Laser som behandlingsmetod

Hej! Jag undrar om man kan behandla smärttillstånd i bäckenregionen med medicinsk laser? På mottagningen jag jobbar använder många av mina kollegor laser. Jag tänker att jag kanske också kan lära mig och använda detta på mina patienter inom kvinnohälsa.

Följarfråga

Jag har sett och hört att kollegor behandlar patienter med laser och aldrig tidigare riktigt satt mig in i ämnet, eftersom det inte riktigt berör mig och mitt yrkesområde. Nu landade den här frågan hos mig, och berör ämnet kvinnohälsa. Därför har jag därför läst på om laserterapi, eftersom det också passade bra in i serien om evidensbaserad fysioterapi.

Vad är laserbehandling?

Laser står för ”Light amplification by stimulated emission of radiation”, alltså ljusförstärkning genom stimulerad strålning, fritt översatt. Laser ger sammanhängande ljus som är tätt fokuserat och har en enda ljusfärg. Ljuset kan vara kontinuerligt eller gå i pulsationer. Laser finns i många saker – streckkodsläsare, laserskrivare, vid svetsning, DVD-spelare och laserpekare. Inom kirurgi kan man använda laser till att skära mer exakt än vad en skalpell kan. När vi pratar om behandling för smärta eller inflammation pratar vi om ”low level laser therapy”.

Vad har vi för evidens?

För LLLT (low level laser therapy) har vi inga evidens för att det är mer effektivt för smärtbehandling än annan behandling där man tillför värme till en vävnad. Det finns en del studier med positiva resultat. Men de är för små eller för kortvariga för att dra några säkra slutsatser om effekten. Man har i olika studier testat och föreslagit att LLLT skulle vara effektivt för sårläkning, tuberkulos, muskelsmärta eller ledsmärta. Det saknas tillfredsställande evidens för effekten av LLLT på någon av dessa tillstånd.

Frågan om watt

Terapeutisk laser kan klassifieras från 1-4 beroende på deras effektivitet mätt i watt och joule. Laser som används vid kirurgi (för att skära i vävnad) har 300 watt. Till smärt- och inflammationsbehandling använder man oftast laser med 0-1 eller 5-500 milliwatt. 90 % av ljusenergin från terapeutisk laser absorberas i den första centimetern av vävnad.

Laser inom kvinnohälsa

De vanligast förekommande användningsområdena för laser är för att underlätta sårläkning, för att minska inflammation och för att behandla muskuloskeletala smärtor. Man har också föreslagit att det skulle fungera på allergisk hudsjukdom, bakteriellainfektioner eller virusinfektioner. Det är bland annat i detta sammanhang jag fått frågan om man kan använda laser inom kvinnohälsa – på exempelvis kronisk uretrit. Vi saknar dock helt och hållet evidens för detta. Det är också osannolikt att en yttre laserbehandling kan gå så långt in som till blåsa/bäckenbotten/urinrör och därför är en behandlingseffekt osannolik.

Bör man använda laser?

Jag har väldigt svårt att se att man som legitimerad vårdpersonal med gott samvete kan använda sig av laserbehandling, eftersom behandlingen saknar vetenskaplig evidensgrund. Det verkar finnas anekdotiska berättelser och vag evidens för att LLLT kan ge kortvarig lindring av smärta eller lindring av inkontinenssymtom. Men det verkar inte vara mer effektivt än exempelvis annan värmebehandling. De studier som visar på positiva effekter har så pass låg kvalitet att slutsatserna blir osäkra, även om de framställs som positiva. Det saknas också protokoll för våglängd, doseringsschema eller utförande.

Referenser

Triggerpunkter

Ett avsnitt i en serie inlägg om evidensbasering.

Triggerpunkter

En av de saker som får det av brinna av i mig är när fysioterapeuter pratar om triggerpunkter på ett icke-uppdaterat sätt. Jag vet att när jag gick min grundutbildning fick vi anatomibilder och ”kartor” med triggerpunkter. Vanliga ställen för triggerpunkter var utmärkta med krys på anatomikartan, som en skatt på en piratkarta. Inte ens då fanns det något vetenskaplig grund för detta, men lärarna försåg oss med detta lite ”under radarn”. Det har snart gått 20 år sedan dess, och ändå vet jag fysioterapeuter som fortfarande är kvar i triggerpunkts-träsket.

Missförstå mig rätt. Att patienter använder sig av förlegade begrepp är inte ett problem. Ibland använder jag mig av samma begrepp, bara för att jag och patienten ska förstå varandra. Innan jag sen försöker glida över till hur vi ser på det hela nuförtiden. Det är däremot ett problem att professionella som är ålagda att hålla sig ajour med forskning och vetenskap fastnar i gamla synsätt.

Muskelsmärta

Muskelsmärta är ett problem som alltid försvunnits, och det har gett upphov till decennier av forskningsintresse och forskningsförvirring. De allra flesta människor kommer någon gång i livet ha haft muskelsmärta till följd av trauma, skada eller överbelastning. Denna typ av smärta försvinner i regel inom några veckor med eller utan behandling. Men ibland kvarstår muskelsmärta länge – och man kan inte längre hitta en specifik orsak till besvären. För ett antal decennier sedan började man prata om myofasciella triggerpunkter, som en slags förklaring och nomenklatur för de hyperirritabla nodulerna i skelettmuskler som är påtagligt ömmande vid tryck.

Begreppet myofasciella triggerpunkter myntades på 1950-talet och omfattade smärtande muskelpunkter med regional smärta, ibland med referering ut i andra området, ökad spänning i muskeln och minskad flexibilitet.

Fasciasmärta

Fascia är oregelbundna men tätt vävda lager av bindväv som är oerhört tåliga för drag och belastning. De olika lagren av fascia kan glida fritt ovanpå varandra och rörelsen här kan vara en betydande komponent i vår generella rörlighet. Myofasciell smärta är ett begrepp som omfattar när smärtan inte enbart är lokaliserad till muskler utan även till stödjevävnadslagren.

Vi har nervförsörjning i vissa av fascialagren, vilket gör att vi kan känna smärta även från denna sorts vävnad. Förnimmelsen från djupa vävnader kan vara viktiga för rörelser som går förbi vårt vanliga rörelseomfång, som vid viss sort stretch eller djupa tryck.

Smärtförnimmelsen i fascia kan vara en komponent i de smärttillstånd som vid uppfattar som muskulära. Sitter knutarna och de ömma punkterna mer i fascia är det mycket osannolikt att vi kan påverka dem med någon manuell behandling.

Vad vet vi om triggerpunkter?

Patofysiologin bakom dessa punkter är inte känd. Det finns för närvarande inga accepterade kriterier för att identifiera eller kvantitativt beskriva triggerpunkter. Teorierna om triggerpunkter är alltså fortfarande spekulativa.

Teorier och hypoteser

På 1980-talet utarbetades en teori om att ömmande muskelpunkter utvecklas på grund av överbelastning och överarbetning. Detta utvecklades sedan till ”Askungen-teorin” där man tänkte att knutor och störningar uppstår av långvarig muskelanvädning på låg ansträngningsnivå. Man tänkte att kontorsarbetare, musiker och tandläkare är yrkesgrupper som vanligen får ömma muskelpunkter av lågintensivt men kontinuerligt muskelarbete. Rent tekniskt är hypotesen att musklerna får en slags syrebrist och kemiska ämnen som leder till ökad nervkänslighet frigörs, vilket leder till en ökad smärtkänslighet.

Även om vi fortfarande inte har någon vetenskapligt fastställd förklaringsmodell för dessa ömma muskelpunkter verkar det alltså inte bara vara lokala företeelser inom muskeln. Det verkar vara tätt förknippat med nervsystemet och smärtupplevelsen i stort.

Finns de inte?

Jodå, vi är många som har diskreta små knölar i spända band i muskler som kan vara spontant smärtande eller ömmande om man trycker på den. Att skelettmuskler ger smärta är inte ifrågasatt. Men dessa punkter finns ofta hos individer som inte har några symtom alls. Det finns heller ingen känd eller vedertagen systematik för områden där triggerpunkter uppstår. De där kartorna vi fick på min grundutbildning har alltså noll och ingen vetenskaplig grund.

Forskning visar genomgående dålig tillförlitlighet när det gäller olika terapeuters förmåga att lokalisera muskelknutor eller spända band i muskler. När man låter olika terapeuter och behandlare undersöka samma personer så finns ingen konsensus när de olika (erfarna, skickliga) professionella pekar ut ”problemområdena”. Flera studier har också försökt bevisa förekomsten av triggerpunkter som muskelknutor via bildbehandling eller biokemisk analys. Dessa har i många fall haft bristande metodik med hög risk för partiskhet. Resultaten har heller inte kunnat upprepads av oberoende forskare.

Det vi ofta pratar om som triggerpunkter har okänt ursprung i de flesta fall. Förklaringsmodellen som verkar hålla är subkutan perifer neural inflammation eller ischemi.

Behandling för att ”bli av med” triggerpunkter

Den moderna förståelsen av ömma muskelpunkter är att det inte nödvändigtvis är ett lokalt ”fel” i muskeln. Att behandla lokalt med massage, akupunktur, dry needling, TENS eller annan apparatur verkar inte vara förenat med modern vetenskap. Det behöver inte betyda att det är dåligt. Jag skulle alla dagar i veckan ta emot massage av rygg och axlar om någon erbjöd sig. Men det är inte så att vi längre tror att vi liksom kan ”knåda bort” eller behandla bort muskelknutorna.

Psykomotorisk behandling

Vad som kommer hjälpa dina smärtor från ömma muskelknutor handlar mindre om magisk behandling av musklerna lokalt utan om något som vi pratar om som ”psykomotorisk behandling”. Vi pratar numera hellre om perifert och centralt driven ”spänningsmyalgi”.

Perfiert=har med nervsystemet ute i kroppen att göra.

Centralt=har man hjärnan att göra.

Myalgi=muskelsmärta.

Du har ont eller är väldigt spänd i musklerna, inte nödvändigtvis för att det finns något problem lokalt där. Utan för att hjärnan anser att den är hotad och tolkar signaler från området som hotfulla. Resultatet blir smärta, en utgående signal från hjärnan.

Triggerpunkter inom kvinnohälsa

Vi är många fysioterapeuter som lär ut att våra patienter själva ska jobba med sin bäckenbottensmärta, med fingrar eller stavar. I början kanske vi också hjälper våra patienter med det. Det kan verka som gammaldags ”triggerpressur” och kan uppfattas som att vi faktiskt försöker behandla muskeln lokalt. Det vi faktiskt försöker göra att klappa nervsystemet medhårs. Det handlar om att försöka stimulera hjärnan till att lindra smärtupplevelsen. Vi kan också hoppas på en effekt där behandlingen bidrar med en lokal ”desensibilisering”. Det innebär att nerverna inte blir lika lättretade eller lätt-hotade längre. Det handlar inte om att minska muskelspänningen eller att bli av med knutar. Hela behandlingen handlar om att uppnå ett mer avslappnat muskeltillstånd genom psykomotorisk kontroll. Resultatet blir förhoppningsvis minskad smärta!

Referenser

Myofascial Trigger Points Then and Now: A Historical and Scientific Perspective

Fascia Mobility, Proprioception, and Myofascial Pain

Pelvic floor myofascial pain severity and pelvic floor disorder symptom bother: is there a correlation?

Widespread myofascial dysfunction and sensitisation in women with endometriosis-associated chronic pelvic pain: A cross-sectional study

Matvecka från Tuvalu

Matveckan från Tuvalu visade sig vara svårt att hitta recept till. Vi hittade en lista över de tio mest populära rätterna i Tuvalu, och den var lite lättare att plocka från. Alla rätterna är inte möjliga att göra i Sverige – taro vet vi inte var vi kan få tag på exempelvis. Men här blev ändå en bra vecka:

  • Tuvalu tuna -tonfisk i currysås och ris
  • Räkcocktail får blir fredagsmys, en kväll när vi ger barnen något annat att äta.
  • Spagetti bolognese
  • Avocadotoast blir också en god middag för vuxna, men barnen får någon annan slags varm smörgås.
  • En köttpaj står med på listan, och vi har pratat om att introducera våra barn till en favorit från Josephs barndomshem – så vi kör Midnattspaj istället.

I alla länder försöker vi hitta ett pannkaksrecept och ett sopprecept, men det gör vi inte här. Så det får bli:

Perkutan tibialisnervstimulering

Det här inlägget ska handla om perkutan tibialisnervstimulering. Det var detta ämne som satte igång mig för att skriva om områden där jag tycker att rehabprofessionella inom kvinnohälsa ofta kör i diket. Det är också ett ämne som tydligen väcker mycket känslor! Jag tror att det handlar om att det berör symtom och besvär som man inte har så mycket annan i ”verktygslådan” för, man vill gärna hjälpa sina patienter. Och då är tydligen rätt många benägna att krampaktigt hålla kvar i en behandlingsmetod som saknar rimlig förklaringsmodell och en pålitlig evidensgrund.

Perkutan tibialisnervstimulering (PTNS) är en etablerad behandlingform för diverse bäckenbottensymtom. Främst används det kliniskt  för överaktiv blåsa, avföringsläckage och svårigheter att tömma blåsan. Jag har läst en rad olika systematiska översikter för att försöka sammanställa vad vi vet om denna behandlingsform.

Smärta i blåsan

Vad gäller PTNS-behandling för smärta i urinblåsan finns väldigt få studier med kontrollgrupp och inga studier med långsiktig uppföljning. Det finns inga tydliga rekommendationer för behandling med PTNS utifrån rådande vetenskapsläge.

Sexuell funktion

I en systematisk översikt har man identifierat sju vetenskapliga studier som berörde sexuell funktion som utfall vid behandling med PTNS. Studierna var små och man kunde inte dra några egentliga slutsatser om behandlingens effekt, men man tyckte att resultaten var ”lovande” och önskade fler studier inom området.

Överaktiv blåsa

Det finns en rad olika systematiska översikter vad gäller PTNS och överaktiv blåsa. De berör i stort samma inkluderade artiklar men kommer i flera fall fram till lite olika slutsatser. Även här är antalet studier mycket litet. I Studier där man har jämfört PTNS med sham-treatment har man kunnat se en bättre effekt av PTNS än av placebo-behandling. Jämförde man PTNS med behandling med blåslugnande medicin var resultaten snarlika. Alla resultaten hade dock kort uppföljningstid, och i flera systematiska översikter anser man att det behövs fler och mer långsiktiga studier innan man kan rekommendera PTNS som ett kliniskt behandlingsalternativ. Summeringen är att det låga antalet studier, studiernas kvalitet och den stora risken för bias gör att man inte kan dra några säkra slutsatser. De rapporterade goda effekterna kan vara av kliniskt intresse eftersom behandlingen i så fall kan ge möjliga goda effekter till en population av patienter som inte svarat väl på konventionella behandlingar.

Anal inkontinens

Det saknas studier på anal inkontinens och behandling med PTNS som är randomiserade kontrollerade studier där ena gruppen får ”sham-behandling” (=placebo-behandling) och därför kan man inte dra några slutsatser alls om huruvida detta fungerar eller ej.

Hur är det tänkt att fungera?

Tibiliisnerven innehåller ingående och utgåendenervfibrer från fjärde och femte ländryggsnerverna och de första tre sakrala nervrötterna. Man sätter in en nål 4-5 cm ovan den inre fotknölen på ena benet, och den anses vara en neural åtkomstspunkt för reglering av blåsan och bäckenbotten. Verkningsmekanismen är oklar, även om man i flera studier försökt hitta en förklaring. Hos djur har man kunnat se att man kan hämma blåsans muskelsammandragning genom elstimulering av bakben eller bäckennerver. På människor finns det en studie där man sett en central effekt (påverkan på hjärnan) efter behandling med PTNS. Detta kan innebära att sensoriska stimuli kan leda till en möjlig omorganistation av hjärnans tolkning av retningsbarheten i urinblåsan. Men vi VET inte , och vi vet framförallt inte varför detta skulle fungera på exempelvis tarmen.

Det är här det jag vrider mig av evidensrelaterat obehag. För den teoretiska grunden för PTNS är hämtad från det kinetiska meridiansystemet, och inte från exempelvis neuroanatomi.

Vad jag kan se så går nerven liksom inte ens där man sätter nålen? Även om jag inte köper förklaringsmodellen att man kan ström-behandla ingående nerver så att organ och muskler som är vagt sammankopplade i andra änden av nerven får en förbättrad funktion, så verkar det ÄNNU orimligare att el-behandla en nerv som inte ens går där man sticker nålen. Jag kan köpa om välgjord  randomiserad och kontrollerad forskning även fortsättningsvis kan påvisa positiva effekter av PTNS. Men då får de också ta mig tusan leverera en förklaringsmodell som håller.

Hur gör man?

Man tänker sig att elektrisk stimulering av tibialisnerven kan leda till förändringar av funktionen kring blåsa och tarm. När man utför PTNS placerar man en akupunkturnål nära tibialisnerven precis ovanför den inre fotknölen och applicerar elektrisk stimulering via denna nål. Vanligtvis ges 12 behandlingstillfällen över 6 eller 12 veckor. Varje behandlingsession varar ca 30 minuter. Behandlingen är i stort biverkningsfri, men man kan bli öm eller få en liten blödning av sticket.

Behandlingseffekten

Just placeboeffekten eller en effekt av behandlingen som eget fenomen är något vi måste ta i beräkningen alltid. Jag är helt hundra på att mycket av det jag gör i min kliniska vardag också hamnar under ”behandlingseffekten”. Att få någon som ser en, lyssnar och erbjuder en behandling i välgörande i sig. Varje behandling kan fungera som placebo, det är inget dåligt. Det är dock det här som gör det så otroligt viktigt med studier med kontrollgrupper. Här borde man alltså i större utsträckning testa så att det inte är själva grejen (gå till sjukvården, få stick och elstimulering, sitta med behandlingen i 30 minuter, gå hem) utan faktiskt elstimuleringen på en viss specifik (nerv?)punkt som ger effekten.

Håller detta för evidensbaserad vård?

Rent evidensmässigt finns det vag evidens för att det kan fungera för överaktiv blåsa. Personligen är jag övertygad om att det är trams (tills vetenskapen övertygar mig om något annat) eftersom förklaringsmodellen är uppåt väggarna helknäpp. För övriga indikationer (sexuell funktion, smärta, anala läckage) finns inga pålitliga evidens.

Om vi tänker att den evidensbaserade vården också kan grundas på beprövad erfarenhet så förstår jag att en del vårdgivare (i brist på annat) använder metoden. Det är heller inga jobbiga biverkningar och hoppet om att det kan fungera kan såklart också göra att en del patienten vill testa metoden. Vi har många behandlingsmetoder med tveksamma förklaringsmodeller och svajig vetenskaplig grund inom sjukvården fortfarande idag. Det som skrämmer mig med den här metoden är att den tangerar att bli en sista utväg för patienter som inte kan bli hjälpta på annat sätt. Det är ju gott och väl om de blir hjälpta. Men ifall man nöjer sig med det som finns kanske vi också missar utveckling och forskning som borde ske.

Referenser

Nu gräver vi ner oss i evidensbasering!

Mitt professionsområde rör sig ju mitt emellan vetenskaperna för fysioterapi och gynekologi, med instickare till barnmorskans kunskapsområde då och då. Återkommande läsare vet att jag då och då gör nedslag och blir väldigt kritisk till icke-evidensbaserade praktiker som rör mitt yrkesområde. Det känns ibland som att jag har ett pågående korståg mot spinning babies och koncept som handlar om sätt att optimera bäckenets ”rörlighet”. Jag får då och då upprörda reaktioner från barnmorskor eller doulor när jag varit öppet kritisk till dessa företeelser. Och härom månaden yppade jag liknande kritik mot en behandlingsform för rehab inom urologi i en sluten Facebookgrupp. Jag blev genast anklagad för att vara okollegial och uppmanades att ta tillbaka kritiken.

Detta fick mig att inse att jag nog snarare behöver vara MER av en pain in the ass. Inte för att det är speciellt roligt att vara en surkärring, utan för att det är extremt orättvist att jag regelbundet slår ner på barnmorskors bristande evidensbasering om jag inte har samma kritiska blick på min egen profession.

Nu kommer jag alltså i några inlägg framöver ta er igenom en resa om några för kvinnohälsa-fysios relevanta ämnen. Ämnen där vi behöver vara uppdaterade och förhålla oss till evidensen. Men detta inlägg idag tar avstamp i just ämnet evidensbasering inom rehab.

Evidensbaseringens historia

De senaste hundra åren har det skett massor av framsteg vad gäller forskning, teknik, möjligheter att registrera och analysera resultat och den totala förståelsen för människokroppen. Vi vet mer och kan utföra vård och rehab på ett mycket bättre sätt idag än för 100, 50, eller till och med 10 år sedan. Vissa saker jag lärde mig på min grundutbildning i början av 2000-talet är nu helt passé. Vi har haft aktiv forskning inom fysioterapi i Sverige i ca 40 år, om jag fattat rätt.

Evidensbaserad vård ska grundas på tre hörnstenar:

  • Bästa tillgängliga kunskap (=Bästa evidensen)
  • Individens situation och kontextuella omständigheter (=Patientens önskemål)
  • Personens erfarenhet och önskemål (=Klinisk expertis)

Allt detta ska summeras in och smälta samman i den professionella expertisen.

Vad betyder detta?

Evidence without clinical expertise is as useful as a supercomputer in a rainforest: the sight might be impressive, but it isn’t useful

Jules Rothstein

Du som professionell behöver känna till evidensläget men också veta hur du ska omsätta vetenskapen i praktik. Och ingen av dina kunskaper eller förmågor kommer vara värda ett dyft om du inte samtidigt kan möta patienten där hen är, och läsa av vad hen behöver och önskar.

The advantages of clinical reasoning approach is that it is responsive to new knowledge and evidence, is flexible and allows for change and growth.

David Butler

Varför är evidensbasering viktig?

Att jobba evidensbaserat handlar om att vara uppdaterad för vad forskningen säger och vilka behandlingsmetoder som är bäst lämpade och mest effektiva. Fysioterapeuter är generellt och internationellt inte fantastiska på att hålla sig uppdaterade med forskningen. Det finns bland annat studier på fysioterapeuters användning av terapeutiskt ultraljud där man på 20 år inte kunnat se någon tydlig minskning av användandet, trots att den generella evidensen under samma tidsperiod kunnat visa på att behandlingsformen inte är särskilt effektiv över huvud taget. (Generellt skulle jag säga att just manick-behandlingar är några av fysioterapeuters största fallgropar vad gäller evidensbasering.)

Blir patienter bra ändå?

Inom rehab har vi fenomenen ”kroppsegen återhämtning” och ”naturalförlopp” att förhålla oss till. En viss procent av alla patienter kommer bli bättre, eller helt bra, bara av att tiden går. Ger man en viss behandling under samma tidsperiod kan det både för patient och behandlare verka som att behandlingen är effektiv och verksam.

Rehabforskning och evidensvärde

Randomiserade kontrollerade studier är de mest ”värdefulla” och högst ansedda vetenskapliga studierna. Metoden handlar om att studiedeltagarna är slumpmässigt placerade i behandlingsgrupp och kontrollgrupp. Det är också fördelaktigt om studien är ”blind”, dvs att forskarna eller försökspersonerna inte vet vilken behandling som ges, så att deras förväntningar inte påverkar resultatet. Detta är ju väldigt mycket lättare att genomföra om behandlingen är ett piller, och väldigt mycket svårare om behandlingen är exempelvis träning. Inom fysioterapi finns vissa svårigheter för ett rent vetenskapsmetodologiskt få till de allra mest strikta och högst ansedda studierna.

Evidensbasering

Att ha enstaka studier med positiva resultat till grund för en behandlingsmetod räcker inte. Evidensbasering bör grunda sig på systematiska översikter av flera eller helst många studier, vars sammanlagda resultat kan vägas ihop. Vi har fortfarande många ”evidensluckor”, områden som inte är tillräckligt beforskade. Vi kanske inte kan upphöra att behandla områden som ännu saknar stabil evidensgrund. Men vi bör vara OERHÖRT snabba att uppdatera oss när det kommer forskning. Jag har sett siffror på att ungefär 30 % av alla kliniskt verksamma fysioterapeuter läser forskning och uppdaterar sig. Det här är UNDER ALL KRITIK.

Jag började det här inlägget med att konstatera att jag behöver vara lika mycket en surkärring i min egen profession som mot närbelägna ämnesområden. Därför tänkte jag nu i några kommande inlägg göra nedslag på tre ämnen som berör fysioterapi inom kvinnohälsa:

  1. Synen på triggerpunkter
  2. Laserbehandling
  3. Perkutan tibial nervstimulering 

Jag hoppas att ni vill hänga på, även om jag inte är happy clappy och positiv till allt och alla!

Bäckenbottentonus/vagina-föryngringsprylar

En läsar fråga om bäckenbottentonus/vagina-föryngringsprylar

I olika forum jag är med i på nätet rekommenderas en (dyr!) pryl som ska ge ”bäckenbottentoning” och föryngring med LED-teknik, för hemmabruk. Den ska stärka bäckenbotten men inte bara det utan främja kollagen och minska framfall/buktande väggar för att den bygger upp väggarna igen. Jag känner mig skeptisk men är jätteintresserad av vad du har för tankar kring denna.

Läsarfråga

Jag vill inte namnge produkten, men jag är rätt säker på att det är lätt att googla om ni är intresserade av vilken produkt som menas. Vi hamnar i ämnet ”vaginal revjuvenation” och jag har nämnt det i ett inlägg här.

Vaginal revjuvenation

Begreppet omfattar procedurer för att minska vidden i vagina. Här är vi alltså inom ett område som är besläktat med den slags kirurgi man gör för att återställa anatomin efter missade eller defektläkta muskelskador. Det är rimligt att individer i första hand får diagnostik och åtgärder för att med rehab eller ”riktig kirurgi” återställa funktionerna så bra som möjligt. Utöver detta finns en rad andra saker man kan testa (ofta inte inom offentliga sjukvårdens ramar): vaginal åtstramning, förminskning av blygdläppar, klitorisförändringskirurgi, fillers och olika sorters energibaserade behandlingar. Produkten vi pratar om är en ”energibaserad behandling”.

Energibaserade enheten använder kraft från radiovågor, laserkällor, eller som i detta fallet LED för att skapa en ombyggnad på cellnivå. Man vill stimulera kollagenproduktionen  i ”den extracellulära matrisen”. Det går inte att förklara det på något enkelt sätt, men det är ett invecklat nätverk som består av en rad makromolekyler organiserade på ett visst sätt beroende på vilken typ av vävnad vi pratar om. Stimulering av kollagen där verkar kunna göra så att elastinfibrer stramar ihop sig och att det bildas en del nya blodkärl, vilket kan innebära en ”föryngring”. Behandlingen är inte smärtsam men kan ge ett lättare obehag.

Funkar det?

Läser du ”fakta” och forskning som kommer från dem som marknadsför produkterna kommer du läsa en massa positivt. Det finns heller inget som säger att det inte skulle fungera så som det påstås. Om den effekten som uppnås är tillräcklig för att ge några funktionella resultat utöver placebo är oklart.

De vetenskapliga resultat som finns gäller bland annat patientnöjdhet och komplikationer. Det är också så att de flesta studierna inte är från oberoende källor, vilket gör att ekonomiska intressekonflikter kan påverka studieresultaten.

Är det farligt?

Amerikanska FDA som motsvarar vårt läkemedelverk har uttalat varningar till en del företag för felaktiv marknadsföring vad gäller sådana här produkter, och menar att de inte bara kan orsaka skador utan också hindra vissa personer från att söka och få tillgång till lämpliga, erkända behandlingar. American College of Obstetricians and Gynecologists har i ett uttalande varnat om att säkerheten och effektiviteten hos dylik behandling fortfarande inte dokumenterats, och att individer som vill testa måste informeras om bristen på data som stödjer behandlingens effektivitet och deras potentiella komplikationer, inklusive risk för infektioner, förändrad känsel, samlagssmärta, ärrbildning och sammanväxningar.

Förväntningar

Jag är alltså 100 % för att folk ska få hjälp från vården att återställa viktiga funktioner. Missförstå mig inte. Men en viktig del av diskussionen kring detta ämne har att göra med ideal och föreställningar. Vi har ett ideal som säger att vi ska ha smala blygdläppar, stängd och trång slida, en slags minimalism. Det verkar vara ideal som påverkas av exempelvis porr och bilden av hårlösa och i princip pre-pubertala utseenden. Och att försöka återställa ett vuxet, förlöst eller åldrat underliv till en status som det passerade redan för många år sedan är inte rimligt. Det finns en aspekt av detta som handlar om vad man har för ideal och vad man tänker att är rimligt att händer med åldern.

Är det bra?

Om du frågar mig är svaret: Jag vet inte. Det låter inte orimligt att det skulle kunna ha en liten och övergående positiv effekt hos vissa, men jag VET inte om det stämmer. Och jag skulle ju otroligt gärna hellre velat att alla hade tillgång till vettig vård, fysioterapeut och kanske bäckenbottenkirurg där det är aktuellt. En fråga som jag har är, för en person med levatorskada som skulle må bra av lite mer ”stuns och stadga” i slidväggarna – hade en sådan här behandling kunnat ha en positiv effekt? Läs nu inte mig som att jag förespråkar det. Inte alls. Men det skulle vara en intressant frågeställning till en studie!

Referenser

Rehab efter hjärtstopp och förlossning

Svar på läsarfråga om rehab efter hjärtstopp och förlossning.

“Jag fick ett hjärtstopp under min förlossning (kejsarsnitt) som förklarades med att det var en komplikation av syntocinon, och smällar man får ta. Jag fick heller inte veta så mycket om tiden efteråt. Vad bör man tänka på vad gäller träning? Jag upplevde att ingen vill ta i frågan när det hänt under en graviditet/förlossning för då är det inte som vanligt från vården och på BB så var det bara fokus på barnet och undvikande av frågan.”

Hjärtstopp under graviditet

Graviditeten och fosterutvecklingen kräver enorma fysiologiska anpassningar på multipla organsystem. Hjärtat påverkas, pulsen påverkas och blodvolymen påverkas. Den förstorade livmodern kan trycka på blodkärl och förändra blodflödet. Själva graviditeten kan försvåra hjärt-lungräddning. Vad som kan ge upphov till hjärtstoppet kan du läsa under nästa rubrik.

Bröstkompressioner av hög kvalitet är avgörande för att maximera individens chans att överleva vid ett hjärtstopp. För att uppnå god kvalitet måste patienten ligga på en hård yta, händerna måste placeras korrekt och trycken utföras med rätt hastighet och djup. En gravid person kan i ryggliggande på hårt underlag få ett tryck på blodkärlen inne i buken och man behöver luta kroppen åt vänster för att minska risken för blodkärlskompression från gravidmagen. Det finns inga hinder att använda hjärtstartare på gravida.

Upphör inte hjärtstoppet inom några få minuter behöver man kejsarsnitta personen. Sifforna för överlevnad verkar skilja sig åt mellan länder, men i den brittisk studie överlevde 58 % av mammorna och fler av bebisarna.

Hjärtstopp under förlossning

Faktorer som kan bidra till att hjärtat kan upphöra att slå under förlossnningen kan vara preeklampsi, omfattande blödningar, hjärtsvikt eller hjärtinfart, blodinfektioner eller att det kommer in fostervatten i moderns blodomlopp. De vanligaste orsakerna till hjärtstillestånd verkar vara blödning (45-47 procent), hjärtsvikt (13 %), fostervatten i blodomloppet (13 %) och blodinfektioner (11 %). Det verkar finnas någon slags samband mellan fetma och ökade risker vid obstetrisk anestesi.

I ett svenskt material jag läst hade man gått igenom sex olika fall av hjärtstopp och man kunde se att i dessa fall fanns fetma eller kraftig överviktig med i fyra av fallen. En av dem var rökare och två hade högt blodtryck och två hade någon slags drog/medicinmissbruk. Fyra av fallen hade fått hjärtstoppen under pågående förlossning och en hade fått sitt hjärtstopp fem veckor efteråt.

Drabbade kvinnor är också ofta över 35 år och har befintliga sjukdomar eller tillstånd som kan påverka hjärt-kärlhälsan till det sämre.

De allra flesta födslar avslutas alltså med kejsarsnitt om den födande får hjärtstopp, men jag hittar en beskrivning av att om bebisen redan ligger mycket långt ner och det är möjligt att använda sugklocka/tång för att omedelbart få ut bebisen kan man istället avsluta födseln vaginalt. Det handlar då alltså om kalkylen att det sättet att förlösa bebisen går ännu snabbare än att förbereda ett omedelbart snitt.

Hur vanligt är det?

En studie från Storbritannien kunde man identifiera 66 kvinnor som drabbats av hjärtstopp bland 2,3 miljoner födande mellan 2011 och 2014. Andra siffror jag läst är att 1 av 36 000 födande drabbas. Det innebär att det i Sverige borde vara ungefär 3-4 drabbade per år.

Påverkan på barnet

Hjärtstopp är ju farligt för den gravida/födande men också för bebisen. Det handlar ju att om den gravida kroppen inte längre förser bebisen med syre kommer även bebisen får syrebrist. Hur länge syrebristen pågår avgör hur farligt det blir för barnet. Lång tid av syrebrist kan innebära död. Om man överlever kan syrebristen ha gett hjärnskador.

Rehab efter hjärtstopp och förlossning

Hjärtrehabilitering är en vanlig gren inom rehab och bör erbjudas alla som fått en hjärtinfarkt, genomgått hjärtkirurgi eller haft andra hjärtsjukdomar. Rehabiliteringen är i första hand individuellt anpassad träning för att individen ska återfå styrka och kunna återgå till ett normalt liv. Fysisk aktivitet och träning förebygger även att drabbas av ytterligare hjärtproblem på sikt. Rehabinsatserna kan också riktas mot hjärntrötthet och dylika symtom som kan uppstå efter hjärtstopp och syrebrist. Den delen av rehabiliteringen ges inte främst av fysioterapeuter utan av annan vårdpersonal. Rehabperioden är ofta några månader lång.

Förlossningsvården och mödravården är inte vana vid att jobba med akut hjärtsjukdom och saknar troligen kunskaper om hjärtrehabilitering och missar nog ganska ofta att remittera eller hänvisa till detta. Därför kan du som patient eller dina anhöriga själva behöva efterfråga rehab.

Organisationen för hjärtrehab kan se olika ut på olika platser i landet. Ibland sker hjärtrehabiliteringen inne på sjukhuset och ibland ute på rehabmottagningarna i regionen. Får du inte gehör kan du alltid ta kontakt med en rehabmottagning själv och utan remiss träffa en fysioterapeut som kan göra en grundläggande bedömning.

Rehab efter hjärtstopp och graviditet/födsel

Rehab efter en graviditet innebär vissa anpassningar. Fysioterapi efter hjärtstopp kräver också vissa förkunskaper och hålls inom vissa ramar. Rehab efter en komplicerad förlossning eller ett kejsarsnitt är också speciell. Summan av detta innebär att du eventuellt har svårt att hitta en fysioterapeut som har exakt alla förkunskaper för det som hänt dig. Jag, till exempel, är specialist på att ge rehab som är anpassad efter graviditet och förlossning men har inte någon omfattande erfarenhet av hjärtrehab.

Skulle frågeställaren vara min patient hade jag velat ha någon slags kommunikation med en läkare angående hennes hjärtstatus och eventuella observandum, och jag hade velat konsultera en fysiokollega som jobbar med generell hjärtrehab. Efter det hade jag nog kunnat snickra ihop ett fungerande upplägg. En fysio med omfattande kompetens inom hjärtrehab är ju extra kompetent inom det området, men har kanske inte alla svar på eventuella frågor om bäckenbotten, magmuskler eller kejsarsnittsärr. Det hade egentligen varit optimalt med två olika fysio-kontakter!

Träning efter hjärtstopp

Det som på något sätt matchar bra är att fysisk aktivitet behöver återtas väldigt successivt stegrat efter både en förlossning och ett hjärtstopp. Jag har försökt mig på att skriva en tidslinje med stegring av aktiviteter som borde vara rimlig med hänsyn till både födsel och hjärtstopp. Observera att detta inte kan ersätta individuella råd av en vårdpersonal som har information om just ditt hälsotillstånd.

Vecka 1

Fixa lättare måltider men sitta ner under mer långvariga moment (exempel: du kan stå och bre en smörgås, men kanske ska sitta ned och skala morötter). Promenera runt i hemmet eller trädgården.

Vecka 2

Göra lättare hushållsarbete – hänga lättare tvätt, lättare städmoment (damma, torka bord osv). Bära upp till bebisens vikt. Gå korta promenader utan barnvagn, runt huset eller kvarteret.

Vecka 3-4

Göra hushållsarbete, lättare trädgårdsarbete. Fler städmoment fungerar men undvik fortfarande tunga lyft (över bebisens vikt), dammsugning eller att bädda med tunga täcken. Du kan köra barnvagn kortare promenader i närområdet om det är plant underlag.

Vecka 5-6

Du kan nu utöka promenader, hushållsarbete och trädgårdsarbete. Du bör fortfarande inte bära eller lyfta tungt (mer än bebisens vikt).

Vecka 7-8

Det här är de sista veckorna du har tydliga restriktioner vad gäller lyft och bärande. Ta det fortfarande försiktigt och stegra all aktivitet långsamt och lyssna på kroppen.

Hur vet jag om det är okej?

Vad gäller hjärtat kan du utgå från Borgs ansträngningsskala. Det är en skattning av den egenupplevda fysiska ansträngningsgraden. Uppskattningen är subjektiv och individuell men har också en tänkt koppling till din puls. Till exempel kan 13 på skalan motsvara ca 130 i puls.

7 – Extremt lätt

8 – Extremt lätt

9 – Mycket lätt

10 – Mycket lätt

11 – Lätt

12 – Lätt

13 – Ganska ansträngande

14 – Ganska ansträngande

15 – Ansträngande

16 – Ansträngande

17 – Mycket ansträngande

18 – Mycket ansträngande

19 – Extremt ansträngande

20 – Maximalt ansträngande

De första åtta veckorna bör du eventuellt hålla dig mellan 9-11 under promenader eller annan konditionsaktivitet. Ju mer återhämtad och trygg du blir, desto mer ansträngd kan du sedan bli. Efter åtta veckor kan du ligga på mellan 13-15 när du tränar. Se till att ha både en uppvärmning och en nedvarvning där du ligger i det lägre spannet.

Sex

Jag förespråkar att du väntar exakt så länge som du själv behöver innan du återgår till att ha sex.  Men avslaget bör ha upphört och alla sår behöver ha läkt, så åtminstone 6 veckor bör passera. För hjärtat anser man att 4-6 veckor räcker, men livmoder och eventuella stygn kan ta längre tid på sig att läka.

Depression

At gå igenom en traumatisk händelse kan trigga igång en depression eller ångest. Att bli förälder kan också trigga en depression. Det är inte alls konstigt om du inte mår psykiskt bra efter allt som hänt. Ta upp detta med din BVC-sköterska så snart du kan. Det finns hjälp och stöd att få.

Berätta!

Dela gärna med dig av egna erfarenheter (som gravid eller födande, eller som fysio som jobbar med hjärtrehab, eller något annat)!

Referenser

Annan läsning om graviditet, puls och hjärta

Puls och träning under graviditet

Överviktig och gravid

Träning för överviktiga gravida

Fysioterapeutens personliga faktorer

Med jämna mellanrum träffar jag en grupp fysioterapeuter som jag handleder för att bli specialister inom mitt område. Sist vi sågs kom vi att diskutera det här med relationen mellan fysioterapeut och patient, och hur den kan påverkas av fysioterapeutens personlighet och personliga attribut.

Jag tror att jag skrivit tidigare om fördomar om fysioterapeuter .

Alla tror att fysioterapeuter är obarmhärligt käcka, dömande mot tjocka och är friskusar som använder fotriktiga skor, tighta jeans, märkesregnjackor och ergonomiska ryggsäckar.

De senare ÄR verkligen en sanning. Vartannat år har vi en stor fysioterapeutisk kongress, och åker man dit så kan man tydligt se i närområdet vilka som är fysioterapeuter och ska till kongressen, och vilka som är “vanliga människor” som bara råkar passera samma plats.

Det där med obarmhärtigt käcka och dömande är en tristare fördom, som förstås också är sann i vissa fall men långt ifrån alla.

Det vi diskuterade, jag och mina kollegor som jag handleder, är andra sorters egenskaper och attribut.

Hur påverkar det dig som patient om din fysioterapeut är väldigt smal, tjock eller väldigt vältränad? Påverkar det dig om hen har ärr från skärsår på armarna?

Inom min nisch- kommer du ha högre förtroende för någons kompetens om hon själv har varit gravid eller fött barn?

Det sista där måste vi diskutera!

Skulle du ha mindre förtroende för din rygg-läkare ifall hen själv inte haft ett diskbråck? Eller för din distrikssköterska ifall hon inte lidit av exakt samma åkomma som dig? Måste din fysioterapeut också ha haft en meniskskada, om det är det du behandlas för? Varför tror en del att fysioterapeuten är mindre yrkeskompetent för att hen inte själv varit gravid, om dina besvär är graviditets- eller förlossningsrelaterade?

Kommer fysioterapeutens “likeability” spela roll för din rehab?

Min kollega tog ett exempel. Hon ska visa en övning – och utför den perfekt och visar att hon själv är jättestark. Eller – hon visar en övning, du ser själva principen över hur den ska utföras – men ni kan också konstatera att övningen är tung och svår. Behöver du att din fysioterapeut på alla plan är ett föredöme, eller fungerar det att hon visar sig mänsklig?

Nu är ju inte styrka eller teknik i övningar avgörande för någons “likeability”. Berätta gärna om egna exempel där det ändå spelar roll.

Min egen tanke här är:

Jag kommer ORIMLIGT kunna vara bra på allt som mina patienter är bra på. Blir regelbundet imponerad över styrka och teknik hos patienter som genomför övningar som jag aldrig kommer komma i närheten av. Jag träffar väl ungefär 200 patienter per år – om min träningsgrad ska matcha deras gemensamma behöver jag sluta blogga och lägga all min tid på att träna.

Fysioterapeutens personlighet eller attribut som hinder eller fördelar

Berätta OERHÖRT gärna om dina tankar, som patient eller som vårdgivare. Jag tror att sådana här saker behöver lyftas mycket, mycket mer.

Vi behöver också alla vara öppna för och medvetna om att saker påverkar relationen mellan vårdgivare och patient, och allt handlar inte om kompetens.

Läsarfråga om andning, bäckenbotten och buktryck

Fråga:

”Hur ska jag tänka gällande andning/bäckenbotten/intraabdominellt tryck

Jag har läst flera inlägg här och uppfattar det som att diafragma andning och intraabdomiellt tryck är ett bra säkert och effektivt sätt att aktivera magmuskler samt bäckenbotten på när jag styrketränar/lyfter tungt. Men kan vara ett bekymmer för en kvinna som har problem med bäcken botten och då ska man eventuelles använda hollowing/dra in naveln.

Jag har jobbat med träning i 20 år, varit med om alla trender. Är kiropraktor och jobbar med att utbilda tränare så du behöver inte vara rädd för att bli för avancerad. Däremot är jag lite förvirrad!”

Svar:

Det här är ju en ganska bred fråga, i alla fall den första – hur man ska tänka kring andning, bäckenbotten och intraabdomiellt tryck. Jag känner dock inte alls igen att jag skulle ha skrivit något handlar riktigt om de du beskriver.

Grunderna

I bålen utgör bäckenbotten ”golvet” och bukmusklerna liksom kanterna, ramarna eller sidorna. Vi kan föreställa oss bålen som en tunna, där bäckenbotten är botten, bålmusklerna själva tunnan och diafragma locket. Trycket i bålen ökar av flera olika orsaker, och det handlar ju om att balansen mellan någon av tunnans komponenter trycker inåt. Det vanligaste när man pratar om träning är att pratar om en tryckökning när man spänner magmusklerna. Trycket i buken kan också öka av att man håller andan eller på annat sätt sänker diafragma kraftigt.

Bäckenbotten och intrabdomiellt tryck

I en frisk bäckenbotten finns det ett automatiserat muskelsvar, nästan reflexmässigt, då trycket höjs inne i buken. Det är detta som gör att de allra flesta inte alls behöver fundera på att spänna bäckenbotten när de ska lyfta, bära, trycka, dra eller röra sig mot ett motstånd på andra sätt. När bäckenbotten är svag kan man antingen behöva anpassa sig så att man inte utsätter så för särskilt höga buktryck, eller så behöver man knipa extra inför lyft/rörelser med motstånd. Har bäckenbotten en omfattande skada, exempelvis vid en levatorskada, kan muskelkraften vara nedsatt och förmågan att hålla emot buktryck vara kroniskt inskränkt.

Bracing

Jag har läst flera inlägg här och uppfattar det som att diafragma andning och intraabdomiellt tryck är ett bra säkert och effektivt sätt att aktivera magmuskler samt bäckenbotten på när jag styrketränar/lyfter tungt. Men kan vara ett bekymmer för en kvinna som har problem med bäcken botten och då ska man eventuelles använda hollowing/dra in naveln.”

Just det här resonemanget från frågeställaren känner jag inte igen alls. Det skulle vara intressant att veta vilka inlägg som går att tolka så här?

Bracing är ett begrepp som helt enkelt handlar om anspänning i muskler. Inför tunga lyft så kan man använda strupväg och diafragma, bålmuskler och bäckenbotten till att “låsa” trycket i buken och på så sätt få ökad stabilitet kring ryggraden.I mer medicinska sammanhang kallas ungefär samma sak “valsalvamanöver”. Valsalva innebär att man andas ut mot ett stängd övre luftväg. Om du lyfter tillräckligt tungt kommer detta komma mer eller mindre automatiskt.

I bäckenbottensammanhang är bracing eller valsalva något vi ofta avråder ifrån i de fall det finns en svag, skadad eller nyförlöst bäckenbotten. Bäckenbotten måste vara tillräckligt stark för att kunna stå emot tryckökningen, och är den inte det så förlorar den “armbrytningen” som buktrycksökningen innebär.

Är hollwing bättre?

Hollowing kallas manövern när man spänner magen genom att dra in den. Den kan vara mildare, genom att man skapar ett mindre buktryck än vid bracing. I det stora hela är bracing mer funktionellt, och det är den bålanspänning bäckenbotten till vardags behöver kunna vara med och parera.

Enligt mig är det tramsigt att hålla på med hollowing i de flesta träningssammanhang. Man använde sig av hollowing förr i tiden och mest i sammanhang som gällde magmuskeldelningar, inte bäckenbotten. Jag instruerar i princip aldrig hollowing till någon.

Procentmässigt får man en större aktivering av djupa magmuskler vid hollowing än vid bracing, men i totalen får man ju också mindre muskelaktivitet.

Är magaktivering ett bra sätt att aktivera bäckenbotten?

Jag tror att det är här frågeställaren missförstår. Att aktivera magen kraftigt är en BELASTNING på bäckenbotten, inte ett sätt att aktivera den. Belastningen kan däremot trigga ett muskulärt svar i bäckenbotten. Och belastningen blir lagom eller för tung avgörs av tryckets art och bäckenbottens styrka.


Andningen för att minska tryck mot bäckenbotten

För att minska belastningen på bäckenbotten vid aktiviteter som kräver att du skapar högre buktryck kan du testa att andas mjukt, sprida belastningen så mycket du kan och faktiskt minimera anspänningen till att enbart “brace:a” preciiis så mycket aktiviteten kräver, och inte ett uns mer. Att faktiskt göra en valsalva/bracing kan ju vara det enda rätta i vissa fall. Vi har inte på fötterna att avråda eller svartmåla valsalvamanöver/bracing. Men att påstå att bracing skulle vara typ synonymt med bäckenbottenträning är fel. Hollowing finns nästan aldrig något specifikt skäl att göra, som jag ser det.

Rekommenderad vidare läsning

Relaterad vetenskaplig läsning

Symtom av framfall går upp och ned

”Nu har mitt framfall blivit värre! Det måste vara något jag har gjort fel!”

Det här är en av de vanligaste sakerna jag möter hos patienter. Vi har jobbat tillsammans, symtomen har blivit bättre, vi kanske till och med hann avsluta vår rehabperiod. Och sen kommer en svacka. Personen kommer tillbaka, lite smått panikslagen och berättar att symtomen har blivit värre igen. Och frågan till mig är oftast ”Vad har jag gjort för fel?”.

Allt som oftast får jag undersöka, lyssna och analysera.

Och sen blir svaret:

  • Du har inte gjort något fel
  • Det ÄR inget nytillkommet fel
  • Det har inte blivit värre

Men vad är det som känns då?

Ofta får man gå tillbaka till senaste månaden före symtomen började förvärras. Oftar vi en förändring av fysisk aktivitet, stressnivå eller sömnkvalitet. Det är inte så att ett framfall nödvändigtvis har blivit sämre (även om du ökat din fysiska aktivitetsnivå!) bara för att det plötsligt känns mer igen. Ibland handlar det om hormoner, ibland om brist på återhämtning och vila och ibland bara om att en förändring av koordination och muskelarbete som ger en förändrad förnimmelse. Ibland är det en period av förstoppning eller hosta som triggar ökade symtom.

Det är normalt att det går upp och ned!

Att leva med någon grad av framfall är att ha en kronisk åkomma. Det går på sätt och vis att jämföra med någon annan som har en kronisk nacksmärta. Den kommer vara bättre och sämre I perioder, utan att man nödvändigtvis måste oroa sig när det är jobbigare en period. Det innebär inte att det kommer vara en riktning åt det sämre, från nu och för all tid framöver.

Hitta tillbaka till ditt ”vinnande koncept”

Om du upplever att dina symtom blivit bättre tidigare – vad gjorde att det blev bättre? Tid? Friskhet från hosta? Vila från att lyfta barn en himla massa? (Många av mina patienter tycker att sommarsemestern är tuff på det sättet). Lite mindre stress på jobbet? Bättre sömn? Fungerande rutiner för träning? Håll kvar i det som tidigare fungerat – det kommer fungera igen.

Det är inte svartvitt

Livet med framfall är inte svartvitt. Det är oftast inte så enkelt som att du antingen kommer vara symtomfri, eller så har du ett eskalerande framfall i ”fritt fall”. Du kommer nog leva med symtom som går upp och ner på en skala från ”känns inte alls” till ”herrejösses nu trillar det ut”. En del personer jag träffar upplever obehaget från framfallet så pass intensivt att de lever sina liv i försiktighet långt ner på symtomskalan. Det kan vara bra och skönt, men det kan också bli fruktansvärt begränsande. Det är viktigt att veta att du FÅR gå upp på skalan, och bara för att framfallet känns mer betyder det inte att det kommer bli en anatomisk försämring.

Du kan råka bli hemskt svag och fruktansvärt begränsad i inaktivitet om livet måste vara hundra procent symtomfritt. Det svåra är att jag som fysioterapeut inte kan bestämma hur mycket obehag du kan leva med. Men jag kan finnas där och pusha dig försiktigt framåt. Ditt liv är ditt att leva – se till att du gör saker du faktiskt vill göra, och inte bara undviker allt på grund av rädsla.

Det här väcker säkert frågor:

Jag vill rekommendera följande inlägg för vidare läsning:

Hur blir man stark med svag bäckenbotten

Måste all träning vara symtomfri

Med samma resonemang som i dessa inlägg kan vi ställa frågan:

Måste livet vara symtomfritt?

Önskvärt skulle det förstås vara att ingen behövde ha några symtom, av något, någonsin. Men så verkar mänskliga kroppar inte fungera. Mitt svar som fysioterapeut är: Nej, livet måste inte vara symtomfritt. Om du har ett framfall får det kännas, det är okej. Du kan träna, röra på dig och leva fritt ändå. Jag säger inte att det är lätt. Men du får! Du måste inte leva livet begränsat av att hålla framfallet så symtomfritt som möjligt.

Symtom av framfall går upp och ned

Dela gärna med dig av dina erfarenheter i kommentarsfältet!

OBS! Det finns naturligtvis tillfällen när framfall behöver opereras också. Känner du att du håller på att bli tokig av dina symtom – tveka inte att ta kontakt med vården!!

Integritets Preferens
When you visit our website, it may store information through your browser from specific services, usually in form of cookies. Here you can change your privacy preferences. Please note that blocking some types of cookies may impact your experience on our website and the services we offer.