Här hittar du inlägg på BakingBabies som inte platsar klockrent under någon annan kategori. Det kan dock vara precis hur bra och intressanta inlägg som helst – så döm inte inläggen efter den slaskartade rubriken!
”Jag har fött ett barn. För mig var den värsta delen av förlossningen när barnet skulle börja komma ned. I varje värk kändes det som att tarmarna/ändtarmen skulle brista. Och då hade jag ändå både epidural och lustgas. En helt outhärdlig smärta som pågick i cirka sex timmar innan barnet föddes med sugklocka och bristning grad 3 som följd. Varför hör man aldrig om smärta under denna fas? Är det jag som har känsliga tarmar? Den enda beskrivning jag hört är ”man kan känna ett starkt tryck nedåt”. Så förskönande! Jag känner mig så ensam om min erfarenhet. Jag kan tillägga att smärtan INTE var något jag var rädd för innan förlossningen.
Förlossningssmärta är ju ofarlig sägs det. Det kan jag köpa när det gäller värkarna i livmodern. Men detta tryck bakåt, kan det vara så nyttigt?”
Läsarfråga
Hej och tack för din fråga. Jag svarar med ett längre resonemang så att fler ska kunna hänga med.
Förlossningens första fas
Förlossningens första fas börjar när du får värkar. Det som händer är att livmoderhalsen öppnar sig. Det här är ofta den längsta delen av förlossningen.
När livmoderhalsen blivit 5 cm öppen så brukar man anse att man är i aktiv förlossning och då brukar också värkarna vara regelbundna för många.
Förlossningens andra fas
Förlossningens andra fas startar när livmoderhalsen är öppen och bebisen ska sjunka ner i vaginalkanalen. Fasen är slut när du krystar ut bebisen. Hos förstföderskor är den här fasen ofta längre än hos omföderskor. För förstföderskor brukar den här fasen vara under 3 timmar och hos omföderskor 2 timmar. För födande som fått epidural kan dock det här skedet förlängas till fyra timmar för förstföderskor och tre timmar hos omföderskor. Det är flera parametrar som påverkar hur långt det här stadier blir, med fostrets storlek och position som några av de främsta. Den födandes bäckenform, livmoderns sammandragningar och andra hälsofaktorer kan också spela roll.
Smärta vid de olika faserna
I den första fasen brukar man säga att smärtan är ”visceral”. Smärtan färdas med nervfibrer i det sympatiska nervsystemet och passerar från livmoder och livmoderhals. Denna smärta kommer in i ryggraden i nivå med ryggkotorna T10-L1 och vissa signaler kommer uppfattas av hjärnan som inte särskilt specifik lokaliserad smärta, men känns i stort från hela magen, underlivet, korsbenet och ryggen.
Smärtan övergår till en somatisk smärta närmare själva framfödandet och framförs då främst av nerverna i underlivet och ljumskarna och går in i ryggen på nivå S2-S4, också delvis av L1-L2. Den här smärtan är skarpare och ofta mer lättlokalserad/centrerad kring vagina, ändtarm eller mellangård.
Smärtan som beskrivs
Det låter som att din (frågeställarens) andra fas upplevdes väldigt lång och väldigt smärtsam. Vad det beror på kan jag naturligtvis inte svara på, men det är en fråga du kan ta med någon som var med på din förlossning eller som kan analysera din förlossningsjournal.
”När modermunnen är helt öppen börjar nedträngnings och utdrivningsfasen. Barnets huvud ska tränga ner till bäckenbotten och om det är din första vaginala förlossning är det normalt att det tar ett par timmar. Den här delen av förlossningen är intensiv och du upplever ett ökat tryck mot ändtarmen.”
Det som är avvikande för dig är kanske egentligen inte känslan av smärta/tryck mot ändtarmen utan just hur länge det pågick?
Vad kan spela in?
Ibland spelar just barnets rotation in. Om barnet är stort eller felvänt kan trycket mot ändtarmen kännas mer än annars.
Jag har hört, men kan inte backa upp påståendet med studier, att vissa upplever att trycket mot ändtarmen blir större när man har epidural, eftersom den andra smärtan kan vara mer effektivt ”borttagen”.
Ibland kan man påverka trycket mot ändtarmen genom att byta position. Det kan ibland vara en effekt av tyngdlagen, att hur du ligger/står/sitter gör att trycket hamnar på lite olika platser.
Jag tänker också att du kanske behöva få hjälp att analysera varför förloppet var så pass utdraget och vad som föranledde sugklockan, så kanske du också får svar på varför trycket var så pass uttalat just mot ändtarmen.
”Hej! Jag läste ett inlägg från 2021 om fotsmärtorna/problem efter graviditet. Jag lider av smärta i fötterna 1 år efter min första graviditet. Min fråga är om man kan även få känselbortfall i foten/tårna? Jag har lite nedsatt känsel i min höger tå och ilar till lite i båda fötterna när jag kliver upp om morgonen. Läkaren och fysioterapeuten menar att allt ser ”normalt” ut trots smärta och känselbortfall i höger tå. Tack på förhand”
Fötterna förändras under graviditeten och de kan bli både längre och bredare. Man kan behöva gå upp en eller ibland till och med flera storlekar i skor. Man kan också få en liten ökad eller nytillkommen pronation i foten, det vill säga en inåtrotation av mellanfoten. Ofta går pronationen sedan tillbaka i alla fall delvis efter graviditeten, men längd- och breddförändringarna blir konstanta. Om dina känselbortfall hör ihop med graviditeten så är det troligen på grund av detta. Det är då inte själva förändringen som gör att känseln försvinner, utan det krävs då någon slags nervinklämning.
Nervinklämningar i tårna
Nu vet jag inte om det är alla tår eller bara en, och vilken tå i så fall. Men en vanlig anledning till tappad känsel i tårna är att föttrna har blivit bredare och att det är någon nerv som kommer i kläm om du har för tighta skor. Det här i ganska vanligt hos exempelvis löpare som har skor med för smal tåbox, även utan föregående graviditet.
Mortons neurom
Ett namn på ett av de nervinklämningstillstånd som kan komma i framfoten/tårna är Mortons neurom. Det är en nerv som hamnar i kläm i framfoten och som kan ge skärande smärta eller känselbortfall ut mot tårna. Det vanligaste är att nervinklämningen finns mellan ”långtån” och ”ringtån” om man kan kalla dem så. Nedsjunkna fotvalv kan vara en trigger till problematiken, och det är här som man kan misstänka graviditeten som grundorsak. Man kan ibland minska trycket på nerven genom att ha bredare skor och ha inlägg som lyfter upp ett eller både fotvalven. Om det inte räcker kan det ibland bli tal om kirurgi.
Nervinklämningar i ryggen
En annan orsak till känselbortfall i fötterna kan vara att en nerv kommer i kläm högre upp, oftast då i ryggen. Det här kan ofta en läkare eller fysioterapeut hjälpa dig att utreda.
Ilande i både fötterna på morgonen
Det är vanligt med det vi kallar plantar fasciit efter graviditeter också. Den ”plantara fascian” är senstråket som klär fotens undersida och ändelsen ”-it” ger oss ledtråden att det handlar om en inflammation. Viktuppgången under graviditet ger en ökad belastning på dessa ligament och detta tillsammans med övriga fot-förändringar innebär ofta att den här senstrukturen blir överansträngd. Det innebär ofta stelhet och smärta som är värst på morgonen och efter vila. De här smärtorna kan bli värre efter graviditeten då man ofta står och går mycket mer, och kanske mer utan inneskor än vad man brukar göra på jobbet. De här besvären är ofta ganska långdragna, men går i många fall över av sig själv. I vissa komplicerade fall kan man dock behöva kirurgi även här, ifall det uppstår en så kallad ”hälsporre”, en slags benutväxt i hälen.
Vad kan du göra själv?
Undvik att stå och gå på hårda golv utan inneskor
Stå och gå bara så mycket som dina fötter tål utan att smärtan eskalerar.
Fotmassage kan kännas skönt. Om du inte kan få det av en partner kan du själv massera med en taggboll eller tennisboll under fotsulan.
Byt skor så att du får skor som passar dina fötter som de är nu.
Träna upp fotens och benets muskler. Ta hjälp av en fysioterapeut om du inte vet vad du kan göra.
Hoppas dina besvär går över!
Känns det inte som att de här råden känns riktigt rätt tycker jag att du ska se om du kan träffa en annan fysioterapeut eller läkare som är bra på just fötter. Det finns andra besvär som kan ge känselbortfall i fötter, så det kan absolut finnas anledning till att nysta vidare.
Bakingbabies hjälper till att efterlysa deltagare till studie
Barnafödandet kan vara en av livets mest omvälvande händelser för många vuxna. Det är dock inte bara livet som påverkas utan även den födande kvinnans kropp. Även om det finns kunskap om eventuella symptom som kan uppstå i samband med barnafödandet finns det lite kunskap om hur kvinnor själva upplever dessa.
Kvinnors upplevelse av kroppsliga förändringar efter graviditeten
Syftet med en denna aktuella studie är att utforska och beskriva kvinnors upplevelse av kroppsliga förändringar efter förlossningen.
Du kan vara med om du:
Fött barn för 3-12 månader sedan
Är över 18 år
Bor i Västa Götalandsregionen
Hur går det till?
Studien kommer att innebära en individuell intervju som tar ca 30-60 minuter. Plats och tid till intervjun väljer du själv tillsammans med intervjuaren.
Vid intresse, ring eller skriv till projektledare Sabine Vesting via telefon 072-2095484 eller e-post Afterbabybodystudy@gmail.com.
Har du besvär från bäckenbotten och är rädd eller orolig för att komma igång med träning?
På Meja Kvinnohälsa har vi många olika grupper för patienter och jag håller bland annat i träningsgrupper för dig med bäckenbottenbesvär. Grupperna är små, högst 6 personer i varje, och vi ses en gång i veckan under en period och tränar. Syftet är att du ska komma igång med trygg träning så att du sedan kan fortsätta på egen hand, på gym eller hemma.
Under våren har jag dessa grupper:
Tisdagar 8-9
Fredagar 8-9
Vi är i Farsta Centrum hos oss på Meja Kvinnohälsa. Före du börjar behöver jag ha träffat dig och gjort en bäckenbottenbedömning. Besöken/träningen kostar 250 kronor per gång (upp till 1200 kr, sedan gäller frikort).
Vid intresse eller frågor, skriv till mia@mejakvinnohalsa.se!
I somras lyssnade jag på Aliette Opheims sommarprat och det väckte oerhört många tankar och känslor i mig. Framförallt fanns det saker i hennes sommarprat som jag hade svårt att sortera in i mitt huvud. Aliette tog upp feminism och beskrev den (så som jag tolkade henne och minns så här i efterhand) som en ideologi med lite trång kostym. Hon beskriver detta utifrån sitt tidigare jobb som strippa:
”Det paradoxala i mitt huvud som jag inte blev klok på, var att i en värld av sexism och kvinnoförtryck, hade jag, genom att visa mig naken för pengar, vunnit både självförtroende, kraft och frigörelse”
Jag har tyckt att det här har varit knepigt att sortera in och förstå. För jag FATTAR hur hon menar, och samtidigt är vi som kvinnor så oändligt fångatagna i patriarkala strukturer.
När jag började läsa Emily Ratajkowskis bok ”Min Kropp” var det mycket som la sig på plats. Det är en lättläst och fängslande bok. Den belyser framförallt de snårigheter som finns kring skönhetsideal, knullbarhet, den kvinnliga kroppen och den manliga makten och blicken.
Blurred Lines
Emilys berättelse tar avstamp i Robin Thickes låg ”Blurred lines”, och specifikt dess musikvideo. Jag antar att du sett den? Den tjej som står på alla fyra och svankar med en röd leksaksbil på ryggen, det är Emily. I den debatt som följde den musikvideon argumenterade Emily att
”jag kände mig trygg i min kropp och min nakenhet – vad hade folk då för rätt att tala om för mig att jag inte blev stärkt av att dansa omkring naken? Var det inte tvärtom kvinnofientligt att försöka tala om för mig vad jag skulle göra med min kropp? Feminism handlar om valmöjligheter, påminde jag världen, så sluta försöka att kontrollera mig”.
När jag läser Emilys beskrivningar förstår jag dels om varför min hjärna haft så svårt att sortera in Aliettes sommarprat i hjärnans arkiv. För jag hamnar i ett velande av att känna ”yes girl!” och ”nämen, vänta nu, det är ju ändå bara patriarkatet som vinner på det här”.
Emily hjälper mig att tänka vidare.
”Det jag skrev och predikade på den tiden reflekterade, vad jag trodde då, men jag missade att bilden är betydligt mer komplicerad… Jag har slagit mynt av min kropp inom ramarna för cis-heteronormativ, kapitalistisk, patriarkal världsordning i vilken skönhet och sexighet definieras enbart utifrån hur väl man tillfredsställer den manliga blicken”.
Boken ”Min kropp” är uppdelad i essäer som tillsammans bildar en slags memoar över hennes tonår och karriär. Även om Emily är en världskänd modell med 29 miljoner följare på instagram så är hennes berättelse delvis helt relaterbar. Visst, jag kan inte alls identifiera mig med hennes modell-liv. Men anekdoterna om mer vardagliga olämpliga närmanden och övergrepp liknar ändå sånt som jag och mina vänner mött under våra uppväxter också.
Grunda analyser
Jag upplever dock att analysen av mode och skönhetsindustrin är lite grund. Hon beskriver den från ett inifrånperspektiv, om hur det känns att vara skönheten som marknadsför kapitalismen. Hon lyfter fram att hon enbart får tillgång till framgång för att åsynen av henne behagar män. Det som saknas i anlysen är utifrånperspektivet. Den industri som är hennes levebröd är den som talar om för världens alla kvinnor att skönhet är nyckeln till lycka och framgång. Jag saknar helt en reflektion om hur modé- och skönhetsindustrin påverkar den bilden vi alla har av Kvinnan™. Vad gör det med oss?
Emilys analys sträcker sig till att omfatta att alla kvinnor objektifieras och sexualiseras. Hon beskriver att hon som ung tänkte att hon kunde göra det på sina egna villkor. I ett kapitel beskriver hon hur hon marknadsför sitt eget bikinimärke genom att publicera en snygg bild på sin egen rumpa på instagram.
Ett tag verkar det nästan som att hon ska komma till någon slags kritisk analys av fenomenet. Tyvärr kommer hon inte hela vägen dit. Hon beskriver enkelt att om hon inte gör sitt modelljobb, så kommer någon annan göra det. Det tar ju inte slut bara för att hon tar ställning emot. Det landar istället som en slags försvarstal där hon beskriver att pengar är makt. Genom att kapitalisera på sin egen sexualitet så får hon både pengar och makt. Eftersom hela systemet är korrupt kan hon lika väl surfa med.
Hon är i och för sig tydlig med att hennes uppvaknande är halvfärdigt.
Mina tankar om ”Min kropp”
Kanske kommer det en bok om tio år, men ett fördjupat resonemang? Då vill jag gärna läsa vidare. Emily skriver fängslande och språket är livfullt. Jag läser boken lite med samma fascination som jag tittade på Gossip Girl när det begav sig. Det är en liten titt in i en värld som är så långt ifrån min egen. Det finns likheter – absolut, men långt fler skillnader. Och jag saknar den djupa analysen, ifrågasättandet, om vilken roll hon själv spelar i det system som omringar henne.
Den här texten kommer bli lång och den blir summan av en massa saker som försiggått i min hjärna under en period. Om sex och religion – det handlar faktiskt bara om patriarkat.
Jag ska ge er lite kortfattad bakgrund till allt.
Bakgrund
Jag är uppvuxen inom en frikyrka och har vissa personliga erfarenheter därifrån. Till detta har jag också följt en del patienter med besvär relaterade till sin sexualitet, som delvis har orsakats av patriarkatet (det är vanligt!) och delvis från religionen (inte lika vanligt).
Till följd av detta skrev jag för ett tag sedan en artikelserie om religion och sex. Den hittar du här:
Jag har en vän som heter Jenny som är utbildad barnsjuksköterska med mångårig erfarenhet av att jobba med ungdomar och med vidareutbildning inom sexologi, samtalsmetodik och psykologi. Jenny har samma kyrkliga bakgrund som jag och vi har tillsammans vänt vridit på en del saker gällande religion och sex. Detta resulterade bland annat i att vi skrev en debattartikel till den kristna tidningen Dagen.
Den artikeln är bakom betalvägg men ni förstår nog mycket ifrån rubriken:
Rellobloggaren gör en magnifik insats i att problematisera diskussionen kring ämnet sex och skam även i del 2 och del 3.
Det handlar inte om religion
Den här debatten, både den text som jag och Jenny skrev, kommentarsfältet som följde och Rellobloggarens alla tankar om ämnet rörde verkligen upp saker inom mig. Det är otroligt snårigt att hitta rätt bland tro, övertygelse, moral, den kultur som följer med religion och samhällets syn på sex och samtycke. Och för mig landar det att det som blir fel med religion+sex ofta har med samtycke att göra. Och det är inte en särskilt religiös problematik, utan den är patriarkal.
En ny bok utgiven av mitt förlag
Martina på Fri Tanke gav mig en av deras nyutgivna böcker senast vi sågs. Den heter Allt män har rätt till och är skriven av Kate Manne. Det finns ett kapitel som heter ”Oönskat – Om att ha rätt till andras samtycke”. Och HÄR hittade jag hem i vad det är som skaver.
Nu kommer utdrag ut boken. Ni kommer förstå poängerna, även om hela sammanhangen inte blir riktigt tydliga i utdragen:
”Inget av detta är politiskt eller estetiskt bekvämt, men alltihop är det realistiskt. Och det lyfter den svårfångade frågan om sex som är oönskat och till och med framtvingat, men inte av en specifik person. Tvånget kommer snarare från patriarkala samhällsmanus och den rådande uppfattning om mäns rätt till sex som skulle få det att kännas otrevligt, till och med fel, av Margot att plötsligt gå därifrån och lämna Robert.”
(Sammanhanget är en berättelse om en Margot som inte kan säga nej till att ha sex med Robert)
”Frågan blir alltså: Varför, och hur, betraktar vi många mäns potentiellt sårade känslor som så viktiga, närmast heliga? Och, vilket hänger ihop: varför anser vi att kvinnor är ansvariga för att skydda och sörja för dem?”
En annan text citeras och diskuteras i boken:
” ’Ibland mådde jag illa av det oönskade sexet’ berättade hon. ’En gång var jag tvungen och springa direkt från sängen till badrummet där jag kräktes i toaletten’. Och ändå var det i de 15 år som följde på den där parterapisituationen nästan omöjligt för henne att erkänna denna förfärliga verklighet. Hon var rädd att berätta för sin man att hon inte ville ha sex med honom, hon var rädd för att avvisa honom och hon var till och med rädd för att erkänna för sig själv vad det var som hände. Istället skriver hon att ’jag förhandlade mig ur sex så ofta jag kunde. Jag jublade när jag var så sjuk att jag hade rätt att neka’ även om ’jag på ett intellektuellt plan visste att jag hade rätt att säga nej till sex när som helst’. När hon inte kunde komma ur det lät hon sin man ha sex med henne medan hon läste en bok för att distrahera sig. Hon nekade honom att kyssa henne. ’Det var regeln du: får knulla mig men du får inte kyssa mig och jag behöver inte låtsas om att jag gillar det. Det var tillräckligt för honom’.
Den här berättelsen visar också hur svårt det kan vara för kvinnor att stå emot mäns känsla av att ha rätt till sex, en känsla som kvinnor internaliserat å deras vägnar. ’Hur står man upp för sitt självbestämmande när priset är andras lidande?’ frågar skribenten. När jag skriver det här så har jag inget riktigt bra svar. Det bisarra är att skribenten som förblir anonym, är en professor som regelbundet undervisar i feministisk teori. Men som hon medger: ’alla feministiska texter jag läst kunde inte överrösta det jag tagit till mig från samhället och populärkulturen, att det var min plikt att tillfredsställa min man oavsett vad jag kände’.
Kate Mannes bok handlar alltså noll och ingenting om religion. Men däremot belyser den problematiken med just ”Allt män har rätt till”. Och oavsett livsåskådning så har män genomgående rätt till kvinnors samtycke. Men i en religion där man använder Gud till att argumentera för att ett äktenskap är likställt med ett evighets-samtycke blir det extra destruktivt, anser jag.
Rellobloggarens tankar
Rellobloggaren ställer sig frågan:
”Är det okej? Är det egentligen rimligt att parterna i ett äktenskap har en egen sexualitet och en egen sexuell lust eller upphör allt det egna den stund då de båda blir ett, genom äktenskapet? Är mitt ja och ditt nej = ett nja där ja:et väger tyngst eftersom vi vill och lovat att göra gott åt varandra? Är det summan av vår sexuella längtan efter varandra som avgör om det blir sex eller finns det en vetorätt?”
Det som hände i kommentarsfältet på Dagen då jag och Jenny skrivit en debattartikel där vi tagit upp att kvinnor ibland far illa av (fri)kyrkans undervisning om sex, var att det landade i att vi förespråkade en slags sexuell egoism. Och de ”bibliska” förespråkarna menade att man ska ha altruistisk sexuell penetration. Man ska helt enkelt ställa upp utan att önska sig något i gengäld.
Rellobloggaren fortsätter med sitt resonemang.
”Är så kallade altruistisk sexuell penetration detsamma som att gå med på att äta köttbullar fast du är sugen på soppa eller som att följa med på din partners tråkiga jobbmingel istället för att kolla Netflix och ta ett fotbad? Sånt vardagligt som alla jämkar om i alla sorters relationer. Sex och köttbullar är inte samma sak. Och ändå är det på den nivån delar av diskussionerna förs.”
Jag förstår att det här är en text som ligger lite utanför det jag vanligen skriver. MEN JAG BLIR GALEN.
Så länge kvinnor lever i ett patriarkat måste vi också ha en sexuell egoism. För ingen kommer hitta min klitoris om inte jag gör det. Ingen kommer ta hand om mina sexuella intressen om jag inte gör det. Ingen kommer värna om min integritet eller lust om inte jag gör det.
Vill man blanda in Gud i sitt sexliv får man göra det. Det är fritt fram. Men tryck inte in religion i någon annans sexliv. Det är bara destruktivt.
Om sex och religion – det handlar faktiskt bara om patriarkat
Ni får gärna berätta för mig hur ni tänker kring ämnet!
Och: Läs gärna boken så kan vi diskutera den också!!
”Hur tänker du kring läckage endast vid studsmattehopp och hopprep hos en patient?
Hur många klarar dessa aktiviteter efter ett par förlossningar och vad rimligt att ’begära’ av bäckenbotten? Såklart individuellt… men en icke tränande person som i övrigt inte har några besvär kan ju så lätt avstå dessa aktiviteter den tiden av året som studsmattan står framme. Hur många klarar att muskelträna så att den typen av aktiviteter fungerar? Min erfarenhet är att det är svårt. Men vill gärna höra hur du resonerar.
Tack på förhand.”
Läsarfråga
Det här är verkligen jättebra frågor! Jag har skrivit några på just ämnet hopp tidigare:
Min slutsats kring hopp är att det är skillnad på hopp och hopp. Stora jämfotahopp är jobbigare för bäckenbotten att parera, än små studsiga hopp där man hoppar med en fot i taget. Stora dunsiga hopp upp och ner för lådor är värre än lätta hopp med hopprep. Och för vissa kommer de flesta hopp vara problematiska och för vissa fungerar nästan allt, alltid.
Men jag brukar sällan tycka att det ä ren vettig målformulering för bäckenbottenrehab att “kunna klara av att hoppa studsmatta”. Många av oss är helt enkelt inte riktigt designade för den sortens hopp.
Om en individ har en svag bäckenbotten kan hopp på studsmatta förvärra symtom från bäckenbotten. För vissa fungerar det att hoppa en kort stund. Man kan också tänka på att hoppa med benen ganska tätt ihop och undvika att ha båda fötterna i luften samtidigt. Att kissa innan är förstås också en bra strategi för att unvidka oönskade symtom.
Hur tänker du kring läckage endast vid studsmattehopp och hopprep hos en patient?
Jag tänker att om det är enda tillfället en patient läcker så är det egentligen inte ett behandlingskrävande urinläckage, utan bara ett tecken på ”här går gränsen för vad bäckenbotten orkar och tål”. Om personen i fråga jättejättegärna hade velat kunna klara av det hade jag inlett en bäckenbottenträningsperiod, för att se om toleransen för hopp blir bättre med starkare muskler i bäckenbotten. Men jag hade aldrig kunnat utlova en god effekt av träningsperioden, för det kan vara överkurs för bäckenbotten ändå.
Hur många klarar dessa aktiviteter efter ett par förlossningar?
Jag har ingen aning faktiskt. Gissningsvis så är det kanske 1 av 3 som kan hoppa studsmatta ganska problemfritt?
Vad rimligt att ’begära’ av bäckenbotten?
Den här frågan tangerar det jag skrev i ett inlägg för ungefär ett år sedan, om man kan förvänta sig opåverkad bäckenbotten. Min slutsats där (med ett längre resonemang bakom!) är ”Man kan inte förvänta sig en opåverkad bäckenbotten. Därmed dock inte sagt att man inte ska göra vad som går för att laga skadade muskler och för att upprätthålla en god livskvalitet och möjlighet till fysisk aktivitet genom kirurgi och eller fysioterapi, beroende på vad man har för behov.” Men att kunna hoppa studsmatta helt utan känningar från bäckenbotten är lite utöver vad exakt alla kan förvänta sig av kroppen ändå.
Hur många klarar att muskelträna så att den typen av aktiviteter fungerar?
De finns, absolut. Men det är inte alla. Jag tror att det är fler som lär sig att använda bra strategier och därmed kan hoppa lite, än vad det är individer som kan muskelträna så att de klarar det helt besvärsfritt.
Vad säger forskningen då?
Det finns nyare studier som påvisar att hopp trigga en betydande muskelaktivitet i bäckenbotten hos friska och starka bäckenbottnar, upp emot 400% av maximal viljemässig kontraktion. I en annan studie har man inte sett några betydande skillnader mellan besvärsfria personer och personer med ansträngningsläckage. Betyder det här att det är bra att hoppa? Jag skulle inte vilja gå så långt. För vissa kommer den där 400%-iga ökningen av bäckenbottenaktivering ändå inte räcka för att hålla bäckenorganen stabila mot stöten som uppstår vid landningen. Huruvida hopp blir besvärsfria eller inte avgörs nog inte enbart av bäckenbottens status, utan av hållfasthet i stödjevävnaden runt omkring blåsa, livmoder och tarm.
”Jag har googlat och sökt direkt på er hemsida men hittar inte att du har skrivit någonting om rhombus michaelis. Det vore intressant att läsa vad du har att säga om det, då det skrivs mycket om ”öppnar upp bäckenet under förlossningen” när jag söker.”
Läsarfråga
En romb är en snedställd fyrkant och just “Michaelis romb” är området kring de nedersta ländkotorna, sacrum och LDL (long dorsal ligament, jag har aldrig hittat ett bra ord för det på svenska). Det finns en bild på en födande kvinna som blev viral för något år sedan, som visar hur bäckenbenet buktar ut avsevärt i detta område. Efter denna virala bild har det också exploderat på pseudovetenskapliga internetsidor om födande, med information om hur denna anatomiska plats ger en viddökning i bäckenet under förlossning. Jag personligen tror att de som får en så pass stor rörelse i bäckenet som det ser ut på enstaka filmade sekvenser är personer med en överrörlighet i bäckenet. Någon med en normal ”range of motion” i bäckenets eller ländryggens leder kan nog rimligen inte få en så stor rörelse.
Rörlighet i olika positioner
Man menar att den här rörelsen ä ren naturlig och viktig del av förlossningen. Michaelis romb ska röra sig bakåt för att möjliggöra bebisens vändning inuti bäckenet. Man hävdar också att det finns visa positioner som frigör rörelse här – upprätt stående, framåtlutad eller på alla fyra. Man menar också att romben bara star ut i någon enstaka minut och det är precis i början av utdrivningsskedet.
Stängd eller öppen?
Resonemanget verkar vara samma som i andra besläktande påståenden om att det finnas ”stängda och öppna” positioner i bäckenet. Man menar exempelvis att romben inte kan öppnas om den födande ligger på rygg. Man menar också att en epidural hindrar nervtillförseln så att rörelsen inte sker. Här vill jag bara inflika att det påståendet är orimligt. För en epidural hindrar i normala fall inte motoriska nerver (som är med vid rörelse) utan bara inåtgående smärtsignaler.
Vad vet vi från forskning?
Det finns ännu idag inte någon omfattande forskning som pekar på att detta fenomen finns eller hur det skulle fungera. Jag hittar två nypublicerade studier som har utforskat ämnet. Det finns alltså två ganska fundamentalt olika åsikter kring det här med bäckenet. I den ena änden finns uppfattningen att bäckenet är en stabil bäckenring och att det visserligen finns en rörlighetsökning inför och under en vaginal förlossning men att den är marginell och millimeterstor.
Problem med tillförlitlighet
Och i andra anden finns det barnmorskor och doulor som menar att det finns centimeterstora skillnader att hämta hos olika förlossningsställningar. Här menar man också att saker som stör ”naturlig förlossning” också stör bäckenets rörlighet. Det handlar ofta om en subjektiv uppfattning av rörelse. Eftersom huden kan röra sig utan att underliggande vävnader och strukturer rör sig anser man inte att en yttre observation är alls tillförlitlig som bedömning.
Låg tillförlitlighet på palpationsstudier
Jag hittar en studie (1) där man försökt mäta rörelsen genom hudmarkeringar för de olika landmärkena i underliggande skelett. Mätningarna har skett i olika standardiserade ställningar. Man ritade märken på SIPS (spina iliaca posterior superior), på femte ländkotan och på svanskotan i höjd med rumpvecket. Det intressanta här är att det här är en ganska nygjord studie som publiceras bara några år efter att man inom fysioterapeutisk och ortopedisk forskning har slagit fast att all slags ”manuell palpation” är mycket osäker. Variationen är i sådana här studier för stor för att man ska kunna peka på någon möjlighet till standardisering eller tillförlitlighet.
Ingen signifikant rörlighet?
I romb-studien följde man sedan dessa anatomiska landmärken och hur landmärkena ”flyttade på sig” när testpersonerna stod upp, böjde sig framåt och satte sig på huk. Man har alltså försökt objektivisera den subjektiva uppfattningen om rörelse genom att inte bara använda fingrar utan också kaliper. I denna studie tolkar man sitt resultat som att romben förändras i olika positioner. Men man slår också fast att det inte ger något utslag i ”range of motion”, det vill säga själva rörligheten. Man tar också själva upp den möjliga felkällan i att de yttre landmärkena rör sig på grund av flexibiliteteten i mjukdelarna snarare än rörelse i bäckenet. Om hud-märkes-mätningen är tillförlitlig är tveksamt. I stort bekräftade denna studie inte tillräckliga förändingar i romb-området.
Eller, finns det signifikant rörlighet?
I en uppföljande studie (9) inkluderade man 70 gravida individer i tredje trimestern. Man gjorde mätningar på samma sätt, genom anatomiska landmärken på hud och kaliper. Testpersonerna fick bland annat stå upprätt på knä, stå på alla fyra och böja sig framåt i fyrfotastående. Skillnaden i rörelse i de uppmätta förändringarna på hud-landmärkena var upp emot 1 cm stora. Dock var de flesta mätningars resultat inte tillräckligt stora för att vara statistiskt signifikanta. I studiens egen slutsats menar man att bäckendiametrarna ändå visar en statistisk signifikant anpassning i de olika studerade positionerna, men jag kan inte riktigt förstå vilka de menar. Det finns MR-studier som visar på ett liknande resultat som denna studie, att den största rökningen av bäckendiametrarna sker i fyrfota stående. Dock är dessa yttre mätningar inte alls samma sak som att det skulle ske en intern rörelse i bäckenet, det vet vi fortfarande alltså inte alls.
Vi vet inte alls
Igen blir jag fascinerad över hur man kan göra studier inom den en mer ortopedisk nisch av förlossningsforskning, utan att ta del av den generella förvärvade grundkunskapen hos mer traditionell manuellmedicinsk eller ortopedisk forskning. De här studierna är alltså verkligen inte tillförlitligt gjorda och ger information som egentligen inte kan användas till något alls.
Jag vet redan när jag skriver rubriken att det inte är sant. Världen är full av empatiska människor med god förmåga att sätta sig in andras känslor och upplevelser. Och nu kommer jag skriva om födande, och det är ännu mer minerat. För det blir exkluderande, kanske. Och kanske mest menar jag: Män verkar inte förstå. Kvinnor är fostrade i empati och inkänning på HELT andra nivåer.
Men nu vill jag prata om förlossningstrauman och om existentiella rädslor, och där vill jag verkligen ändå säga: alla förstår inte. Kanske kan man överföra förståelse mellan olika trauman? Det kan absolut vara möjligt. Alla är födda och alla känner någon som har fött. Men ändå har vi inte riktigt språket och kulturen att prata om det här.
Nu ska jag ta mig ur träsket att försöka be om ursäkt för mitt generaliserande. Till saken.
Första avsnittet av House of Dragon
Jag har inte sett serien och är inte sugen heller. Ni är flera som har berättat för mig om det första avsnittet. Om jag fattat det rätt: I en scen ska drottningen föda och det blir komplikationer. Kungen har beslutsrätten och väljer att man ska göra ett kejarsnitt (trots att det kanske inte ens är uppfunnet på denna påhittade tid) och man vet att drottningen kommer dö. Man håller fast henne och börjar skära.
Den här scenen har väckt förlossningstrauman till liv hos många.
Och det verkar också som att de traumatiserade kvinnorna i många fall haft partners som inte alls sett det problematiska i scenen. Alltså jag kritiserar nu inte serien eller scenen som sådan. Jag vill bara diskutera det som händer inom oss i en sådan här situation. Den födande har levt i sitt livs största skräck, partnern var där och såg allt hända. Men ändå är det oftast bara den födande som bär traumat, och det verkar också som att partnern i många fall också inte alls fattar grejen. Två personer ser det här första avsnittet. För den ena är det som att marken öppnar sig till en avgrund och hon befinner sig i fritt fall. För den andre är det bara en kväll i soffan, som alla andra.
Jag pratar om inlevelseförmåga och hur man blir ensam i en tvåsamhet.
Om att partnern saknar insikter om något som skakat ens grundvalar och förändrat en ända in i det innersta. Vi kvinnor är fostrade i en kultur som ser allt genom manlig lins. Vi vet allt om att leva oss in i mäns trauman. Män är inte alls lika rustade att leva sig in i våra.
Det jag tänker på specifikt just nu är att det är så otroligt många kvinnor som möter sitt livs största rädslor i en förlossningssituation. I ett visst skede blir man hundra procent biologisk varelse som inser att hela poängen med ens existens är att föda fram det här barnet. I den sekunden är man inget värd själv och man vet att om jag dör för bebisen, så var det värt det.
Det är som att gå naken fram till ett stup, och man är helt ensam.
Även om man är två in i hela graviditeten, så i den där existentiella biologiska situationen så finns bara du och ditt öde. Även om det inte är nära döden fullkomligt så finns det kritiska moment när du tvingas till nya insikter om dig själv, eller din reaktion, som skakar om din självbild helt. Och på den grunden ska du nu bli förälder.
Sen kanske allting går bra.
Den där rädslan kanske bara fanns för en sekund, eller en minut. Eller en timme. Men insikten och förnimmelsen, den förändrar en i grunden. Man blir aldrig densamma igen.
En partner kanske säger tack.
Skriver en beundrande post i sociala medier. Ger en present och puffar till kuddar och hämtar vatten. De fixar och råddar. Tiden kommer och går, och sen har man själv lagt locket på om känslan. Man vill ju inte vara löjlig. Det gick ju bra, det går ju alltid bra. Man förminskar känslan för sig själv. Så hur ska partnern förstå?
Och sen bestämmer man sig kanske för att göra det igen.
För de är ju så fina, barnen. De är ju värda det. Och man bestämmer sig. Jag gör det igen, för hindras jag av känslan är jag bara en liten lort. Och man bär inom sig den klaustrofobiska känslan av att vi, födda just här och just i den här lilla strimman av historien, vi kan välja. Vi har ett val och vi har tillgång till vård. Den tacksamheten gör att det blir lättare. För andra, före oss och på andra platser har inte ett steg på reproduktiva vägen varit ett val.
Våra anmödrar har omsorgsfullt och enträget vävt den här trasmattan av rättigheter som vi går på.
Vi gör det igen, och vi gör det med ett ihopbitet allvar.
Jag tänker att partnerns oförstånd och brist på insikter delvis handlar om försvarsmekanismer. De vet också med logiskt tänkande att det finns en liten, men kalkylerad risk, att bli gravid och föda barn. Men vi som fött, vi som sett stupet framför oss, vi har känt på det på riktigt. Alla föräldrar skulle dö för sina barn, men hälften av oss har faktiskt smakat på det, ens innan vi träffat barnet. För en partner är den tanken förhoppningsvis bara teoretisk hela livet.
Det är så ofattbart ensamt att bära den här känslan ensam.
Och när man sitter där i en TV-soffa och inte är förberedd, då slås rädslan och traumat i ansiktet på en. Medan ens partner scrollar vidare i telefonen, med ett öga på TV:n. Till synes helt oberörd.
Varför, varför är det så svårt att sätta sig in i traumat att föda barn, ens när man står bredvid? Hur ska Gubbarna med Makt och Pengar någonsin inse vikten av att satsa på förlossningsvård då?
Kan vi inte kräva lite, lite mer empati av den manliga världen?
