Kategori: Läsarberättelser

Läsarberättelser

Under kategorin hittar du mini-intervjuer med läsare och läsarberättelser om olika saker som rör kvinnohälsa, förlossningar och föräldraskap. Har du en historia att berätta finns kanske möjlighet för dig att bidra med den här! Skicka iväg en kommentar och berätta, så hör vi kanske av oss!

Patientberättelse om förlossningsskada med livslånga men

BakingBabies intro

Det här är en patientberättelse om om förlossningsskada med livslånga fysiska men. Patienten kan vi kallas Sahar. Hon har fått frågan om att anonymt dela sin berättelse och det här är hennes ord. Det känns lite konstigt att ha med berättelser där jag (Mia) är en aktör i historien. Men det är en viktig berättelse som jag tror att många av er kommer kunna känna igen er i.

Sahars berättelse

För lite mer än tre år sedan föddes mitt första barn, och mitt liv förändrades radikalt. Inte bara för att jag blev mamma med allt det innebär. Utan också för att jag fick en förlossningsskada som helt ändrade mina fysiska förutsättningar. I journalen ser allt jättebra ut. Min skada räknas inte ens som allvarlig i vårdens ögon, men den har till stor del förstört min livskvalitet och min möjlighet att njuta av att ha en frisk och stark kropp. Istället har olika former av smärta blivit min nya vardag. Men hur hamnade jag här?

“Du kommer aldrig få biologiska barn”

Som 36-åring blev jag gravid, efter att ha skjutit upp det här med barn under en lång tid för att jag var så rädd för att föda. Att hamna i ett så utsatt läge var inget jag kunde tänka mig. Men så en dag, när jag hade en fast partner, ett utmanande, ansvarsfyllt och roligt jobb och trivdes med att träna mycket och hårt på fritiden, fick jag ett väldigt hårt besked vid en rutinkontroll. “Du kommer aldrig kunna få biologiska barn, dina värden är alldeles för dåliga för det” löd förutsägelsen. Plötsligt insåg jag att jag inte kunde tänka mig ett liv utan barn. Jag ville helst att det skulle vara mina biologiska barn.

Blev gravid ändå

När jag torkat tårarna vände jag mig till en fertilitetsklinik för en “second opinion”. Innan vi ens hunnit igenom undersökningarna så blev jag gravid på naturlig väg. Visst var jag glad över det, men samtidigt insåg jag att jag nu på allvar skulle behöva möta min stora rädsla. Jag ville helst föda med kejsarsnitt men det är inget som är fritt att välja, utan innebär en lång och utlämnande process. Så fort jag nämnde kejsarsnitt på sjukhuset fick jag en ogillande blick, och beskedet att en vaginal förlossning är bäst för mamma och barn. Att det skulle vara bäst för mitt barn kändes väldigt jobbigt att höra. Jag ville såklart inte göra något som kunde vara dåligt för mitt barn.

Vill ju bara göra det som är bäst

I det läget jag befann mig , omtumlad och skör av tidigare besked, kände jag mig väldigt utsatt. Jag som inte visste så mycket om hur alla risker såg ut ville få råd om vad som faktiskt var bäst. Samtidigt gav själva tanken på en vaginal förlossning mig panik. Jag har varit med om både allvarliga feldiagnostiseringar och annat i livet som skapat ett stort kontrollbehov, och att konfrontera det är inte så “bara”.

Aurorasamtal

Jag fick gå på aurorasamtal för min rädsla hos en speciellt utbildad barnmorska. Här ingick att väldigt tydligt redogöra för vad i min bakgrund som orsakat mina rädslor och att identifiera och beskriva vad jag var rädd för. Det kändes väldigt utlämnande men jag gjorde så gott jag kunde, då jag gärna ville få stöd och hjälp.

Kompetens till riskanalys

Jag är en väldigt analytisk person. Känner jag mig osäker på något tar jag fram alla fördelar och nackdelar, söker all nödvändig information och fattar ett välgrundat beslut efter att ha tänkt igenom möjliga utfall. På mitt jobb är jag anställd för bl a detta, att identifiera och bedöma risker. När jag blev gravid var det dock som att jag inte riktigt behandlades som en vuxen människa längre. “Läs inga skräckhistorier”, “tänk inte på det, är du inte glad att du ska få barn?”, “det är väldigt ovanligt med skador, det allra flesta läker ihop så fint efteråt”. Varje gång jag ställde en fråga om risker för skador, oavsett om det var på MVC, på profylaxkursen, hos PT:n, eller hos aurorabarnmorskan bemöttes jag som att jag var lite jobbig, och överdrivet rädd. “Med din kropp är du ju skapt för att föda barn!” fick jag höra.

Att vara rädd är att vara besvärlig

Kejsarsnitt skulle vara mycket jobbigare att återhämta sig från och vara helt onödigt i mitt fall. Till sist började jag känna mig jobbig och som att jag inte var tacksam nog över att snart få ett barn. Livrädd som jag var så var jag inte i skick att stå emot och stå upp mot alla dessa påståenden om hur överdriven min rädsla var och hur dåligt det skulle vara för mitt barn. 2016 fanns det inte särskilt mycket lättillgänglig information om risker. Tyvärr visade det sig sen att detta inte endast berodde på att det var så riskfritt med vaginal födsel, utan kanske delvis på att kunskapen om skador och påverkan på kvinnokroppen var väldigt dålig och en tanke om att inte vilja skrämma upp en kvinna som ska föda barn.

Blev övertalad

Jag lät mig till sist övertalas till att föda vaginalt. Jag änkte att det ändå inte verkar som att så mycket kunde hända mig eller mitt barn om något gick fel. Förlossningsvården sades ju vara skicklig på att hantera detta.

Ingen större skada skedd?

Mitt barn föddes i slutet av september 2016. Vi kom in kl 6 på morgonen och kl 18.30 hade vi blivit föräldrar. Visserligen sattes epiduralen snett, jag fick massor med värkstimulerande dropp som jag protesterade mot och barnet fastande på vägen ut, så de fick klippa mig för att undvika en större bristning. Det slutade alltså “bara” med en grad två fick jag höra. Vad skönt tänkte jag, då fick jag ju inte någon “allvarlig” bristning, och hade alltså klarat mig.

Något stämmer inte

Men veckorna efter förlossning insåg jag att något inte stämde. Underlivet kändes hemskt hoptryckt och tungt. Jag hade en ständig värk i svanskotan och kunde inte sitta utan skarp smärta och min urinblåsa betedde sig väldigt märkligt. Jag kände mig konstant väldigt kissnödig trots att det knappt kom något. Det händer flera gånger att jag förlorade kontrollen över blåsan. Jag läckte så fort jag ansträngde mig, hostade eller skrattade och det kändes som att hela underlivet skulle trilla ur mig när som helst. Ångesten bultade i mig nästan konstant över hur fel allting kändes.

Började resan

Jag påtalade detta och sökte hjälp ett flertal gånger. På uppföljningen hos aurorabarnmorskan, på efterkontrollen, på ett läkarbesök på MVC som jag tjatade mig till, hos en urosjuksköterska som jag efter påtryckningar hos MVC fick komma till och på ytterligare ett gynekologbesök jag lyckades boka in. “Allt ser fint ut”. “Glöm inte att göra knipövningar”. “Det kan vara så när man har fött barn”. Särskilt de två läkarnas ord ekade i mitt huvud efter besöket. “Det finns hjälp för dem som har allvarliga skador, men det har inte du, sådant där får man leva med”. “Ingen kommer vilja ta i dig när du är så pass nyförlöst, du får vänta tills det gått minst ett år eller två efter förlossningen”.

Ångest och oro

Att kämpa sig till dessa besök tog så mycket kraft när jag hade ett nyfött barn att ta hand om. Jag hade fått en underbar dotter som verkligen förtjänade all min uppmärksamhet och kärlek. Men jag ville bara få gråta ifred och gräva ner mig i ångesten. Det var som att alla hade gått hem och släckt lampan. Kvar var jag och försökte febrilt förstå vad som hade hänt. Hur hade “det är så ovanligt att man blir skadad” gått till att “så kan det bli när man fött barn”? Jag stod heller knappt ut med allt obehag som min kropp vållade mig och visste inte vem jag skulle vänta mig till för att faktiskt få någon hjälp. Det enda rådet jag fått var att knipa mer men ju mer jag knep, desto värre kändes allt. Något stod inte alls rätt till.

Hittade hjälp

Men så kom jag äntligen till fysioterapeuten Mia Fernando. Hon som faktisk såg, lyssnade, undersökte ordentligt och sa att, “det här är inte något du ska behöva stå ut med”. Du har nog fått en muskelskada som har missats”. Även efter detta besök grät jag, men av lättnad, för att hon bekräftade det jag kände och för att hon bemötte mig så vänligt och kunnigt. Tack var henne hittade jag till Bäckenbottencentrum på Huddinge sjukhus och fick träffa dem som verkligen kunde bäckenbottenskador. De lyssnade, undersökte mig med 3d-ultraljud och kunde berätta för mig vad som faktiskt hänt mig. Jag hade fått en levatorskada. Klippet i mellangården hade inte lagats ordentligt så jag hade en muskelskada även där och jag hade fått ett mindre framfall som orsakade obehagskänslan i underlivet. Dessutom klarade inte min bäckenbotten längre av att hålla upp min urinblåsa vilket orsakade det omfattande urinläckaget. 

Operation för urinläckage

Jag blev opererad för urinläckaget och har inga besvär av det längre. Men smärtan i svanskotan , som troligtvis beror på mina skadade muskler och överspändhet, består. Jag kan inte längre springa, cykla eller lyfta tungt utan att bli mer spänd och uppleva starkare smärta. Jag kan heller inte sitta på hårda stolar, rutschkanor eller golv utan att ha mer ont i dagar efteråt. Med tanke på hur mycket man sitter på en dag så har mitt liv blivit väldigt begränsat.

Det stämde ju inte?

Det visade sig också, att den bild jag fått presenterad för mig om risker för skador var helt fel. Skador och bestående men är inte ovanliga. En grad tre eller fyra (en så kallad allvarlig bristning) är inte det enda som kan orsaka problem för resten av livet. Det går inte att laga kroppen hur som helst när den väl gått sönder. De stora besvär jag upplever uppstod ur skador som det inte ens förs ordentlig statistik på. Om jag hade vetat om detta hade jag aldrig vågat riskera min kroppsliga funktion utan kämpat in i det sista för att få igenom ett kejsarsnitt. Jag hade hellre tagit några veckor av ömhet i ett operationssår än att leva resten av livet med de besvär och begränsningar jag nu står inför.

Hopp framåt

Men nu är jag där jag är. Trots att livet är helt annorlunda på ett sätt som jag absolut inte önskade, så har jag ändå visst hopp om att på sikt hitta sätt att minska min smärta och mitt obehag. Nu vet jag vem jag ska vända mig till. Längs vägen har jag dessutom stött på otroligt kompetenta och engagerade kvinnor som kämpar för att förändra och förbättra eftervården. Jag har gått med i en facebook-grupp för skadade kvinnor och att svara på nytillkomna medlemmars oroliga frågor och försöka peka dem i rätt riktning i vården känns väldigt givande.

Det är nog en lång väg kvar att gå innan skadade kvinnor överlag får den hjälp de behöver utan att behöva kriga för den. Men när jag nu sitter här, gravid med mitt andra barn som förhoppningsvis kommer till världen genom ett kejsarsnitt, så hoppas jag att vi i alla fall har kommit en bra bit på vägen när det eventuellt är dags för mina barn att skaffa egna.

Tack Sahar för att du lånar oss din berättelse!

Bakingbabies tipsar

Läs mer om levatorskador här

Läs mer om klipp här

Läsarberättelse om en missad förlossningsskada

Läsarberättelse om en missad förlossningsskada

Veronicas historia

Veronica bor med partner och tre barn mellan 11 och 4 år i mellansverige och har nyligen fått veta att de problem hon haft under flera års tid beror på en missad och defektläkt förlossningsskada.

Du har inte haft en helt lätt återhämtning efter din senaste förlossning, berätta!

Jag förlöstes med sugklocka för fyra år sen och fick en grad 2-bristning som syddes efter förlossningen. Mitt största bekymmer just då var att jag fick en nervskada i benet (droppfot) vid förlossningen så att jag inte kunde gå eller bära mitt barn ordentligt. Det var en omtumlande upplevelse och jag låg kvar i fem dygn på grund av diverse undersökningar. Sen när jag kom hem blev jag svårt sjuk i barnsängsfeber och återinlagd i en vecka till. Sen fick jag urinvägsinfektion och åkte tillbaka….och efter det fick min bebis födoämnesallergi. Komplikationerna gjorde att jag blev oerhört noggrant undersökt gynekologiskt av minst fem läkare plus att jag gick på efterkontroll hos barnmorskan. INGEN sa något om att inte bristningen läkt som den skulle och jag hade fullt upp med att komma på fötter efter allt jobbigt som hänt. Det ansågs ju också vara en “rätt liten” bristning jämfört med en trea eller fyra…

När märkte du först att det var något som inte stämde?

Jag kände nog direkt efter förlossningen att allt inte var som det skulle. Jag avvaktade efterkontrollen innan jag vågade ha samlag eller göra något påfrestande. Jag vet ju att läkningen tar tid och vissa saker blir bättre efterhand. Sen fick jag klartecken vid efterkontrollen och då litade jag på att allt var bra. Eller kanske var det så att jag försökte förtränga att allt inte var som innan och “acceptera” att det kan bli annorlunda efter en förlossning. Jag kunde ju kissa, bajsa och ha samlag utan smärtor, min bebis klarade sig oskadd, då borde jag väl vara nöjd? Samtidigt var knipet helt förändrat och jag fick ångest av att titta efter hur det såg ut eftersom jag inte kände igen mig själv då vaginan var mycket större än förut och mellangården kändes obefintlig. Kroppsvätskor blandades i underlivet lite här och där utan större åtskillnad och sex var inte lika skönt som förut. Men om fem läkare och tre barnmorskor har kollat och tycker det ser fint ut, då borde jag inte vara nojjig…? Istället gjorde jag allt jag kunde för att träna upp kroppen igen, komma i form etc. Jag tränade först core jättelänge och fortsatte sen med tung styrketräning med fria vikter och skivstänger.

Sökte du vård för dina besvär? Hur gick det till? Vad hände?

Det dröjde tre och ett halvt år innan jag sökte vård för det har varit en process av att våga acceptera och be om hjälp. Först förnekade jag ju att något var fel men sen växte en tanke fram – ska jag ha det så här resten av livet?  Det som krävdes för mig var dels att jag hade träffade en husläkare som jag fått förtroende för, dels att jag tack vare träningen lärde känna min kropp bättre och började förstå att något kanske var fel trots all träning jag gjort. Jag vände mig till den husläkaren, undersöktes och fick “för säkerhets skull” en remiss till en gynekolog. Tyvärr blev resultatet av gynekologbesöket att jag fick med mig instruktioner om knipövningar… Hen tyckte allt såg normalt ut! Då var bollen i rullning så jag återkopplade till husläkaren, berättade att jag inte var nöjd med besöket och önskade att få träffa någon som specifikt brukar hjälpa personer med problem efter förlossningar, inte bara en “vanlig” gynekolog. Jag var alltså en besvärlig patient som även var påläst, jag hade hittat bra artiklar som beskrev exakt samma symptom ur gynläkarperspektiv och jag bestämde mig för att gå till botten med problemet (bokstavligt talat…) och att inte ge upp. För min egen skull.

När kom du till den vårdgivare som faktiskt förstod ditt problem? Vad ledde dit?

Efter en ny remiss fick jag efter lite väntetid kallelse till gynmottagningen vid ett större sjukhus. Nu var jag beredd på att argumentera och vara besvärlig! Jag tog med mig min partner som stöd och för att inte kunna bli avvisad igen med knipövningar och orden “så där kan det ju bli….” Jag hade tur och fick träffa en bra läkare som lyssnade, förstod och undersökte. Hen ställde diagnosen defektläkt förlossningsskada och erbjöd direkt operation eftersom mina yttre knipmuskler inte sitter fast i perineum utan är avslitna. Huden lagades fint efter förlossningen men inte musklerna bakom…

Hur tänker du att dina besvär skulle omhändertagits bättre?

Jag tänker att det finns en stor okunskap i vården. Till och med gynekologen som jag träffade för några månader sen sa att mitt knip var normalt och då var jag ju inte ens nyförlöst utan hade tränat bäckenbotten varje dag i flera år. Jag tycker dessutom att informationen till nyförlösta är under all kritik, eftersom det enda jag fått veta är att det såg bra ut och läkte som förväntat och skulle bli bra. Jag litade på det förut! Det var mitt största misstag… Jag trodde nog att jag skulle få leva med sviterna av förlossningen och tvingas acceptera att underlivet aldrig skulle fungera som förut. Om alla säger att det är bra så måste det ju vara fel på mig och min upplevelse, så tänkte jag. Vad betyder det att det att bli bra? Ska det bli som förut? Varför pratar ingen om vad som är bra och vad som kan bli annorlunda och ändå måste accepteras? Det hade jag behövt diskutera, men ingen öppnade för det samtalet och jag frågade aldrig, tyvärr.

Har du några råd till någon som känner igen sig i din historia?

Sök vård! Lita på din magkänsla. Det är inte säkert att alla barnmorskor och läkare kan avgöra om dina knipmuskler fungerar ordentligt eftersom det är flera muskler som samverkar i knipet och de jag träffade märkte uppenbarligen inte att vissa muskler kompenserar för andra som inte kniper alls. Var en besvärlig patient. Be om remiss till specialist som lagar personer med skador i bäckenbotten. Nöj dig inte med ytterligare knipövningar om knipet inte funkar som innan förlossningen. Till dig som väntar barn eller är nyförlöst, ta upp diskussionen på detaljnivå kring vad som är normalt och inte så att du slipper undra. Och om du misstänker att allt inte är helt bra, ta det lugnt med vikterna i gymmet…. 🙂
Tusen tack Veronica för din berättelse!
Observera att alla läsarberättelser som vi publicerar här är just privata upplevelser. Det betyder att vi inte kräver att dessa inlägg ska vara lika vetenskapligt grundade som andra inlägg. Det betyder heller inte att berättelsen är på något sätt icke-adekvat. Bara ett annorlunda sorts inlägg! Vi önskar också att kommentarsfältet alltid hålls respektfullt och peppande när det kommer till läsares berättelser. 

Läsarberättelse om hyperemesis gravidarum

Läsarberättelse om hyperemesis gravidarum

Jag heter Angélica och jag hade hyperemesis gravidarum i min graviditet. Detta är min berättelse.


Berätta, hur gick resan för dig att bli gravid? 

På grund av att jag har PCOS så behövde vi hjälp för att bli gravida. Jag gick igenom flera  ivf-behandlingar. Första var en insättning utan efterföljande graviditet. Andra avbröts då jag inte producerade några bra ägg. Tredje avbröts pga överstimulering av äggstockarna men där vi fick 4 embryo som de frös ner. Den fjärde blev en frozen embryo transfer som resulterade i en graviditet.

När du väl blev gravid blev det kanske inte som du väntat dig? Berätta! 

Redan bara någon timme efter att jag testade positivt hängde jag över toaletten på jobbet och spydde helt okontrollerat. Jag fortsatte att spy genom hela graviditeten, från 5-10 gånger per dag till uppemot 100 gånger per dag när det var som värst. Att fortsätta arbeta eller att få i mig en normal mängd vätska eller mat för att leva hälsosamt genom graviditet var aldrig möjligt. I vecka 7 blev jag inlagd på sjukhuset och fick diagnosen hyperemesis gravidarum (HG). Då hade jag gått ner 7% av min kroppsvikt. Jag var extremt uttorkad, hade ketoner i urinen och brist på diverse mineraler och vitaminer. Jag låg på sjukhuset i 5 dagar men efter ett mindre trevligt bemötande av gynekologen på avdelningen skrev jag ut mig själv och fortsatte kampen för överlevnad hemma. Jag gick hela graviditeten på starka mediciner för att jag inte skulle spy hela tiden. Illamåendet, det KONSTANTA OCH TOTALT ALLTUPPSLUKANDE illamåendet, fanns det ingen någon medicin i världen som kunde stoppa.

Glädjen över att äntligen vara gravid infann sig aldrig. Istället flyttade jag in på gästrummet i 5 månader. Bara lukten av min man gjorde att jag spydde. Jag spenderade dagarna i sängen (har ett ärr på varje höft efter liggsår som souvenir) eller hängandes över toaletten. Jag orkade inte möta mina vänner, duscha eller ens klä på mig. Jag blev isolerad i hemmet. De gånger jag skulle till sjukhuset för ultraljud eller till vårdcentralen/mvc för kontroll behövdes planeras in i minsta detalj. Inget kunde ske innan kl 12, då låg jag pall och spydde i flera dagar efteråt. Det var inte värt det till slut.

Efter avslutad graviditet hade jag gått ner 25% av min kroppsvikt.

Vad fick du för hjälp under graviditetens gång? 

Jag fick oklanderlig hjälp av min läkare på vårdcentralen. Hon hade själv haft HG med sina barn så hon visste hur jag led. Henne mötte jag varannan till var tredje vecka genom hela graviditeten för blodprover och allmän check-in för att hålla lite koll på viktnedgång osv. Kvinnan jag gick till på mvc var specialiserad på kvinnor med svåra graviditeter. Hon blev en samtalspartner. Hon fokuserade inte på barnet i magen utan på hur jag mentalt skulle komma mig igenom graviditeten.

Jag gick också till extra ultraljud på sjukhuset för att kontrollera hur den lilla i magen mådde när mamma mådde så dåligt hela tiden.

Jag gick som tidigare nämnt på starka mediciner för att försöka kontrollera kränkningarna. Jag gick också på blodförtunnande sprutor för att förhindra att jag fick blodpropp, då fysisk aktivitet inte var möjligt. Jag fick även medicin som hjälpte mig att sova. Sova bort dagar och nätter som annars hade spenderats på badrumsgolvet.

Jag tror nog de sällan har mött en så dåligt förberedd kvinna på förlossningen som de gjorde den morgonen jag kom in för att bli igångsatt. Det hade inte funnits någon ork att sätta sig in i diverse smärtlindrande andningsmetoder eller annat som man som gravid kanske vill sätta sig in i innan man ska föda. Jag var bara glad för att nu var helvetet snart över!

Vad saknade du i hjälpen du fick? 

Jag saknade förståelse från såväl utbildad sjukhuspersonal som från en del familj och vänner.

Jag saknade lättillgänglig information om sjukdomen. Det är svårt att försöka övertala människor att man är allvarligt sjuk och inte bara negativ och överdriver när det inte finns god information och forskning att visa till.

Jag saknade information om medicinerna jag gick på. Genom hela graviditeten var det en gnagande tanke i bakhuvudet, vad händer om alla dessa starka mediciner gör att mitt barn blir missbildat. Det var faktiskt en läkare på sjukhuset som sa att om jag gick på de mediciner jag fått av min läkare på vårdcentralen så skulle mitt barn bli grovt handikappat och antagligen födas med två huvuden och fyra armar. Detta var ju såklart total lögn! Jag oroade mig för att jag nästintill knarkade ner mig i graviditeten med mediciner som aldrig varit testade för användning av gravida kvinnor.

Jag saknade också finkänslighet hos de jag mötte runt mig. Tro mig, jag har provat alla sorts kärringråd som finns. Det hjälper inte att påpeka att kanske jag borde tugga på ingefära. Eller kanske jag borde äta lite innan jag står upp på morgonen. Eller kanske jag bara behöver gaska upp mig. Det hjälper heller inte att påpeka hur mycket jag gått ner i vikt och att det kanske inte är så sunt för barnet att mamma går ner så mycket i graviditeten. Tro mig, hade jag klarat äta mat, hade jag inte spytt av mitt eget saliv så hade jag gladeligen tryckt i mig allt av mat och hällt i mig liter efter liter med vatten.

Hur blev det sen? När kände du att du hämtade dig igen?

Ska jag vara helt ärlig så har jag ännu inte hämtat mig, och min dotter blir snart 2 år. Bara tanken på att bli gravid igen och riskera att få en liknande graviditet (det är trots allt 80% chans att få HG igen om man en gång haft det) gör mig svettig. Tänker jag för mycket på det så känner jag paniken och tårarna pressa på.

Som tur är hade jag inga problem att rent kroppsligt hämta mig, de 25% i kroppsvikt jag gick ner under graviditeten kom snabbt tillbaka. Jag hade aldrig problem med att amma eller på annat sätt ta hand om eller knyta band till mitt nyfödda barn.

Det moln av illamående jag levt i försvann i det att hon blev född. Det enda sättet att förklara det på är att jag fysiskt kände illamåendet försvinna i samma ögonblick som de drog ut henne ur mig på operationsbordet. Igångsättningen resulterade i ett akutkejsarsnitt, dock inte på grund av HG. Tyvärr kom illamåendet tillbaka redan nästa morgon. Med hjälp av mediciner så höll jag det under kontroll och efter ett par dagar var jag inte illamående längre.

Har du något råd till andra som är i din situation? 

Mitt råd är att söka vård så snabbt som möjligt. Möter du på någon som bara tror det är i ditt huvud, att du själv gör dig sjuk eller att du inte behöver vård, kräv att få möta en annan läkare. Är du för svag för att kämpa för dig själv så ta med dig din partner, en förälder eller en vän som kan föra din talan. Får du ingen hjälp på vårdcentralen, ring direkt till sjukhuset eller åk till akuten om det så krävs. För hjälp behöver du!

Stort tack Angelica för din berättelse!

Observera att alla läsarberättelser som vi publicerar här är just privata upplevelser. Det betyder att vi inte kräver att dessa inlägg ska vara lika vetenskapligt grundade som andra inlägg. Det betyder heller inte att berättelsen är på något sätt icke-adekvat. Bara ett annorlunda sorts inlägg! Vi önskar också att kommentarsfältet alltid hålls respektfullt och peppande när det kommer till läsares berättelser. 

Swishdonation
Om du upplevt att vår blogg varit dig till stor hjälp får du gärna donera! Använd i så fall QR-koden ovan eller Swisha till nummer 1236340384 med valfri summa.
Om du inte kan är det såklart lugnt, du kan istället visa tacksamhet genom att berätta om oss för dina vänner eller dela vår sida på sociala medier. Tack!

Läsarberättelse om att leva med levatorskada

Läsarberättelse om att leva med levatorskada

Dagens berättelse kommer från Maria, som födde sitt första barn för något år sedan. Hon födde och har följts upp i Stockholm. 

Förlossningen

Överlag tyckte jag att min förlossning var helt okej. Det var en lång och utdragen latensfas men när den aktiva fasen väl satte igång rullade det på. Jag var trött och hade inga direkta krystvärkar på slutet. Det i kombination med att barnets hjärtljud gick ner gjorde att förlossningen slutade med sugklocka. Som ett resultat av sugklockan fick jag en förlossningsskada grad 3 med en partiell sfinkterruptur och jag syddes på operation ett par timmar efter förlossningen.

Den tidiga återhämtningen

Den fysiska återhämtningen gick ändå stadigt framåt. Jag var uppe på stappliga ben ett par timmar efter operationen och gick på starka smärtstillande tabletter i ungefär 2-3 veckor. Under den tiden kunde jag dock successivt kunde trappa ner dosen. Trots att jag kände framsteg i kroppen var jag väldigt trött. Jag upplevde en stor tyngdkänsla i underlivet under lång tid efter förlossningen. Att stå och gå var väldigt uttröttande. Jag hade en hel del vakennätter när jag låg och grät över att kliande stygn inte är den bästa kombinationen tillsammans med avslag. Jag försökte dock vara så aktiv som kroppen tillät och började sakta ta allt längre utflykter. Först var det bara ett par meter utanför tomten, sedan satte jag upp mål om att utöka promenaden med en gata i taget för att kunna se framsteg.

En riktig barnvagnsprmenad!

Tillslut lyckades jag även ta mig iväg runt kvarteret och fem veckor efter förlossningen gick jag fyra km i kuperad terräng.Det var en riktig milstolpe att äntligen kunna gå en längre barnvagnspromenad.  Vägen för återhämtningen har verkligen inte varit spikrak utan inneburit många tårar. Mycket osäkerhet över vad kroppen kommer att kunna klara av framöver, ångest och förlorad självkänsla. Jag har också haft en del problem med bäckenbotten. Till en början framförallt med att tömma tarmen samt smärta i bäckenbotten och i det klipp som också gjordes under förlossningen. Innan graviditeten och förlossningen var jag en väldigt aktiv person och jag var rädd för att min skada skulle sätta stora begränsningar i min livskvalitet under resten av livet.

Förutom sfinkerskadan – en levatorskada

Jag fick fylla i ett uppföljningsformulär kopplat till min grad-treskada. Eftersom jag hade en del problem fick jag komma på undersökning ca nio månader efter förlossningen. Där det även gjordes en grundlig undersökning med ultraljud. När jag skulle på undersökningen upplevde jag att mina problem började bli allt bättre och att de inte heller var så stora som många andras. Jag hade precis börjat acceptera min nya kropp och min skada. Att få veta att även levatorn var skadad blev en stor chock för mig och jag blev jätteledsen! Det kändes som att jag fick börja om igen. Det hopp och den självkänsla jag precis hade börjat få tillbaka liksom raserades. Levatorn hos mig är enbart skadad på ena sidan ska kanske tilläggas, men det gör att musklerna på andra sidan måste kompensera vilket ger mig smärta av och till.

Efter nya beskedet

Första tiden var jag väldigt ledsen och orkade inte ta tag i min diagnos. Jag var rädd att jag aldrig mer skulle kunna träna, hoppa eller springa. Men med tiden repade sig kroppen allt mer. Barnet sov bättre och till slut vågade jag även börja träna vilket också skyndade på återhämtningen. Jag var också på ytterligare återbesök hos läkaren där jag vänligt men bestämt blev tillsagd att jag skulle testa att träna så länge jag inte hade problem. Efter att jag slutade amma har återhämtningen gått allt snabbare.

Det är en lång och jobbig återhämtning

Min resa har varit lång och bitvis fruktansvärt jobbig och betungande men övervägande positiv och det har absolut gått framåt. Jag skulle säga att min största skada har varit psykisk: oro, ångest och en självkänsla körd i botten. Jag hade läst på om förlossningsskador innan men var helt oförberedd på att självkänslan skulle försvinna. Att känna att du inte fixar basala funktioner som att gå på toaletten, ha sex eller kunna röra på dig. Eftersom jag fick ångest och låg självkänsla av min skada dröjde det också flera månader innan sex blev aktuellt efter förlossningen.

Fysiska återhämtningen lättare

Fysiskt har återhämtningen gått lättare. Jag har haft problem med överansträngd bäckenbotten. Troligtvis mycket för att jag stressade precis efter förlossningen och ville ut och röra på mig trots en trött och trasig bäckenbotten. Det har gjort att jag har spänt mig väldigt mycket. I kombination med att de hela musklerna i bäckenbotten fått kompensera har jag haft smärta till och från. Det har också gjort att jag inte direkt upplevt någon vidhetskänsla. Snarare tvärt om, jag har varit spänd och trång. Jag har dock varit hos en fysioterapeut och fått tips och råd om träning och avslappningsövningar. Det bemötande jag har fått hos henne har betytt allt för mig och min återhämtning. Det har gjort en enorm skillnad att få träffa någon som lyssnar, stöttar och ger råd och uppmuntran när du tvivlar som mest på dig och din kropp och som dessutom gör det på ett oerhört varmt och empatiskt sätt.

Kvarvarande symtom och besvär

Idag har jag fortfarande lite problem med överansträngd bäckenbotten och ibland även smärta i klippet. På det stora hela tycker jag dock att kroppen har återhämtat sig väldigt bra. Jag har aldrig sprungit speciellt långt eller ofta eller heller inte lyft jättetungt på gymmet. Min kropp klarar av den gymträning jag gjort tidigare och jag har börjat springa ca 5 km en gång i veckan. På sikt hoppas jag kunna förlänga distanser uppemot milen. Jag kan simma, cykla, yoga och klättra utan problem och kan dansa och hoppa runt med mitt barn så på det stora hela känns det bra!

Stegrar långsamt

För varje ny sak eller när jag ökar belastningen så försöker jag ta det lugn och känna efter. Dock inte för mycket eftersom jag inte vill hamna i rädslan att inte våga träna igen. Jag försöker uppmärksamma symtom som urinläckage och smärta. Än så länge har jag haft turen att slippa all form av läckage. Jag har ingen tyngdkänsla men vissa dagar kan jag uppleva att bäckenbotten känns instabil. Dessa dagar försöker jag naturligtvis att ta det lugnt. Självkänslan och självförtroendet mycket bättre men fortfarande inte helt bra kopplat till skadan. Jag skulle behöva gå och prata med någon om min förlossning, tiden efteråt och min skada, men har inte blivit erbjuden den vården och inte heller tagit tag i det själv.

Strategier och tips!

  • Sök hjälp! Har du problem så se till att få en diagnos och (kräv) hjälp för att lindra besvären. Har du en fantastisk fysioterapeut i närheten av där du bor så ta kontakt med henom. För att få hjälp vid besvär eller för att komma igång med träningen.
  • Ta allting i din egen takt när det gäller tillfrisknande och läkning efter förlossningen. Se till att omge dig av rätt personer som kan stötta och pusha på när det behövs så att du inte stannar i läkningsprocessen eller blir för rädd.
  • Tillåt dig att sörja. Tillåt dig att vara ledsen och sörja över att det inte blev som du hade önskat och tänkt. Tillåt dig vara ledsen och besviken över att din kropp inte har de förutsättningar som du hade önskat. Jag behövde få vara ledsen för att kunna acceptera min skada och min nya kropp.
  • Även om dina problem av dig upplevs som mindre än de du hör eller läser om att andra har så kan de fortfarande ha stor påverkan på din livskvalitet, sök vård och hjälp!
  • Våga prova! Kanske fungerar det inte, kanske testade du lite för tidigt men chansen att det kommer att gå bra finns också. För den sakens skull kan det vara värt att prova. Insatsen är hög men det går att hitta vägar för att saker ska fungera och många gånger har jag upplevt att problemet i alla fall hos mig har suttit mer i huvudet än i kroppen.

Till vårdgivare:

Till dig som läser här och är vårdgivare vill jag bara poängtera:  För dig kanske jag bara är en i mängden av alla du träffar. För dig är min diagnos troligtvis inte på något sätt unik. Men för mig så innebär den något jag behöver förhålla mig till under resten av mitt liv.

Ditt bemötande kan vara helt avgörande för min fortsatta livskvalitet! Om du lyckas lyfta mig kan du få mig att tro på min kropp igen. Du kan också råka slå undan benen på den lilla styrka jag lyckats uppbåda för att söka hjälp. En skillnad som kan vara helt avgörande för om jag kommer att fortsätta söka den vård jag behöver för att få ett drägligt liv!

Tusen tack Maria för din berättelse!

Alla inläggen i serien:

Tips

Här finns också kursen “Leva med levatorskada” som innehåller 8 månaders träning och en omfattande vägledning för att kunna leva med levatorskada.

Läsarberättelse om karpaltunnelsyndrom

Dagens läsarberättelse kommer från Evelina

Du har drabbats av karpaltunnelsyndrom, vill du berätta hur det började?

Jag började få ont i handlederna medan jag väntade mitt första barn i juni 2015.  Symtomen blev bara värre och värre och det var först när  hon var ett par månader gammal som jag bestämde mig för att söka hjälp.

Vad hade du för symtom?

Jag vaknade ofta på natten med domningar och stickningar. Det var inte jättenytt för mig då jag ofta har sovit i konstiga positioner på natten och vaknat utan känsel i ena armen exempelvis. Men det här gjorde mer och mer ont för varje vecka och släppte inte. Då började det också göra ont i handlederna när jag vaggade min dotter eller ammade henne. Även att skriva och göra andra statiska uppgifter blev jobbigt.  Symtomen gick aldrig över och förvärrades ytterligare när jag blev gravid med mitt andra barn. De var som värst efter han föddes och jag behövde hålla i, vagga och amma honom. Jag vaknade flera gånger av smärtan varje natt och hade svårt att ta hand om honom. Under natten gick det inte alls och min man fick gå upp istället.

Vad fick du för hjälp?

När jag först sökte hjälp på vårdcentralen fick jag remiss till arbetsterapeuten. Där fick jag övningar och skenor för nattid och dagtid.  Jag gick tillbaks några gånger men kände att det inte var så effektivt. Jag fick höra att det skulle säkert gå över så småningom om jag bara gjorde övningarna. När besvären inte gått över på flera år träffade jag en bekant som är handkirurg. Denne tyckte att det var konstigt att jag inte fått mer hjälp när jag haft besvär så länge.  Men jag kunde inte systemet och visste inte vad som fanns för alternativ till arbetsterapeuten!

Jag gick då till vårdcentralen och fick remiss till ortopeden. Jag fick vänta nästan tre månader. Efter ett  besök och en snabb bedömning bestämde han att operation på både handlederna behövdes.  Jag opererade vänster och höger hand vid olika tillfällen med några månader emellan. Jag behövde ju hand minst en hand att använda.

Operationen hjälpte

Operation gjorde en enormt skillnad och tog bort symtomen helt! Det hade nog varit ännu värre utan hjälp och skenor från arbetsterapeuten, men med mina långvariga besvär var det nog bara operation som kunde hjälpa.

Vad har varit svårast/värst under den här perioden?

Att känna mig hjälplös i vårdsystemet har varit svårt. Att liksom gå vilse i det och inte veta att det fanns mer hjälp att få. Sedan är kronisk smärta väldigt tungt psykiskt. Man är inte helt sig själv när man har ont. När jag hade ont konstant det stal en del av min personlighet från mig och min familj. Det påverkade mig så att jag inte sov bra på flera år. Jag fick vakna både av barnen och av min smärta. Det absolut värsta var hur det påverkade min identitet som mamma.  Jag tyckte väldigt synd om mina barn att jag inte kunde bära och trösta och mata dem så länge som de behövde. Jag blev rädd att mina barn inte skulle känna en stark anknytning till mig. Det var många gånger jag fick lägga ner mitt andra barn och grät av maktlöshet medans han skrek och försökte somna utan fysisk hjälp.

Har du några tips till någon som upplever liknande symtom som du hade?

Många kvinnor får detta i samband med graviditetet. I mitt fall kan symtomen vara som värst när barnet är litet. Jag tror många skulle kunna känna sig som dåliga mammor för att de inte kan ge närhet barnet kräver. Mitt råd är att inte försöka pressa sig själv. Så många gånger stod jag länge efter att jag hade tappat känslan i händerna för att jag ville hjälpa barnet sova. Det blev inte bra.  Jag spände ryggen och axlarna och fick smärta på fler ställen. Gör bara det du orkar och inte mer.  Och läs inte facebook-artiklar om anknytning som gör dig stressad! 😉 Sedan tycker jag det är viktigt att pusha lite om det är något som inte fungerar.  Acceptera inte att behandlingen gör väldigt lite skillnad. Låt det inte gå så lång tid som jag gjorde.  Och om du blir opererad: Gör precis som de säger så att du har stor chans att det blir bra!

 

Observera att alla läsarberättelser som vi publicerar här är just privata upplevelser. Det betyder att vi inte kräver att dessa inlägg ska vara lika vetenskapligt grundade som andra inlägg. Det betyder heller inte att berättelsen är på något sätt icke-adekvat. Bara ett annorlunda sorts inlägg! Vi önskar också att kommentarsfältet alltid hålls respektfullt och peppande när det kommer till läsares berättelser. 

Läsarberättelse om partners psykiska ohälsa

“Min man är sjuk i huvudet”

Vi var en helt vanlig familj med en son på ett och ett halvt. Jag, gravid med vårt andra barn.

Min man är sjuk. Sjuk i huvudet. Så sa jag faktiskt till min chef på det nya jobbet, då jag satt gråtandes på hans kontor och precis hade fått ett samtal av min mamma som ber mig komma hem så snabbt jag kan.

Partner med psykoser

Min man får psykoser och vaknar på nätterna av ångest. Jag är trött och varje dag när jag kör hem från jobbet så gråter jag. Fasar för att möta min man. Är rädd att han är ännu sämre sen morgonen. Vi hamnar på psykakuten. Där sitter vi i väntrummet, jag med min stora mage och min man som bara stirrar ner i golvet. Min man skrivs in. De ska ge honom elchocker. Jag åker därifrån med en jätteklump i mitt bröst, vad har jag gjort? Jag känner mig som världens svikare, som den sämsta frun någonsin. Undrar när jag får träffa honom igen. Undrar vad för mediciner han ska få, vilka biverkningar de kommer ge. Undrar vad vår son ska känna när pappa inte är hemma längre. Undrar vem som ska vara mitt stöd vid den kommande förlossningen. Hemma gråter jag, men känner mig ändå lättad på nåt vis.

Min svärmor kommer på besök, hon kan inte förstå att hennes son är så sjuk. Efter några dagar besöker vi min man, vi möts i ett besöksrum. När han kommer in i sina sjukhuskläder ser han för bedrövlig ut. Han är blek och tittar ner i golvet. Vi pratar lite granna och under den timman vi är där tittar han inte ens på vår son. Det gör så ont i mig.

Sent i graviditeten

Veckorna går, jag är gravid i v 36 och är hos barnmorskan. Hon mäter magen och den växer som den ska men bebisen ligger på tvären. Hon ringer genast och bokar en tid till mig för ett vändningsförsök till veckan därpå. Min storasyster tar semester för att följa med som mitt stöd under vändningsförsöket. Det ska ske på samma sjukhus som min man är inskriven på så vi hämtar upp honom eftersom han också vill vara med.

Vändningsförsök

Jag skrivs in och det tas ett ctg som visar sig vara normalt. Jag får bricanyl intravenöst och vändnigen görs. Det gör ont och jag mår dåligt. Läkaren sa att bebisen vände sig rätt men jag skulle ligga kvar ett litet tag så att de kunde sätta ctg igen. De hissade ner huvudändan på sängen igen och det svartnar för mina ögon och jag ser blixtar. Jag blir alldeles yr och får svårt att andas. Jag ber dem hissa upp mitt huvud igen, men de kan inte få på ctg bandet då så jag får ligga kvar. Det är alldeles svart för mina ögon, men hör dem prata runtom mig. De pratar upprört. De hittar inga hjärtljud. De sa att de måste ta ut den. Att de hade larmat och att de skulle iväg med mig på en gång. Jag hör min syster fråga om hon och min man får följa med. Men det får de inte. Då grät jag. Jag oroande mig så för min man, trodde inte att han skulle klara mer nu när han är så sjuk.

Akutsnitt

Själv kändes det som om jag skulle dö. Och de få metrarna de rullade mig till operationsrummet upprepade jag bara ”åh gud, åh gud” om och om igen, medan tårarna rann. En mansröst bad mig öppna munnen för att svälja något som skulle smaka bittert. Jag fick hjälpa dem att flytta över mig till operationsbordet. De drog ner mina byxor och trosor, och jag minns att jag hann tänka att det var lite pinsamt samtidigt som jag tänkte att de har ju sett det här förr. De tvättade min mage och det kändes kallt. Sedan minns jag inget mer.

Jag sövdes.

När jag vaknade upp var det ljust i rummet och det kom in en sköterska. Jag frågade hur det gått. Jag visste nog innerst inne att han levde ändå. Hon sa att bebisen är med pappan i rummet intill. Sedan kommer kom min man in med vår son och även min syster. Jag fick min son bredvid mig på sängen, han var så liten och söt. Jag minns att min man grät och att min syster såg glad och lycklig ut. Hon tog en bild på oss tre. Min syster sa hejdå och åkte för att ta hand om vår andra son. Jag flyttades till BB och min man fick vara med oss där några timmar tills en sköterska kom och hämtade ner honom till hans avdelning.

Efter snittet

Jag hade väldigt ont efter kejsarsnittet och fick en morfintablett. Barnmorskan som var med på vändningsförsöket kom upp till rummet innan hon gick av sitt pass. Hon sa att de inte visste varför bebisens hjärtljud inte gick upp efter vändningen. Han intuberades några gånger och återhämtade sig ganska snabbt och fick sina 10or på apgar efter några minuter. Det var ett urakut kejsarsnitt och väldigt få vändningsförsök slutar på detta viset. De hade själva inte varit med om det förut men hört om andra.

Länge på BB

Jag stannade på BB längre än planerat för att min man skulle få en chans att träffa sitt barn. Men jag avskydde att vara där. Min man var så jobbig. Han var oerhört kärleksfull, men jag skämdes för saker han sa och gjorde. Jag och bebisen skrevs ut efter 4 nätter. Min man ville också bli utskriven från sin avdelning, och jag skämdes när jag sa till hans läkare att jag inte ville att min man skulle följa med mig hem. Att jag inte orkade ta hand om honom också. Jag grät. Jag ville bara att min man skulle bli som vanligt igen.

Fick hjälp hemma

De två första veckorna hemma fick jag hjälp av min andra syster och min svägerska för att ta hand om vårt andra barn och hjälpa mig i vardagen. Jag hade ont i såret och orkade inte gå så långt eller bära så mycket.

Maken kom hem men som ett tomt skal?

Min man kom hem till slut. Han mådde bättre. Men hela sommaren gick och jag kunde inte ha ett normalt samtal med honom. Jag visste inte hur mycket han skulle orka med eller om något jag sa skulle få honom att må sämre igen. Jag vågade inte lämna barnen med honom, jag litade inte på att han skulle klara av dem. Att ens trygga famn här i livet försvann. Det var som att leva med ett tomt skal. Ett tyst skal som satt mittemot mig och åt middag, som inte såg mig men log emot mig ibland. Jag blev arg på honom också. Förbannad över hans ältande. Att han inte förstod. Arg på honom för att han inte blev frisk. Känslan när han försvann in i sig själv gjorde mig alldeles kall. Och den lilla lycka jag kände när jag såg han komma tillbaka till mig igen. Rädslan för att nästa morgon han vaknade måste jag titta in i hans tomma skal igen. Hjälplösheten över att inte veta vad det är för fel på honom.

En gång sa jag att han var dum i huvudet. Jag ångrade det i samma sekund som det slank ur min mun. Jag visste ju att han var sjuk. Han kunde inte hjälpa att han var som han var.

Ingen bebisbubbla

Det känns som om jag måste vara tacksam över att vår son lever och mår bra, det är jag ju såklart men jag kan inte tillåta mig själv att känna att det var jävligt jobbigt då han föddes och min man var så sjuk. Jag har inte haft någon att dela mina känslor med. Min man minns inget från dagen då vår son föddes. Det är en stor sorg för oss båda. Någon lycklig bebisbubbla fanns inte.

Egen samtalskontakt

Några månader efter kejsarnittet fick jag träffa en psykolog. Det var en sån lättnad att äntligen få prata med någon. Kunna säga precis hur jag känner och hur jag mår. Berätta om alla mina tvivel och sånt jag oroar mig för. Få vräka ur mig all ilska jag samlat på mig. Mest handlade samtalen om min man och hur vi skulle gå vidare. Sekundärt handlade det om själva kejsarnittet, som skapat en dödsångest hos mig. Denna skulle följa mig långt senare och ge mig panikångestattacker.

Jag var ständigt orolig för att min man skulle bli dålig igen. Trots att min man faktiskt mått bra en längre tid nu. Jag var alltid på min vakt och minsta förändring i min mans ansikte eller något konstigt han sa kunde få mig att tro att han skulle bli sjuk igen.

Ett tredje barn!

Tiden gick, vi flyttade till ett hus närmare min familj. Hjälpen vi fått av dem var oumbärlig. Jag ville vara nära dem ifall något händer igen.

Tre år senare blir jag gravid igen. Min oro kom tillbaka. Rädd att min man ska bli sjuk igen, rädd för att barnet inte ska vända sig. Förlossningen närmar sig, jag mår bra, min man mår bra. Barnet ligger i tvärläge. Jag säger att jag vägrar vändningsförsök och förklarar varför. Får full förståelse av min barnmorska. Till slut vänder sig mitt barn på egen hand. Vi får en snabb, smärtsam men fin förlossning. Det var en sån lycka att få vara helt närvarande, med min man som det bästa stöd vid min sida.

Tiden läker inte alla sår?

Jag träffade en psykolog igen, för att kunna lägga min mans sjuktid bakom mig. Han som gått vidare för länge sen. Jag behövde bara bestämma mig för att lämna min oro för nu var min man frisk, det var bara jag som inte förstått det.

Det har snart gått fem år sedan min man blev sjuk. Han var riktigt dålig i tre månader, tog mediciner i ytterligare tre månader. Han blev hela tiden bättre och bättre. Men det tog ändå flera år för mig att inse att han faktiskt blev bättre och till slut helt frisk. Han har inte fått några återfall men också lärt sig att leva sitt liv annorlunda.

Det som hjälpt mig

Det som hjälpt mig, förutom kontakt med psykolog har varit att då och då ta en titt i backspegeln. Då har jag sett att vår tillvaro förändrats. Det har hela tiden blivit lite lättare och min man blivit friskare.

Vi har valt att öppet prata om hans sjukdomstid då psykisk ohälsa fortfarande inte är accepterat i vårt samhälle, men ändock den vanligaste sjukskrivningsorsaken. Jag hade önskat att jag inte behövt att skämmas där och då för min man bara för att han var sjuk.

/For better or for worse. In sickness and in health…

Läsarberättelse om dysforisk utdrivningsreflex

Läsarberättelse om dysforisk utdrivningsreflex

 

En läsare sker för ett tag sedan och ville berätta sin historia om ångest vid amning. Det här är ett repostat inlägg från 2016. Genom en läsare blev jag uppmärksammand på ett amningsfenomensom kallas D-Mer och som jag fritt översatte till “dysforisk utrivningsreflex” och skrev ett faktainlägg om. Imorgon kommer detta inlägg repostas. Som försmak kommer denna läsarberättelse om dysforisk utdrivningsreflex!

Du har erfarenhet av en ovanlig amningskomplikation, berätta!

Ja! Jag drabbades av Dysphoric Milk Ejection Reflex. Det betyder att man drabbas av någon slags negativ känsla vid amning. Ångest, olust eller nedstämdhet dyker upp någon gång under amningen. Det är olika starkt och olika länge för olika kvinnor.  Under min första månad med amning tyckte jag att jag kände ångest då och då och försökte förstå varför, att amma gick ju väldigt bra. Googlade ”amning + ångest” och hittade pyttelite information om något som kallades D-MER men förstod på det lilla att det måste vara det jag upplever.

Berätta mer, kunde känslorna variera i styrka och/eller i uttryck? Hade du något annat symtom?

Jag fick en intensiv känsla av ångest, en slags meningslöshet, i max 10 sekunder ganska tidigt i amningen. Efter sekundrarna var känslan puts väck och jag kunde inte ens försöka framkalla eller känna något liknande. Känslan var oerhört stark, även om den var kort.

Fick du något stöd eller någon hjälp från BVC?

Nej, vår BVC-sköterska hade aldrig hört talas om det och det kändes som att hon lyssnade på mig för att vara snäll. Det var en bidragande faktor till att vi bytte BVC tillslut, jag kände mig inte riktigt sedd och lyssnad på.

Påverkade besvären dig något utöver själva amningsstunderna?

Nej, inte alls. Jag hade egentligen inga andra besvär med min amningen i början.

Fortsatte du amma så länge som du tänker att du hade velat?

Jag ammar fortfarande! Mitt barn är snart tre månader. Men har inte längre någon känsla av ångest. Det försvann efter kanske en och en halv månad för mig.

Har du några råd eller tips för den som upplever samma sak?

Det jag upplevde var inte ”jättestort” men jag tyckte att det var otroligt skönt att förstå vad det handlade om. Att förstå att det är något fysiskt snarare än psykiskt gjorde att det gick att hantera lättare för mig. Så kolla upp, är mitt råd! Eller prata med din barnmorska eller BVC för mer information. Och fortsätt amma (om du kan), med stor sannolikhet försvinner det då.

Tack Amanda för din berättelse!

 

Observera att alla läsarberättelser som vi publicerar här är just privata upplevelser. Det betyder att vi inte kräver att dessa inlägg ska vara lika vetenskapligt grundade som andra inlägg. Det betyder heller inte att berättelsen är på något sätt icke-adekvat. Bara ett annorlunda sorts inlägg. Vi önskar också att kommentarsfältet alltid hålls respektfullt och peppande när det kommer till läsares berättelser. 

Swishdonation
Om du upplevt att vår blogg varit dig till stor hjälp får du gärna donera! Använd i så fall QR-koden ovan eller Swisha till nummer 1236340384 med valfri summa.
Om du inte kan är det såklart lugnt, du kan istället visa tacksamhet genom att berätta om oss för dina vänner eller dela vår sida på sociala medier. Tack!

Lisas berättelse om förlossningsrädsla

Lisas berättelse om förlossningsrädsla

Förlossningsrädsla sedan tonåren

Jag och min man fick vårt första barn i juli 2017. En önskad graviditet och ett efterlängtat barn. Trots glädjen och tacksamheten var jag också livrädd för den kommande förlossningen. Ända sedan den tidiga tonåren har jag haft återkommande mardrömmar om förlossningar. En skräck som nu skulle bli en realitet. Redan vid min första kontakt med MVC berättade jag om detta och sa att jag behöver hjälp och stöd för min förlossningsrädsla. Vi den tidpunkten var jag också inställd på att lösningen på detta skulle vara ett planerat kejsarsnitt. Jag blev bortviftad ”seså, du ska nog se att det kommer att kännas bättre om ett tag”. Jag visste att det inte skulle komma att kännas bättre av sig självt om ett tag. Men det var fortfarande tidigt i graviditeten och med tanke på mitt katastroforienterande sinnelag så tänkte jag att detta kanske ändå inte kommer att gå vägen. Det kanske inte skulle bli någon bebis i alla fall. Jag väntade och veckorna gick, det var inte bara min mage som växte utan även oron och ångesten inför kommande förlossning.

Många “goda råd” på vägen

De ”goda råden” haglade, exempelvis kvinnor tenderar att fokusera alldeles för mycket på förlossningen, ni borde tänka mer på hur det ska bli efteråt eller man ska inte läsa på för mycket och lyssna på skräckhistorier. På ett sätt förstår jag, dessa råd kanske är goda för vissa. Men när det kommer till mig så är det jag som känner mig själv och mina behov bäst. Jag kommer inte att byta personlighet bara för att jag ska föda barn. För mig var den stora grejen att förbereda mig på att just föda barn, inte tiden efteråt. Jag behövde läsa allt som jag kom över, jag behövde höra alla typer av berättelser och jag behövde inte minst få professionellt stöd.

Egenremiss till Auroramottagning

När jag passerat mina 12 veckor hörde jag av mig till motsvarande Auroramottagning (mottagning för förlossningsrädda) i landstinget där jag bor. Jag behövde få hjälp omgående, inte i slutskedet av graviditeten som jag fick höra var det vanliga. Jag behövde få mer tid på mig och min process skulle vara längre än så. I landstinget där jag bor är det egenremiss som gäller. I teorin kanske något bra men i detta fall inte lika lyckat.

Man ringer och blir placerad i kö på en lista.

-Varför vill du komma hit? Är du förstagångsföderska?

-Jag är livrädd, och ja.

(Stor suck från vederbörande i telefon)

-När tror du ungefär att jag kan få komma?

-Ingen aning.

-Men ni måste väl kunna säga på ett ungefär när det kan bli aktuellt?

-Nej, det är många på listan före dig.

Inte mycket hjälp till en början

Jag förstår mycket väl att de inte kan säga en specifik dag och klockslag, men om patientens problem är stor oro och ångest så är svaret ”ingen aning” föga hjälpsamt. Vid varje besök hos barnmorskan påtalade jag mitt behov av samtalsstöd. Hon menade på att det inte fanns något annat att göra än att vänta. Jag ringde till mottagningen, jag tjatade på min barnmorska, jag pratade med läkaren på ultraljudet. Jag var saklig, jag var tydlig, jag bönade och bad. Men utan framgång. Tillslut fanns det bara en sak kvar att göra, att bli ”den hysteriska kvinnan”. Vid mitt besök hos barnmorskan i vecka 25 tappade jag det total. Jag grinade och skrek. Man hade ju kunnat hoppats att det inte skulle behöva gå så långt men jag var desperat. Veckan därpå fick jag komma både till Auroramottagningen och till psykolog.

När det väl kom till kritan fanns det hjälp att få

Både samtalen på Auroramottagningen och med psykologen hjälpte mig oerhört. Jag behövde få prata med professionella experter inom området. Där kom jag även fram till att för mig skulle inte ett planerat snitt vara lösningen. Jag trodde som sagt det initialt. Min rädsla visade sig vara inför alla typer av födande.  Lösningen för mig blev en villkorad förlossningsplan. Där vi gjorde upp en plan för hur det hela skulle gå till.

Så funkar inte födande kanske du tänker nu.

Helt rätt, man bestämmer inte hur det ska gå till att föda ett barn. Men vad man däremot kan påverka i viss utsträckning är hur man själv tillsammans med vårdpersonalen ska hantera olika scenarier.

Men man kanske är helt fel ute. Man kanske inte alls vill ha det eller göra som man trodde att man ville. Helt rätt igen, men man kan alltid ändra sig. Samt att medicinskt ansvarig alltid har sista ordet. Jag hävdar inte att detta på något sätt är en universallösning för alla.  Bara för att man har en plan blir det inte alltid som man hoppas. Men för mig var detta exakt vad jag behövde. En plan som jag kände mig trygg med. En plan för att känna kontroll och tilltro till. För att i stunden vid förlossningen kunna släppa kontrollen och våga känna tillförsikt.

Förlossningen!

Vår dotter kom tre dygn efter att vattnet gått. Allt gick bra, latensfasen tog tid men inga av mina skräckscenarier besannades och det hela blev en positiv upplevelse!

Detta är ingen klämkäck berättelse om vikten av att ha ”rätt inställning” eller en ”plan” som ska lösa alla ens problem. Detta var vad just jag behövde för att våga och tro att detta kommer på något sätt att gå.

Sammanfattningsvis, min poäng med denna berättelse är:

  1. Ta dig själv och din egen upplevelse på allvar. Begär att även andra ska göra det. Du vet sannolikt vad du behöver eller inte behöver. Lita på dig själv och din egen känsla.
  2. Var inte rädd för att vara ”jobbig och krävande”. Kvinnor har lidit i det tysta alldeles för länge.
  3. Om du vill, orkar och vågar – prata om det! Graviditet och födande och inte minst dess baksidor är erfarenheter som många har, men som i relation till hur många som har upplevelsen inte diskuteras nog.

 

 

Observera att alla läsarberättelser som vi publicerar här är just privata upplevelser. Det betyder att vi inte kräver att dessa inlägg ska vara lika vetenskapligt grundade som många andra inlägg här. Det betyder heller inte att berättelsen är på något sätt icke-adekvat. Bara ett annorlunda sorts inlägg. Vi önskar också att kommentarsfältet alltid hålls respektfullt och peppande när det kommer till läsares berättelser.

Läsarberättelse om graviditets- och postpartumdepression

Läsarberättelse om graviditets- och postpartumdepression

Något som sakta smög sig på

Jag vet nu i efterhand att min depression var på gång redan när jag blev gravid, kanske ännu tidigare. Jag hade inget intresse alls av att kika efter barnvagnar, köpa barnkläder eller fundera kring mitt liv som kommande mamma under graviditeten. Ingen energi fanns över till det på något vis. Sparkarna kom allt oftare, och det var spännande. Mest såg jag fram emot att få min kropp tillbaka, att få ha min egen kropp för sig själv. Kände mig trängd och motarbetad under hela graviditeten.  Sår i underlivet uppkom från tredje månaden och framåt, tillsammans med diarréer och magknip, båda kopplade till en kronisk tarmsjukdom jag fick som barn. Detta tror jag bidrog till orkeslösheten och känslan av att bebisen kanske “ställde till det” för mig?

Förlossningen var en jobbig upplevelse

Förlossningen var långdragen men efter 24 h från att vattnet gick låg hon på mitt bröst. Jag valde att ta epidural och när nålen sattes fick jag sitta på en brits. I samma stund sjönk hon snabbt ner vilket jag uppfattade som krystvärkar och att hon skulle komma ut vilken sekund som helst! Jag fick inte röra mig när dessa kom och upplevde det som otroligt dramatisk och instängt. De sista timmarna är så suddiga, minns inte hur personalen såg ut, bara att de bytte personalstyrka 15 minuter innan hon kom, precis efter de satt in värkstimulerande. Allt var så surrealistiskt och minnet av när hon kommer ut är bara en känsla av att hela jag vänds ut och in. Hon läggs på mitt bröst och jag gråter av lättnad av att jag överlevt, inte att hon äntligen är hos oss.

Amning och smärta

Några dagar efter vi kom hem fick jag sår på bröstvårtorna av amningen som så småningom blev infekterade. När Stella sov var jag hyfsat lugn. Så fort hon vaknade visste jag att nu vill hon äta vilket gav sån himla ångest. Amningen blev enbart förknippad med smärta. Vardagen kändes mer och mer svår. Jag minns tydligt att jag läst att även om man inte är glad behöver bebisen se mamman le. Så jag stor vid skötbordet och log och log, på låtsas. Amningen kändes som det enda vettiga jag kunde ge henne då. Det var nog därför jag så bestämt skulle fortsätta. Såren läkte så småningom med stöd från amningsmottagningen och diverse antibiotikakrämer men jag blev aldrig riktigt vän med amningen.

Ärlig på BVC-screening

Under ett BVC-besök ett par månader efter förlossningen fick jag fylla i ett formulär som ställde frågor kring ens mående. Minns där och då att jag var så less på allt, tänkte att nä nu svarar jag som det faktiskt är. Sköterskan gav mig därefter en psykologtid hos familjehälsan då resultaten gav tecken på förlossningsdepression. När jag gått hos henne i 6 månader tyckte hon jag skulle börja ta antidepressiv medicin då jag inte verkade må särskilt mycket bättre. Jag höll helt med henne men fick panik och började storgråta. Är jag psyksjuk på riktigt nu? Med alla dom riktigt sjuka människorna? Blir jag helt beroende nu och får vidriga biverkningar? Det tog verkligen emot att börja men jag kände mig tvungen, främst för Stellas skull. Kände att vi inte hade en bra kontakt och vardagen var så fruktansvärt grå och kämpig. Barnvagnspromenaderna var tunga och tårfyllda och jag kände ingen mening med att vara hemma. Alla gratulerade mig till min fina  “postgraviditetskropp”. Jag tackade men ville bara skrika åt dem att detta är en trasig, sönderammad, vråltrött människa som inte för en sekund uppskattat att rasa i vikt.

Det vänder!

Den första riktiga vändningen kom när Stella var 8 månader. Jag började äta antidepressiva och slutade i samband med det att amma. Världen blev så mycket lugnare. Även om jag blev lite mer avtrubbad känslomässigt så var det hundra gånger bättre än den ständiga oron och ångesten. Att sluta amma ledde även till att jag kunde sova själv och få mer andrum och stöd av sambon. Stella hade ammat varannan timme dygnet runt. Att få sova mer än två timmar i stöten gav sån stor skillnad i mitt mående. Jag kände mig mindre trängd och började så småningom tycka det var mer gosigt att ta hand om henne, inte bara krav- och ångestfyllt. Jag googlade runt mycket efter andras berättelser och beställde även hem Lotta Lindebergs bok “En mekanisk mamma“. Hela den var en enda gråtfest. Det var som att jag skrivit den själv och jag kände en sån extrem lättnad. Dels av att inte känna sig ensam med alla tankar och känslor. Men även veta att det både går att älska sitt första barn mer och mer OCH vilja ha ett till. Ett barn nummer två som det kan gå smidigare med, där allt känns mer självklart.

Psykologsamtal gav insikter

Under tiden med psykologen kom det fram så många saker som förändrat mig som person. Vi bearbetade flera trauman jag haft i livet med en särskild metod. När detta var klart hade jag så svårt att förstå hur jag gått med på att leva som jag levt, med all ångest och oro som då var något jag inte ens reflekterade över. Trodde det var min personlighet på något sätt och inte alls saker som gick att arbeta bort.

Det är bra nu!

Idag är min dotter 2 år. Hon är min älskade, älskade lilla favoritmänniska och vi har något speciellt tillsammans. Hon har lärt mig mer än någon annan och jag mår så mycket bättre än innan graviditeten.

Malins tips

Några saker jag vill dela med mig av som kan göra stor skillnad för ditt välmående är:

  • Reflektera över dina känslor och funderingar, redan som gravid. Vilka tankar har jag om barnet och graviditeten? Vilka förväntningar har jag? Har jag ens några förväntningar eller känns allt bara segt och grått? Känns det som om något skaver så tveka inte en sekund att söka hjälp och få prata med någon. Det kan hinna göra all skillnad när barnet väl kommer.
  • Föräldrar vill i all välmening dela med sig av sina erfarenheter kring förlossning och spädbarnstiden. Men lyssna alltid på din känsla i första hand, försök inte jämföra över huvud taget. Just din nattsömn eller dina amningssår kanske är helt ohållbara, det spelar ingen roll att “alla mammor är såå trötta” eller ” man får alltid amningssår”. Bara du vet vad som är uthärdligt.
  • Ställ krav på din omgivning att avlasta dig, framförallt till den du bor och lever med. Även om sambon arbetar finns det för de flesta många timmar efter arbetstid där du kan få armarna fria att göra sysslor du uppskattar, eller bara vila. Att “sova på dagen när bebisen sover” var under min föräldraledighet ett skämt. Sov gjordes det i en rullande vagn och max i 30 minuter. Mår du dåligt är det du som prio, inte någon annan eller diverse aktiviteter som bara tar energi. Det jag ångrar mest är att jag inte krävde mer stöd från omgivningen. Det skulle ha fått mig på banan mycket snabbare.

Hjälper denna text en endaste person på minsta sätt blir jag så otroligt glad.

Hör gärna av er i kommentarsfältet om ni vill bolla tankar med mig!

 

 

Observera att alla läsarberättelser som vi publicerar här är just privata upplevelser. Det betyder att vi inte kräver att dessa inlägg ska vara lika vetenskapligt grundade som många andra inlägg här. Det betyder heller inte att berättelsen är på något sätt icke-adekvat. Bara ett annorlunda sorts inlägg. Vi önskar också att kommentarsfältet alltid hålls respektfullt och peppande när det kommer till läsares berättelser.

Läsarberättelse om endometrios

Läsarberättelse om endometrios

Dagens läsarberättelse kommer från Sara som är 31 år och som till vardags jobbar som frisör.

Hur känns det?

I mitt fall har symtomen gått i perioder och varierat kraftigt från år till år. De symtom som varit mest påtagliga för mig är infektionskänslighet, kraftig trötthet och att jag lätt faller in i depression. Därtill har jag haft kraftiga buksmärtor i samband med ägglossning, vilket alltid har skett väldigt oregelbundet och numera kanske 1-2 ggr/år. Jag tål inte heller NSAID och har inte blivit hjälpt av ex alvedon under de jobbigare smärtperioderna. Sammantaget påverkas mitt liv i nuläget mest av den nedsatta orken och den ökade infektionskänsligheten då dessa symtom gör att jag får välja bort eller inte kan utföra aktiviteter i den utsträckning jag önskar.

Hur var resan till att få en diagnos?

Det blev många läkarbesök och diverse undersökningar av magen som inte visade något. Till sist ställde jag själv diagnosen i samråd med min husläkare. Det tog mig sammanlagt 5 år från att jag sökte första gången.

Lindring?

Det som erbjuds från vården (förutom smärtstillande) är hormonella preventivmedel, men på grund av tidigare negativa erfarenheter vågar jag inte testa igen. Som egenvård försöker jag leva hälsosamt och undvika onödiga påfrestningar på immunförsvaret, så gott det går. Bland annat undviker jag mat som triggar östrogenproduktionen i onödan (ex sojaprodukter) och försöker äta nyttig mat och sova ordentligt.

Kontakten med vården

Den bästa kontakten med vården har varit nu nyligen, när min nuvarande husläkare lyssnade på min upplevelse av besvären och inte ifrågasatte min tolkning. Hon förstod direkt att jag led av endometrios, rekommenderade lämpliga utredningar samt skrev ut smärtstillande medicin (citodon).

Tidigare har jag gått igenom en rad med läkare som inte lyssnat på min symtombeskrivning utan avfärdat mig med att diagnostisera mig med IBS, trots att det inte ens överensstämt symtommässigt.

Mina tips

Hitta en husläkare som lyssnar på dig. Jämför inte dina symtom eller ditt lidande med hur andra har det. Om ditt liv påverkas negativt bör du söka hjälp. Även om alla symtom inte går att bota eller lindra kan man till exempel få remiss för smärthantering eller intyg till försäkringskassa om man är sjukskriven ofta pga smärta.

Tack Sara för din berättelse!

Vill du läsa mer om endometrios? Sara tipsade även om läsning här och här.

Observera att alla läsarberättelser som vi publicerar här är just privata upplevelser. Det betyder att vi inte kräver att dessa inlägg ska vara lika vetenskapligt grundade som andra inlägg. Det betyder heller inte att berättelsen är på något sätt icke-adekvat. Bara ett annorlunda sorts inlägg! Vi önskar också att kommentarsfältet alltid hålls respektfullt och peppande när det kommer till läsares berättelser. 

Integritets Preferens
When you visit our website, it may store information through your browser from specific services, usually in form of cookies. Here you can change your privacy preferences. Please note that blocking some types of cookies may impact your experience on our website and the services we offer.