Kategori: Mias förlossningsskada

Den här kategorin skiljer sig från kategorin “Förlossningsskador”. Inläggen i den här kategorin handlar om min egen skada och livet efter förlossningen. Utan den skadan hade den här bloggen inte funnits, och det är visserligen en bra sak. Här finns ärliga inlägg om förlossningen, skadan, komplikationer och vårdmöten. Här är inläggen personliga och inte alltid vetenskapligt korrekta. De allra flesta skrevs också innan jag började professionellt fördjupa mig i ämnet, vilket lyser igenom naturligtvis.

En sfinkterruptur är en förlossningsskada som omfattar en bristning i vagina, mellangården och för min del ända in till tarmen. Det finns också lättare grader av sfinkterskador där bara delar av ändtarmens ringmuskler skadas.

Vill du veta mer om mina åsikter om förlossningsvård och kvinnosjukvård finns inlägg under kategorin “Åsikter”. Vill du veta mer om förlossningsskador och rehab efter sådana, läs mer under kategorierna under “Fysioterapi inriktad mot kvinnohälsa”.

Förlossningsberättelser

Två förlossningsberättelser om en och samma förlossning – mannen och kvinnans! Dramatik, glädje… och en sfinkterruptur.

Förlossningsberättelser om en sfinterruptursförlossning

wpid-IMG_20120801_154348.jpg

Först kommer Mias förlossningsberättelse. Vi har valt att inte lägga ut dessa som blogginlägg helt enkelt därför att det ska få vara ett aktivt val för dig som läsare. Om du av någon anledning är förlossningsrädd bör du kanske inte läsa, men det avgör du själv. Mias förlossningsberättelse är såklart subjektiv och känsloladdad. Min förlossningsberättelse utgår från mer objektiva anteckningar som jag skrev under förlossningsförloppet. Där och då insåg ingen av oss hur traumatiskt förloppet egentligen var, och inte förrän timmar efter att Wollmar faktiskt var ute visste varken Mia, Joseph eller läkarna hur skadad Mia verkligen var.

Visa det här dokumentet på Scribd

Här ligger nedan finns alltså min förlossningsberättelse. Den är mer saklig och är en förteckning över tider och vad som hände under förlossningens gång. Den innehåller en del kommentarer och tankar (kursiva underpunkter) men är kanske inte så känslomässigt laddad som den skulle kunna varit.
Länken nedan är till en *.pdf som är 17 MB stor. Bara så ni vet.

Josephs Förlossningsberättelse

grad4

Edit: För dig som är intresserad, fler inlägg om Mias sfinkterruptursr:

Min sfinkterruptursberättelse i korthet

A walk down memory lane; och varför jag är som jag är

Vågar jag föda vaginalt efter en sfinkterruptur?

Menscykeln, smärta, preventivmedel efter graviditet och sfinkterruptur

Mamma-Mia-kroppen 10 månader efter förlossning och sfinkterruptur

Läsarfråga om sex efter sfinkerruptur

Bättre, bättre

Idag när jag vaknade kände jag att något var annorlunda. Jag mådde bättre! Smärtan fanns där, men för första gången sedan förlossningen kunde jag tänka mig att gå upp utan att först ta morgondosen (tre smärtlindrande tabletter av olika kvalisort) och ligga kvar tills dess att de börjat verka.
Så jag kunde lämna en nyammad son över till Joseph, så att de fick ligga kvar och mysa en stund. Och jag kunde gå upp och fixa frukost!

Det var en så otroligt stor grej för mig, så ni förstår inte!

Det har fortsatt att kännas allt bättre under dagen. Joseph stack iväg till gymmet imorse för att träna. Jag lyckades promenera dit och möta upp, och sedan satt Wollmar och jag i skuggan medan Joseph tog och simmade ett gäng vändor i utomhuspoolen. Sedan tog vi bussen hem.

Här pratar vi frihet! Promenera litegrann (även om en kort promenad tog över en och en halv timme) och dessutom kunna sitta på en bänk en stund. För en vecka sedan kunde jag knappt tänka mig att jag någonsin skulle kunna gå ens runt kvarteret igen. Och sitta, ja, till och från är det ju fortfarande helt omöjligt. Vi har inte ätit en endaste måltid sittandes vid köksbordet sedan vi kom hem från BB.

Lycka!!

Nu är jag heeeeelt slut, som väntat. Och varje gång jag ansträngt mig något mer än tidigare har smärtorna kommit åter med full kraft på kvällen. Men det känns ändå så fantastiskt, det är hopp om livet och det blir allt bättre!

Wollmar är världens finaste och underbaraste bebis. Han sover bra, upp till fyra timmar i sträck. Han ammar bra och bajsar bra. Och där emellan är han pigg och glad, tittar och gör grimaser. På hela sin första vecka i livet har han bara haft tre gråtattacker, och alla har uppenbart varit beroende på misstag från vår sida (fattat för sent att han vill bli ammad eller bytt på). Våra grannar på BB hade en bebis som grät OAVBRUTET. Jag är så tacksam över att Wollmar hittills har varit så otroligt snäll och lättskött. Kan bara tänka mig hur svårt det hade varit för oss alla om han varit missnöjd, gråtig och skrikig.

Jag är sååå glad idag.

Lite av varje

Idag var vi på återbesök på BB. Wollmar har snart gått upp till sin födelsevikt igen, bebisar går alltid ner en del första dygnen. Men idag skilde det bara 45 gram från födelsevikten, vilket gav mycket väl godkänt till mor och son i ämnet amning. Bra teamwork! Så jag oroat mig för just det… Men det känns skönt att det finns saker som går lätt och smidigt. På något sätt känner jag mig väl värd det.

Jag fick ut fler morfin-tabletter också, vilket också var skönt. Jag hade hoppats på att klara mig på de andra, inte riktigt lika starka tabletterna inom kort, men som det är nu så måste jag ta dem ett tag till. Men var lugna, det är tabletter som funkar okej med amningen.

Wollmars navelsträng lossnade idag också. Det kändes lite sorgligt på ett konstigt sätt, som att graviditeten definitivt är ett avslutat kapitel. Vilket är något enormt konstigt att känna mig ledsen för, eftersom jag inte topptrivts med att vara just gravid. Men, ni vet. Känslor och hormoner i ett enda virrvarr, det känns som att det inte finns en endaste känsloreaktion som hade varit konstig i sammanhanget.

Det var samma slags känsla för att komma tillbaks till BB. Jag hade mitt livs jobbigaste tid de där dygnen, men ändå så finns det så enormt mycket vackert och fint sammanknippat med vistelsen där. Och personalen var så grymt himla bra. Här pratar vi om människor med stora hjärtan och empati, rätt människor på rätt plats.

Åh!

image

Det här är kärlek till en sängliggande kvinna!

Jag är alltså delvis sängliggande fortfarande. Går på maxdos med smärtstillande och kan inte sitta upp (därav svårigheten att blogga). Att gå och stå går något bättre, men orken är inte det den skulle vara. Jag kan inte vända mig själv i sängen eller komma upp til sittande själv när smärtan är som värst. Joseph får alltså ta alla blöjbyten och allt annat fix här hemma. Så som ni förstår är livet inte helt okomlicerat just nu, även om inget kan fattas oss vad gäller lycka!

Vi är såklart väldigt angelägna om att presentera vår finastefin till alla och envar, men vi måste låta tiden ha sin gång. Vi vill/kan inte ha några besökare innan jag kan sitta igenom en måltid. Så ni vet varför vi är dåliga på att höra av oss och bjuda in!

Jag håller på at skriva om förlossningen, mest för att skriva av mig om det som ändå blev ett stort trauma. Men jag har som syfte att låta er ta del av det sedan, helt eller delvis. Jag tror inte att jag kommer vilja prata om det vitt och brett efter det. Jag kommer ha många olika slags uppföljningar inom vården det närmsta halvåret, så oroa er inte för att jag inte kommer bearbeta det tillräckligt. Och blir det dags för ett syskon någon gång i framtiden, då är det specialistmödravård och planerat kejsarsnitt som gäller.

Jobbigare än vi förstått

Vi börjar förstå att den här förlossningen var något av en katastrof. Trettio timmars förlossning och 2 timmars operation efter det. Jag fick vänta åtta timmar på operationen och fick alltså varken äta eller dricka något på alla de där timmarna efter det där värsting-“maratonloppet”. Jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv. Det var nära ett urakut kejsarsnitt under minst ett tillfälle och de hade upprepade kontroller på Biggie-Wollmar med skalpelektråder och laktastester.

Såhär i efterhand är jag sjukt tacksam att vi inte visste innan hur illa det skulle bli och hur vansinnigt dåligt jag skulle må efteråt.

Men Biggie-Wollmar mådde bra där inne hela tiden, det visade alla tester. Jag börjar gråta av tacksamhet varje gång jag tänker på detta:
En läkare konstaterar i ett mycket kritiskt skede att bebisens tålighet för syrebrist/höga laktatnivåer berodde på att jag tränat mycket.
Tack käre gode Gud för att jag kunnat träna så mycket, det kanske räddade Wollmar från en massa skador!!

Vi kan konstatera att alla andra nyförlösta mammor här på BB ser pigga ut och orkar gå omkring. Jag är i princip sängliggande och går på morfin.

Vi får se när vi kommer härifrån och i vilket skick jag kommer vara då.

Men det vikigaste är: Wollmar mår bra och är frisk. Han får bra resultat på alla tester och prover.
Pappan mår bra, men är sliten och medtagen. Och mamman är rätt så risig.

Ha tålamod med oss, vi återkommer snart till bloggen med fullt fräs.

Men nu: Paus.

Integritets Preferens
When you visit our website, it may store information through your browser from specific services, usually in form of cookies. Here you can change your privacy preferences. Please note that blocking some types of cookies may impact your experience on our website and the services we offer.