Kategori: Postpartumtiden

I denna kategori hittar du information om postpartumträning och övrigt om tiden efter graviditet.

Postpartumtiden kan definieras olika, och obstetriskt sett kan det handla om de första sex veckorna. Fysioterapeutiskt sett ser vi det ofta ur ett vidare perspektiv, där det utöver de första 6 veckornas återhämtning av de reproduktiva organen sker en successiv återgång till det normala på längre sikt. Det tar 8-12 veckor för att muskler ska återfå grundfunktion, och flertalet muskler i kroppen kommer vars svagare än innan graviditeten på grund av ändrad hållning och andra aktivitetsmönster. Det tar även  6-12 månader för skelett, leder, stödjevävnader och hormonstatus som påverkar stabiliteten i kroppen att återgå till det normala.

Inläggen i denna kategori baseras så gott det går på vetenskap och beprövad fysioterapeutisk erfarenhet. Vetenskapliga referenser finns i slutet av många inlägg eller i början av inläggsserier.

Tips på inlägg att börja med

TIPS

Boken Mammaroll och Snippkontroll är en översikt och sammanställning över många av de blogginlägg som handlar om året efter förlossningen.

Jordbävringar och andra fredagsäventyr

Igår hade jag föräldraledighetens hittils mest upptagna dag. Upptagen är väl kanske fel ord, eftersom allt jag gör liksom är självvalt.

Men jag hade en späckad dag.

Först tog vi en promenad, sedan packade jag för Öckerö-resan. På förmiddagen kom min kusin och hennes lilla Julius på kaffe. Strax efter det hastade jag iväg till SÖS för sjukgymnastbesöket. Efter det stack jag iväg till Östertälje och gick hem och mellanlandade hos systerns familj. Wollmar fick träffa kusinerna och hälsa på ALLA deras mjukisdjur, inklusive “jordbävringarna”. Treårstvillingarna hade varsitt marsvinsmjuksidjur som de uppenbarligen trodde att var bävrar, och den allra värsta sorten – jordbävringar! När deras mamma fick höra vad de kallades djuren så utbrast hon: AHA, är det därför de förstör så mycket!

Det var lustigt, för det såg verkligen ut som att Wollmar förstod att kusinerna var en lite roligare sorts människor.
Dom var dessutom så väldigt väldigt intresserade av när jag ammade. Men hur kommer det ny mjölk när han har druckit upp allt? och Men vem dricker från det andra bröstet då? Haha, ja de är ju tvillingar, så där fanns det ju en bebis till varje bröst.

Efter någon timme hos dem mötte jag upp Joseph och vi gick hem till en av hans kollegor. Där var det bebisparty! Yterligare två små bebisar som fötts under sommaren, barn till två av Josephs kollegor. Vi träffade ytterligare några andra kollegor till Joseph, men helt klart så stod bebisarna i centrum.

Vi kom hem lite för sent för vårt eget bästa, fick packa och fixa det sista och sen försöka sova några timmar.

Nu ska vi strax iväg till centralen och tåget som ska ta oss till Göteborg och Wollmars första möte med farföräldrarna och släkten där! 

Flaskmatning

Vi frågade vår bvc-barnmorska igår hur och när man kan börja testa med matning via nappflaska. Beskedet var att det var fritt fram att testa när som helst. “Funkar det, så funkar det. Annars får man testa en annan gång.” Fair enough!

I natt var dessutom mjölkproduktionen något högre än konsumtionen. Alltså kunde vi spara undan en del i kylskåpet. Så nu på morgonen när han var på ett hungrigt, men ändå glatt humör gjorde vi ett försök. Vi värmde först mjölken i ett vattenbad till 37 °C, hällde över det till nappflaskan och sedan var det show time!

image

Det rinner mjölk från flaskan utan att han behövde suga. Så i början fick han bara smaka av lite och känna att temp och känsla var ok.

image

Sedan fick han komma nära och tätt inpå pappa och tog ett rejält sugtag i nappen. Flaskan var tom innan vi visste ord av det! Bästa Wollmar!

En annan definition av ren

Vår son sover underbart bra på nätterna. Han sover i egen säng, somnar när man lägger ner honom och vaknar när han är hungrig. Är aldrig otröstlig och gråten hinner egentligen aldrig bli riktig gråt, utan bara gny. Vi är obeskrivligt tacksamma!

Men – som sagt – vi är föräldrarna som inte har något att klaga på och ändå gör det:

Kräääääkandet!

Han ligger och ammar och dricker fint till en början. Sen måste det vara så att han börjar få för mycket – och då bara gapar han och släpper ut det. Ligger man ner då, vilket vi gör på natten, så rinner allting neråt mot mig som är tyngst och liksom sprider sig över lakan, hår, bh och hela min sida.
Om man då sätter sig upp med honom kan det komma två fina rapar, och då hinner man liksom tänka att det nog är över. Näe, då levererar gullgossen en KASKADSPYA över mammas axel som landar mitt i sängen. Sen är sonen nöjd och somnar fint i egen säng efter att man sanerat ansikte och pjamas.

Mamman får då krypa över till pappans sida av sängen för att undvika de där kalla, våta fläckarna på lakanet.

Alltså. Ni som träffar mig framöver. Jag ber redan om ursäkt för att jag kommer lukta lite funky. Någonstans kommer jag glömma bort alla spyfläckarna, håret, kläderna eller bara det allmänt utsmetatde på kroppen. Ni ska veta att jag försöker sköta min personliga hygien, men att det kanske tillslut blir stört omöjligt.
OM det blir för illa kan ni ju alltid erbjuda er att sitta med Wollmar så jag kan få ta en dusch. Just sayin’.

Uppdatering

Jag har ju glömt att uppdatera er om amningen. Det har lugnat sig en hel del. Jag ligger inte längre vaken på nätterna för att brösten är så stora och spända. Visst, jag tror att man av Wollmars viktuppgång kan dra slutsatsen att jag fortfarande har väldigt mycket mjölk. Men det är inte lika kritiskt längre. Det blev aldrig att jag tog kontakt för att donera bröstmjölk, och det kanske är bra nu. Hade jag börjat pumpa ut för att donera hade det säkert kommit mer utan problem, men jag tror kanske att jag ska ta det lite piano med det. Jag menar, min viktnedgång behöver ju inte stimuleras ytterligare.

Jag kan ge mina bästa tips till er läsare som inte redan är föräldrar och har mycket mer erfarenhet av mig:
– Mjölkuppsamlingskupor från Medela (köps på apoteket). Samlar upp de där halva decilitrarna som läcker ut ur andra bröstet under amningen. Superbra! Akta bara att själpa ut innehållet över dig själv när du somnat ifrån amningen…
– Bröstvårteskydd från Medela (köps på apoteket). Ett litet, litet sår på bröstvårtan kan göra så fruktansvärt ont medan man ammar. Att köpa och använda dessa och låta såret läka är en underbar lösning.
– Sova med BH. Jag är egentligen ingen som tycker om att sova med kläder överhuvudtaget, men detta är verkligen ett tips som gjort skillnad. Det avlastar en del av de där superspänningarna nattetid och dessutom så kan man stoppa in mjölkuppsamlingskuporna och slippa hålla i dem (för som sagt, somnar man ifrån dem kan det bli väldigt slibbigt och slabbigt…)
– Christine hade rätt, Natusans amningsinlägg funkar finfint. Sådana använder jag när jag är hemifrån och ammar, då det är opraktiskt att hålla på med mjölkuppsamlingskuporna. Amningsinläggen är som en slags binda som suger upp överflödsmjölken och som man sen kan slänga.

Det var nog allt jag har att tipsa om… Vi bjuder på dagens morgon-Wollmar som en bonus.

image

This little piggy

Idag fyller Wollmar tre veckor.
Tre veckor är en hel evighet – om man tänker på graviditetens vecka 37, 38, 39.
Tre veckor med Wollmar går i ett nafs.

image
Vi har varit på besök på BVC idag för första gången. Vår snälla sköterska mätte och vägde Wollmar. Nu väger han redan 4730 gram och är 54,5 cm lång. Huvudomfånget är nu 36.
Stor kille!

Under graviditeten, medan kilona bara lades till och plussades på, funderade jag ganska ofta på vad som egentligen vägde vad och hur mycket av viktuppgången som var i “onödan” så att säga. Jag passade på att väga mig själv när vi var på BVC, och nu är det exakt 2 kilo kvar till min startvikt. Det har ju gått sjukt fort nedåt, så jag antar väl att det mesta av vikten var rena graviditetskilon. Jag läste någonstans att man ska försöka att komma ner till ursprungsvikten ungefär ett år efter graviditeten, så ja, man får väl säga att det gått väldigt snabbt och smidigt för min del. De där två extrakilona får jag nog leva med, jag antar att brösten numera väger en hel del mer än tidigare.

I alla fall. Wollmars treveckorsdag och min viktnedgång firades med ett HM-besök. Nya, amningsvänliga toppar inhandlades. Luftiga och med knappar fram, det är det nya nu…

image

image

Beskyddarinstinkten och andra nyheter

Allt med föräldraskapet är nytt. Det finns så oändligt många nya nyanser i livet, både vad gäller känslor och livets fysiska och praktiska form. En av de nya känslomässiga aspekterna är beskyddarinstinkten. Den har drabbat mig som en mild paranoia.
– Varför går den fyllefarbrorn så nära mig och min vagn? Kom inte hit!
– O-oh, en stor lösgående svart hund tittar på oss! Du skulle bara våga komma i närheten av mitt barn!
– Sketna cyklister som cyklar mot grön gubbe när jag kommer med min vagn! Dödsstraff!!

Ni skulle bara veta hur jag kände mig igår kväll när vi skulle ut och heja på Joseph på kvällen. Jag visste att Södermalms gator skulle vara fyllda med människor, musik och festivalstämning. Jag brukar älska det. Men igår hade jag en lättare slags ångest kring att släpa ut min älskade son i den miljön. Jag visste att Simon och Jenny skulle vara med, att Wollmar skulle ligga tryggt in sin vagn och att vi till och med köpt hörselkåpor – att det inte på något sätt var en farlig eller riskabel grej att utsätta honom för. Men ändå. Jag kände mig som världens sämsta mamma som drog ut min son i den farliga stockholmsnatten när han egentligen ska sova tryggt i sin spjälsäng.

En annan grej som förändrats är min känsla för mina syskonbarn. Missförstå mig inte, jag älskar dem till bits and pieces. Men de har alltid varit de barnen som stått mig allra, allra närmst och som jag älskat mer än alla andra barn. Ni förstår, lite av “egna barn och andras ungar” i kombination med “blod är tjockare än vatten”. Men nu känns det så otroligt tydligt att de graderats ner till andraplatsen i mitt hjärta. Dessutom är det en väldigt konstig känsla att se på dem i närheten av Wollmar, nu är de plötsligt “de andra barnen” som jag gärna övervakar lite så att de inte råkar hålla Wollmar fel eller på något sätt vara oförsiktiga.

Idag tog jag och Joseph en lång promenad och tog chansen att “prata ut”. Inte för att det varit någon konflikt eller något besvärligt, men för att vi behövde sortera och vädra våra tankar och farhågor om föräldraskapet, hur vår ömsesidiga relation påverkas och hur vi ska hantera en del praktiska ting.
För Josephs del fick han ju omedelbart en väldigt aktiv roll i sitt faderskap i och med att jag var så risig framförallt Wollmars första vecka. Han var otroligt delaktig och involverad i och med att jag inte klarade av att lyfta Wollmar eller lägga honom till bröstet själv de första dygnen. Pappans utanförskap i början av föräldraskapet var en issue som togs upp redan på Föräldrakursen på MVC. Det är först nu det har börjat kicka in här hos oss, den här veckan då Joseph jobbat. Då har ju jag ensam tagit nätterna, amning, blöjbyten och vyssjanden och på dagarna har ju han varit på jobbet. Vi är medvetna om problemet och har satt ord på det, men mer kan man ju inte riktigt göra när biologin helt enkelt bestämmer att det är jag som ska amma. När jag sedan går tillbaks tillbaks till jobbet, då kommer ju “orättvisan” slå tillbaka till mig – då ska jag vara den som är borta från hemmet och har mindre tid med Wollmar under en tid då han börjar bli aktiv och riktigt rolig att vara med. Sånt fick vi prata om idag.

Jag har även upptäckt att jag blivit allt mindre fysisk, att jag nästan känner mig kvävd av att kramar och fysisk närhet just nu. Jag tror att det har att göra med att jag amningen ger en fysisk, nästan lite klängig närhet mest hela tiden. När jag inte har Wollar i famnen vill jag njuta av min egen privata sfär. Jag antar att det kommer kännas så ett tag. Jag hoppas såklart att det ska klinga av i ungefär samma takt som jag börjar vilja kännas vid min kropp igen efter allt. Närheten mellan oss önskar jag såklart att ska finnas där, men man får väl ge det lite tid.

Det är ungefär vad tre veckors föräldraskap gett mig i insikter so far. Det kommer nog mera, skulle jag tro.

Haha!

image

“Hej min älskade unge. Känner du igen denna dunge? Det var här jag satt och amma, när jag just blivit din mamma!”

Just när jag reste mig från bänken upptäckte jag skylten på den. Fler som gjort som jag, alltså.

Det här med amning

Vi är rookie-föräldrar. Vi har såklart inget annat att göra än att följa vårt eget förstånd och den rytm och balans som vi tillsammans som familj håller på att skapa. Wollmar är ju en egen person, inte en formstöpt bebis.

Det jag försöker säga nu är att det säkert finns saker som vi gör eller kommer göra i vårt nya liv som familj som kan väcka åsikter. Inte för att vi planerar att göra något drastiskt, men det finns ju så skilda åsikter om allt. Samma sak är det ju med grejer man kan beklaga sig över, för en annan familj kan det som vi upplever besvärligt vara ett rent lyxproblem eller rent oförskämt att klaga på.

Till saken. Jag har så oändligt mycket mjölk!! Alltså, till och från är jag som en mjölkbil med påslagen kran. Jag kan stå vid handfatet och bara låta det rinna, bara för att Joseph håller på att byta blöja på Wollmar och han gnyr lite. På nätterna kan jag bli så frustrerad över att brösten är så stora och ömma och att Wollmar inte är hungrig nog att jag börjar fantisera om att sätta upp lappar på stan: Bebis för överflöds-matning sökes!

Det är mjölk överallt. Rapande, övermätt bebis som läcker mjölk på små handdukar som ligger lite varstans i lägenheten. Mjölkfläckar stora som kontinenter på lakanen. Igår köpte jag en icke oansenlig mängd amnings-bh:ar, bara för att det ska kunna slaskas hejvilt.

Det känns som ett problem. Men Wollmar mår ju såklart bra av det, även om jag redan får katastroftankar om att Wollmar kommer bli tjock och retad.

Min mamma tipsade om att det kan vara klokt att frysa ner mjölk i isfack för att senare kunna blanda ner i smakportionerna vid 6 månaders ålder. Bröstmjölk ska nämligen kunna frysas i 6 månader ungefär. Vi började entusiastiskt, men det känns som att vi snart enbart kommer ha böstmjölk i iskuber i frysen om vi ska fortsätta med det projektet.

Det är ett icke-problem, jag vet. Men ändå, det känns jobbigt. Jag längtar efter att brösten ska ha kommit i någonslags balans med den reella efterfrågan.

En helt annan sak: Tror ni det syns på oss att vi är alldeles nyblivna, nyförälskade föräldrar? Igår mötte vi en gammal tant på stan, hon såg oss och vagnen (alltså inte Wollmar, hon kom från fel håll så hon såg liksom bara suffletten) och utbrast ett entusiastiskt: Lycka till!!!
Eller, kan det vara tanten från övergångsstället (hon som inte ville gå mot rött när min mage var närvarande)? Det var i Skanstull båda gångerna, så det är inte helt orimligt.

Integritets Preferens
When you visit our website, it may store information through your browser from specific services, usually in form of cookies. Here you can change your privacy preferences. Please note that blocking some types of cookies may impact your experience on our website and the services we offer.