Är det någonsin okej att läcka urin vid tunga lyft?

a woman doing workout

En följdfråga till inlägget om min diskuterande utläggning om feminism och urinläckage vid tunga lyft är: Är det någonsin okej att läcka urin vid tunga lyft? Eller borde man alltid sträva efter att slippa det?

Jag är inte en person med korta svar och den frågan behöver besvaras med lite svängrum. Här kommer det!

Så här:

Det finns inga svartvita svar. Jag har absolut patienter jag kommer be att stanna upp och ändra något i sin träningsrutin, ifall de uppger att de läcker vid träning. Det finns också personer jag kommer göra en bedömning och säga att de kan köra på. Jag ska försöka ge två exempel på hur det kan se ut.

Johanna

Naturligtvis är Johanna en påhittad person och inte en riktig patient, men jag ska göra henne så verklig som möjligt. Johanna läcker urin, ganska mycket faktiskt. Hon läcker när hon tränar, men också då hon skyndar till förskolan, gör tyngre lyft hemma och när hon hostar och nyser. Hon upplever det som ett skämmigt problem och hon blir mycket ledsen när vi pratar om det.

Johanna har ett barn som är 4 och ett barn som är 4 månader. Läckagen fanns efter första barnet, försvann till stor del med tiden, förvärrades under graviditeten och är nu efter andra förlossningen ett större problem än tidigare.

I Johannas fall vill jag verkligen rekommendera henne att se över träning och vardag för att minska belastningen på bäckenbotten och läckaget. Grunden kommer bli bäckenbottenträning, men det räcker sällan helt. Vi behöver också hjälpas åt så att Johanna får bättre strategier för att lyfta, bära och koordinera bäckenbottens aktivitet med annan belastning.

Att undvika belastning och träning kan kännas lockande för Johanna, eftersom hon skäms så mycket och avskyr att använda trosskydd. Rent fysiologiskt är det helt fel väg att gå – hon blir då ”konserverad” i en muskulär svaghet och med eventuellt bristfälliga strategier för att lyfta, bära och röra på sig på ett sätt som är skonsamt för bäckenbotten. Jag skulle därför också tänka att generell styrketräning är en viktig del av hennes bäckenbottenrehab. Med vägledning av mig som behandlare, såklart.

Jaella

Jaella är tränar tungt och mycket och hennes urinläckage sker extremt sällan, och alltid vid mer utmanande pass. Det är när hon försöker öka vikter och motstånd eller då hon försöker pressa sina gränser lite extra. När hon landat på den nya nivån efter en stegring/ökning brukar kroppen acceptera läget, och då uppstår inga läckage vid den belastningen längre. Det finns också en gräns då Jaella springer, då hon efter en viss kilometer känner av att bäckenbotten blir något utmattad. Om hon råkar hosta eller nysa då, då kan hon råka läcka litegrann. I övrigt är allt bra, hon har inga andra symtom från bäckenbotten.

Läckagen kommer sig inte av att bäckenbotten är för svag, men i stunder då belastningen övergår dess kapacitet. Efter varje ökning verkar det som att bäckenbotten ”köper läget” och anpassar sin styrka och uthållighet till de nya förutsättningarna, efter några veckor eller så. Jag skulle ge Jaella informationen om att vi alla har någonslags ”tak” eller övre gräns. Vi vet inte i förväg var gränsen går, det är inte nödvändigtvis bättre att stanna långt under gränsen för att ha säkerhetsmarginaler. Men jag tror helt enkelt inte att de flesta bäckenbottnar tål oändliga stegringar av alla sorts träning. Men jag skulle alltså inte stoppat Jaella alls i dagsläget. Den dagen då Jaella märker att bäckenbotten inte vande sig vid den senaste stegringen eller det senaste tillägget i träning, utan att urinläckaget stannar kvar och inte försvinner – då hade jag också gett henne råd att stanna strax under den nivån. Men i övrigt skulle jag gett henne rådet att helt enkelt förbise mindre och övergående läckage.

Det jag menar med den svagaste länken

Som rehab-professionella råder vi ofta våra patienter att lyssna till kroppens svagaste länk, för det är ofta den som utgör en akilleshäl och innebär en skaderisk i framtiden. Man kan ha underfär samma tankesätt för smärta som urinläckage. Någon som söker en fysioterapeut för ett ständigt värkande knä kommer få råd om att ändra sina rörelsestrategier och få övningar som förhoppningsvis kan få bort smärtan. Någon som söker fysioterapeut för att ett knä värker till i samband med en stegring eller ökning av ett träningsprogram kommer få råd att lyssna på smärtan om den stannar, men om den är väldigt kortvarig och kommer vid specifika, men enstaka, tillfällen kanske det inte är så jättemycket som behöver göras.

Vad kan jag göra själv?

Att lyssna på kroppen är det mesta grundläggande rådet jag brukar ge. Hur kroppen reagerar på en aktivitet ger oss väldigt mycket viktig information. Påkallar kroppen en förändring, ge den det. Det lämpligaste brukar vara att ändra strategier, inte att sluta helt.

Vad ska jag lyssna efter då?

Det vanligaste jag uppmanar mina patienter att lyssna på kroppen om är:

  • Urinläckage
  • Smärta
  • Trötthet och tyngd i bäckenbotten
  • Bukväggsobehag vid diastas

Och på vilket sätt kan jag ändra mina strategier?

Ofta ger själva inlyssnandet på kroppen en ledtråd till vilka aktiviteter som behöver anpassas. Några tips jag brukar ge är följande:

  • Testa samma övning med en lättare vikt
  • Testa färre repetitioner av samma övning
  • Be någon kolla din teknik i utförandet av övningen
  • Testa ett alternativt utförande, vilket som helst. Ibland passar olika sätt oss olika bra.
  • Spänn precis de muskler du måste för att utföra övningen, inte ett dugg mer.
  • Andas flytande under hela övningen
  • Håll dig till de övningar som är symtomfria medan du håller på och bygger upp styrka och teknik

Är det någonsin okej att läcka urin vid tunga lyft?

Hoppas att det här svaret var nyanserat och begripligt. Ställ gärna följdfrågor i kommentarsfältet så ska jag göra mitt bästa för att svara!

Tips!

Meja Kvinnohälsa där jag jobbar finns förutom mig själv och Emma som är specialister inom kvinnors hälsa, även en PT och en kollega som är specialist i idrottsmedicin (med flera!). Behöver du hjälp med besvär som härrör till bäckenbotten och träning kan du få hjälp av oss fysioterapeuter, och behöver du bara vägledning till tyngre eller spännande träning som ändå är klok och hänsynstagande till bäckenbotten så finns vår PT.

Mina webbkurser är inte anpassade för dig om ligger på en hög nivå med tyngre träning, men om du vill ta de första stegen för att komma dit är de en bra början. Mer om dem här!

Tips för att börja träna

Tips för att börja träna

Du har kanske aldrig tränat, men känner att kroppen kräver mer av dig. Eller så har du haft ett uppehåll, och vet inte riktigt hur du ska ta dig tillbaks till träningsrutinerna igen. Här är fysioterapeutens bästa tips för att börja träna.

Börja i det lilla

Den största hälsovinsten återfinns ofta när du får från inaktiv till att överhuvudtaget vara fysiskt aktiv, så du måste inte inte sätta skyhöga mål. Det bästa för kroppen är dessutom successiva anpassningar och stegringar till den ökande belastning som träning sätter på kroppen. Börja med att sätta realistiska målsättningar med själva aktiviteten vad gäller hur ofta, och hur mycket.

En successiv stegring

En snabb ökning av träning, både vad gäller intensitet och frekvens kommer öka risken för att skada dig. Inget kommer döda din motivation för den nya vanan som en skada! Du kan gärna få träna så du får mer god-ond träningsvärk, men du ska inte ha regelräta smärtor. Är ditt mål att kunna springa 5 km till i sommar, börja med en att kunna gå 4 kilometer och springa 1. Sedan förändrar du balansen mellan att gå och springa tills du plötsligt går 1 km och springer 4. Och sedan är ju redan framme vid målet!

Skaffa en träningskompis

En träningskompis kommer ha en bra dag när du har en dålig. En träningskompis kommer kunna hjälpa dig att stå fast vid ditt uppsatta mål. Jag vet många småbarnsföräldrar som inte har IRL-träningskompisar pga tidsbrist, men som ändå skaffat sig en träningskompis där överenskommelsen är att båda ska kunna stämma av, följa upp, peppa och skryta om sina respektive träningspass, kanske på typ via messenger.

När förhindren kommer – ta en promenad

Barn blir sjuka, du får asmycket på jobbet, och dina ursäkter för att inte träna samlas på hög. Förutom vid typ magsjuka och influensa så kan du alltid, nästan utan undantag, ta en promenad. Ett snorigt barn går att ta i barnvagn. En asjobbig arbetsdag kan avslutas med en rask promenad efter att du hoppas att bussen lite tidigare. Ta med gott samvete en paus från träningen när du behöver, men lägg in en rask promenad istället. Om inte annat kommer ditt psyke tacka dig!

Sätt upp ett roligt mål eller skapa en belöning

Målsättningar som att ”jag ska träna två gånger i veckan under det här året” eller ”jag ska bli bättre på att röra mig i vardagen” är inga direkt målsättningar som får det att pirra i magen. Du måste inte direkt anmäla dig till en svensk klassiker, men du kanske faktiskt ska anmäla dig till ett roligt lopp? Eller räkna antalet utföra pass, och efter ett visst antal köpa belöna dig med ett par supernsnygga nya träningstights?

Kom ihåg hur bra träningen får dig att må

När du lagt barnet, det är mörkt ute och du minns hur kallt det var när du gick hem från jobbet- då är det inte lätt att känna glädje över att behöva börja kicka igång någon slags träningsmotivation. Men kom ihåg känslan i duschen efteråt. Är den ändå inte värd ansträngningen?

Lyssna på musik/poddar vs. lyssna inåt

Jag själv är en musik/poddlyssnande träningsperson, men det är ju minst lika hälsofrämjande att faktiskt använda träningstiden till att ge sig själv ett reflektionsutrymme. Känn efter vad du behöver! Musiken kanske ger dig tempo för en snabb löprunda, poddar kanske ger dig tålamod en längre stunds träning.  Att inte lyssna på någonting kanske ger dig den där pausen du egentligen behöver? 

Vad har fungerat för dig? Har du något tips utöver dessa? Berätta!

Behöver du träningsprogram?

Om du har funderingar om hur du ska träna vill jag tipsa om mina webbkurser. Det är snäll och successivt stegrad (vanlig!) träning med anpassning för dig med symtom eller besvär. Här finns allt du behöver veta! Du kan också använda kommentarsfältet här, så svarar jag på alla frågor du eventuellt har!!

Matvecka från Macau

Land 136 blev Macau, och det var verkligen ett fascinerande matland. Det finns influenser från Afrika, från Sydostasien, från Kina, från Europa och allt i en enda blandning. Det var inte svårt att hitta goda recept, och de flesta av dem känns enkla och bekanta.

Här är våra val:

För barnens skull blir det också våra två stående inslag:

  • Plockmiddag
  • Pannkakor

Kvinnors osynliga anledningar till att sitta i kollektivtrafiken

Kvinnors osynliga anledningar till att sitta i kollektivtrafiken

Jag satt på tunnelbanan på vägen hem. Väldigt trött och lite ledsen över en grej som hänt. Tunnelbanan hade varit sen, det var överfullt, men det fanns ett ledigt säte. Jag sjönk ner och drog upp telefonen. Sjönk ner i min digitala värld, kollade bloggen, Facebook, instagram. Scrollade runt, slappnade av.

Plötsligt bröts den brusiga tunnelbanetystanden av en typ 60-årig kvinnas stämma. ”Jag förstår inte att de där unga tjejerna ska sitta där, på handikappplatserna… Tänk att de tycker att de får sitta där och titta ner i sina telefoner… Inget hyfs har de…”

Upprört, agiterande, högljutt.

Hon hade hamnat några rader bort, ståendes, men riktade tydligt sin blick emot mig och tjejen bredvid. Tydligen satt vi på handikappsätena.

Jag reste mig, naturligtvis. Även om hon absolut inte kan avgöra det utifrån mitt yttre, så har jag just nu ingen anledning att sitta på tunnelbanan. Jag jobbar med det jag gör, och jag ställer mig gärna upp om någon mer behövande behöver sitta.

Men jag hade god lust att ta till orda. Det här hade jag gärna sagt:

Nä, hör här!

Känner du till begreppet graviditeter? Tidiga graviditeter? 

En kvinna är nämligen gravid LÅNGT innan det syns. Hon kan få bäckensmärta tidigt. Hon kan få lågt blodtryck och yrsel precis lika tidigt. En alldeles nygravid kvinna har alla skäl i världen att få sitta. Vid min senaste graviditet fick jag ett positivt graviditetstest på lördagen och hade ont i bäckenet redan på måndagen. 

Har du någonsin hört talas om mens?

Om kvinnor som får mens som niagarafall? Har du någonsin upplevt superkraftiga menssmärtor? Vet du om att det finns individer som söker gynakuten för att de inte står ut med värken?

Vet du att man kan få missfall och känna sig öm i dagar efteråt?

Personer som gjort abort och som kan ha värk efteråt?

Har du någonsin hört talas om kvinnor som har bäckensmärta i flera år efter en förlossning?

Känner du till begreppet förlossningsskador och smärtor och tyngdkänsla som kan göra att det är outhärdligt att stå långa stunder?

Har du någonsin hört talas om unga kvinnor som har ont i kroppen, överhuvudtaget?

Det finns MÅNGA olika osynliga anledningar till att sitta i kollektivtrafiken

Det finns lika väl medelålders typer som ser sportiga och vitala ut som har knäartros.  Medelålders män med diskbråck. Unga män med pungbråck. Men i den här bloggen fokuserar jag på KVINNOHÄLSA och det jag tänkte ryta till om idag.

Till surtanten på tunnelbanan: 

DU VET INGENTING OM NÅGON ANNANS HÄLSA UTIFRÅN VAD DU SER PÅ TUNNELBANAN.

Du kan inte uttala dig om någon annans hälsa utifrån ålder, men en kvinna i fertil ålder har MÅNGA ANLEDNINGAR att få sitta på tuben.

Det var allt om kvinnors osynliga anledningar till att sitta i kollektivtrafiken

Tack för mig. 

Sammanväxningar efter kejsarsnitt

Sammanväxningar efter kejsarsnitt

Kejsarsnitt är världens vanligaste bukoperation. Det är ett rutiningrepp och görs på säkrast möjliga sätt för alla inblandade. Även när allting görs på bästa möjliga sätt kan komplikationer uppstå. Sammanväxningar är en komplikation som kan uppdagas flera månader eller år efter ett kejsarsnitt.

Vad är en sammanväxning?

När kroppen läker från kirurgi skapas ärrvävnad. I buken skapas ärrvävnad på alla nivåer mellan livmodern och huden. Ibland skapas dock ärrvävnad mellan de olika vävnadslagren, eller mellan olika organ. Ärrvävnad som skapas där den anatomiskt sett inte ska vara kan hamna att bli en vävnadsbrygga där det generellt inte ska finnas en sådan. Detta är sammanväxningen. Sammanväxningar behöver varken märkas eller synas. Hos vissa ger de dock upphov till problem. Sammanväxningar kan finnas även utan kirurgi, det kan uppkomma av trauma, infektioner eller inflammationer.

Hur ditt hud-ärr ser ut kan ge en hint

Ärret på huden är bara toppen på isberget när det kommer till kejsarsnittsärr. Hur ditt ärr ser ut kan dock ge en indikation på hur det läker där under. Små platta ärr som är av samma färg som omkringliggande hud kan tyda på en mindre sannolikhet att du har sammanväxningar inuti. Ett ärr som är upphöjt, brett, och kanske också har färgförändringar kan tyda på att det också finns sammanväxningar inunder. Ärr som är mycket mörkare än omkringliggande hud, med eller utan upphöjning av ärret har enligt vissa studier störst sannolikhet att ha sammanväxningar.

Vad kan sammanväxningar ge för symtom?

Sammanväxningar kan ge en annorlunda känsla inne i buken och många har en känsla av att något inte är som innan, utan att kunna sätta ord på det. Symtomen är ofta diffusa och kan också finnas av helt andra anledningar:

  • Smärta vid samlag
  • Smärta vid tarmrörelser/tarmtömning
  • Svullen mage
  • Obehag vid upprättstående
  • Ont i magen av okänd anledning
  • Sekundär barnlöshet
  • Menssmärtor som förvärrats efter kejsarsnitt
  • Ömhet över ärrvävnaden

Problem med sammanväxningar?

Det är inte nödvändigtvis så att sammanväxningar ger några som helst problem, men det kan göra det. Det kan ge upphov till rörlighetsinskränkning när man rör huden och vävnaderna i buken. Vid stora och besvärsgivande sammanväxningar är kirurgi en lösning. Detta kan dock ge upphov till nya ärrbildningar och är inte alltid en rekommenderad lösning.

De senaste åren har man därför testat en del fysioterapeutiska behandlingar, där manuell terapi varit en del. Detta har visats ha god effekt i den del studier, men studierna är halvbra gjorda. Det är också en tidskrävande och inte alltför mjuk behandling. Behandlaren jobbar då från huden och neråt med myofasciell töjningsteknik och långsamma stretchande rörelser. Både tiden man lägger ner på behandling och själva den fysiska kraften i behandlingen är rätt omfattande. Vad jag vet finns ingen fysioterapeut inom svensk sjukvård som gör detta som en vanlig behandling. Inte bara för att behandlingen är tidskrävande, utan också för att evidensen bakom detta är ganska svajig.

Förenklade egenvårdsvarianter du kan testa själv

Det finns en del saker du kan testa själv. Nu har jag hittat några exempel på youtube, med våga kolla på fler klipp än dessa och testa. Det är inget som ger några biverkningar och du har bara att vinna på att testa!

Vad jag personligen tror att fungerar

Jag förhåller mig tveksam till att man genom manuella tekniker kan förändra vävnadernas arkitektur. Speicellt inte om sammanväxningarna finns inuti buken, och inte i direkt anslutning till ärret. Men jag tror att man kan få goda effekter av på förbättrad känsel och normaliserade smärtnivåer. En möjlig förklaring kan vara att man genom upprepad beröringsbehandling uppnår en normaliserad ”sensibilisering”. Sensibilisering är det som sker när nerver signalerar onormal känsel, till exempel att en lätt beröring gör ont. Rent tekniskt kan massage och ärrbehandling minska signaleringen i smärtnerver och öka signaleringen i normala känselnerver.

Om känseln i ett ärr normaliseras, och smärta vid beröring minskas, kan personen oftare återgå till normala rörelsemönster. Och normala rörelsemönster kan bidra till effekter som är mycket mer långtgående än vad korta sessioner (om än återkommande) av massage kan ge.

Referenser:

Det här inlägget publicerades först 2019 och uppdaterades 2022.

Att känna sin egen kropp bäst

Den gravida kvinnan känner sin egen kropp bäst

Med jämna mellanrum blir någon tränande känd medieprofil gravid. Hon  postar bilder när hon tränar. Och kommentarerna låter inte vänta på sig. Många hejar och peppar, men det kommer också ett gäng hyttande nävar och varningens fingrar. Jag blir ibland intaggad med uppmaningen om att ge råd eller prata någon till rätta. 

Jag tänkte bara börja med det vetenskapligt förankrade påståendena om gravidträning

Alla kvinnor med okomplicerade graviditeter är rekommenderade att träna. Träningen ska ligga på en lagom nivå och göra personen varm, andfådd och lite svettig men får gärna vara i ett ”prat-tempo” om det är konditionsträning. Det kan av flera olika anledningar vara jobbigare att träna under graviditeten än annars, men det är säkert, ofarligt och dessutom hälsofrämjande för både mamma och barn. Dykning och kontaktsporter med risk för våld mot magen är några av de få träningsformer som avråds ifrån. Så även konditionsträning på över 90 % av maxpuls samt ryggliggande övningar eftersom de innebär en viss risk för inklämning av ett viktigt blodkärl.

Om graviditeten är komplikationsfri och kvinnan för övrigt frisk, klarar den gravida kroppen av de fysiologiska kraven som träning på moderat intensitet ställer utan bekymmer. Träning av moderat intensitet är inte en riskfaktor för barnet eller moderns hälsa.

Okej, så långt är ni med va?

Jag tänker att de hyttande nävarna och varnande pekfingrarna i kommentarsfälten på sociala medier kanske på individnivå handlar om omtanke. Men de påvisar också ett strukturellt fenomen som inte är helt okej.

Varför oförmyndiga en gravid kvinna med att varna henne för träning?

Hon är ju själv där? Hon lever själv i sin kropp. Den gravida älskar troligen sitt ofödda barn högt. Hon kommer inte utsätta sig för några risker. Hon är själv där i sin gravida kropp med sitt foster strax under hjärtat. Det är hon som känner både pulsökningen och barnets rörelser. Hon förnimmer, hon värderar, hon prioriterar. Hon dricker vatten, hon andas, hon vilar. Och hon fotograferar kanske sin träning, i en känsla av triumf. Jag finns kvar, jag är inte bara en gående kuvös. Jag anstränger mig, vi lever, jag tar hand om oss. Det är inte en inbjudan till ifrågasättande.

Om du tänker att en gravid kvinna mår bäst av att ta det lugnt är det okej.

Du får tänka det. Men det är också något bakåtsträvande, litegrann som att påstå att jorden är platt. Vi vet med stor vetenskaplig grund att det inte är farligt för gravida kvinnor att träna. Du har rätt till dina åsikter, men om de åsikterna är starkt formade kring fördömande av någon annan gör du faktiskt bäst i att hålla dem för dig själv.

En gravid kvinna är inte sjuk.

(Missförstå mig inte nu – jag vet att graviditeter kan vara pissiga. Läs bara min årskrönika från 2018…) . Men en välmående gravid kan leva vidare som en frisk kvinna gör. På sitt eget självvalda vis. En kvinna som har komplikationer som gör att hon inte bör träna kommer inte utsätta sig för några dumma risker. En graviditet kan innebära så mycket oro och ångest ändå. Vi behöver inte överföra våra egna rädslor till någon annan.

Det finns naturligtvis kvinnor som behöver råd råd och vägledning angående specifika övningar eller idrotter under en graviditet. Jag påstår inte att alla faktiskt vet exakt allt. Men jag vet också att folk är oändligt duktiga på att själva söka reda på information de behöver. Vi behöver sällan ge människor råd de inte efterfrågat. Och om de vill ha konkreta råd av en fysisk person kommer de leta upp den mest lämpade personen. Vilket inte behöver vara varken du eller jag.

Skäms ni som skäller på gravida kvinnor som tränar!

Ps: Här ovan skriver jag påståendet att en gravid kvinna inte är sjuk. Jag har resonerar ganska mycket mer om just det begreppet från lite andra perspektiv:

Graviditet – hälsa och sjukdom

Bäckensmärta och sjukskrivningar

Om du vill läsa mer om gravidträning på bakingbabies:

Träning och missfall

Puls och träning under graviditet

Det här inlägget publicerades först 2019 och uppdaterades 2022.

Är det antifeministiskt att inte tycka att det är vettigt att läcka urin under träning?

Är det antifeministiskt att inte tycka att det är vettigt att läcka urin under träning?

I ett sammanhang läser jag att det är en feministisk grej med Crossfit ”att kvinnor får läcka kroppsvätskor utan att det anses vara äckligt utan att det istället är positivt för att det är ett tecken på att man tar in så in i helvete.” 

Jag förstår egentligen precis hur man menar.

Klart vi ska ta bort skam och skuld, klart att kvinnor ska få träna och känna sig oövervinnliga och starka.

Men jag köper det ändå inte.

Jag är en yrkesperson som gör vaginala bedömningar och både pratar, och förnimmer, kroppsvätskor högt och lågt. Jag äcklas aldrig, skambelägger aldrig. Det är en del av mitt jobb.

Jag säger heller inte att så tung träning är farlig, för vi har inte vetenskapliga belägg för att urinläckage faktiskt är ett tecken på kommande framfall. Däremot är det ett säkert tecken på bäckenbottendysfunktion, och det i sin tur kan vara en flagga för att besvären kan försämras med tiden.

Vi bör låta kroppens svagaste länk utgöra begränsningen

Generellt verkar dessa insikter finnas där i träningsvärlden. Om du har jättestarka armar och ben, men supersvag bål kommer den utgöra begränsningen för vad du kan lyfta, dra eller skjuta framför dig. Superstora biceps men svaga underarmar kommer påverka din greppstyrka, kanske så pass att du inte kommer framåt i din bicepsträning. En obalans mellan muskelgrupper kan vara en inledande orsak till skador om du är idrottare.

Jag tycker generellt att detta börjar framgå rätt tydligt. Gymnaster tränar styrketräning för att komplettera. Löpare tränar yoga för att bli rörliga.

Varför skulle det helt plötsligt vara en feministisk fråga att låta bli att lyssna på kroppens signaler vad gäller bäckenbotten? Om bäckenbotten är din svagaste länk, då är det ta mig tusan inget feministiskt ställningstagande att strunta i den. I mina ögon går då där och då över gränsen för när träningen anses vara friskvårdande, och den blir istället ett risktagande.

Det är ett feministiskt ställningstagande att kvinnor ska få ha rätten att träna så.

Jag har inga rättigheter eller befogenheter att tycka att kvinnor inte ska träna så att det skvätter urin högt och lågt. Jag kan applådera dem för deras insatser och framgångar helt oavsett. Men jag kan känna ett ansvar att förmedla informationen, om att det kanske inte är så himla bra för bäckenbottenhälsan.

Jag upplever ibland det på något sätt skulle vara antifeministiskt att prata bäckenbottenhälsa med Crossfittare.

Jag går inte med på det. Den här bloggen är mitt feministiska avtryck, det säger jag ofta. Mitt yrkesutövande som bäckenbotten-fysio också. Att undersöka bäckenbotten under en squat är också en feministisk handling. Tror ni på riktigt att jag skulle göra det jag gör om jag inte _verkligen_ brann för att kvinnor ska kunna träna säkert och hälsosamt?

Låt din svagaste länk vara din begränsning.

Låt säga att du oftast läcker urin när du gör box jumps. Då tycker jag att det verkar lämpligt att du hittar det antal av den specifika övningen som du klarar, innan du börjar läcka urin. Då kanske det ska vara ditt max just nu, och träna det antalet i upprepade set med några minuters vila emellan. Bäckenbotten kan tappa styrka och uthållighet före dina andra muskler, så stanna gärna precis innan du börjar läcka. Bäckenbotten kan anpassa sin styrka och funktion efter det, bara du inte kör över den varje gång.

Det är inte ett feministiskt ställningstagande att läcka urin när du tränar.

Det är vanligt, det är inte äckligt, men det är inte heller normalt. Ett symtom som kan behandlas! Min bästa rekommendation är att du träffar en fysioterapeut som kan bedöma din bäckenbottenstyrka och som kan hjälpa dig med individuella råd till hur du kan träna bort dina symtom.

Lär känna orsaken till läckagen

Barnafödande och svag bäckenbotten kan vara den vanligaste orsaken till urinläckage under ansträngning, men det är långt ifrån alltid så. Det kan handla om en överspänd och oflexibel bäckenbotten som inte parerar stötar och buktryck som den ska. Urinläckaget kan också höra ihop med faktorer som har att göra med hållning, teknik och aktiveringsmönster av diafragma, bålen och buktrycket. En fysioterapeut kan göra en sammanhållen bedömning av din muskelstyrka vaginalt, din hållning och dina aktiveringsmönster och kan hjälpa dig med råd som kan underlätta dina urinläckagesymtom, kanske helt utan att du behöver göra avkall på den träningsform du älskar.

Kvinnor har rätt att kunna träna tungt

Men kanske mest har kvinnor rätt att kunna få ha god generell hälsa. Vi vet på starka vetenskapliga grunder att bäckenbottendyfsfunktion är en effektiv sänkare av kvinnors livskvalitet. Jag kan känna att det mest feministiskt lojala agerandet i det här sammanhanget är att inte normalisera inkontinens, men att erbjuda lösningar där det faktiskt går. För jag tror att (en del) kvinnor kan klara att träna riktigt, riktigt tungt utan att riskera sänkt bäckenbottenhälsa. Men en del kvinnor, kanske främst dem med missade och defektläkta förlossningsskador, kanske absolut inte bör träna så. Och om vi inte pratar om begränsningarna, och bara normaliserar symtomen, kanske en del kvinnor tränar sig rätt in i ohälsa utan att förstå bättre.

Är det antifeministiskt att inte tycka att det är vettigt att läcka urin under träning?

Nej det är inte antifeministiskt att tycka att det är vettigt att läcka urin under träning. Kunskap är makt. Bäckenbottenkunskap är feministisk makt.

Så tänker jag.

Vidare läsning:

Kvinnohälsa och feminism

The Stress Urinary Incontinence in CrossFit (SUCCeSS) Study

Mina tankar om ”Kvinnors styrka”

Jag har läst boken ”Kvinnors styrka – Vad jag lärt mig av kampen på det sexuella våldets frontlinjer” av den världsberömde läkaren och människorättsaktivisten Denis Mukwege. Boken släpptes den 15 augusti och jag har gråtit på ungefär varje uppslag. Av ilska, av rördhet, av glädje, av frustration. Det är en oerhört fängslande och gripande bok. Boken kan delvis sägas vara en självbiografi, för den följer Denis liv från det att han föds och växer upp och genom hela karriären fram tills nu. Samtidigt är det väldigt lite Denis som står i centrum i boken. Det jag bär med mig från läsningen är historierna från de kvinnor vars historier han lyfter fram. Genom boken lyfter Mukwege fram individuella fall och deras livsöden. Förutom Mukweges livsberättelse och korta inhopp i hans patienters berättelser ger boken också läsaren vidare resonemang – om kolonialism, om politik, om feminism, om våld och vad som behöver göras för att minska det sexuella våldet. Allt skrivet med en oerhörd insikt i frågorna från ett globalt perspektiv och med en otroligt ödmjuk berättarröst.

Naturligtvis ligger en del av fokus på det fasansfulla sexuella våld som skett och sker i den Demokratiska Republiken Kongo, Mukweges hemland. Men genom historiska och politiska resonemang görs det tydligt att skeenden som kriget i Kongo är oskiljaktiga från den västerländska kolonialhistorien och även de patriarkala strukturer som finns i västvärlden även idag.

Boken inkluderar även tankar om hur man i framtiden kan bygga mer inkluderande och balanserade samhällen. Mukwege nämner både ”positiv maskulinitet” och att fler män måste gå med i kampen för kvinnors fri- och rättigheter. Han lyfter också fram att när kvinnor blir ekonomiska och politiska beslutsfattare i större utsträckning gynnas både företagande och samhället.

Andra saker som jag fastnar för i boken är Mukweges sätt att lågmält föra en diskussion och lyfta fram diverse svåra frågor, utan att för den sakens skull mena på att han själv har svaret™.

Han diskuterar ensamheten i att vara man som jobbar för kvinnors hälsa, och hur det både gör honom till ett hot och till någon som hyllas kanske extra, just för att han är man. Han tar upp frågan om benämningen – den som utsatts för sexuellt våld, ska hon kallas patient, offer eller överlevare? De olika begreppen signalerar olika saker. Jag älskar att han reflekterat över allt sånt.

Meningen ”män som inte kan gråta är ofta de farligaste” är en av de meningar som bor kvar hos mig efter läsningen. Jag uppskattar också tydligheten i hur Mukwege ständigt lyfter fram och ger perspektiv, lokalt och globalt. Kongo och västvärlden. Författaren gör en tankeväckande jämförelse i hur världen hade reagerat om det varit män som varit utsatta för det sexuella våldet.

Det är otänkbart att det inte skulle uppfattas som en skandal. Det skulle bli demonstrationer på gatorna. Politikerna skulle försöka överträffa varandra med löften om at ”statuera exempel” med de skyldiga, hårdare straff och extra resurser till utbildning och utredningar. Tidningarna skulle driva kampanjer med maning till handling… De omfattande sexuella förbrytelserna mot kvinnor över hela världen är en skandal – inte en inbillad sådan”.

Jag ska inte sticka under stolen med att den här boken var oerhört jobbig att läsa. En vanlig roman läser jag på en dag, den här boken tog mig några veckor att ta mig igenom. Jag behövde pausa, andas, gråta och ta nya tag. Läsningen är tuff, tung och engagerande. Och samtidigt, nu när jag avslutat läsningen så känns det som att boken gått i dur. Som helhet känns boken upplyftande och jag vill rekommendera den till många. Allra helst män som skulle behöva en grundkurs i feminism.

Något som jag däremot inte alls uppskattar i den svenska utgåvan är det 38 sidor (!!) långa förordet skriven av Magda Gad. Hon är fascinerande och kompetent på många sätt, men jag tycker inte alls att hennes inledning gör boken rättvisa. Mukwege beskriver våldet mot kvinnor med en oerhörd respekt och integritet, Gad dundrar in med en journalists mer brutala återgivning. Skillnaden på ton och takt i de respektive texterna skär sig, även om jag kan förstå behovet av det mer journalistiska angreppssättet i andra sammanhang. Texten är onödigt lång och onödigt brutal.

I slutet av den svenska utgåvan finns en beskrivning av den svenska kopplingen till Mukweges viktiga arbete, genom Läkarmissionen. Om du köper boken bidrar du också mer 10 kronor till Läkarmissionen. Återkommande i Mukweges livsberättelse är just svenska personer och aktörer, och jag hade tyckt att det hade varit oerhört mycket mer passande om någon från Läkarmissionen eller någon svensk med relation till Denis Mukwege hade skrivit inledningen.

I övrigt är boken fantastiskt viktig och värd den stundtals tuffa läsningen.

Matvecka från Malta

Land 135 blir Malta och vi ser fram emot att landa i ett medelhavskök i en vecka.

Dessa rätter valde vi den här veckan:

Övriga dagar blir det:

  • Pannkakor
  • Plockmat

Det här ser gott ut! Ser fram emot vecka som kommer.

Oombett hantverkartips!

yellow pencil on white paper and carpentry tools

Här kommer ett tips om en kompis till oss. Han är snickare och kan typ allt. Och eftersom han nyligen flyttat och hamnat en bit ifrån sin upparbetade kundkrets tänkte vi tipsa här. Dels för att vara schyssta mot honom såklart, men också för att vara schyssta mot er. Det är ju så _himla_ svårt det här med bra hantverkare! Och Peter, som vår kompis heter, är duktig, noggrann, pålitlig, rolig och trevlig. Alltså precis en sån snickare man vill ha. Han är verksam i storstockholm men finns själv på södra sidan.

Peter är i grunden finsnickare, men har också jobbat med olika husbyggnationer i 20 års tid. Hans bästa gren är äldre hus, men har också jobbat med de flesta typer av uppdrag som berör privatpersoner.

Han låter hälsa att han också är certifierad kontrollansvarig (något som är ett lagkrav enligt nya PBL på lovpliktig byggnation). Fråga mig inte vad det är, men det låter ju viktigt och bra!

Han har också jobbat som kökssäljare på IKEA och är duktig på att både rita och bygga kök. Han kan också bygga garderober osv osv.

Oombett hantverkartips!

Om du vill nå Peter finns hans på gembackAB@gmail.com.

Integritets Preferens
When you visit our website, it may store information through your browser from specific services, usually in form of cookies. Here you can change your privacy preferences. Please note that blocking some types of cookies may impact your experience on our website and the services we offer.