade inte gått att undvika även om behandlingen hade utförts på ett annat sätt. Det finns inte heller någon annan tillgänglig behandlingsmetod som hade tillgodosett ditt vårdbehov på ett mindre riskfyllt sätt. I samband med förlossningen 2012 suturerades du enligt den kunskap som fanns år 2012”.
Från ditt privata försäkringsbolag kan du eventuellt få ut
någon ersättning, men det beror nog mycket på hur du är försäkrad. Det finns
nästan inga försäkringsbolag som täcker förlossningsskador, men däremot kanske
du kan få ersättning för sjukhusvistelse osv kring operationen som kommer. Ring
och kolla!
Processen att få operation
Jag vet inte exakt vad det är du undrar kring processen kring omoperation av grad 2-bristning. Men det svåraste kan vara det första steget – att komma till en läkare som har kompetensen att hitta muskelskadorna och som också vet hur/att man kan laga dem. De flesta kliniker erbjuder operation inom vårdgarantin, vilket jag tror är tre månader om det inte nyligen ändrats. Jag har ganska tidigare skrivit några inlägg om mellangårdsoperationer, du kan läsa dem för mer info:
Jag önskar dig stort lycka till med både operation och i dina eventuella försäkringsärenden. Jag vill också rekommendera kontakt med fysioterapeut efter operationen, både för att optimera läkningen och bli så stark som möjligt efteråt.
Vidare funderingar?
Rehab efter bäckenbottenoperation är en kurs som inkluderar information inför operationen och rehabprogram tre månader efter operationen. Du hittar kursen här. Det är teori om hur du bäst tar hand om kroppen och filmade övningar uppdelade i 6 nivåer.
Eftersom mycket av bäckenbottens funktion handlar om kiss, bajs och sex hamnar jag ofta i att diskutera just förstoppning och fibrer med patienter. Många tolkar just ”fibrer” som ”knäckebröd och fullkorn” och det är sant, men det är också fibrer som inte alls passar alla. Fibrer kan ju också vara mer ”frukt och grönsaker”. Vi får alla lite olika effekter av olika sorters fiberkällor, och om detta tänkte jag att dagens text ska få handla om.
Fibrer och avföringskonsistens
Tanken bakom att äta fibrer för att ordna till avföringskonstistensen kan handla om två saker:
Den rent mekaniska mekanismen, att fibrerna sväller i vätska och blir en mjukgörare för avföringen. Inolaxol är en sådan mer mekaniskt verksam fibertyp.
Den rent kemiska reaktionen –där ämnen från födan tillsammans med tarmens bakterieflora utgör en påverkan på avföringskonsistensen.
Hur funkar det?
När det gäller den första typen kan de mekaniskt verksamma fibrerna påverka
1) genom att göra lös avföring fastare, eller att
2) göra fast avföring mjukare.
När det gäller den kemiska reaktionen är individualiteten stor, allt beroende på tarmflora och hastigheten i tarmen. Bakterierna i avföringen avgör till en del avföringens vattenfyllnad, och en stor andel goda bakterier i tarmen kan alltså påverka avföringens konsistens till det bättre.
Hur fibrer funkar
”Fibrer” kan alltså påverka tarmen på olika sätt, dels genom att skapa konsistens, dels genom att påverka tarmfloran och dels genom att påverka hastigheten som avföringen färdas med genom tarmen. Ju snabbare tarmar, desto lösare avföring.
Fibrer och olika människor
Människor reagerar väldigt olika på olika sorters fibrer. Olika kroppar bryter ner olika fibertyper olika effektivt. För vissa kommer frukt, grönsaker, kålväxter och rotfrukter vara den bästa sortens fibrer. För andra kommer den bästa effekten av fullkornsprodukter och vetekli. Andra får bäst effekt av frön och gryn. För vissa kommer fiberkällorna ge bäst effekt om de är tillagade och inte råa.
För dig som behöver mer råd om fibrer
Jag vill absolut tipsa om att gå till en dietist om du behöver hjälp med kostråd utifrån besvär med förstoppning och tarmtömning.
Du kan testa dig fram med att öka ditt intag av fiber på en rad olika sätt, och ofta kan det vara oerhört hjälpsamt när det kommer till tarmtömningsbesvär.
Det finns säkert många där ute med både goda och dåliga upplevelser av fiberintag, berätta gärna i kommentarsfältet.
Nu ska du få följa med in i mitt behandlingsrum, i alla fall i tanken. Klockslaget för att träffa en ny patient är inne. Jag går ut och hälsar och visar vägen in på rummet. Jag sätter mig vid skrivbordet igen, patienten på stolen framför. Hon berättar om sina problem och jag antecknar. Besvären omfattar bäckenbotten och i hennes historia finns en diffus inre smärta. Efter att ha kollat av om hon är med på att jag gör en vaginal undersökning är detta nästa moment. Jag undersöker och frågar ”gör detta ont?” Hon har aldrig varit med om att något känt efter så från insidan, och frågar tillbaks ”Har inte alla lite ont i bäckenbottenmusklerna?”.
Har alla lite ont i bäckenbottenmusklerna om vi trycker på dem?
Jag är alltså en specialistfysioterapeut inom gynekologi och obsterik. Som alla fysioterapeuter jobbar jag med ”rörelse- och stödjesystemen” i kroppen, ofta med träning och fysisk aktivitet som en del av behandlingen. Muskler, leder och nerver är min hemma-arena. Som en bäckenbotten-fysio är jag ofta den första personen som mina patienter träffar som faktiskt bedömer musklerna i bäckenbotten mer detaljerat. Muskler kan vara starka, svaga, spända, slappa, ömma och allt där emellan. Ömhet i muskler är otroligt vanligt, och ömhet i bäckenbotten återfinns hos nästan alla med bäckenbottenproblem. Det här förvånar många. Även om patienten inte från början söker mig för smärta, utan för inkontinens, framfall eller förlossningsskador, så hittar jag ofta ömma muskler i bäckenbotten.
Det är vanligt men inte normalt
Problem med bäckenbotten är otroligt vanliga, jag skulle säga att var tredje kvinna minst har något slags besvär. Alla dessa inte har smärta eller ömhet i bäckenbotten, men kanske en av tio? Om det är så vanligt, är det ens något att lägga någon vikt vid? Är det slöseri på behandlingsfokus att försöka få bort ömheten i bäckenbotten? Nej.
Välmående muskler ska inte göra ont
Detta påstående gäller de allra flesta muskler i hela kroppen (även om jag nog inte känner någon som inte är öm över nack/skuldermusklerna). Det gäller också specifikt bäckenbotten.
Vad vet vi?
Hos friska kvinnor som aldrig har varit gravida ska smärta i bäckenbotten vid undersökning anses som ovanligt(1).
Hos gravida med graviditetsrelaterad bäckensmärta återfinns i större utsträckning ömhet i bäckenbotten och obturator internus än hos gravida utan graviditetsrelaterad bäckensmärta(2).
Vid en jämförelse av kvinnor med kronisk bäckensmärta, kvinnor med smärta från urinblåsan och friska kontroller har man sett att det finns en ökad smärtkänslighet och lägre smärttröskel vid tryck mot bäckenbotten hos kvinnor med olika närbelägna smärttillstånd. (3).
Kvinnor med smärta från levatormuskulaturen verkar kunna få förstärkning av symtom från framfall och besvär från tarm och blåsa, upp emot 50 %(4).
Bland kvinnor med kronisk bäckensmärta har ca 60 % muskelömhet i bäckenbotten, jämfört med 4 % hos friska kvinnor utan smärtproblematik i området(5).
Hos personer med muskelömhet i bäckenbotten finns också ofta smärta vid samlag och förstoppning (5).
Har inte alla lite ont i bäckenbottenmusklerna?
Nej, verkligen inte. Välmående muskler ska inte ömma vid beröring, oavsett om de sitter i rumpan, ryggen eller bäckenbotten. Om du har urininkontinens, tarmtömningsproblem eller nedsatt sexualförmåga kan dina besvär förstärkas av bäckenbottenömheten. Detta är värt att lägga tid och kraft på att självbehandla. Räcker inte det, sök hjälp!
Men allt handlar inte om avslappning. Du behöver ofta komma till att klara av att stärka upp dessa muskler också, för att de med tiden ska bli mindre ömma. Bäckenbottenträning är superbra, bara du klarar att reglera ner bäckenbotten efter varje knip. Är det här väldigt svårt behöver du nog hjälp med det. Om det inte finns en fysioterapeut nära dig vill jag rekommendera min webbkurs för smärta och spänning i bäckenbotten.
Om du upplevt att vår blogg varit dig till stor hjälp får du gärna donera! Använd i så fall QR-koden ovan eller Swisha till nummer 1236340384 med valfri summa. Om du inte kan är det såklart lugnt, du kan istället visa tacksamhet genom att berätta om oss för dina vänner eller dela vår sida på sociala medier. Tack!
Du har kanske aldrig tränat, men känner att kroppen kräver mer av dig. Eller så har du haft ett uppehåll, och vet inte riktigt hur du ska ta dig tillbaks till träningsrutinerna igen. Här är fysioterapeutens bästa tips för att börja träna.
Börja i det lilla
Den största hälsovinsten återfinns ofta när du får från inaktiv till att överhuvudtaget vara fysiskt aktiv, så du måste inte inte sätta skyhöga mål. Det bästa för kroppen är dessutom successiva anpassningar och stegringar till den ökande belastning som träning sätter på kroppen. Börja med att sätta realistiska målsättningar med själva aktiviteten vad gäller hur ofta, och hur mycket.
En successiv stegring
En snabb ökning av träning, både vad gäller intensitet och frekvens kommer öka risken för att skada dig. Inget kommer döda din motivation för den nya vanan som en skada! Du kan gärna få träna så du får mer god-ond träningsvärk, men du ska inte ha regelräta smärtor. Är ditt mål att kunna springa 5 km till i sommar, börja med en att kunna gå 4 kilometer och springa 1. Sedan förändrar du balansen mellan att gå och springa tills du plötsligt går 1 km och springer 4. Och sedan är ju redan framme vid målet!
Skaffa en träningskompis
En träningskompis kommer ha en bra dag när du har en dålig. En träningskompis kommer kunna hjälpa dig att stå fast vid ditt uppsatta mål. Jag vet många småbarnsföräldrar som inte har IRL-träningskompisar pga tidsbrist, men som ändå skaffat sig en träningskompis där överenskommelsen är att båda ska kunna stämma av, följa upp, peppa och skryta om sina respektive träningspass, kanske på typ via messenger.
När förhindren kommer – ta en promenad
Barn blir sjuka, du får asmycket på jobbet, och dina ursäkter för att inte träna samlas på hög. Förutom vid typ magsjuka och influensa så kan du alltid, nästan utan undantag, ta en promenad. Ett snorigt barn går att ta i barnvagn. En asjobbig arbetsdag kan avslutas med en rask promenad efter att du hoppas att bussen lite tidigare. Ta med gott samvete en paus från träningen när du behöver, men lägg in en rask promenad istället. Om inte annat kommer ditt psyke tacka dig!
Sätt upp ett roligt mål eller skapa en belöning
Målsättningar som att ”jag ska träna två gånger i veckan under det här året” eller ”jag ska bli bättre på att röra mig i vardagen” är inga direkt målsättningar som får det att pirra i magen. Du måste inte direkt anmäla dig till en svensk klassiker, men du kanske faktiskt ska anmäla dig till ett roligt lopp? Eller räkna antalet utföra pass, och efter ett visst antal köpa belöna dig med ett par supernsnygga nya träningstights?
Kom ihåg hur bra träningen får dig att må
När du lagt barnet, det är mörkt ute och du minns hur kallt det var när du gick hem från jobbet- då är det inte lätt att känna glädje över att behöva börja kicka igång någon slags träningsmotivation. Men kom ihåg känslan i duschen efteråt. Är den ändå inte värd ansträngningen?
Lyssna på musik/poddar vs. lyssna inåt
Jag själv är en musik/poddlyssnande träningsperson, men det är ju minst lika hälsofrämjande att faktiskt använda träningstiden till att ge sig själv ett reflektionsutrymme. Känn efter vad du behöver! Musiken kanske ger dig tempo för en snabb löprunda, poddar kanske ger dig tålamod en längre stunds träning. Att inte lyssna på någonting kanske ger dig den där pausen du egentligen behöver?
Vad har fungerat för dig? Har du något tips utöver dessa? Berätta!
Behöver du träningsprogram?
Om du har funderingar om hur du ska träna vill jag tipsa om mina webbkurser. Det är snäll och successivt stegrad (vanlig!) träning med anpassning för dig med symtom eller besvär. Här finns allt du behöver veta! Du kan också använda kommentarsfältet här, så svarar jag på alla frågor du eventuellt har!!
Kvinnors osynliga anledningar till att sitta i kollektivtrafiken
Jag satt på tunnelbanan på vägen hem. Väldigt trött och lite ledsen över en grej som hänt. Tunnelbanan hade varit sen, det var överfullt, men det fanns ett ledigt säte. Jag sjönk ner och drog upp telefonen. Sjönk ner i min digitala värld, kollade bloggen, Facebook, instagram. Scrollade runt, slappnade av.
Plötsligt bröts den brusiga tunnelbanetystanden av en typ 60-årig kvinnas stämma. ”Jag förstår inte att de där unga tjejerna ska sitta där, på handikappplatserna… Tänk att de tycker att de får sitta där och titta ner i sina telefoner… Inget hyfs har de…”
Upprört, agiterande, högljutt.
Hon hade hamnat några rader bort, ståendes, men riktade tydligt sin blick emot mig och tjejen bredvid. Tydligen satt vi på handikappsätena.
Jag reste mig, naturligtvis. Även om hon absolut inte kan avgöra det utifrån mitt yttre, så har jag just nu ingen anledning att sitta på tunnelbanan. Jag jobbar med det jag gör, och jag ställer mig gärna upp om någon mer behövande behöver sitta.
Men jag hade god lust att ta till orda. Det här hade jag gärna sagt:
Nä, hör här!
Känner du till begreppet graviditeter? Tidiga graviditeter?
En kvinna är nämligen gravid LÅNGT innan det syns. Hon kan få bäckensmärta tidigt. Hon kan få lågt blodtryck och yrsel precis lika tidigt. En alldeles nygravid kvinna har alla skäl i världen att få sitta. Vid min senaste graviditet fick jag ett positivt graviditetstest på lördagen och hade ont i bäckenet redan på måndagen.
Har du någonsin hört talas om mens?
Om kvinnor som får mens som niagarafall? Har du någonsin upplevt superkraftiga menssmärtor? Vet du om att det finns individer som söker gynakuten för att de inte står ut med värken?
Vet du att man kan få missfall och känna sig öm i dagar efteråt?
Personer som gjort abort och som kan ha värk efteråt?
Har du någonsin hört talas om kvinnor som har bäckensmärta i flera år efter en förlossning?
Känner du till begreppet förlossningsskador och smärtor och tyngdkänsla som kan göra att det är outhärdligt att stå långa stunder?
Har du någonsin hört talas om unga kvinnor som har ont i kroppen, överhuvudtaget?
Det finns MÅNGA olika osynliga anledningar till att sitta i kollektivtrafiken
Det finns lika väl medelålders typer som ser sportiga och vitala ut som har knäartros. Medelålders män med diskbråck. Unga män med pungbråck. Men i den här bloggen fokuserar jag på KVINNOHÄLSA och det jag tänkte ryta till om idag.
Till surtanten på tunnelbanan:
DU VET INGENTING OM NÅGON ANNANS HÄLSA UTIFRÅN VAD DU SER PÅ TUNNELBANAN.
Du kan inte uttala dig om någon annans hälsa utifrån ålder, men en kvinna i fertil ålder har MÅNGA ANLEDNINGAR att få sitta på tuben.
Det var allt om kvinnors osynliga anledningar till att sitta i kollektivtrafiken
Jag har läst boken ”Kvinnors styrka – Vad jag lärt mig av kampen på det sexuella våldets frontlinjer” av den världsberömde läkaren och människorättsaktivisten Denis Mukwege. Boken släpptes den 15 augusti och jag har gråtit på ungefär varje uppslag. Av ilska, av rördhet, av glädje, av frustration. Det är en oerhört fängslande och gripande bok. Boken kan delvis sägas vara en självbiografi, för den följer Denis liv från det att han föds och växer upp och genom hela karriären fram tills nu. Samtidigt är det väldigt lite Denis som står i centrum i boken. Det jag bär med mig från läsningen är historierna från de kvinnor vars historier han lyfter fram. Genom boken lyfter Mukwege fram individuella fall och deras livsöden. Förutom Mukweges livsberättelse och korta inhopp i hans patienters berättelser ger boken också läsaren vidare resonemang – om kolonialism, om politik, om feminism, om våld och vad som behöver göras för att minska det sexuella våldet. Allt skrivet med en oerhörd insikt i frågorna från ett globalt perspektiv och med en otroligt ödmjuk berättarröst.
Naturligtvis ligger en del av fokus på det fasansfulla sexuella våld som skett och sker i den Demokratiska Republiken Kongo, Mukweges hemland. Men genom historiska och politiska resonemang görs det tydligt att skeenden som kriget i Kongo är oskiljaktiga från den västerländska kolonialhistorien och även de patriarkala strukturer som finns i västvärlden även idag.
Boken inkluderar även tankar om hur man i framtiden kan bygga mer inkluderande och balanserade samhällen. Mukwege nämner både ”positiv maskulinitet” och att fler män måste gå med i kampen för kvinnors fri- och rättigheter. Han lyfter också fram att när kvinnor blir ekonomiska och politiska beslutsfattare i större utsträckning gynnas både företagande och samhället.
Andra saker som jag fastnar för i boken är Mukweges sätt att lågmält föra en diskussion och lyfta fram diverse svåra frågor, utan att för den sakens skull mena på att han själv har svaret™.
Han diskuterar ensamheten i att vara man som jobbar för kvinnors hälsa, och hur det både gör honom till ett hot och till någon som hyllas kanske extra, just för att han är man. Han tar upp frågan om benämningen – den som utsatts för sexuellt våld, ska hon kallas patient, offer eller överlevare? De olika begreppen signalerar olika saker. Jag älskar att han reflekterat över allt sånt.
Meningen ”män som inte kan gråta är ofta de farligaste” är en av de meningar som bor kvar hos mig efter läsningen. Jag uppskattar också tydligheten i hur Mukwege ständigt lyfter fram och ger perspektiv, lokalt och globalt. Kongo och västvärlden. Författaren gör en tankeväckande jämförelse i hur världen hade reagerat om det varit män som varit utsatta för det sexuella våldet.
”Det är otänkbart att det inte skulle uppfattas som en skandal. Det skulle bli demonstrationer på gatorna. Politikerna skulle försöka överträffa varandra med löften om at ”statuera exempel” med de skyldiga, hårdare straff och extra resurser till utbildning och utredningar. Tidningarna skulle driva kampanjer med maning till handling… De omfattande sexuella förbrytelserna mot kvinnor över hela världen är en skandal – inte en inbillad sådan”.
Jag ska inte sticka under stolen med att den här boken var oerhört jobbig att läsa. En vanlig roman läser jag på en dag, den här boken tog mig några veckor att ta mig igenom. Jag behövde pausa, andas, gråta och ta nya tag. Läsningen är tuff, tung och engagerande. Och samtidigt, nu när jag avslutat läsningen så känns det som att boken gått i dur. Som helhet känns boken upplyftande och jag vill rekommendera den till många. Allra helst män som skulle behöva en grundkurs i feminism.
Något som jag däremot inte alls uppskattar i den svenska utgåvan är det 38 sidor (!!) långa förordet skriven av Magda Gad. Hon är fascinerande och kompetent på många sätt, men jag tycker inte alls att hennes inledning gör boken rättvisa. Mukwege beskriver våldet mot kvinnor med en oerhörd respekt och integritet, Gad dundrar in med en journalists mer brutala återgivning. Skillnaden på ton och takt i de respektive texterna skär sig, även om jag kan förstå behovet av det mer journalistiska angreppssättet i andra sammanhang. Texten är onödigt lång och onödigt brutal.
I slutet av den svenska utgåvan finns en beskrivning av den svenska kopplingen till Mukweges viktiga arbete, genom Läkarmissionen. Om du köper boken bidrar du också mer 10 kronor till Läkarmissionen. Återkommande i Mukweges livsberättelse är just svenska personer och aktörer, och jag hade tyckt att det hade varit oerhört mycket mer passande om någon från Läkarmissionen eller någon svensk med relation till Denis Mukwege hade skrivit inledningen.
I övrigt är boken fantastiskt viktig och värd den stundtals tuffa läsningen.
En dag när jag hämtade in posten låg det ett lite tjockare kuvert i högen bland räkningar och tidningar. Jag öppnade och fann boken ”Livbärarna” av Ina Rosvall, med en kort hälsning från förlaget. Jag blir alltid lite motsträvig i sådana sammanhang. Vad vill de av mig?Hoppas de på ett omnämnande i mina sociala medier? Jag började i alla fall läsa, i början med stor skepticism. Jag ska förklara.
Livbärarnas huvudperson heter Maja, och hon blir gravid. Hon lever i ett samhälle som verkar vara som vårt, men det blir ganska klart att det här är någon slags sci fi-universum. Alltså, jag föreställer mig att den här personen bor i en svensk stad och att livet i mycket är som vårt nu, men ändå alldeles, alldeles annorlunda.
I Livbärarnas universum är reproduktionen skött via ektogenes, det vill säga att reproduktion eller fosterutveckling äger rum i en konstgjord miljö. Om jag förstår det hela så behöver man ansöka om att få bli ”aktiverad” som fertil person, och detta sker efter lite olika lämplighetstester. När p-chipet inaktiveras kan man sedan välja om man vill bli gravid på vanlig väg eller via assisterad befruktning. Om man blir gravid på vanlig väg har man ett visst antal veckor på sig att ”plantera” sitt embryo på en plantage, där alla blivande bebisar växer och vårdas, i livskapslar på långa rader.
Att ha mens, att vara gravid och att föda anses som ”naturliga” fenomen som mänskligheten i stort lämnat bakom sig, och syftet med detta verkar ha varit att kunnat i större utsträckning generera friska bebisar och oskadade mödrar. I berättelsen har läkarkåren slutat att assistera vid förlossningar, i och med att de kunnat se att det går emot deras etiska kod. Det finns också en jämställdhetsnorm, så alla föräldrar oavsett kön kan få tabletter för att stimulera till bröstmjölksproduktion.
Det som händer är att Maja, genom en rad omständigheter, väljer att ta avsteg från systemet. Hon behåller ett foster i magen och hamnar i en slags motståndsrörelse, där hon ska bära barnet och föda det – gömd från systemet.
I början av berättelsen hann jag tänka ”åh, nej, det här är en förlossningsvårdens version av 1984, och jag ORKAR inte med en lång propagandaberättelse som beskriver hur galet det blir i världen om vi går för långt från det naturliga.” Men boken är bra! Det är en bok som man blir angelägen om att läsa klart och den är välskriven och fängslande. Trots att den beskriver en slags sci fi-värld så känns karaktärerna oerhört nära en själv.
Och när jag kommer till slutet slås allt omkull. Jag kan inte alls läsa ut att författaren genom berättelsen tar ställning för eller emot ektogenes eller naturlig förlossning. Det är otroligt häftigt att hon kunnat skriva berättelsen så, men det är också oerhört frustrerande. På ett bra och tankeväckande sätt, men det har känts som att den här berättelsen på många sätt bänder sönder min hjärna.
Den lyfter på en stor mängd tankar:
Förlossningsskador, att minska lidande. Feminism och reproduktion. Jämställdhet. Rättigheten till sin kropp. Bio-etik. Rätten att bli förälder. Urvalet av föräldrar och utsortering av foster.
Det är en slags dystopi. Det är bitvis tung läsning, men också väldigt vacker. Och den är OTROLIGT tankeväckande.
Som en roman är den en bra berättelse. Men som diskussionsunderlag kanske den är ändå viktigare?
Förlaget Weyler, kan inte ni samla en paneldebatt av förslagsvis följande personer:
Ange din e-postadress för att prenumerera på den här bloggen och få meddelanden om nya inlägg via e-post.
Gör som 2 440 andra, prenumerera du med.
Our website uses cookies from third party services to improve your browsing experience. Read more about this and how you can control cookies by clicking "Privacy Preferences".
