Kategori: Mias förlossningsskada

Den här kategorin skiljer sig från kategorin “Förlossningsskador”. Inläggen i den här kategorin handlar om min egen skada och livet efter förlossningen. Utan den skadan hade den här bloggen inte funnits, och det är visserligen en bra sak. Här finns ärliga inlägg om förlossningen, skadan, komplikationer och vårdmöten. Här är inläggen personliga och inte alltid vetenskapligt korrekta. De allra flesta skrevs också innan jag började professionellt fördjupa mig i ämnet, vilket lyser igenom naturligtvis.

En sfinkterruptur är en förlossningsskada som omfattar en bristning i vagina, mellangården och för min del ända in till tarmen. Det finns också lättare grader av sfinkterskador där bara delar av ändtarmens ringmuskler skadas.

Vill du veta mer om mina åsikter om förlossningsvård och kvinnosjukvård finns inlägg under kategorin “Åsikter”. Vill du veta mer om förlossningsskador och rehab efter sådana, läs mer under kategorierna under “Fysioterapi inriktad mot kvinnohälsa”.

Vad gör jag med min skada?

Hej Mia!

Om jag har förstått det rätt så fick du en grad 3 och 4 bristning vid din första förlossning? Och idag har du tre barn? Jag fick själv en grad 3 och 4 och andra barnet kom med kejsarsnitt (pga moderkakan låg i vägen). Har alltid drömt om ett tredje barn o hoppas på kejsarsnitt nästa gång om jag vågar.

Tips på hur man lyckas få ks? Ska man satsa på förlossningsrädsla eller hänvisa till skador alt lättare få skador längre fram i livet?

Lever ständigt med att jag är rädd för skador längre fram i livet (har mest svårt att hålla gaser nu men fungerar annars normalt).

Hur tänker du? Tränar du som vanligt? Joggar du? Kniper du dagligen?

Gör du något speciellt för att förebygga? Vad tror du om operationer i framtiden? Är en aktiv tjej som vill fortsätta vara aktiv livet ut men jag är rädd att få men pga mina skador längre fram i livet så det påverkar livskvalitén och vad jag hört är operationer idag inte så bra? 

Hej och tack för din fråga

Precis, min historia omfattar en grad 4-bristning vid första (och enda vaginala) förlossningen 2012. Sedan födde jag ett barn med snitt 2014, omopererades för mina skador 2017 och födde tredje barnet med snitt 2018.

Efter en sfinkterskada med efterföljande problem (gasläckage räknas in där) och en olustkänsla inför ytterligare en vaginal förlossning ska du inte behöva kämpa för ett kejsarsnitt. Du kan läsa mer om detta här. Jag vet att inställningen till att kvinnor ens ska få ha en åsikt om hur de ska föda sina barn kan vara väldigt knepig här och var inom vården. Och jag vet också att det finns vårdgivare som kommer hävda att vaginala förlossningar alltid är det bästa. Det går inte att vinna diskussioner med dem. Mitt bästa tips är således att säga ”Kan du garantera mig att mina symtom inte kommer bli värre?”. När svaret blir nej (för det kan såklart aldrig garanteras) kan man oftast sedan bara stå fast vid sitt önskemål om snitt.

Min träning

Jag springer som största delen av min träning, oftast fyra dagar i veckan. Jag kniper egentligen aldrig, men har också en god bäckenbottefunktion i alla muskler som kan ha god funktion. Min upplevelse är att min generella fysiska aktivitet håller min bäckenbottenstyrka på en stabil nivå. Jag styrketränar pliktskyldigt (tycker att det är ganska tråkigt) och upplever inte att jag egentligen stöter på någon gräns för belastning där heller, men maxar sällan.

Operationer

Jag har lite svårt att förstå vilka operationer du tänker på. Jag har genomgått en om-operation av mina skador, eftersom musklerna inte var optimalt lagade efter förlossningen. Den operationen var ändå positiv utifrån att jag fick väldigt mycket mer stabil och ”hel” känsla i bäckenbotten, men min sfinkterfunktion blev inte särskilt mycket bättre. Dessa operationer, om de utförs av en kompetent och erfaren läkare, skulle jag säga är riktigt bra. Sedan finns det ju framfallsoperationer och inkontinensoperationer, som är helt andra saker och som kommer med en annan uppsättning av risker och möjligheter till återfall (av framfall).

Problem längre fram i livet

Jag är ganska krass och jag räknar kallt med att bäckenbotten kommer bli sämre med åldern. Vi förlorar muskelmassa generellt i kroppen med ökande ålder, och bäckenbotten är inget undantag. Förlusten av muskelmassa tillsammans med östrogenbristen efter klimakteriet (som kan göra slidväggarna mindre stunsiga) ger de flesta kvinnor någon grad av försämrad bäckenbottenfunktion med tiden. Att ha en konstaterad skada med vissa muskeldefekter gör ju att jag vet att det kommer bli sämre. Jag kanske fungerar rätt bra nu på grund av att jag fortfarande är rätt stark och volymiös i musklerna. Med tiden kommer styrkan och muskelvolymen kanske avta. Jag räknar helt enkelt med att få försämrad bäckenbottenfunktion med åldern. DÅ kommer jag vid behov ta upp regelbunden bäckenbottenträning, för att volym- och styrkeöka bäckenbottenmusklerna. Träning har nämligen den effekten, att när vi än börjar en träningsperiod, så kommer musklerna öka i styrka och volym.

Fråga om kvarstående symtom efter sfinkterrekonstruktion

Hej Mia

Jag har läst om din förlossningsskada, operation och kvarvarande besvär. Jag har samma skada som dig, har opererats på samma ställe och har fortfarande problem viss gasläckage pga att min inre sfinkter inte går att laga. 

Jag tar inolaxol varje morgon för att tömma magen, om jag gör det så är det mer okej under dagen (förutsatt att jag äter ”rätt” också)

Men om jag inte lyckas gå på toa på morgonen så är dagen mycket värre då jag inte riktigt vet när behovet uppstår och på väg till toa då så kan jag inte hålla de gaserna. Inte så trevligt om man är på jobbet tex. Är det bara att gilla läget eller finns det annan hjälp att få? Detta påverkar min vardag till det negativa, känner att jag inte ens kan jag jobba med vissa arbetsuppgifter /arbetsroller just på grund av detta.

Hur har du gjort? Hur löser du det eftersom du träffar kunder dagligen, du har föreläsningar osv…?

Min historia

Jag fick en grad 4-bristning när jag födde vårt första barn och opererades ganska direkt efter förlossningen. Jag har sedan genomgått ytterligare en operation för att laga de muskler (alla…) som läkte fel eller missades att laga vid första operationen.

Min berättelse läser du om du vill, som kuriosa.

Kvar efter om-operationen är oförmåga att hålla inne gaser (funkar dock ibland) och oförmåga att hålla lös avföring.

Rutinerna

För mig är rutinerna viktiga. Jag är alltid lös i magen av mig själv, så jag har i princip aldrig svårt att tömma tarmen. Däremot har jag ju problem med motsatsen, att sakna inre sfinkter och att alltid vara lös i magen är inte underbart. Jag löser det med att medicinera med imodium/loperamid dagligen. Min mage jobbar också på oerhört snabbt, så utan imodium behöver jag också bajsa många gånger per dag och tömmer inte lika effektivt vid ett tillfälle. Jag bajsar alltid på morgonen och behöver mitt morgonkaffe för att få ”startsignalen”. Om jag bara lyckats bajsa bra på morgonen är det sällan något större problem med varken avföring eller gaser för mig.

Tom tarm läcker inte

Det här är verkligen så sant för mig. Om jag inte får till att bajsa när jag behöver kommer jag också bli väldigt gasig. Och dessa gaser har jag alltså ingen chans att hålla inne. Det innebär att om jag skulle bli bajsnödig senare på dagen så kunde jag innan barn bara strunta i det och bara hålla mig. I en del situationer kan jag faktiskt fortfarande hålla själva avföringen. Däremot kommer resultatet garanterat bli att jag får gaser jag inte kan hålla. Därför: Jag går alltid och bajsar direkt på första signal.

Motion

Ett annat led i att hålla min mage och tarm och värdighet i schack är motion. Det är viktigt för mig för att hålla magen i trim. Jag springer utomhus som min mest frekventa motion. Jag kan absolut inte hålla gaser medan jag springer. Det gör inte så mycket, ibland blir det bara en motivation till att springa snabbt (och komma ifrån människor) och ibland kan jag tacka min avsaknad av inre sfinkter till att fisarna i alla fall blir ljudlösa.

Gå ifrån

Något annat som jag ofta gör är att göra små avstickare. Säg att jag är med en patient och tänker att jag kanske kommer prutta. Då ursäktar jag mig ofta med anledningen att jag ska vässa en penna, hämta ett gummiband, sprita av ett redskap. Jag har en uppsättning av rimliga och triviala ursäkter som jag tar till vid behov. (För patienter som läser nu – nej alla gånger jag glömmer gummibandet inne på rummet  eller spritar av saker en bit bort från dig betyder det inte att jag går omkring och smygfiser, hehe…). Min upplevelse är att om bara jag skött tarmtömningen bra, så blir fisarna heller inte illaluktande.

Kolfilter-bindor

När bajsrutinerna blir störda, säg på resor, då blir jag också genast gasigare och får mer problem generellt. För dessa tillfällen har jag sett till att få förskivet bindor med kolfilter som tar bort lukt. De är rätt hårda och inte särskilt bekväma, men de räddar mig lite när det handlar om sociala sammanhang och resor i jobbet, och fisarna kan lukta värre och bli svårare att dribbla bort med hjälp av att gå ifrån. I framtiden hoppas jag på att det ska bli mer lättillgängligt med kolfiltertrosor, som en slags vidareutveckling på menstrosor, ungefär.

Dåliga dagar

Det finns dåliga mag-dagar och det finns perioder i livet när jag tycker att sfinktern fungerar sämre än annars. Då ser jag också alltid till att ha rena underkläder och våtservetter med mig överallt. Jag tycker att det är en ganska odramatisk åtgärd, även om jag vet att en del patienter upplever att den lösningen är väldigt ovärdig, som om man skulle vara ett barn.

Finns det annan hjälp?

Jag skulle tro, att vi värre besvär än vad jag har, kan man efter sekundär sfinkteroperation i vissa fall testa sakral nervstimulering för att se om den anala kontinensen kan förbättras. Tyvärr har jag inte mycket bättre svar på dina fråga än allt detta.

Vilka symtom finns kvar efter sfinkteroperation

Gravid efter två sfinkteroperationer – symtom som kan tillkomma och vad blir bestående?

Läsarfråga

Vilka symtom finns kvar efter sfinkteroperation? Den här frågan trillade in och jag vet inte mycket mer än så här. Jag skulle gissa att det frågeställaren har varit med om är 1) sfinkterskada vid förlossning och operation efter det och 2) en sekundär operation eftersom det fanns missade eller defektläkta muskler . Och nu funderar personen på att bli gravida igen, och undrar hur det kan tänkas bli. Jag har kollat runt lite, och hittar ingen större vetenskaplig grund att stå på i det här inlägget. Jag tänkte därför inte ens svara, men ändrade mig. Nu tänker jag högt, resonerar och berättar om min egen upplevelse, okej?

Mitt första barns födelse

När Wollmar föddes 2012 blev det ett långdraget förlopp och förlossningen avslutades med sugklocka och en jättebristning. Jag fick vänta i sjuhundra år (okej, åtta timmar) på att få opereras, och opererades av ”sjukhusets bästa”. Jag hade pissont och svårt att sitta, stå och gå efteråt, men fyra månader efteråt kunde jag träna och belasta kroppen ganska som vanligt. Det som var permanent förändrat var att jag inte kunde hålla fisar, alls. Och att när jag blev bajsnödig hade jag exakt noll startsträcka. Jag födde barn nummer två med kejsarsnitt och när han var två år började jag känna att jag nog ville kolla att allt verkligen var helt.

Undersökning och operation

Jag blev undersökt av en bäckenbotten-kunning läkare och nu kunde hon se att jag inte hade några hela muskler i mellangården och att mina sfinktermuskler fortfarande var trasiga. Ett gäng månader senare opererades jag. Ganska tätt inpå operationen blev jag gravid. Jag hann aldrig egentligen ha något ”steady state” där jag utvärderade hur operationen lyckats innan graviditeten.

Tredje graviditeten

Tredje graviditeten var jag 32 år gammal, i jämförelse med 26 och 28 de tidigare gångerna. Jag tänker att 1) antalet graviditeter och 2) min ålder kan ha spelat roll i att jag tyckte att den graviditeten blev som allra värst. Min arbetssituation var delvis en annan då, en dag i veckan satt jag i ett stort kontorslandskap där det inte kändes lika okej att släppa fisar eller panikspringa till toaletten. Jag hade också då en del ”viktiga möten med viktiga personer” och jag har lätt till skamrodnad när jag tänker att det vid något tillfälle spred sig fislukt i rummet. Som tur var är mina fisar oftast ljudlösa, men ändå. Jag sökte därför hjälp med att få kolfilterbindor förskrivna, de kan stoppa lukt. Det blev en trygghet.

Slutresultatet

Mitt slutresultat är att jag är mycket mer hel och stabil i bäckenbotten, att mitt knip är starkare och att jag känner att allt som rör främre delen av bäckenbotten är tiptop. Men det visade sig att den externa analsfinktern inte blev helt hundra även efter andra operationen, så jag kan kvar gasläckage och bråttomheten till toaletten. Mitt jobb är dock som rörligt och varierat, så det är faktiskt inte alls ett problem. Kanske är det mindre jobbigt nu än tidigare? Eller så har jag vant mig och löst det med olika strategier? Jag vet faktiskt inte. Jag kan i alla fall inte känna att den tredje graviditeten gjorde någon permanent förvärring av något.

Återhämtningen segare sista gången

Min tredje och sista graviditet var tung och jag upplevde att den generella och den bäckenbotten-specifika återhämtningen var långsammast då, även om jag blev förlöst med kejsarsnitt. Första månaderna efter den graviditeten hade jag urinläckage vid något tillfälle, det har jag aldrig haft varken före eller efter.

Vilka symtom kan tillkomma och vad kan bli bestående?

Jag tror att du ska tänka att de symtom du har nu kommer att bli värre av belastningen som graviditeten medför och att den symtomökningen kommer kvarstå i 6-9 månader (om du föder med snitt, 12-18 månader om du föder vaginalt). Men generellt verkar det, för mig och många av mina patienter, inte bli permanent värre efteråt. Men vad som händer med åldern – det får vi ju se.

Vilka symtom finns kvar efter sfinkteroperation?

Ni andra sfinkteropererade, berätta vilka symtom som finns kvar efter sfinkteroperation. Anonymt om ni så vill!

Läs också mer på bäckenbottenutbildning.se om sen behandling av förlossningsskador.

Finns också mycket här på Bakingbabies om min egen historia, bland annat detta inlägg.

Mias historia om löpning efter förlossningsskada

Just nu är jag verkligen mitt uppe i att försöka återta löpningen som min vardags-motions-form, men efter den här tredje graviditeten upplever jag det mycket svårare än efter de tidigare graviditeterna. Det beror just nu på hur graviditeten och tiden efter var gällande smärta i bäckenlederna, och ingenting på hur mina bäckenbotten mådde eller mår. Så jag kan återkomma med ett mer rapporterande inlägg om hur återgången till löpning varit med tanke på smärtan. Men idag tänkte jag skriva om löpning och bäckenbotten – min historia.

Ignorance is bliss

Ledordet för min löpningshistoria efter mina två första graviditeter är litegrann “ignorance is bliss”. Jag har ju varit fysioterapeut hela tiden, och hyfsat insatt ändå i ämnet kvinnokroppen. Men det är ändå efter 2014 som jag inhämtat de flesta av mina kunskaper. Det som jag gjort efter båda mina graviditeter är alltså inget jag skulle 1) göra om 2) rekommendera för någon annan. Knappt ens för någon som är nyförlöst heeeelt utan komplikationer. Och då menar jag alltså mer som att jag inte visste då vad jag vet nu. Och för nytillkomna läsare:

  • Jag är fysioterapeut och har god förmåga att avläsa kroppens signaler och bedöma muskelstyrka och funktion.
  • Sedan mina egna graviditeter har jag alltså träffat närmare tusen patienter efter graviditet och förlossning och gör vaginala undersökninar i mitt arbete. När jag fick mitt första barn jobbade jag inte så, och visste inte det jag vet idag.
  • Med tanke på det jag vet i dagsläget får påståendet “ignorance is bliss” stå för att det ju faktiskt gick att göra som jag gjorde. Med mina erfarenheter från arbetet vet jag att det precis lika gärna hade kunnat gå riktigt, riktigt dåligt också.

Jag började springa typ på dagen 4 månader efter sfinkterrupturen

Jag hade kniptränat, tyckte mig vara besvärsfri, och de enda råden jag hade fått var att avstå tyngre träning de första fyra månaderna. Jag började springa direkt när de restriktionerna släppte. Jag vill minnas att jag sprang 4 kilometer första gången. Hyfsat långt, och hyfsat snabbt. Jag hade kniptränat, bålstabilitetstränat och känkontrollstränat under hela hösten.

Jag.Skulle.Inte.Råda.Någon.Av.Mina.Patienter.Till.Det.

Nu tycker jag att det låter lite dumdristigt, nästan. Men samtidigt: Kvinnor har i regel adekvata känslor och upplevelser jag sina kroppar. Jag kände nog ändå att min kropp skulle palla det. Och jag hade rätt.

Wollmar föddes i slutet av juli 2012

Den nittonde december skrev jag ett inlägg om när jag var på gymmet och sprang på löpband. Jag minns det där så väl, jag var så ARG på kroppen på att den varit skadad och ville verkligen, verkligen att den skulle hålla.

När Wollmar var 10 månader sprang jag min första mil. Vi var lediga 10 veckor tillsammans, och jag tror att vi turades om att springa varannan dag. I augusti strax över ett år efter förlossningen sprang vi Midnattsloppet tillsammans. Några veckor senare blev jag gravid igen, och slutade ganska snabbt springa eftersom det började gå så förgrymmat långsamt och eftersom jag fick känningar i bäckenet.

Löparåret 2014

Det är här det andra knäppa kommer in i bilden. Jag är uppenbarligen rätt hetsig av mig. Restriktionerna efter ett kejsarsnitt är att avvakta med mer intensiv träning tills 6-8 veckor efteråt. Typ på dagens 6 veckor efteråt att Wilfred föddes med planerat snitt så sprang jag 5 km. Jag blir så trött på mig själv när jag skriver det här, för jag skäms typ. Jag sitter typ hela dagarna och ber mina patienter sluta hetsa med för högintensiv träning, för snabbt. Och så vet jag ju att jag gjort typ värre grejer själv. Mer exakt hur jag gick till väga under sommaren 2014 har jag beskrivit här. Jag baserade mitt upplägg ganska mycket på detta. Jag sprang alltså Midnattsloppet igen det året, på dagen 3 månader efter att Wilfred föddes. Suck. På hösten sprang jag Tunnel Run, det var jätteroligt och mer logiskt okej.

Efter Wilfreds förlossning har jag ju kunnat fokusera mer ostört på knip, rehab, bålstabilitet och löpning

2015 blev det därför ett Göteborgsvarv och ett Midnattslopp. 

2016 blev det Stockholm Marathon. Här är lopprapporten och här är en jämförelse mellan maran och en förlossning. 

2017 blev det Lidingöloppet, bara några veckor innan jag sedan genomgick en rekonstruktions-operation för bäckenbotten. Mina problem har som sagt aldrig gett sig uttryck under eller efter löpning.

Mias historia om löpning efter förlossningsskada

Jag vet fortfarande inte svart på vitt om min bäckenbotten mår helt bra av min löpträning. Jag läcker aldrig när jag springer (eller ja, efter typ 2 mil och om jag är kissnödig och hostar kan det passera någon droppe) och får aldrig några tyngdkänslor eller liknande. Det har jag aldrig fått, ens innan jag gjorde bäckenbottenrekonstruktionen.

Rädsla som hinder?

Att inte riktigt förstå vidden av sina skador kan vara en bra grej? Jag träffar dagligen kvinnor som tangerar att övertänka sina symtom, och som får ta sig an en KBT-approach för sig själva för att våga återta aktiviteter som vi båda logiskt kan se att deras kroppar ska klara av. Samtidigt så är min egen löparhistoria inte sådär super-föredömlig. Ni ska veta att jag har skärpt mig så mycket nu den här tredje gången.

Alltså:

Min postpartums-löpnings-historia är något jag helst inte pratar om, eftersom jag skäms lite över att jag är ett extremt dåligt föredöme som inte levde som jag lär. Jag hade alltså blivit bekymrad om någon av mina patienter började med samma hetsiga upplägg. Jag vet att det finns kvinnor som inte har några besvär efter en förlossning, men det är ju knappast de som kommer till mig som patient.

For the record, här finns mina rekommendationer:

Snart ett år efter min bäckenbottenrekonstruktion

Snart ett år efter min bäckenbottenrekonstruktion

Att vara gravid, föda barn och gå igenom postpartumperioden är sannerligen en resa. Kroppen genomgår så himla mycket förändringar, och en del blir aldrig som förut. Min resa är ju långt ifrån klar än! Vart jag landar med kropp och hälsa efter den här sista graviditeten är fortfarande okänt. Men den här tiden förra året fick jag lite av ett avslut på den resan som började när mina värkar kickade igång en sommarnatt 2012. För ett år sedan fick jag äntligen genomgå en operation som skulle laga min bäckenbotten igen, efter skadorna jag drabbades av när Wollmar föddes.

Jag kan inte helt och hållet utvärdera slutresultatet av operationen, eftersom jag blev gravid ganska exakt tre månader efter den och har varit gravid sedan dess. Min bäckenbotten har inte älskat den här graviditeten.

Men jag bloggade en hel del under den aktuella perioden, och jag tänkte göra ett samlingsinlägg.

Varför behövde jag opereras?

I det här inlägget kan ni läsa om när jag besökte läkaren och mina skador kunde konstateras. 

Jag har ju sökt vård förut. Jag har varit hos gynekolog. Jag har varit på uppföljning på sjukhuset jag födde. Alla säger ”åh, det SER SÅ FINT UT”….Det var inget superlångt besök, det var inte tusen krångliga undersökningar eller utredningar. Jag träffade en trevlig läkare som ställde relevanta frågor, lyssnade, kollade igenom min förlossningsjournal. Sedan gjorde hon en noggrann men liksom tidseffektiv undersökning. Jag blir ju naturligtvis typ som alla andra i det här läget och bli osäker på att jag uppfattat helt hundra rätt, men så här: Transversus perinei är av. Sfinktrarna är inte hela. Det är en reva i puboanalis som gör att min ändtarm också kan svaja i sidled. Utöver att den inte heller får stöd från perinealkroppen och sfinktrarna. Jag har intakta levatorer och inga framfallstendenser.”

Orolig inför operationen?

I detta inlägg skrev jag om mina tankar inför operationen, men också om mina förhoppningar:

  • “Jag hoppas på att kunna få ett mer normaliserat tidsspann mellan att jag känner att jag behöver bajsa, och att jag faktiskt måste bajsa nuuuu.
  • Jag hoppas på att kunna få en mätbar förbättrad bäckenbottenstyrka, mätt med Aquaflex-koner.
  • Jag hoppas på att kunna släppa en del oro för vad som kommer hända med min bäckenbotten med ålder och med lite tyngre träning.
  • Jag hoppas kunna vara med avslappnad med att sluta med imodium inför och under en eventuell kommande graviditet och amning. Men jag är fullt beredd att fortsätta med imodium livet ut utöver det. Jag vet att det finns andra som förhåller sig skeptiska till det, men jag och min mage trivs verkligen med imodium.”

Operationsdagen

På operationsdagen publicerade jag en låtlista, vilket jag tror säger ganska mycket om min sinnesstämning. 

Sedan kom ett gäng inlägg av mer dagbokskaraktär

På återbesök

Jag har varit på ett återbesök hos läkaren som opererade mig. Där kunde man se att mycket hade blivit mycket helare, men att den externa sfinktern fortfarande inte gått att fåt ihop helt. Det, tillsammans med den interna sfinktern som inte alls går att laga, är fortfarande ett problem för mig. Men jag tror annars att min bäckenbotten är oändligt mycket stabilare och har bättre förutsättningar att åldras med grace tillsammans med mig, haha.

Om du önskar veta mer?

Bland annat dessa inlägg/inläggsserier förklarar ämnet förlossningsskador och dess konsekvenser. Mer läsning finns också om du använder sökfunktionen här på bloggen.

Swishdonation
Om du upplevt att vår blogg varit dig till stor hjälp får du gärna donera! Använd i så fall QR-koden ovan eller Swisha till nummer 1236340384 med valfri summa.
Om du inte kan är det såklart lugnt, du kan istället visa tacksamhet genom att berätta om oss för dina vänner eller dela vår sida på sociala medier. Tack!

Min sfinkterruptursberättelse i korthet

Min sfinkterruptursberättelse

Jag är ju inte bara kvinnohälsa-nischad fysioterapeut, jag är ju också i allra högsta grad en del av patientklientelet. Nu lite extra i och med att jag själv är gravid, men också på grund av att jag fortfarande lever med sviterna efter sfinkterskadan jag fick när vår äldste son föddes. Jag har klippt och klistrat lite från de blogginlägg jag skrev när det begav sig, så kan ni även så här i efterhand se hur det var så.

Första månaden

(Från inläggen: Trassel i hjärnan, Nystar i trassletMentala förberedelser, Kuratorssamtal, Alla fula ord jag kan komma på).

“Jag har en sån konstig känsla inom mig som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Grejen var ju att förlossningen och dygnen på BB var hemska och jobbiga, men såklart också vackra och livsförändrade. Det som är det tokiga är att jag liksom fastnat på något sätt i känslorna kring tiden på BB, jag liksom längtar tillbaks. Trots att jag absolut inte vill uppleva de där dygnen igen.”

“Jag insåg att det finns tre olika (minst) känslodimensioner i det här.

1. Den totala lyckan över att ha blivit förälder.
2. Den totala utmattningen efter en vansinnigt jobbig förlossning
3. De fysiska och psykiska menen efter skadorna.

Om jag nu får fokusera på det som var jobbigt, så inser jag att förlossningen i sig kan jag lätt gå vidare ifrån. Den var tung och långdragen och i många aspekter skrämmande. Men i efterhand så är jag ändå stolt över att ha klarat det.”

“Det kommer dagar då min mesta tankeverksamhet snurrar kring förlossningen. Kunde de gjort annorlunda? Kunde man vetat i förväg att han låg fel? Kunde man på något sätt ha undvikit att han fastnade med axlarna? Borde man ha förstått att en så uttröttad moder och så lång förlossning hade en stor risk i att sluta som en intrumentell förlossning med sugklocka och extra hög risk för sfinkterruptur?”

“Idag har vi båda varit och träffat en kurator på kvinnokliniken. Det känns sjukt bra såhär efteråt. Vi båda var nog lite nervösa innan och visste inte riktigt hur samtalet skulle bli. Men kuratorn var väldigt duktig, ledde samtalet bra, lät oss komma fram till insikter, gav oss lite olika perspektiv på vissa saker och var väldigt empatisk och medkännande. Hon lär ju ha träffat oändligt många som haft liknande och värre situationer än oss att bearbeta. Det värmde väldigt när hon vid något tillfälle liksom rös till och utbrast att det hela var så att hon fick ont i magen.”

“Jag tänker alla fula ord jag kan. Igår upptäckte vi att ett eller flera stygn gått upp rejält, det ser numera ut som att jag har ett tredje hål i underlivet. Jag har ju haft ganska mycket mer ont i ungefär en vecka, och det har blött mer färskt blod än tidigare. Nu hittade vi alltså orsaken. Jag OOOOOOOOOOOOOOORKAR inte.”

wpid-wp-1411124600532.jpeg

Andra månaden:

(Från inläggen: Sjukgymnastbesöket, Kroppen, Men ÅÅÅÅHHH, OKejrå, End of line)

Besök hos en kollega:  “Hon mätte muskelstyrkan i bäckenbotten på en skala mellan 0-5. Jag hade 3+, vilket gör att jag fick kunde få skippa de lättaste övningarna i träningsuppläget och gå direkt på de lite mer utmanande. Typ knipa med bäckenbotten i minst 20 sekunder och ända fortsätta andas som vanligt. DET är svårt!”

“Nu har jag gott hopp om livet! Kroppen verkar funka och jag kommer få börja träna igen lite smått. Visserligen har jag fortfarande ganska ont till och från. På kvällarna försöker jag att undvika att bära eller lyfta tungt, för då har jag så ont. Och såren är inte läkta riktigt än.”

“Jag har själv vägrat att kolla med spegel hur det ser ut där nere, har inte mått tillräckligt bra för det.
Idag kände jag mig stark och tog en liten koll. Oh my. Vad jag kan se är det ytterligare stygn som gått upp nu, dessutom. Fy så gräsligt. På ett sätt ska jag väl vara tacksam. Det är ju ingen skada som jag behöver visa för folk. Men ändå, jag kan tycka att det är väsentligt att se okej ut även där.”

“Det är konstigt hur trasig jag kan känna mig, bara för att jag vet att det inte är helt där. Och hur det påverkar kroppskänslan, självkänslan, känslan av att vara fräsch, snygg, attraktiv. Det tar ner allt, faktiskt. Genast tycker jag också att jag får mer ont. Psykiskt såklart. Jag kan knappt ens frammana någon motivation att göra mina knipövningar, när det ändå känns så hopplöst. Även om jag vet att funktionen och det ytliga utseendet och resultatet är två helt skilda saker.”

“Hos kuratorn kom vi fram till att själva traumabearbetningsfasen när det gäller förlossningen som sådan är över för oss båda. Jag ligger inte längre vaken på nätterna och har förlossningen som en film som går på repeat i mitt huvud. Vi har lyft på alla stenar av skräck, rädsla, ångest och oro och vädrat ut. Jag känner att förlossningen var som den var, hemsk och ändå fin.”

Tredje månaden:

(Från inlägget Kroppen, 3 månader postpartum)

“Jag känner mig annars stark och frisk, faktiskt. Jag har riktigt ont i underlivet till och från, men kan inte se något samband mellan till exempel träning, ökad aktivitet och smärtan, så jag tror att det helt enkelt handlar om dagsform. Och som sagt, bäckenbottenmusklerna verkar vara bra ihopsydda ochh ha återfått bra funktion, jag har inga inkontinensbesvär alls. Ännu större HURRA, såklart. Sfinkterrupturer är inte att leka med, ändå, även om det verkar ha gått bra för mig.”

Tionde månaden:

( Från inläggget Mamma Mia-kroppen 10 månader efter förlossning och sfinkterruptur)

“Det har gått strax över 10 månader sedan förlossningen och sfinkterrupturen. Hur mår jag? Bra, i det stora hela. Inga skräckscenarior alls. Jag håller tätt, kan träna som vanligt och har ganska sällan ont.”

Fem år efteråt

( Från inlägget Sfinkterrupturshistorien som går igen)

“Idag är det 1782 dagar sedan Wollmar föddes.

Han fyller 5 år i juli, och jag gråter inte längre på hans födelsedagar när dagen i sig påminner mig om förlossningen. Det har gått fem år, och jag har ofta ansett mig vara lyckligt lottad som inte haft några stora besvär av min sfinkterruptur.

På min pluslista:

  • Jag mår inte psykiskt dåligt (längre) av förlossningstraumat.
  • Jag kan springa.
  • Jag kan träna det mesta.
  • Jag kissar inte på mig.
  • Jag har inte ont av sex.

I min värld har detta summerats ihop till en god livskvalitet och att jag generellt anser mig må bra.

På min minuslista är egentligen bara:

Jag har inte fullgod sfinkterfunktion.”

Det blev en ny operation

“Någon gång till hösten blir det en operation. Egentligen ska typ samma saker lagas som direkt efter förlossningen. Det kommer göra ont och jag kommer bli sjukskriven ganska lång tid. (Det här känns lite knasigt i och med att jag möttes av typ hånskratt när jag efterfrågade sjukskrivning efter sfinkterrupturen men fick svaret att föräldraledigt borde räcka…). Det känns JÄTTEHÄRLIGT att kunna få hjälp och ha hopp om förbättring. Det känns ASDÅLIGT att jag tidigare träffat vårdgivare som mött mig med ”lilla gumman det kan bli så här av att föda barn”-attityd.  Det känns JÄTTELÄSKIGT med operation, jag är inte direkt sugen på den där smärtan igen. Jag kände mig otroligt fint och respektfullt bemött under dagens besök och är tacksam över dessa vårdgivare som verkligen gör sitt bästa för att göra min och mina medsystrars liv bättre.”

3-12 månader efter om-operationen

Jag blev gravid nästan på dagen 12 veckor efter operationen, och hittills så känner jag att min bäckenbotten inte älskar att vara gravid en tredje gång. Jag ska rehab ordentligt efteråt. Och kommer alltså kejsarsnittas när det väl blir dags för bebisen att komma ut. När bebisen föds kommer det ha gått runt ett år sedan omoperationen.

 

Fler med sfinkterrupturserfarenheter här?

Jag upplever ändå att mina kvarvarande symtom inte är sååå himla jobbiga. Även om jag naturligtvis gärna hade velat vara utan. Berätta gärna om din upplevelse!

Sex efter sfinkerruptur

Sex efter sfinkerruptur

Det trillade in en fråga.

Även jag drabbades av en sfinkterruptur, detta för 4 månader sen. Jag funderar mycket på det här med hur det ska gå med samlag igen och undrar om du skrivit något om det?

Jag kommer försöka svara både professionellt och personligt

Det har gjorts flera undersökningar som visar samma sak, att kvinnor som drabbats av större förlossningsskador kan må psykiskt sämre än andra. Det är också vanligt att  det tar längre tid för förlossningsskadade att återgå till att ha sex efter förlossningen. I forskningen är det inte alltid lätt att läsa om det är just penetration vi pratar om, eller om orgasm. Jag tänker att behöva tid för återhämtning handlar om både handlar om lust och funktion!

Det behöver inte handla om just nedsatt funktion

En förlossningsskada som inte blivit sydd riktigt bra kan påverka orgasmfunktionen till det sämre. Smärtande ärr kan naturligtvis också vara en störande faktor för återgång till sex. Men det är inte alltid en förlossningsskada faktiskt påverkar den fysiska sexualfunktionen. Den drabbade kvinnan kan känna ett behov av att isolera sig mot sexuella närmanden. . Oro för obehag och smärta under samlag kan göra att det blir ett hinder för att ens känna lust. En kvinna med förlossningsskador kan alltså ha minskad lust även till och med att bli hållen, smekt och rörd.  Kvinnans identitet som sexuell varelse får sig ofta en törn av förlossningen och skadan och det kan dröja innan det återgår till det normala.

Jag är medveten om att min historia inte är allmängiltig, men jag vet också att det kan vara skönt att läsa om någon annan som varit i samma siutation som en själv.

Jag och Joseph har alltid haft en bra kommunikation och en öppenhet i vårt förhållande. Vi kunde innan första förlossningen sitta och prata om det knasiga med män som inte vill se sina fruars underliv i förlossningssituationen för att de kanske skulle tappa lusten för det området igen. Vi kunde liksom förfasas över människors oförmåga att separera händelser som barnafödande och sex.

Nu ska ni få höra.

Den som sedan inte kunde få ihop den här bilden igen, det var jag själv. På BB skulle den mycket korrekta och finkänsliga läkaren göra en kontroll av det opererade området ett par dagar efter förlossningen. Jag övertalade henne att Joseph behövde få en guidad tur genom mitt ”nya” underliv eftersom jag visste att jag inte skulle våga närma mig det själv. Stackars läkaren tyckte nog att det var en av hennes märkligaste dagar på jobbet. Men det var viktigt för mig att det blev gjort. Det var sedan Joseph som fick kontrollera stygnen och sårläkningen. Jag varken ville eller vågade göra det själv!

Att spana in snippan

Det tog över en och en halv månad innan jag tog en spegel och kollade in eländet. Det fick mig att bryta ihop. Jag blev själv helt överrumplad över hur hårt det påverkade mig. Hur mycket det nog ner min kroppskänsla, självkänsla och känslan av att vara fräsch, snygg och attraktiv. Ett tag tappade jag motivationen att göra knipövningarna, allting kändes så hopplöst. Jag vill dock ändå hävda att det är viktigt att kunna titta på, känna och röra sin egen snippa. Man måste börja med att ta ansvar för sin egen sexualitet.

På återbesöket hos barnmorskan tog hon upp det här med sex

Hon sa att så länge jag ammade kunde sex vara litegrann obekvämt till följd av att slemhinnorna är torrare än vanligt. I mitt stilla sinne undrade jag om det överhuvudtaget hade potential att bli bekvämt igen. Jag var rädd. Jag bestämde mig för att det absolut inte skulle bli något omslutande sex så länge jag ammade. Jag ville liksom inte ha dubbel-obekvämt. Ont från sårområdet och torrt som tusan, hur attraktivt låter det liksom? Barnmorskan förespråkade naturligtvis andra former av sex och närhet. Problemet var bara att jag absolut inte ville. Med sfinkterrupturen försvann alla lust till sexuell närhet. Dessutom kände jag ibland att amningen krävde all hudkontakt jag överhuvudtaget kunde uppbåda. Det var helt omöjligt att identifiera mig som en sexuell varelse samtidigt som jag varje dag blev påmind om the Grand Canyon i mitt eget underliv. Det krävdes att jag slutade amma (bebis ungefär 10-11 månader) innan vi var tillbaks på banan med omslutande sex som var någolunda som tidigare.

När vi väl kommit igång var det inga problem

Efter den första kaosiga tiden med kropp och bebis tyckte vi båda att samlivet fungerade bra. Jag fick ju litegrann av en ny snippa efter reoperationen jag gjorde i höstas, men när vi väl började ha sex efter 12 veckor var det inga problem då heller.

Vänta så länge du behöver.

Mitt råd är att vänta så länge som du behöver. Låt ingen pressa dig. Det är så mycket som kan låsa sig. Du behöver , utöver sfinkterrupturstraumat, verkligen inte få sexuell press från din partner eller för all del även från “media”. Jag frågar ALLA nyblivna föräldrar jag träffar på jobbet om sex och det är VERKLIGEN typ ingen som har kommit igång med sexlivet första halvåret. Ens efter vanliga förlossningar. Behöver du vänta ett år så gör du det.

Ett boktips!

Den här boken vill jag verkligen tipsa om. (Bilden är en länk och det här är inte reklam) Den är bra för dig med samlagssmärta, men också för dig som känner ett motstånd mot att komma igång med sex efter graviditet och förlossning. Mycket i den boken skulle jag vilja att var obligatorisk undervisning i skolan!

Att vilja men inte kunna : om sex som gör ont

 

Mer om ämnet på BakingBabies:

Om sex och nyblivna föräldrar

Sex efter förlossningen – identitet, funktion och relation

Sex efter gynekologisk operation

 

Swishdonation
Om du upplevt att vår blogg varit dig till stor hjälp får du gärna donera! Använd i så fall QR-koden ovan eller Swisha till nummer 1236340384 med valfri summa.
Om du inte kan är det såklart lugnt, du kan istället visa tacksamhet genom att berätta om oss för dina vänner eller dela vår sida på sociala medier. Tack!

6 månader sedan sfinkterrekonstruktionen

6 månader sedan sfinkterrekonstruktionen

För nytillkomna läsare, här finns tidigare inlägg om min operation

Jag började ju rätt bra med uppdateringar, eller hur?

När det hade gått nio veckor så frågade jag till och med om ni läsare ville ha fler inlägg om min återhämtning efter operationen. Flera sa “ja, absolut”. Grejen var ju bara att det gick några veckor till, tre för att vara exakt. Och sen blev jag ju gravid. Och sedan dess har det ju varit en annan kropps-resa. Jag har heller inte haft några peppiga inlägg att skriva om min träning efter operationen. För jag fick ju sluta springa redan i vecka 6 på grund av bäckensmärta. Sen kom stora käftsmälls-tröttheten, boksläpp och en massa annat emellan. Så jag har ju i ärlighetens namn inte tränat en sån himla massa.

Men hur är det nudå?

Jag är fortfarande oerhört nöjd över operationen. Jag hann ju inte ha så många menstillfällen efter den och innan jag blev gravid, men jag hann i alla fall märka att jag hade MYCKET mindre ont i bäckenbotten/ärren efter nya operationen än efter sfinkterskadan. Jag har annars upplevt att jag haft som en slags mensvärk där, men den verkade vara borta nu? Jag märker nu under graviditeten att jag fortfarande inte har helt outstanding sfinkerfunktion, men ändå är det bättre nu under en dålig graviditets-mage-dag, än under en vanlig dag utan imodium innan operationen.

Än så länge är ju inte graviditeten så tung

Så jag kan inte riktigt utvärdera om jag märker någon skillnad nu jämfört när jag var gravid med Wilfred. När jag började bli stor och tung då upplevde jag samma sak som menssmärtan, en värk ner i mellangården. Inte som en tyngdkänsla, utan faktiskt bara en värk i det som jag då uppfattade som ärren. Nu fattar jag att det kanske var avsaknaden av muskelmassa i mellangården som kändes av. Logiskt.

Okej att bli gravid så tidigt?

Jag har faktiskt inte frågat läkarna. Jag tyckte att jag vara ganska öppen med att vi ville ha fler barn, och de sa inget. Själv resonerade jag så här: Jag ville inte ha penetrerande sex så länge som mellangården kändes som ett sår, eller så länge ärren gjorde svinont. När såren tagit igen fint och det slutat göra ont tänkte jag att vävnaderna ändå var redo för själva den mekaniska friktionen. Då kändes det alltså rimligt att ens försöka bli gravid. Angående graviditeten i sig så tänker jag att det ju ändå tar flera månader innan det ens blir en märkbar belastning för kroppen. På den tiden hinner läkningen fortgå. Och det finns ju ändå inte på världskartan att det kommer komma ut fler bebisar ur den här kroppen den vaginala vägen. Det ska alla veta!

Inga rapporter om hur mycket cool och tung träning jag gjort

Ni hör, det här inlägget kommer inte att handla om hur operationen möjliggjort att jag nu utsätter kroppen för en massa cool och tung träning. Nu har jag visserligen utsatt den för en ganska tung och cool uppgift ändå. Men det här inlägget kanske inte blir det ni ville. Men att kunna sluta med imodium och våga bli gravid igen var en av målen med operationen till att börja med. Och hittills så tycker jag att det går ganska fint!

Hur är sfinkterfunktionen nu då?

I ärlighetens namn är det lite svårt att säga. Jag fick ju ett nytt symtom där kort efter operationen, en slags passiv efter-läckage efter att jag hade bajsat. Inte mycket, men ändå så att det störde och stressade mig lite. Jag tycker att det hann ordna upp sig och försvinna efter någon månad. Men sen kom graviditet och järntabletter in i bilden. Jag blir inte hård i magen av järntabletter som alla andra. Utan tvärt om. Och det älskar kanske inte mina sfinktrar. Men det är inte urdåligt, och det är mest järnets fel.

Nu kommer jag nog inte kunna uppdatera om just detta på ett tag

För det känns som att det blir så svårt att sortera vad som är vad. Men om ni vill kan jag försöka återkoppla sen efter den här graviditeten. Hur läget blir då.

9 veckor efter sfinkterrekonstruktionen

9 veckor efter sfinkterrekonstruktionen

Idag har det gått nio veckor sedan min operation. I början skrev jag dagboksliknande inlägg om hur min återhämtning gick:

Sedan började jag jobba och skrev då ett inlägg om de sista veckorna av sjukskrivningen: Återhämtning efter sfinkerrekonstrunktion vecka 4 och 5.

Sedan dess har jag varit rätt tyst om min egen återhämtning

Jag började jobba och det var rätt mycket med det. Sedan började forskarkalendern och jag ville inte paja den med en massa personliga inlägg mitt i. Och: Jag har varit lite osäker kring hur resultatet faktiskt blivit. Det är jättemycket som känns bättre, men också saker som inte känns bra. Jag har behövt landa lite i det, och fundera hur jag ska formulera mig.

I ett inlägg inför operationen skrev jag om mina förhoppningar och förväntningar.

Jag sammanfattade mina mål så här:

  • Jag hoppas på att kunna få ett mer normaliserat tidsspann mellan att jag känner att jag behöver bajsa, och att jag faktiskt måste bajsa nuuuu.

  • Jag hoppas på att kunna få en mätbar förbättrad bäckenbottenstyrka, mätt med Aquaflex-koner.

  • Jag hoppas på att kunna släppa en del oro för vad som kommer hända med min bäckenbotten med ålder och med lite tyngre träning.

  • Jag hoppas kunna vara med avslappnad med att sluta med imodium inför och under en eventuell kommande graviditet och amning. Men jag är fullt beredd att fortsätta med imodium livet ut utöver det. Jag vet att det finns andra som förhåller sig skeptiska till det, men jag och min mage trivs verkligen med imodium.

Resultatet enligt detta är:

  • Jag får inte längre typ 4 sekunder mellan bajnödighetssignal och att det är extremt akut.  Jag kan dricka klart en kopp kaffe, ställa den i vasken, gå ett ärende till ett annat rum och sedan gå i normal gångtakt till badrummet.  Det är en STOR förbättring.
  • Jag har ett himla schwung i min bäckenbotten när jag kniper. Jag känner mig väldigt stark! Jag upplever nästan inget svaj nedåt när jag hostar. Jag har inte testat knipa med knipkonerna, men har jag en känsla av att jag skulle kunna ha i mycket mer vikt nu än förut.
  • Jag känner att min bäckenbotten är superstabil.
  • Jag kan ta imodium, och jag kan också skippa det. Det är himla skönt. Det är liksom ingen kris och panik om jag råkar glömma mina tabletter på morgonen.

Ett extra plus!

På extra plus-sidan har jag återfått ett ganska snyggt snipp-utseende! Jag har en mellangård! Det känns som en härlig bonus att jag faktiskt känner som att jag återfått min snippa som den var före barn. Jag har före och efterbilder som jag aldrig någonsin kommer visa någon, men jag är ändå himla glad för att kunna se skillnaden så bra. Jag funderade ett tag på att skicka bilderna till läkarna som opererade mig. Men det kändes för nära hela #Metoo och dickpicks-debatten, haha. Man skickar ändå inte könsbilder till folk bara sådär. (Varför finns det män som inte fattar det?)

Men.

Det finns ett men, och det är det här som jag varit lite ledsen över. Jag har ju skador på både inre och yttre analsfinktern. När den yttre sfinktermuskeln inte funkar som den ska får man svårt att knipa och hålla emot gaser och avföring. Denna har ju lagats nu och jag kan hålla mig mycket, mycket bättre än förr! Men jag har ju kvar en skada/dysfunktion i den inre ändtarmsmuskeln. Den här muskeln ska liksom ha en spänning hela tiden för att hålla inne gaser och avföring. Nu när jag kan hålla mig bättre i olämpliga sammanhang. Men det liksom mer skjuts i systemet när jag väl släpper mig. (Det här är inte superkul att skriva om, men vi är redan på det klara med att alla fiser ibland va?). Jag upplever det som att jag nu får mer frekventa yttepytteläckage i samband med att jag pruttar än vad jag hade förut. I land tycker jag att det läckt utan att jag alls uppfattat det. Det är inget jätteproblem, det är bara väldigt lite och bara att gå på toaletten och torka. Men ibland börjar det svida och klia, och då blir jag less. Jag hade inte så innan och tycker att det är trist att ha nu. Jag hoppas på att det handlar om att musklerna håller på att hitta en ny inbördes balans och att jag blir bättre med tiden när det gäller även detta.

Jag tränar på

Fem veckor efter operationen började jag träna kondition på cykel, först bara 20 minuter åt gången. Det kändes ovant och lite småont. Redan andra gången kändes det bättre, och jag har sedan stegrat till 30 minuter. Jag hade säkert klarat hela spinningpass nu. Jag gör fortfarande mest rehabanpassad träning med förhållandevis litet buktryck, men vågar nu lyfta och bära Wilfred (treåringen) litegrann. Kvar att testa är omslutande sex och löpning och så småningom testa mer generell träning med motstånd, vikter och större buktrycksutveckling. Nu när vi snart ska flytta har jag ändå inget aktivt gymkort, så det är inget som kommer hända jättesnart. Och jag är ju som alltid mer sugen på löpning än styrketräning.

Det är bra att utvärdera så här

Nu när jag skriver det här märker jag att operationen faktiskt lyckats himla bra. Det är lätt att fastna i att fokusera på det negativa. Att jag fått ett nytt symtom som jag inte hade innan har varit rätt nedslående. Men på det stora hela är jag nöjd och tacksam!

Återhämtning efter sfinkerrekonstrunktion vecka 4 och 5

Återhämtning efter sfinkerrekonstrunktion vecka 4 och 5

När ni läser det här inlägget är det morgon samma dag som jag ska börja jobba igen efter operationen. Det är idag 5 veckor sedan operationen gjordes. Jag skrev dagboksliknande inlägg första veckorna:

Dag 20, när jag senast skrev, då hade jag jätteont. Jag var mitt uppe i niagarafallsmensen och kände att det var ganska tröstlöst. Men bara måndagen därefter hade jag nästan inte ont alls. På tisdagen kunde jag gå min första 5 kilometerspromenad. Raskt också, jag var svettig när jag kom hem. Och fick en härlig endorfinkick! Det vände liksom på i princip bara en dag, till att jag faktiskt kände mig mest frisk.

Bäckenbottenstatus

Jag har tränat samma enkla program de första fyra veckorna, och känt att bäckenbotten haft mer schwung i sig när jag kniper. Jag vågar faktiskt inte känna efter med fingret än. Det är annars mitt bästa knipträningsknep, att maxa knipstyrkan genom att känna efter med fingret och kräva successivt mer av knipen. Jag ska komma dit, jag lovar! Jag känner däremot redan en ganska stor skillnad när jag sitter och står och kniper, det blir en mycket tydligare rörelse nu. Jag har alltid haft ganska stark bäckenbotten mätt i liggande, men det har varit uppenbart svårare för mig att knipa starkt när jag havt kroppstyngd+gravitationen emot. Nu tror jag att det är bättre!

Rehabträning

När det hade gått fyra veckor sedan operationen, alltså förra måndagen, då ökade jag träningen. Nu börjar jag med övningar som skapar lite mer buktryck, alltså sådana som inkluderar lite mer belastning. Från att i princip legat på rygg och knipit och spänt magen och lyft ett ben, till att nu stå i planka på knä. Exempelvis. Jag får inte alls ont av den här sortens träning och det känns som att allt tål med en liten belastningsökning bra. Längtar efter mer belastning, men livet är långt. Det är inte värt att riskera något med att skynda. Jag har också kunnat göra exempelvis barnets yogaposition, något som inte ALLS gick första veckorna pga svullnad/stelhet i bäckenbotten. 

Kvarvarande symtom och förbättring

Det värsta är fortfarande att stå stilla länge. Nu klarar jag ändå alls slags matlagning och att diska, men jag gör inte gärna en massa olika stående aktiviteter på raken. Häromdagen klarade jag att stå upp i ungefär en timme och det var ett rekord!  Jag duschar fortfarande efter nummer två istället för att torka med papper, men jag börjar kunna tänka mig att sluta med duschandet. Det gör ont att trycka på mellangården och kring ändtarmen och jag är fortfarande öm kring sittbenen där jag var så himla svullen. Jag tycker kanske att jag anar en LITEN förbättring av sfinkterfunktion? Jag får väl avgöra det när jag har levt ett mer vanligt vardagsliv i några månader, men kanske ändå att det verkar litet bättre?

Det jag tänker vänta länge med

Det känns fortfarande mer som stygn än som stabil ärrvävnad och jag tänker vänta kanske i överkant länge med penetration. Jag vill ha stabila ärr som tål att jag har inne  menskopp och som tål att jag masserar ärren innan jag  funderar på att ha omslutande sex. Jag tänker också vänta länge med att börja springa. Jag, Joseph och barnen skulle hinna med ett tåg häromveckan. Vi sprang några meter till tåget, och det resulterade i att jag fick vända hem istället. Det gjorde för ont. Att springa flera kilometer känns väldigt avlägset, även om det spritter i benen. Enstaka lyft av barnen kommer jag nog börja göra med när det gått 6 veckor. Fram emot jul när det har gått åtta veckor måste det ju vara okej att bära tunga väskor och sånt. Hoppas jag.

Den sista sjukskrivningsveckan

Den sista sjukskrivningsveckan har jag försökt utmana mig själv och kroppen. Passa tider, åka kollektivtrafik, träffa människor, gå och stå. Det har gått, men har inte varit HELT besvärsfritt. Jag hoppas innerligt att kroppen är redo för att jobba nu!

Önska mig lycka till!

Integritets Preferens
When you visit our website, it may store information through your browser from specific services, usually in form of cookies. Here you can change your privacy preferences. Please note that blocking some types of cookies may impact your experience on our website and the services we offer.